Kocksgatan, en avsides gata på Söder, en varm sommar på 70-talet. Kärleksmöten, svartsjuka, brantbestigningar, solbad, kryddade maträtter, himmelska fyllor och djävulusiska baksmällor, allt delar människorna på Kocksgatan
De första tre fjärdedelarna undrade jag varför jag följde ett gäng långhåriga mysproggare när de snubblade runt och svinade sig på Söder. Ingen verkar kunna uttrycka en klar tanke, alla är förställda, har ett trasigt känsloliv och tycker att Mao verkar bra. Allt är hopplöst och fult. Det ligger ”penisatrapper” överallt och varje enskild av dessa ägnas stort utrymme och skildras med omsorg och detalj. Det hade kunnat vara kul - men det är det inte.
Den lyfte lite när Lis eller vad hon hette hämnades på sin våldtäktsman medelst styckdetaljer och grisblod. Uppskattade också att den alkoholisera fil mag Aston tog livet av sig genom att hänga sig på en köttkrok hos den lokala slaktaren, efter att massös-konstnär-medberoende Babette dumpat honom. Till synes för att han ville ha ett anständigt liv med barn etcetera. En fin vändning var när den olycksdrabbade maken som gick och grät hos Tvekans fru visade sig vara bedragare, tillika hembrännande pornograf.
Som en tidsskildring är den väl lite rar - men var alla verkligen så dumma i huvudet på den tiden? Om jag vill läsa om skenande missbruk och kantiga livsöden föredrar jag Miller, Bukowski eller Burroughs.
Men Brunner lyckades aldrig knyta ihop säcken. Kvar lämnas jag med känslan av att ha sett en medioker teater om ingenting genom ett smutsigt fönster.
Stockholmsskildringarna var iof rätt fina.
2 röda strumpor av 5 möjliga.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Lyssnade till författarens egna uppläsning och det ger den en till dimension. Boken utspelar sig en het sommar på 70-talet i Stockholm och främst på Södermalm och Kocksgatan. Många säregna människor och många sorgliga sådana. Mycket vackert språk – poetiskt! Mycket slang och gamla uttryck men som verkligen speglar 70-talet. Underbar upptäckt!