Det är höst 1968 och i polismästarbostaden i Svårmodet i övre Norrlands inland rustas det för pärlbröllop. Eller det trettioåriga kriget som mormor Ingeborg kallar det, äktenskapet mellan hennes dotter Greta och Harald. De är alla offer för det. Tre generationer kvinnor, sammanlänkade av blod, svek och lögner:
Mormor Ingeborg som bor hos dottern och svärsonen på nåder. Kärleken har hon haft, och kämpat för kvinnorna har hon gjort, men vad ledde det till?
Mamma Greta som tog steget upp i societeten och fick betala ett högt pris. Var det verkligen värt det, nu när hon ser resultatet?
Dottern Eva, som är sexton år och panikslagen. Ska hon hitta en väg ut, lyckas undkomma det ofrånkomliga?
Den stora festen där äktenskapet ska firas känns som en domedag. Alla viktiga personer i samhället är inbjudna, tidningen har skrivit reportage. Inget ska sparas på, mat och dryck beställs i överflöd. Men under ytan växer mörkret, smärtan och förljugenheten.
Festen blir en urladdning och de tre kvinnorna ställs inför val som kommer definiera deras liv.
Anna Laestadius Larsson har lång erfarenhet som journalist från bland annat Aftonbladet. Hon har även varit redaktör och redaktionschef vid både magasin, som Amelia och M-magasin, och ett stort antal tv-program såsom Melodifestivalen, Vi i femman och dokumentärserien Lite stryk får dom tåla. Dessutom medverkade hon under många år som kolumnist i Svenska Dagbladet.
Vid sidan av författarskapet är hon idag verksam som frilansande journalist.
Intressant, välbyggd roman, historiskt dokument. Det är lite väl tillrättalagt och förutsägbart för min smak dock. Om det varit en ungdomsbok hade den fått fem stjärnor, jag vill egentligen ge den tre.
Jag behövde verkligen en bok jag gillade, jag började tvivla på att jag ens gillar att läsa :S Det är något med mig och genarationsromaner och ärvda trauman.
Svårmodets döttrar följer tre generationer kvinnor från tidigt 1900-tal fram till ca 1970-talet. Det är en fantastisk roman som skildrar svensk historia, samhällets attityder kring klass, sexualitet och kvinnors rättigheter. Anna Laestadius Larsson har mästerligt lyckats skildra en mormor, mamma och barnbarn och deras respektive kamp som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Karaktärerna är tydligt gestaltade och det är aldrig svårt att hålla i sär vem som är vem. Vilket inte alltid är självklart när en bok har flera perspektiv och tidshopp.
Rekommenderar särskilt till personer som gillade Sara Lövestams Monika trilogi, Sten i siden av Mikael Niemi och Jag vill riva upp himmel och jord av Marie Lok Björk.
Trots det viktiga ämnet om kvinnors genom historien framtvingade roll in i det hårda patriarkala systemet kom jag inte nära varken mormor Ingeborg, mamma Greta eller dottern Eva. Det var synd tycker jag när själva berättelsen egentligen var intressant.
Svårmodets döttrar, tänker hon sorgset och håller hårt om dotterdottern. Här lever vi-du, jag och din mamma-intrasslade i varandras förlorade drömmar."
Svårmodets döttrar är en släktkrönika om tre kvinnors liv - Ingeborg, Greta och Eva-mellan början av 1900talet till 1968 när Eva är tonåring. Det är kvinnohistoria, arbetarkamp, fattigdom och borgerliga fördomar, vanmakt inför männen i deras liv och våld. Dessa tre kvinnor, mormor, dotter och dotterdottern navigera i sin tid och med de förutsättningar de har och kämpar för sina drömmer - som alla har sitt pris
Jag tycker om just den har typen av berättelsen, att följer kvinnorna i en släkt från sekelskiftet och genom kassarna på deras vägar och villovägar och de få möjligheter som fanns - vissa tar de, andra är rädda för samhällets reaktioner.
Jag hade lite svårare att förstå Greta till exempel och varför Ingeborg ändrade sig så drastiskt i sin åsikt fick för lite utrymme för förklaring tycker jag, men allt i allt är det en bok i min smak och jag tyckte mycket om att följer kvinnorna genom svensk historia: strejkar, slums vid gruvan, fina borgerliga hus, första natten med högertrafik, bikupan och det svåra i att vara en tonårig tjej som så gärna vill bli accepterad av fel klasskamrater
Fin skildring av tre kvinnors möjligheter och hinder från 1900-talets början till 1968. En påminnelse om hur strikt hållna kvinnor var fram tills för bara några årtionden sedan vilket gör mig förbannad men också glad att jag växte upp i en värld där kvinnor får ta mer plats och har fler rättigheter - om än finns mycket mer att önska.
Karaktärerna definieras nästintill helt och hållet av de tragiska situationerna som de utsätts för, men jag tyckte inte att jag fick lära känna någon av de på djupet. De kändes mest som martyrer. Jag upplevde att händelserna och replikerna som krystade och tillrättalagda, det kändes mer som en bok som utbildar om och beskriver kvinnoförtryck och klassförtryck genom otaliga exempel som dessa kvinnor genomlever mer än en roman. Men jag kunde inte lägga boken ifrån mig! Jag gillade upplägget och det enkla språket och korta kapitlen. Dessutom lärde jag mig många nya ord och om historiska personer som varit viktiga för kvinnokampen, och har själv börjat fundera mer över hur förtrycket har sett ut över tid och vad som fortfarande ligger kvar i dagens samhälle. Det var värdefullt!
Kvinnohistoria, socialt arv, samhällets förväntningar, bristen på självbestämmande - allt finns i den här boken som jag tyckte mycket om att läsa. Berättelsen om de fyra generationerna kvinnor flyter fram och skildrar de förändringar samhället går igenom under nittonhundratalet. Stort plus för smidigt infogade tidsmarkörer som aldrig flyttar fokus från det centrala i berättelsen: kvinnorna. Precis en så här lättläst men ändå innehållsrik bok behövde jag nu.
Greta och Harald har varit gifta i trettio år 1968 och nu stundas pärlbröllop. Men paret har inte varit lyckligt på många år, Gretas mor Ingeborg har förlorat allt och bor på nåder i deras hus och dottern Eva har gått och blivit på det viset.
Anna Laestadius Larsson har skrivit ett stycke kvinnohistoria igen, denna gången från Ingegerds barndom i början av 1900-talet fram till dagarna omkring Greta och Haralds firande. Kvinnorna ärver offerskapet från mor till dotter, och drabbas alla hårt av männen i deras närhet. De utsätts allihopa för våld, övergrepp och svek men når inte varandra i erfarenheterna. Ingeborg förstår sig inte på Greta som i sin tur känt sig sviken av sin mamma, Eva finner inte heller någon förståelse från mor sin. Patriarkatet sitter som en kil mellan kvinnorna och hindrar dem från att komma varandra nära.
Men någon gång måste mönstret brytas.
"Svårmodets döttrar" är en spännande bladvändare i feministisk anda à la Pottungen, men i något modernare tappning. Tack för läsningen kära kunniga, underbara kollega!
Interesting perspective, three generation of women, Ingeborg (grandmother), Greta (mother) and Eva (daughter). And a very interesting examination of the changing roll of women.
But the relationships between the women, where are they. Or what are they? Ingeborg talks a good game, but doesn't support her daughter. Greta could have done so much, but chooses instead to be "the good wife". And Eva gets support from the grandmother, but not from the mother. And what does she get from her father?
A lot of good questions and an interesting portait of the times. But the ending? What does it mean? Does Eva get some support, at the last minute? Or is Greta refusing to actively support her, at the same time not actively opposing her. The ending was far too much "Hollywood".
Svårmodets döttrar följer tre generationer kvinnor från tidigt 1900-tal fram till ca 1970-talet. Det är en fantastisk roman som skildrar svensk historia, samhällets attityder kring klass, sexualitet och kvinnors rättigheter. Anna Laestadius Larsson har mästerligt lyckats skildra en mormor, mamma och barnbarn och deras respektive kamp som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Karaktärerna är tydligt gestaltade och det är aldrig svårt att hålla i sär vem som är vem. Vilket inte alltid är självklart när en bok har flera perspektiv och tidshopp.
Rekommenderar särskilt till personer som gillade Sara Lövestams Monika trilogi, Sten i siden av Mikael Niemi och Jag vill riva upp himmel och jord av Marie Lok Björk.
Hade älskat den här boken fullkomligt som tonåring, synd den inte fanns för mig att läsa då för den hade varit en sann inspiration för mitt då totalt sovande feministiska medvetande och vetande. Nu orkade jag inte riktigt läsa klart boken tyvärr, trots att jag hade den som ljudbok. Det var som att Læstadius utsattas sina karaktärer för lite för mycket elände, jag blev närmast arg på författaren; hennes vilja att förklara Dåtidens dåliga unkna levnadsvillkor och förhållanden för kvinnor föll ibland över kändes det som i utstuderat elaka och övertydligt jävliga situationer.
Historien är skickligt berättad, älskar drivet och språket som får mig att vända sida efter sida. Historien har dock ett stort problem; den enda karaktären som går att tycka om är den oansenlige Konrad som är en parantes och bifigur i historien. Det finns liksom ingen person att fatta tycke för och det saknar jag.
En släktkrönika, tre generationers kvinnor, olika men ändå lika i sina öden. Kvinnokamp och kamp om rättvisa och jämlikhet. Samtidigt en berättelse i det lilla, i det lilla och kanske ”insnöade” samhället långt från storstaden. Starkt och osentimentalt om det sociala arvet, kvinnor och livsöden och flickdrömmar som krossas.
Första halvan var väldigt bra, hon skriver inkännande om kvinnors villkor. Andra halvan som handlar mest om den yngsta kvinnan fann jag svår att ta till mig. Jag är lika gammal som flickan i boken och kan inte relatera till den uppväxt hon hade. Det känns mer som att det hon upplevde var på 30-talet än 60-talet. Och det skymde min upplevelse av texten.
Tre generationer av kvinnor, lättillgängligt tidsdokument om kvinnans kamp för frigörelse. Sättet historien är uppbyggd och hur språket används gör att jag upplever den som en ungdomsbok. Karaktärerna känns något stereotypa och relationerna i boken hade kunnat fördjupas.
Känns som att man läser flickböcker igen. Utan att värdera det som bra eller dåligt. Ska se ifall det blir fler stjärnor då jag är klar. Hittills ingen vinnare.