Året är 1965. Det är lördag och i våningen ovanför Arvidssons rör i Uppsala är det fest. I köket står Monica och önskar att alla kunde gå hem. Hon är fjorton år gammal och redan trött på allt – sin pojkvän Janne som har samma fest varje helg, sina omogna klasskamrater och sin mamma som inte låter henne växa upp. När den åtta år äldre Magnus plötsligt står i dörröppningen och ber henne följa med honom får allt en ny början.
Hemma på Lindsbergsgatan sitter Anna-Britt och väntar på sin dotter. Hon är rädd att Monica ska göra samma misstag som hon själv. Det enda hon vill är att se sin dotter bli självständig och oberoende. Bo i en villa i Kåbo och välja en man som avgudar henne. Kanske till och med bli lycklig.
Monica Magnus 1966 är en sann berättelse av Ulrika Ewerman om två personer som inte kan hålla sig flytande utan varandra och om den såriga relationen mellan mor och dotter. Det är en roman om den stora kärleken – och hur den kan riskera att bränna sönder allt i sin väg.
En fantastiskt bra debut! Ulrika Ewerman har skrivit en självbiografisk roman som fokuserar på hennes syster Monicas livsöde. Jag tror att läsare av Alex Schulman kommer hitta en ny favorit i Monica Magnus 1966 och förhoppningsvis även i Ewermans framtida författarskap.
Monica är ung på 1960-talet. Hon är 14 år när berättelsen tar sin början och väldigt mogen för sin ålder. När hon blir tillsammans med den betydligt äldre killen Magnus börjar familjerelationerna att skava, speciellt mellan Monica och hennes mamma. Kärleken mellan Monica och Magnus är stor, passionerad och komplicerad. Och tyvärr slutar det inte lyckligt.
en perfekt sommarbok tänkte jag i början av boken. lättläst, men med fint språk. ett bra tema och något lättsamt? ICKE SA NICKE den var otroligt hemsk och jag var nära att fälla tårar där på slutklämmen. att den baseras på verkliga händelser gör det hela värre!
3,5/5 eller kanske till och med 4/5. Med det klargjort så ska jag säga att jag ogillade den historien som boken målade upp . Den var hemsk från början till slut. Riktigt fint språk dock och lättläst. Men usch vad jag irriterade mig på karaktärerna, ingen var sympatisk. Plus att jag aldrig gillat ”romanser” mellan ”barn” och personer som ska anses vara vuxna. Tösen är fan 14 år och killen 23, i alla fall när historien börjar. Sen får de ca 1,5 år ungefär tillsammans innan deras alltför tidiga slut. Att ingen såg den ålderskillnaden som något konstigt, var för mig svårt att förstå. Kanske var det annorlunda på 60talet? . Det som är extra hemskt då är att det är mer eller mindre verkliga personer det handlar om, visserligen är mycket påhittat då författaren egentligen inte kunde veta allt om det som verkligen hände. Det känns fruktansvärt att jag inte gillade dessa verkliga personer med verkliga tankar och liv. Men de framstod som väldigt osympatisk i mina ögon. Förlåt. . Den här boken gjorde mig alltså illa till mods redan genom första delen(över mamman, över den brådmogna något ”bortskämda” dottern och den något creepy 23åringen som var hennes livs kärlek. Jag tyckte synd om brodern Anders. Stackars barn. Men tillbaka till Dottern och Pojkvännen. Jag kunde inte för mitt liv känna deras känslor. För mig var det bara ett konstigt skavande förhållande. Men det är ju min personliga inställning till ålderskillnaden - den satt ej bra hos mig från början.) Andra delen var början till slutet och man visste ju att det skulle sluta illa. Det gjorde ont att läsa. Sista delen fick mig att gråta över alla de stackars människorna som var inblandade. Vilket slöseri med liv. Livet är skört. Och det fick man verkligen smakprov på här. . Författaren har hur som helst ett medryckande språk och ett luftigt sätt att skriva med korta meningar. Jag drogs in i berättelsen fast jag var så irriterad på människorna i den. Även om jag inte riktigt förstod mig på deras val. Även om jag egentligen visste att detta var en sorglig historia. Så kunde jag kunde inte sluta läsa, förrän jag hade läst sista sidan. Förrän jag hade läst sidan med författarens ”Tack”. Då släppte historien taget om mig och jag brast i gråt. Över dessa människors tragiska liv och livsöde. Den här boken gav mig känslor rätt igenom. Och i slutändan så krossade den mig. Historien påminner en om att det finns mycket olycka och tragik och att alla inte lever lyckliga liv i alla sina dar. . Detta är en sann, något modifierad berättelse om författarens storasysters sista tid i livet. En syster hon aldrig fick träffa. Som ingen någonsin pratade om när hon växte upp. Som hon bestämde sig för att skriva om. För att få veta vad som egentligen hände. För att få ett avslut. Och jag ser upp till henne för det mod det ändå är att delge hela världen sin familj tragiska historia på det här viset. Tack.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Precis som jag trodde var detta en bok som jag skulle bära med mig länge. Boken baseras på verkliga händelser, och författaren har via intervjuer, brev och dokument bildat sig en uppfattning om vad som hände med hennes syster som hon aldrig själv fick träffa. En vanlig två-barnsfamilj i Uppsala med tonårig dotter och yngre son. Relationen mellan mor och dotter är knackig, och den blir inte bättre av att Monica, som är 14 år, har en pojkvän som är 20 år. Ännu sämre blir det när Monica träffar Magnus, som är 23 och har ett rykte om sig som småkrimininell. Monica dras till honom, han är snygg, äldre och spännande, och de kan inte vara ifrån varandra. Föräldrarna försöker avbryta förhållandet och skickar bort Monica till släktingar över sommaren och hon får börja en ny skola långt bort. Men med avståndet växer kärleken, och när sommarlovet kommer rymmer Monica och Magnus till Turkiet. Att växa upp i skuggan av en person som inte längre finns och som du aldrig har fått möjlighet att träffa, som det dessutom inte pratas om under uppväxten har naturligtvis präglat författarens barndom och uppväxt. Jag tycker Ulrika Ewerman har gjort ett fantastiskt arbete med att berätta sin systers historia, den är gripande och sorglig, och som sagt svår att smälta. Både personerna i boken och dialogerna är väldigt verkliga och naturliga, vardagliga på nåt vis så det är lätt att leva sig in i berättelsen. Monicas tonårstankar är också skildrade väldigt äkta, hon slits mellan dåligt samvete för att ha åkt ifrån hemmet utan att säga hej då (framförallt saknar hon sin lillebror) och lycka över att kunna känna sig fri och vuxen, och över att slippa mammans kvävande krav på henne.
Jag började med att lyssna på denna, men har därefter blandat med att läsa och lyssna. Genom läsningen har jag stört mig ganska mycket på Monica som beter sig som en obstinat unge och verkar ha ett stort agg mot sin mor, oklart varför, eller är hon bara en typisk tonåring (som jag nog aldrig var i så fall) och allting är som det ska vara? Okej, jag kan hålla med om att mamman är ganska hispig också (så ja, jag stör mig på henne också bitvis), men vilken mamma skulle inte vara det om den fjortonåriga dottern börjar dejta en tjugotvåårig kille (Magnus) med lite lagom (lag)löst leverne? Jag vill dock tillägga att efter att jag har läst ut boken och har fått till mig helheten så har jag varmare känslor för både Monica och mamman (och Magnus!). Det bränner till lite extra i och med att boken baseras på verklighet.
En bok om kärlek, men inte den vanliga banala historien. Monica är bara fjorton år när vi möter henne och snart ska hon träffa Magnus, en åtta år äldre kille som hon blir tillsammans med. Det är förälskelse och passion, men här finns även saker som skaver och som påverkar såväl deras kärleksrelation som relationen till föräldrarna. Stabilt och finstämt, men med ett lite knapphändigt språk som jag inte är helt överens med. Baserat på verkliga människoöden, men omgjort till fiktion.
En tragisk och vacker, verklighetsbaserad Romeo och Julia -historia, berättad med kortfattade, stilsäkra meningar. En extra stjärna till uppläsaren Lo Kauppi⭐️
Monica Magnus 1966 är en sorglig berättelse trots att det är kärleken som står i centrum. Kärleken och förmåga att ge eller få kärlek. Jag kan inte komma på någon bättre beskrivning än det engelska begreppet ”heartbreaking”. När jag började läsa insåg jag inte först att det här är en verklig historia, om än med en hel del friheter från författarens sida, med karaktärernas tankar invävda, inte minst Monicas egna. Biografier brukar jag säga inte är min favoritgenre men när en sådan här bok dyker upp så får jag omvärdera det. Något med dessa verkliga berättelser, även sådana som tar ut svängarna en del, griper mig på ett speciellt sätt. När jag hade läst ut Monica Magnus 1966 var jag tårögd och kunde knappt andas.
De allra första sidorna var en uppförsbacke i mitt läsande, beroende på det kortfattade sättet, som staccato, att berätta. Men efterhand så blir det en del av styrkan med berättelsen. Det är som att språket måste vara så här för att själva historien ska landa. Det är en kontrast mellan det kortfattade språket och de stora känslor som berättelsen väcker.
Normalt så brukar mina recensioner innehålla någon reflektion över handlingen, men i det här fallet kommer jag inte att beröra det utöver det som står i inledningen (texten tagen från förlagets hemsida). Det finns inget sätt att beskriva handlingen på som inte förtar upplevelsen.
Det här året har jag läst ovanligt många böcker där mammorna spelar en stor roll. Mammorna och mammarollen. Monica Magnus 1966 är också en sådan bok. Det är ingen vacker bild författaren ger av sin och Monicas mamma. Den 15-åriga Monica får bära oerhört mycket på sina axlar, och föräldrarnas beteende gör det bara värre. Hon skulle behövt vuxenstöd, och det skär i mig att hon inte har någonstans att vända sig. Det blir också en markant skillnad mot Magnus pappa och hur han agerar. Det spelar ingen roll att man kan förstå Anna-Britt och hennes rädslor, det finns ingen egentlig ursäkt för det sätt hon agerar. Som jag förstått det är bägge föräldrarna döda och det kanske krävdes för att Ulrika Ewerman överhuvudtaget skulle kunna skriva den här boken.
När jag hade läst Monica Magnus 1966 var jag oerhört tagen, och det var helt enkelt tvunget att prata lite extra med våra egna barn. Jag hoppas den här historien når ut, det förtjänar den och Ulrika Ewerman, som själv säger att hon är ett ”sorgebarn”.
Omdöme: Oerhört stark och berörande verklighetsbaserad berättelse om att ständigt längta efter att bli älskad och sedd. Betyg: 5
En fantastiskt bra debut! Ulrika Ewerman har skrivit en självbiografisk roman som fokuserar på hennes syster Monicas livsöde. Jag tror att läsare av Alex Schulman kommer hitta en ny favorit i Monica Magnus 1966 och förhoppningsvis även i Ewermans framtida författarskap.
Monica är ung på 1960-talet. Hon är 14 år när berättelsen tar sin början och väldigt mogen för sin ålder. När hon blir tillsammans med den betydligt äldre killen Magnus börjar familjerelationerna att skava, speciellt mellan Monica och hennes mamma. Kärleken mellan Monica och Magnus är stor, passionerad och komplicerad. Och tyvärr slutar det inte lyckligt.
At first, I thought you creepy shit about Magnus: if you're 23, you shouldn't date 14-year-old girls and I could sympathize with the mother's concerns about the new relationship. But the more I read, the more I start to change my mind. If it's the love of your life, does age matter? Monica is doing well at school, getting good grades and perhaps realizing that the future has more to offer than only being someones girlfriend. She's smart and her mother's ban only fuels the forbidden romance even more. This was an incredibly beautiful book born out of trauma. I wish parents today could be more understanding, talk and not judge.
En otroligt intressant och samtidigt sorglig berättelse som bygger på sanna händelser, och den handlar om författarinnans syster. Den handlar om den unga Monica som förälskar sig i den 9 år äldre Magnus. Omgivningen gillar inte situationen och Monica har inte en bra relation med sin mamma. Boken är välskriven och otroligt lätt att läsa. En otroligt bra debutroman.
Det är något spännande att läsa en bok utan att veta något om den eller hört om den ska. Jag lyssnade på ljudboken på grund av att den lästes av Lo Kauppi. Den är kort och ganska förutsägbar men Kauppi gör den värd ändå.
Eftersom det här är en verklighetsbaserad berättelse så känns den därefter mer tragisk. Monica är Ulrika Ewermans syster, en person hon aldrig träffat men ändå skriver så personligt om baserat på efterforskningar och vittnesmål. Hon har fyllt i luckorna på ett trovärdigt sätt som gör att den känns mer äkta. Monicas liv känns som en svensk Romeo och Julia-historia där hon kommer i kläm när hennes familj och framförallt mamma Anna-Britt inte anser hennes val av pojkvän som acceptabelt. Med tanke på Monicas ålder så förstår jag mamman, men samtidigt så känner jag verkligen för Magnus och hans problematik som givetvis inte gör saken enklare. Det är många impulsiva och oansvariga val som leder till slutet. Ett slut som blev en början för Ulrika. Det här var en riktigt sorglig men ändå varm och kärleksfull berättelse som jag tyckte om och kommer stanna med mig en lång tid framöver.