What do you think?
Rate this book
F - en färd
”F – en färd skildrar en tid när K.F. far mellan en tyst huvudstad och en lägerliknande anstalt, till ett hav och till en stor människostad. Den berättar om fasan att vara åtskild från en älskad som är frihetsberövad och söker orden för friheten.”
- GenresNonfiction
248 pages, Hardcover
First published November 3, 2020
About the author
Katarina Frostenson
53 books10 followersKatarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och översatt skönlitteratur från franska, bl a Henri Michaux, Marguerite Duras och Georges Bataille. 1978 debuterade hon som författare med diktsamlingen I mellan.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.
2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.
2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 25 of 25 reviews
February 11, 2021
Återigen är det SYND om Katarina Frostenson. Likt i K - en berättelse vältrar hon sig i självömkan, anklagar akademin och alla, enligt henne, horungar som förrått henne.
Då hon i K var mer tillbakadraget arg blir ilskan mycket tydligare i F - en färd. Hon sparkar åt i princip alla håll och vad som saknas är introspektion. Här finns bara ilska mot yttervärlden. Akademin får en känga. Sara Stridsberg och Sara Danius särskilt. Hovet likväl och landet Sverige beskylls. Alla har de bidragit till K.F:s och JC:s förfall.
Särskilt hur hon behandlar Sara Danius i boken är riktigt fult gjort. Det finns ingen förståelse, eller resonemang kring hur skandalen var tvungen att hanteras, utan det är den ständiga sekreterarens maktgalna handlingar som drivit K och JC i smutsen.
Enligt Frostensson är hemlandet Sverige en stor och delaktig en bov i dramat. Vi är snäppet under USA i vår puritanism och besatthet av sexualiteten. Hon förvirrad ”besatthet av sexualiteten” med möjligheten i Sverige att få upprättelse för det brott som begåtts mot en. Hon förvirrat det med att som kvinna kanske äntligen (delvis) ha lagen på sin sida. Det är nästan som av Frostenson anammat en SD-liknande approach till Sverige och rättsystemet. Sverige - det en gång goda landet där man kunde känna sig trygg men som nu blivit en nation som inte ser efter sina medborgare. Detta blandas upp med en alldeles särskilt form av elitism, då det anas att Frostenson menar att de medborgare som ska skyddas är den fina och goda kultureliten, inte de lägre stående kvinnorna som rör sig i dess utkant - kvinnorna som fallit offer för maken.
I hennes ögon går JC att likställa med Rosa Luxemburg, Anna Achmatova och Alfred Dreyfus. Och såklart, den mest utslitna referensen, K i Processen. Genom boken dras det om och om igen paralleller till historiska och kulturella figurer som oskyldigt straffas av samhället, ett samhälle som är grymt och kallt.
Det finns också något extremt töntigt drag över boken. Frostensson mässar på om hur ”jag” och ”du” diskuterat filosofen Giorgio Agamben i besöksrummet till anstalten. Hon berättar om hur hon i Paris köper en utgåva av Gidés falskmyntarna - bara för titeln. Det är omöjligt att inte himla med ögonen. Ironin blir även övertydlig, när man tänker på att Gidé, likt Arnault, gjort sig skyldig till sexuella övergrepp.
Detta förstärker intrycket av att hon inte är en person, utan en karikatyr av en kulturpersonlighet. En det finns egentligen inga riktiga känslor i boken. Ingen ilska mot maken som (enligt henne) bedragit henne, som försatt henne i en onekligen svår sits. Ingen skam över att hon tittat bort när maken begått sina "snedsteg", ingen skam över att kanske hon spelat en roll i dramat. Bara oåterkallelig självömkan. Det finns ingen, ingen i hela världen, som det är så synd om som Katarina Frostensson.
Vad som hedrar Frostenson är det som skiljer F från K. I den första boken låg fokuset på att nästan helt ignorera anklagelserna och istället bara lägga fokus på hur hon och JC "landsförvisats". Men i F möter hon saker och ting mycket med tydligt. Hon vill till större grad argumentera för sin makes oskuld. Något hon inte gör vidare väl eftersom allt bara bygger på tanken på kvinnornas förmätna karaktärer. Kvinnorna som vill smutskasta alla dessa år senare. Kvinnorna som "fått luft" av metoo.
K.F.s uppfattning av vad som skett mellan hennes make och kvinnan som anklagat honom för våldtäkt präglas av den gammalmodiga och trångsynta idén om att kvinnor inte kan tvingas anpassa sig i situationer som kräver det. Att kvinnan, som Arnault våldtagit, efter ”samlaget” fortsatt haft kontakt med honom minimerar händelsen, gör den till vanligt sex - inte en våldshandling. Sen har kvinnan drabbats av ”kvinnlig bitterhet och hämndlust.” Svårare än så är det inte för K.F. Det är många i deras omkrets som drabbats av denna avundsjuka, denna hämndlust mot de två, enligt henne.
Allt detta blir tradigt efter ett tag. Har man dessutom läst K så märker man snart att det inte är något nytt i boken. Visst kan hon skriva, språket är utmärkt. Men det målar upp en bild av någon som inte har någon form av självinsikt och som vägrar ta av sig skygglapparna.
Då hon i K var mer tillbakadraget arg blir ilskan mycket tydligare i F - en färd. Hon sparkar åt i princip alla håll och vad som saknas är introspektion. Här finns bara ilska mot yttervärlden. Akademin får en känga. Sara Stridsberg och Sara Danius särskilt. Hovet likväl och landet Sverige beskylls. Alla har de bidragit till K.F:s och JC:s förfall.
Särskilt hur hon behandlar Sara Danius i boken är riktigt fult gjort. Det finns ingen förståelse, eller resonemang kring hur skandalen var tvungen att hanteras, utan det är den ständiga sekreterarens maktgalna handlingar som drivit K och JC i smutsen.
Enligt Frostensson är hemlandet Sverige en stor och delaktig en bov i dramat. Vi är snäppet under USA i vår puritanism och besatthet av sexualiteten. Hon förvirrad ”besatthet av sexualiteten” med möjligheten i Sverige att få upprättelse för det brott som begåtts mot en. Hon förvirrat det med att som kvinna kanske äntligen (delvis) ha lagen på sin sida. Det är nästan som av Frostenson anammat en SD-liknande approach till Sverige och rättsystemet. Sverige - det en gång goda landet där man kunde känna sig trygg men som nu blivit en nation som inte ser efter sina medborgare. Detta blandas upp med en alldeles särskilt form av elitism, då det anas att Frostenson menar att de medborgare som ska skyddas är den fina och goda kultureliten, inte de lägre stående kvinnorna som rör sig i dess utkant - kvinnorna som fallit offer för maken.
I hennes ögon går JC att likställa med Rosa Luxemburg, Anna Achmatova och Alfred Dreyfus. Och såklart, den mest utslitna referensen, K i Processen. Genom boken dras det om och om igen paralleller till historiska och kulturella figurer som oskyldigt straffas av samhället, ett samhälle som är grymt och kallt.
Det finns också något extremt töntigt drag över boken. Frostensson mässar på om hur ”jag” och ”du” diskuterat filosofen Giorgio Agamben i besöksrummet till anstalten. Hon berättar om hur hon i Paris köper en utgåva av Gidés falskmyntarna - bara för titeln. Det är omöjligt att inte himla med ögonen. Ironin blir även övertydlig, när man tänker på att Gidé, likt Arnault, gjort sig skyldig till sexuella övergrepp.
Detta förstärker intrycket av att hon inte är en person, utan en karikatyr av en kulturpersonlighet. En det finns egentligen inga riktiga känslor i boken. Ingen ilska mot maken som (enligt henne) bedragit henne, som försatt henne i en onekligen svår sits. Ingen skam över att hon tittat bort när maken begått sina "snedsteg", ingen skam över att kanske hon spelat en roll i dramat. Bara oåterkallelig självömkan. Det finns ingen, ingen i hela världen, som det är så synd om som Katarina Frostensson.
Vad som hedrar Frostenson är det som skiljer F från K. I den första boken låg fokuset på att nästan helt ignorera anklagelserna och istället bara lägga fokus på hur hon och JC "landsförvisats". Men i F möter hon saker och ting mycket med tydligt. Hon vill till större grad argumentera för sin makes oskuld. Något hon inte gör vidare väl eftersom allt bara bygger på tanken på kvinnornas förmätna karaktärer. Kvinnorna som vill smutskasta alla dessa år senare. Kvinnorna som "fått luft" av metoo.
K.F.s uppfattning av vad som skett mellan hennes make och kvinnan som anklagat honom för våldtäkt präglas av den gammalmodiga och trångsynta idén om att kvinnor inte kan tvingas anpassa sig i situationer som kräver det. Att kvinnan, som Arnault våldtagit, efter ”samlaget” fortsatt haft kontakt med honom minimerar händelsen, gör den till vanligt sex - inte en våldshandling. Sen har kvinnan drabbats av ”kvinnlig bitterhet och hämndlust.” Svårare än så är det inte för K.F. Det är många i deras omkrets som drabbats av denna avundsjuka, denna hämndlust mot de två, enligt henne.
Allt detta blir tradigt efter ett tag. Har man dessutom läst K så märker man snart att det inte är något nytt i boken. Visst kan hon skriva, språket är utmärkt. Men det målar upp en bild av någon som inte har någon form av självinsikt och som vägrar ta av sig skygglapparna.
December 13, 2020
För Frostenson är orden skyddsrum, sällskap, ledstänger och tankestöd. Hon bärs av orden och lyckas också själv forma orden så att det bär.
”Världen är allt som är faller” (Wittgenstein)
Hon skriver om makt. Om maktens hycklande män. Som medlem av SA vill jag påstå att hon själv tidigare varit en del av makten, men den här gången måste hon underställa sig den. Dock verkar hon, precis som priviligierade personer ofta är, helt novis om sin egen (forna) maktposition. Hon hävdar att JC aldrig haft någon makt.
Hon menar att det är många som inte tänker på fängelse. Många i hennes samhällsgrupp, ja. I somliga grupper är tankar på fängelse en del av vardagen, tror jag.
Återigen begår hon samma misstag som hon anklagar sina fiender för. Hon tycks mena att i den ”trånga stöveln S” (Sverige) vill man attackera kulturen och judarna (dvs svenska Akademien). Hon beskyller svenskarna för att oreflekterat sälla sig till gruppen och följa strömmen, likt döda fiskar. Jag förstår och tycker absolut att kritiken är befogad. Men hon framför sin egen generaliserande uppfattning om svenska folket som en homogen grupp precis lika enögt som hon anklagar svenska folket för att göra. Med andra ord, hon kastar sten i glashus. Och mycket riktigt har också taket rasat över henne.
Sverige är den ”moraliska stormakten” och ”människostaden” är Paris. Huvudstaden i det land där Vanessa Springoras förövare helt öppet kunde exploatera densamme.
Det som saknades i K var nyanser och dubier. Allt var målat i samma färger, hon och JC var enkom offer, tvivel på sin älskades skuld lyste med sin frånvaro. Men nu i F är det mer nyanserat. Inte som att hon faktiskt står med fötterna på jorden men hon tycks i alla fall ha närmat sig marken. Hon skriver om att inte bara fiender svikit utan också JC, hon har känt sorg på grund av hans beteende. Hon diskuterar kring sin plikt.
Kanske är hon påväg ut ur tunneln? Jag tycker mig skönja ljuset när hon ironiserar över hur hon kallats ”medberoende”.
”Den kropp som inte fallit vet inte var den är, på vilken plats den befinner sig.”
Hur världsfrånvänt och drömmande det än är, hur svävande och högtstående (bortsett från några enstaka stunder av tvätt och matlagning) så är det fantastisk läsning.
(Jag vet att man inte ska blanda ihop verk och person, men jag är ingen kritiker och tar mig rätten att skriva ner mina tankar fritt.)
”Världen är allt som är faller” (Wittgenstein)
Hon skriver om makt. Om maktens hycklande män. Som medlem av SA vill jag påstå att hon själv tidigare varit en del av makten, men den här gången måste hon underställa sig den. Dock verkar hon, precis som priviligierade personer ofta är, helt novis om sin egen (forna) maktposition. Hon hävdar att JC aldrig haft någon makt.
Hon menar att det är många som inte tänker på fängelse. Många i hennes samhällsgrupp, ja. I somliga grupper är tankar på fängelse en del av vardagen, tror jag.
Återigen begår hon samma misstag som hon anklagar sina fiender för. Hon tycks mena att i den ”trånga stöveln S” (Sverige) vill man attackera kulturen och judarna (dvs svenska Akademien). Hon beskyller svenskarna för att oreflekterat sälla sig till gruppen och följa strömmen, likt döda fiskar. Jag förstår och tycker absolut att kritiken är befogad. Men hon framför sin egen generaliserande uppfattning om svenska folket som en homogen grupp precis lika enögt som hon anklagar svenska folket för att göra. Med andra ord, hon kastar sten i glashus. Och mycket riktigt har också taket rasat över henne.
Sverige är den ”moraliska stormakten” och ”människostaden” är Paris. Huvudstaden i det land där Vanessa Springoras förövare helt öppet kunde exploatera densamme.
Det som saknades i K var nyanser och dubier. Allt var målat i samma färger, hon och JC var enkom offer, tvivel på sin älskades skuld lyste med sin frånvaro. Men nu i F är det mer nyanserat. Inte som att hon faktiskt står med fötterna på jorden men hon tycks i alla fall ha närmat sig marken. Hon skriver om att inte bara fiender svikit utan också JC, hon har känt sorg på grund av hans beteende. Hon diskuterar kring sin plikt.
Kanske är hon påväg ut ur tunneln? Jag tycker mig skönja ljuset när hon ironiserar över hur hon kallats ”medberoende”.
”Den kropp som inte fallit vet inte var den är, på vilken plats den befinner sig.”
Hur världsfrånvänt och drömmande det än är, hur svävande och högtstående (bortsett från några enstaka stunder av tvätt och matlagning) så är det fantastisk läsning.
(Jag vet att man inte ska blanda ihop verk och person, men jag är ingen kritiker och tar mig rätten att skriva ner mina tankar fritt.)
March 2, 2021
Den här boken handlar om JC och hur JC festar på "snicker bites". Även JC:s hustru, KF, får smaka och kan snart konstatera att de är "hemskt goda ".
Read
December 28, 2020Den fick mig att fundera på hur folk har det i finkan och att bli lite trött.
Men den hade iaf ett vackert språk, det är alltid nått!
Men den hade iaf ett vackert språk, det är alltid nått!
December 18, 2020
Inte samma driv och finess som K. Såklart mer uppgiven och nedstämd men helt klart läsvärd.
Read
June 24, 2025hon är sjuk i huvudet men det är bra litteratur. mörkt
April 9, 2023
Pinsam bok. Till skillnad från K var den här boken inte ens särskilt välskriven, det fanns ingen språklig behållning. Bara pinsam. Frostenson skriver om hur det är när hennes man är på anstalt. Hon försöker teoretisera lite om hur sjukt det är att spärra in en människa, ta dennes frihet. Hade kunnat bli intressant ifall det skulle handla om rättsystemet i stort, men det är inte alls intentionen. Det är sjukt att spärra i någon, läs: det är sjukt att spärra in min oskyldiga stackars man. Han är alltså dömd sexualbrottsling men helt oskyldig i hennes ögon. Allt är ett drev. Den grå massan (läs: alla ”vanliga” människor i Sverige) har svartmålat kulturprofilen och allt är osanningar. Det här är det enda intressanta med boken, att det är helt omöjligt för Frostenson att sluta se sin man på det här romantiserande sättet. Det är också pinsamt att hon har sådan hybris, alla andra människor är dumma i huvudet etc etc, när alla referenser till litteratur och annan kultur i boken är så taffliga, det finns inga smarta tankegångar, det finns ingen referens som imponerar. Det är så svag flex.
En annan pinsamhet är att hon skriver om de ”påstådda övergrepp” hennes man dömts för. Det här återkommer genom boken. Klipp till detta parti i texten: ”Jag ska inte tala i ditt ställe. Det kan jag inte göra. Det vore ett övergrepp. Det ordet missbrukas ofta, men här passar det; när en människa tar ett grepp om en annans liv, tar sig rätten att beskriva och tolka det.” Alltså??? Din man är dömd sexualbrottsling men det verkliga brottet hade varit ifall du skulle skriva om din mans liv istället för att han gör det?
Ett annat pinsamt parti är när Frostenson skriver om ”vampyrism”, vilket då är att skriva om en annan person, hämta blod ur en annan människa till sin egen text. Att författare ”broderar ut deras liv i skön stil eller när sig på deras våld och smärta”. Resonemanget landar i att den mest relevanta och värdefulla texten är den som är uppfunnen, påhittad, riktig skönlitteratur! Men alltså… hela den här boken (hela den här trilogin) är en Frostenson-memoar där hon skriver om sin mans straff och hur synd det är om dem. Inget påhittat, uppfunnet. Det är en för henne sanningsbaserad memoar. En typ av text hon då dissat fullständigt några meningar tidigare. PINSAMT!
En annan pinsamhet är att hon skriver om de ”påstådda övergrepp” hennes man dömts för. Det här återkommer genom boken. Klipp till detta parti i texten: ”Jag ska inte tala i ditt ställe. Det kan jag inte göra. Det vore ett övergrepp. Det ordet missbrukas ofta, men här passar det; när en människa tar ett grepp om en annans liv, tar sig rätten att beskriva och tolka det.” Alltså??? Din man är dömd sexualbrottsling men det verkliga brottet hade varit ifall du skulle skriva om din mans liv istället för att han gör det?
Ett annat pinsamt parti är när Frostenson skriver om ”vampyrism”, vilket då är att skriva om en annan person, hämta blod ur en annan människa till sin egen text. Att författare ”broderar ut deras liv i skön stil eller när sig på deras våld och smärta”. Resonemanget landar i att den mest relevanta och värdefulla texten är den som är uppfunnen, påhittad, riktig skönlitteratur! Men alltså… hela den här boken (hela den här trilogin) är en Frostenson-memoar där hon skriver om sin mans straff och hur synd det är om dem. Inget påhittat, uppfunnet. Det är en för henne sanningsbaserad memoar. En typ av text hon då dissat fullständigt några meningar tidigare. PINSAMT!
February 16, 2021
KF har skrivit ännu en roman med klag och åter klag. Hon klagar på rättsväsendet, på anstalter, på Sverige i allmänhet och folket som inte älskar hennes (våldtäkts)man som hon är så innerligt kär i, i synnerhet.
Språket är dock fantastiskt och det är det som får mig att läsa vidare, även om det stundtals får mig att vilja kasta boken tvärs över rummet i uppgivenhet över att KF inte kan förstå bättre än vad hon gör.
Språket är dock fantastiskt och det är det som får mig att läsa vidare, även om det stundtals får mig att vilja kasta boken tvärs över rummet i uppgivenhet över att KF inte kan förstå bättre än vad hon gör.
January 6, 2022
Mycket märklig. Förmäten?
Fanns det någon redaktör? Förutom ett gäng språkliga felaktigheter nämndes chokladkakorna Raider och Twix i samma mening som om det gick att köpa en av varje år 2018. Mig veterligen bytte den namn för gott för ca 20 år sedan…
Fanns det någon redaktör? Förutom ett gäng språkliga felaktigheter nämndes chokladkakorna Raider och Twix i samma mening som om det gick att köpa en av varje år 2018. Mig veterligen bytte den namn för gott för ca 20 år sedan…
July 12, 2023
Allt är förlåtet ❤️
January 13, 2025
Läste långsamt. Det är något oerhört intressant att läsa något så välskrivet som handlar om något man har starka åsikter om. En desperat, kärleksberoende röst som ömsom smeker och ömsom vrålar återfinns i Frostenssons penna. Säga vad man vill, men skriva kan hon.
November 21, 2022
Jag fick skilja på verk och person innan jag gav boken sitt betyg. Frostenson skriver på ett tilltalande sätt som får mig att fortsätta läsa. Drag av poesi, många referenser till andra verk, dikter, citat.
Sen att det är sin verklighet som hon beskriver… Om hur hennes make absolut inte kan ha utfört några av de sexuella brott han blivit dömd för, Forum har aldrig varit en plats för mörka händelser, alla är dumma i huvudet, Kulturmannen är lika stor som Rosa Luxemburg och Dreyfus. Det blir för min del nästan parodiskt hur lite reflektion den innehåller, men likväl tycker jag själva litteraturen i sig faktiskt är en fyra.
Sen att det är sin verklighet som hon beskriver… Om hur hennes make absolut inte kan ha utfört några av de sexuella brott han blivit dömd för, Forum har aldrig varit en plats för mörka händelser, alla är dumma i huvudet, Kulturmannen är lika stor som Rosa Luxemburg och Dreyfus. Det blir för min del nästan parodiskt hur lite reflektion den innehåller, men likväl tycker jag själva litteraturen i sig faktiskt är en fyra.
Read
August 6, 2024världens mest verklighetsfrånvända kvinna, men hon har bemästrat ord som vapen
July 15, 2023
Her husband is a rapist that managed to get convicted in Sweden… a country that often gives laughable excuses to why not convict rapists. Not only is the whole book pretentious writing of a deluded pick me, but the exaggerated and extravagant and overblown description of emotions and oh such suffering… you’d think this man was innocently put away in some prison in Serbia, but no it’s barley a handful of years for two rapes in Sweden…. This author even at the start tries to imply that a woman who has lived in Romania understands her pain and the problem of innocent people locked away. It gets even more ridiculous when you understand that these two people are part of an ELITE! It’s like Sweden’s own Harvey or Epstein that used his status, position of power and wealth to act like a massive disgusting creep. The fact that this badly written deluded garbage got published really affirms that this woman, who’s also part of the elite, managed to get it published because she probably has friends. At best, this could have stayed as her diary entries, but no, we are the worst choice where innocent people who thought they were going to read a deep and insightful look into how it is for a partner or family member see their loved on locked away got this hot pile of literary garbage …! There are cases where men and women are torn from their families due to corrupt governments, bad investigations and coverups, and locked away for years and years. But this? This isn’t it. This is a spit in the face of those cases. This a deluded, spoiled pick me woman who is whiteknighting for her disgusting man. At one point she even has the audacity to joke about how he loves lavish and expensive things… listen I love reading perspectives of people I don’t agree with, but I draw the line at blatant propaganda for the rich elite that abuse their power and get away with it for years and years and then when THE SMALLEST (again it was proven he raped two women and he got like 2 years and some months for it…) of consequences hit them for their own actions THEY CRY VICTIM! I was suspicious of the pretentious cover art and the non descriptive summary, and honestly, sometimes you can judge a book by its cover.
January 24, 2021
Alla har sammansvurit sig mot författaren och hennes man. Här beskrivs det så kallade drevet mot Frostensson och Kulturprofilen. Det är intressant att ta in deras perspektiv. Frostensson använder ofta citat från världslitteraturen för att förstärka eller förklara. Citaten bryter av en redan rapsodisk framställning. Berättelsen blir märkligt distanserad och kylig. Här finns inga känslor beskrivna och mycket lite ömhet, bara vardagliga iakttagelser och litterära citat. Det mest känslosamma är kanske när författaren beskriver att hon tvättar sin mans kashmirtröja, den som han dygnet runt vill ha närmast kroppen där i fängelset.
Hon försvarar och försvarar, tillochmed att han sökte sig till andra kvinnor. Det berodde på att han behövde ömhet och att hon inte var tillgänglig. Hennes fel alltså. Samtidigt börjar jag undra om hon ens tycker om honom.
Det hjälper inte att språket är vackert. Jag hade svårt att ta mig igenom boken.
Hon försvarar och försvarar, tillochmed att han sökte sig till andra kvinnor. Det berodde på att han behövde ömhet och att hon inte var tillgänglig. Hennes fel alltså. Samtidigt börjar jag undra om hon ens tycker om honom.
Det hjälper inte att språket är vackert. Jag hade svårt att ta mig igenom boken.
January 19, 2021
Färden fortsätter för Frostenson, nu på bussen till Skogomeanstalten där JCA gör sin volta. Inte lika rasande som K, mer återhållsamt sorgsen, ibland nästan uppgiven. Paris, litteraturen och de obevakade permissionerna håller henne flytande. Ett hårt angrepp på ett ryggradslöst konsensus-Sverige, den moraliska stormakten sans moral. Där kan jag bara nicka instämmande. Också en berättelse om lojalitet och stark kärlek. Något långrandig dock men som tidsdokument och partsinlaga högintressant.
November 10, 2021
Min första frostensson-bok. Präglad av allt omkring Jean claude men ändå rakt igenom hennes egen sinnesvärld. Onekligen välförfattad. Onekligen ett sinne, en känsla och något intuitivt för ord. Men det fragmentariska berättandet förflyttar mig inte. Jag upplever ingen förändring. Kanske är det inte heller meningen.
January 10, 2021
Oerhört svårt för mig att ge ett betyg. Inte min typ av bok men förstår varför hon skrev den. Kort, lättläst och intressant om något tjatig. Och domen är ju minst sagt uppseendeväckande i mina ögon, trodde inte man kunde dömas till ett så hårt straff på så lös bevisning så långt tillbaka i tiden.
January 7, 2021
2,5. Stundvis tjatig.
January 20, 2021
Njutning att läsa på grund av språket men obehagligt innehåll.
February 13, 2023
Denna här kvinnan och hennes man är vidriga. De är bara synd om henne allt är alla andras fel.
July 20, 2023
hon är verkligen skogstokig men det är en väldigt vacker bok. kanske just på grund av hennes skogstokighet
August 16, 2022
I F fortsätter Katarina Frostenson sitt nedsablande av Akademien och Sverige generellt. Det har gått en tid sedan K. Hennes man sitter i fängelse och hon besöker honom i ett Sverige som hon inte kan med. Med vällust återvänder hon istället till Frankrike och Paris ("människostaden" som hon kallar det). Och det är väl egentligen hela boken. Hon går på saker, gör saker, bryter armen, allt ungefär med samma svala intensitet.
Det som växlats upp i den här boken är beskrivningen av relationen till sin man. Det är helt uppenbart så att oaktat vad han gjort så är hon kär i karlen. De partierna där hon beskriver sin längtan efter honom och deras korta telefonsamtal är de som blir bäst.
Samma klagomål kan göras om den här boken som till första delen, K: fortfarande kan ingenting göras utan att det får Frostenson att tänka på någon författare och vad hen har sagt. Det ger samma känsla av att Frostenson inte riktigt vet hur hon ska leva livet utan att se händelser genom någon annan författares ögon. Det är ett stilgrepp att åberopa auktoriteter, men det görs för ofta och verkar mer vara för att förankra hennes egen kanon; jag får istället intrycket av att hon inte riktigt litar på sina egna intryck.
Det som växlats upp i den här boken är beskrivningen av relationen till sin man. Det är helt uppenbart så att oaktat vad han gjort så är hon kär i karlen. De partierna där hon beskriver sin längtan efter honom och deras korta telefonsamtal är de som blir bäst.
Samma klagomål kan göras om den här boken som till första delen, K: fortfarande kan ingenting göras utan att det får Frostenson att tänka på någon författare och vad hen har sagt. Det ger samma känsla av att Frostenson inte riktigt vet hur hon ska leva livet utan att se händelser genom någon annan författares ögon. Det är ett stilgrepp att åberopa auktoriteter, men det görs för ofta och verkar mer vara för att förankra hennes egen kanon; jag får istället intrycket av att hon inte riktigt litar på sina egna intryck.
August 22, 2023
Fick reda på att jag inledde året med att skriva om föregående bok (K) och när jag slår igen den här slår det mig att jag skulle kunna skriva samma sak igen... inte mycket har förändrats förutom huvudpersonernas livssituation.
Maken har fått sitt straff och författaren skildrar deras tid i åtskildhet och de gånger de kan träffas.
I övrigt är det som vanligt. Bra språk. Maken är oskyldigt dömd. Det är du och jag mot världen. Hätska utfall mot medier och de som tagit avstånd. Ganska oblyga angrepp på den avlidne Sara Danius. Otaliga litteraturreferenser.
Och det är även denna gång både en personlig skildring och en partsinlaga.
Maken har fått sitt straff och författaren skildrar deras tid i åtskildhet och de gånger de kan träffas.
I övrigt är det som vanligt. Bra språk. Maken är oskyldigt dömd. Det är du och jag mot världen. Hätska utfall mot medier och de som tagit avstånd. Ganska oblyga angrepp på den avlidne Sara Danius. Otaliga litteraturreferenser.
Och det är även denna gång både en personlig skildring och en partsinlaga.
March 5, 2024
Samtidigt lysande och vedervärdig, med skarpa observationer av fängslande av människor men en helt vedervärdig och pinsam analys av maktförhållanden och sexuella övergrepp, men den har något i all hennes självömkan och tro om att JC räknas till the likes of Rosa Luxemburg. Men om man ser det utöver JC är det en förvånansvärt intressant och bra kritik av en rättsstat och dess påverkan på människor, den ambivalens och den skada som åsamkas av frihetsberövande.
Displaying 1 - 25 of 25 reviews