"Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering.
Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?
Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning."
I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt.
"Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat." "Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering.
Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?
Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning."
I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt.
"Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat."
Tycker mycket om Zweigbergks skönlitterära romaner. I den här självbiografiska boken ”ältas” barndomen, åldrandet och ”jaget”. Inget fel med det, det gör jag också. Det är väl modigt att hon vågar dela med sig antar jag. Men jätteintressant för oss andra är det faktiskt inte.
Jag har länge varit nyfiken på Helena von Zweigbergks senaste bok ”Mitt liv som dront : En självbiografisk inventering”. Helena har just fyllt 60 år, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och har bestämt sig för att göra en existentiell avstämning. Hon reflekterar över livet som varit och funderar över hur livet framåt ser ut. Boken inleds med att hon bestämt sig för att berätta hur det är att vara Helena, så rakt och oförställt hon kan.
Jag tycker att det är väldigt öppet, ärligt och gripande. Boken är fylld av en massa kloka tankar, insikter, reflektioner och livserfarenheter som livet gett henne. Hon pratar om att sopsortera i livet och hur små förändringar sakta kan ta sig in och påverka livet på gott och ont.
För mig är det här en riktig klokbok och att höra Helena själv läsa boken förstärker såklart upplevelsen. Boken är fylld av så många kloka tankar att jag vill stanna upp och fundera själv eller kanske skriva ner dem. Jag är glad att jag lyssnade på boken och fick höra Helena själv berätta, men det här är en bok jag skulle vilja bläddra i och läsa om orden så det kanske är dags att skaffa en inbunden bok.
Med historien om denna mänskliga dront som kuliss närmar sig författaren områden som åldrande, kärlek, relationer och om psykisk ohälsa.
Hon kallar det själv en självbiografisk inventering, men jag har mina invändningar här. Visserligen delar Helena von Zweigbergk med sig av sig själv, men inte såpass djupt som jag kan önska. Hon har en tendens att teoretisera sig själv snarare än att dela med sig. Texten inkluderar fler ”man” än ”jag” – hon beskriver månne dronten och människan snarare än Helena.
Lite småtrevlig men tyvärr blir reflekterandet över vem hon är inte tillräckligt djuplodande eller tillräckligt roligt. Temat är relevant men känns som formen inte hittat helt rätt uttryck.
Att göra upp med ålderdomen (som man inte vill ska komma) eller egentligen att göra upp med sig själv om hur man agerat runt män och hur man egentligen vill agera runt män. Jag tycker oändligt mycket om Helena som skribent och har läst det mesta (givet också lyssnat på Spanarna), och jag tror att jag hade lite för stora förväntningar på denna. Missförstå mig rätt, för den är helt okej, och hennes insikter genom livet är spot-on och jag relaterar hårt. Kanske är det så att jag bara vill ha mer. Och djupare.
Helena v Z är så klok. Helt befriad från klyschor och flåsiga tips. En bristvara i dessa dagar med självhjälpslitteratur skriven av självutnämnda coacher. "Det här är en sorts dagisfest där vi alla är prinsessor. När letade det här in sig hos oss, att man ska vara bäst och snyggast och roligast hela tiden? Egentligen är det inte superlativerna som är problemet. Det är själva värderandet i sig. Om jag är bäst i dag, vad är jag i morgon?" skriver Helena. Som faktiskt är bäst, både i dag och i morgon.
Undertiteln är En självbiografisk inventering och det stämmer bra! Bitvis är det både tankeväckande och provocerande läsning, men i sin helhet tycker jag den just blir navelskådande och missar att sätta det självupplevda i en större kontext. Eller att åtminstone diskutera det ur ett mer allmängiltigt perspektiv. Då hade den varit riktigt intressant att läsa!
Jag sympatiserar med tanken att göra bokslut när man går över från en fas i livet till en annan. Att försöka hitta och summera vad det är som har gjort att man har utvecklats till den person man är. Samtidigt förundras jag över hur vanligt det är att inte våga vara den man är. Till och med till den grad att man symboliserar sig till en dront.
Jag lyssnade på boken och missade nog mycket av allt det intressanta och kloka som Helena berättade, för jag försvann iväg i egna teorier om detta. Hade jag kunnat vara mer uppmärksam hade nog betyget blivit högre, det har alltså mer med mitt bristande fokus att göra än med själva texten.
En händelse som kommer upp är när jag var med i en mammagrupp, och en mamma berättade vid ett tillfälle att hon tyckte det var så jobbigt när hon var ute med barnvagnen och främmande människor kom fram och beundrade hennes bebis. Hon tyckte det var integritetskränkande. Kan det vara så att barn som bara får uppmärksamhet från sina föräldrar, om det skulle vara så att föräldrarna brister i sin förmåga att ge tillräcklig uppmärksamhet - vilket är väldigt förståeligt och rimligtvis väldigt vanligt - så utvecklar det barnet ett stort bekräftelsebehov? Jämför man med sydliga länder så får föräldrar sällan ha sina barn för sig själva, barn får otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse av den omgivning de befinner dig i. Barnen är sedda i ett naturligt större sammanhang och är inte enbart beroende av föräldrarnas förmåga i det här avseendet. Jag har en känsla av att bekräftelsebehovet normalt inte är lika stort hos de barnen.
I sin reseskildring från Grekland 1939 skriver Henry Miller: In Greece one has the conviction that genius is the norm, not mediocrity.
Jag tänker att fantastiskt duktiga personer som Helena ska inte behöva ägna en så stor del av sina liv i osäkerhet och tvivel på sig själva och sin förmåga. Att man ska kunna gå mer upprätt och stabil redan från början. Och våga ta till sig mer av allt det underbara som livet erbjuder.
Jag tyckte mycket om denna ”existentiella avstämning”. von Zweigbergk skriver reflekterande om den människa hon är och blivit genom alla lager av år och erfarenheter. Speciellt intressant är det hon säger om att ingen behöver vara ett offer, och om alla de roller vi kvinnor tvingas in i. Jag hade detta ex från biblioteket, men känner att jag måste köpa ett eget ex att ha på nattduksbordet, att bläddra i då det behövs.
Men... Vilken liten vemodig bok. Barndomen ältas sida upp och sida ner. Jag har tyckt om Helena ända sedan Spanarna på radio. Tycker om hennes språk och hennes mjuka röst. Lyssnade på ljudboken och slogs av hur sorgligt är det inte när man börjar bli gammal och fortfarande styrs av obearbetade nojor och problem. Den här boken fick mig att vilja ta tag i det som gnager i mitt eget liv så det inte blir något som förföljer mig till graven...
En väldigt kort bok, inte en självbiografi i vanlig ordning utan mer lite reflektioner om livet och vad som gjort henne till den drontliknande person hon anser sig vara. Bitvis intressanta tankegångar.