What do you think?
Rate this book
Ungebunden: Das Leben als alte Jungfer
Nuckan, finns hon?
Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.
Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer.
Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.
Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer.
110 pages, Kindle Edition
First published May 1, 2018
24 people are currently reading
1029 people want to read
About the author
Malin Lindroth
19 books12 followersMalin Lindroth writes poetry, short stories, and plays. She lives on the west coast of Sweden.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 165 reviews
June 25, 2018
Tänkvärt, smärtsamt, utelämnande och ärligt om ofrivillig ensamhet, längtan och att stämplas som en otillräcklig kvinna. En som inte duger till älskarinna, flickvän eller fru i männens ögon. Rekommenderas varmt till alla män med bristfällig empatisk förmåga eller som saknar förståelse för patriarkala strukturer. Här ges möjlighet till insikt om hur förgörande nedsättande kommentarer om en kvinnas otillräckliga skönhet, "kvinnlighet" eller kropp är. Men framförallt rekommenderar jag alla kvinnor/kvinnligt kodade som lever i, levt med eller drömmer om att leva i en kärleksrelation med en man, att njuta denna trösterika essäistiska pärla! Varesig du lever som nucka på heltid, haft perioder av nuckskap, eller bara brottas med ditt värde som kvinna i heteronormens grymma kärleksland, är detta en sällsam sorgesång helt befriad från martyrskap. Nuckan må vara ett offer för patriarkala omständigheter, men Lindroths insiktsfulla nuck-betraktelser vibrerar av styrka och självrespekt. Längtan efter tvåsamhet kan vara en sprängande kraft, men den är också bara en liten del av det vi kallar livet.
January 24, 2019
Igenkänningsfaktorn? Hög. Och jag känner mig så himla bekräftad.
June 26, 2018
Jag vet inte om jag förstod poängen riktigt.
Nuckor är kvinnor som lever ensamma ofrivilligt. Det är naturligtvis tragiskt och ledsamt. Det är svårt att vara ensam i ett samhälle där man förväntas åtminstone ha levt med någon, någon gång, tex att vara frånskild, änka eller självvald singel. Jag förstår precis hur svårt det måste vara och nucka låter väldigt illa i mina öron. Något torrt, dåligt, gammalt som ingen vill ha.
Boken vill "reclaima" "nuckskapet". Det är här jag inte förstår riktigt. Att ensamma kvinnor kan vara goda och uträtta mycket gott känns självklart. Att vara ensam ska inte betyda att man är mindre värd; lika självklart det. Men vad ska "reclaimas"? Någon slags hyllning eller hjälteförklaring till kvinnor som lever ensamma? Visst, det kan en tänka sig. Men "reclaima" en tragedi? För att vara ensam mot sin vilja är ju tragiskt. Tänker jag.
Nuckor är kvinnor som lever ensamma ofrivilligt. Det är naturligtvis tragiskt och ledsamt. Det är svårt att vara ensam i ett samhälle där man förväntas åtminstone ha levt med någon, någon gång, tex att vara frånskild, änka eller självvald singel. Jag förstår precis hur svårt det måste vara och nucka låter väldigt illa i mina öron. Något torrt, dåligt, gammalt som ingen vill ha.
Boken vill "reclaima" "nuckskapet". Det är här jag inte förstår riktigt. Att ensamma kvinnor kan vara goda och uträtta mycket gott känns självklart. Att vara ensam ska inte betyda att man är mindre värd; lika självklart det. Men vad ska "reclaimas"? Någon slags hyllning eller hjälteförklaring till kvinnor som lever ensamma? Visst, det kan en tänka sig. Men "reclaima" en tragedi? För att vara ensam mot sin vilja är ju tragiskt. Tänker jag.
April 16, 2021
Altså jeg er feminist, make no mistake.
Men Malin Lindroth blir jeg bare irritert av, og det trodde jeg på ingen måte da jeg åpnet boka. Jeg bestilte den, gledet meg til å lese et essay fra en godt voksen «ufrivillig ensom» - et sjeldent perspektiv, et modig perspektiv.
Boka er oversatt fra svensk av Peder Kjøs og det feministiske forlaget «Brød og Roser» ga den ut i fjor.
Paret står sterkt i kulturen vår, at vi er seksuelt aktive tas som en selvfølge. Men jeg er ikke med på elendighetsbeskrivelsen til Malin Lindroth og synes hun sauser inn alle de andre livsproblemene sine i det at hun ikke har en kjæreste, i stedet for å prøve og koke ut det som tilhører en allmenn kjæresteløs posisjon i samfunnet.
Hvis man er alene på nyttårsaften uten å ha lyst til det stadig vekk, er vel strengt tatt ikke saken at man ikke er i et par, men at man trenger noen flere venner?
En kvinne i en butikk konverserer henne om en gave til en mann, - tror Malin Lindroth at grillbestikk kan være noe? Kvinnen ser ut til å anta at også Malin Lindroth har en mann. Når samtalen er over er Lindroth «spyferdig og opprørt». Men selv uten en mann i huset går det jo an å snakke om gaver til menn. Vi kjenner menn, også vi som ikke har en.
Jeg er heller ikke enig med henne at elendigheten er forbeholdt kvinner, en gammel-ungkar er da stakkarslig nok, og incels.
Det seksuelle blikket til en del menn har riktignok en tendens til å se nedover i årskullene. Som voksen kvinne er det merkbart. Og Lindroth kommer i liten grad inn på det, synd. Jeg tror forresten det er i ferd med å forandre seg.
Jeg er ikke så langt fra Malin Lindroth i formell livssituasjon, men måten vi ser på denne situasjonen på er forskjellig. Jeg mener at den stakkarslige tolkningen hennes ikke er gitt. Kan vi ikke peke på en Fran Lebowitz hvis vi skal peke et sted?
Jeg kaller meg ikke noe spesielt selv om jeg ikke bor sammen med noen. Jeg tenker ikke på meg selv gjennom ord som singel eller aleneboer. Jeg er.
Jeg kjøper ikke blomster «fra meg til meg» som Malin Lindroth skriver. Blomster er et produkt jeg kjøper på samme måte som jeg kjøper mat, som jeg kjøper bok. Det betyr ikke at ikke gave er hyggelig.
Lindroth vil reclaime peppermø-begrepet, men kan vi ikke heller slå oss fri fra ord som skal kategorisere om vi har sex, om det er den samme hver gang og eventuelt hva slags kjønnsorganer vedkommende har.
Men Malin Lindroth blir jeg bare irritert av, og det trodde jeg på ingen måte da jeg åpnet boka. Jeg bestilte den, gledet meg til å lese et essay fra en godt voksen «ufrivillig ensom» - et sjeldent perspektiv, et modig perspektiv.
Boka er oversatt fra svensk av Peder Kjøs og det feministiske forlaget «Brød og Roser» ga den ut i fjor.
Paret står sterkt i kulturen vår, at vi er seksuelt aktive tas som en selvfølge. Men jeg er ikke med på elendighetsbeskrivelsen til Malin Lindroth og synes hun sauser inn alle de andre livsproblemene sine i det at hun ikke har en kjæreste, i stedet for å prøve og koke ut det som tilhører en allmenn kjæresteløs posisjon i samfunnet.
Hvis man er alene på nyttårsaften uten å ha lyst til det stadig vekk, er vel strengt tatt ikke saken at man ikke er i et par, men at man trenger noen flere venner?
En kvinne i en butikk konverserer henne om en gave til en mann, - tror Malin Lindroth at grillbestikk kan være noe? Kvinnen ser ut til å anta at også Malin Lindroth har en mann. Når samtalen er over er Lindroth «spyferdig og opprørt». Men selv uten en mann i huset går det jo an å snakke om gaver til menn. Vi kjenner menn, også vi som ikke har en.
Jeg er heller ikke enig med henne at elendigheten er forbeholdt kvinner, en gammel-ungkar er da stakkarslig nok, og incels.
Det seksuelle blikket til en del menn har riktignok en tendens til å se nedover i årskullene. Som voksen kvinne er det merkbart. Og Lindroth kommer i liten grad inn på det, synd. Jeg tror forresten det er i ferd med å forandre seg.
Jeg er ikke så langt fra Malin Lindroth i formell livssituasjon, men måten vi ser på denne situasjonen på er forskjellig. Jeg mener at den stakkarslige tolkningen hennes ikke er gitt. Kan vi ikke peke på en Fran Lebowitz hvis vi skal peke et sted?
Jeg kaller meg ikke noe spesielt selv om jeg ikke bor sammen med noen. Jeg tenker ikke på meg selv gjennom ord som singel eller aleneboer. Jeg er.
Jeg kjøper ikke blomster «fra meg til meg» som Malin Lindroth skriver. Blomster er et produkt jeg kjøper på samme måte som jeg kjøper mat, som jeg kjøper bok. Det betyr ikke at ikke gave er hyggelig.
Lindroth vil reclaime peppermø-begrepet, men kan vi ikke heller slå oss fri fra ord som skal kategorisere om vi har sex, om det er den samme hver gang og eventuelt hva slags kjønnsorganer vedkommende har.
April 19, 2019
Itkin ja nauroin. Enkä kumpaakaan säälistä, vaan elämän epäreiluudesta, jonkinlaisesta tunnistamisesta ja hyville havainnolle ajastamme ja ihmiskuvastamme.
Vanhapiika on eräänlainen esseekokoelma. Se on avoimen katkera. Jo pelkästään se on poikkeuksellisen hienoa. Tarina, jota meille kerrotaan yksinasuvista on useimmiten survivor-sinkun, seestyneen tai vapautta rakastavan bailukoneen, tarina. Lindroth ei todella ole kumpaakaan. Hän on ihminen, jonka elämä meni eri tavalla kuin hän toivoi ja mitä ikään kuin luvattiin. Kirja on kirjoitettu eräänlaisena tutkimuksena "vanhapiika"-termille/-ilmiölle sekä halusta näyttää, miltä ei-haluttu yksinäisyys näyttää (myös). Se ei ole erityisen kaunista tai voimautunutta, mutta ei hukkaanheitettyä tai sisällyksetöntä elämää myöskään.
Pidän Lindrothin kiukusta. Tämä on yksi silmiä avaavimmista lukukokemuksista hetkeen. Luen verrattain paljon erilaisista vähemmistöistä kirjoitettuja teoksia ymmärtääkseni, minkälaisia normeja vastaan pitää taistella yhdenvertaisuuden nimissä. Vanhatpiiat ovat yksi suuri joukko.
Nussimaton, olio. Sydäntä särkee.
Lukusuositus.
Vanhapiika on eräänlainen esseekokoelma. Se on avoimen katkera. Jo pelkästään se on poikkeuksellisen hienoa. Tarina, jota meille kerrotaan yksinasuvista on useimmiten survivor-sinkun, seestyneen tai vapautta rakastavan bailukoneen, tarina. Lindroth ei todella ole kumpaakaan. Hän on ihminen, jonka elämä meni eri tavalla kuin hän toivoi ja mitä ikään kuin luvattiin. Kirja on kirjoitettu eräänlaisena tutkimuksena "vanhapiika"-termille/-ilmiölle sekä halusta näyttää, miltä ei-haluttu yksinäisyys näyttää (myös). Se ei ole erityisen kaunista tai voimautunutta, mutta ei hukkaanheitettyä tai sisällyksetöntä elämää myöskään.
Pidän Lindrothin kiukusta. Tämä on yksi silmiä avaavimmista lukukokemuksista hetkeen. Luen verrattain paljon erilaisista vähemmistöistä kirjoitettuja teoksia ymmärtääkseni, minkälaisia normeja vastaan pitää taistella yhdenvertaisuuden nimissä. Vanhatpiiat ovat yksi suuri joukko.
Nussimaton, olio. Sydäntä särkee.
Lukusuositus.
June 9, 2018
Personligt och lärorikt om ofrivillig ensamhet. Gillar blandningen av historier från det egna livet med mer historik över nuckans historia.
June 10, 2018
Det är nästan omöjligt att under läsningens gång inte börja tänka på Ester Nilsson i Lena Anderssons romaner "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar." Om Ester Nilsson fanns på riktigt skulle hon antagligen vara Malin Lindroth. Fast femton gånger om.
Här finns kulturmännen, de vars spröda egon inte tillåter dem att visa vilka känslor som helst och därmed hellre vältrar över ansvaret och skuldkänslorna på den försmådda och socialt aviga kulturkvinnan Malin. På något vis grymmare, eftersom väninnekören i Lena Anderssons böcker här istället består av kvinnor som tar för givet att hon har familj, eller en femtonmanna manskör som unisont mässar "inte du, inte du, inte du."
Här finns den kliniskt sakliga analysen av ett liv och förhållanden som inte riktigt blev som väntat, men som undertill verkar rymma en massa gångna känslor. Annat vore orimligt.
Jag saknar utvecklingen av varför hon lämnade det mest stabila förhållande hon haft, men kanske döljs det av integritetsskäl. Det förblir bara ett ofullständigt frågetecken.
En snabb titt genom hennes GP-krönikor vittnar om att det knappast är första gången Malin Lindroth ifrågasätter de normer som finns i samhället, och ibland skymtar ifrågasättandet av tvåsamhetsnormen fram igen. Hon har sagt att hon vill reclaima ordet "nucka" på samma sätt som vissa andra skällsord blivit reclaimade. Men boken övertygar mig inte helt om att det är så det är. Inte utan ett högt känslomässigt pris i alla fall.
Här finns kulturmännen, de vars spröda egon inte tillåter dem att visa vilka känslor som helst och därmed hellre vältrar över ansvaret och skuldkänslorna på den försmådda och socialt aviga kulturkvinnan Malin. På något vis grymmare, eftersom väninnekören i Lena Anderssons böcker här istället består av kvinnor som tar för givet att hon har familj, eller en femtonmanna manskör som unisont mässar "inte du, inte du, inte du."
Här finns den kliniskt sakliga analysen av ett liv och förhållanden som inte riktigt blev som väntat, men som undertill verkar rymma en massa gångna känslor. Annat vore orimligt.
Jag saknar utvecklingen av varför hon lämnade det mest stabila förhållande hon haft, men kanske döljs det av integritetsskäl. Det förblir bara ett ofullständigt frågetecken.
En snabb titt genom hennes GP-krönikor vittnar om att det knappast är första gången Malin Lindroth ifrågasätter de normer som finns i samhället, och ibland skymtar ifrågasättandet av tvåsamhetsnormen fram igen. Hon har sagt att hon vill reclaima ordet "nucka" på samma sätt som vissa andra skällsord blivit reclaimade. Men boken övertygar mig inte helt om att det är så det är. Inte utan ett högt känslomässigt pris i alla fall.
June 12, 2018
åååå jag älskar den här boken. Lindroth reclaimar ordet Nucka. Ett ord för en kvinna (hon diskuterar om det endast är kvinnor) som definieras i relation till att de är ofrivilligt singlar, eller inte lever i en par eller polyrelation. De har inte valt att vara ensamstående. De har helt enkelt inte blivit valda.
Lindroth skriver ärligt utifrån sitt eget liv, varför det blev som det blev. Hon menar att vi lever i en relations eller parnorm. Man skall helt enkelt inte leva utan kärleken som i kärleksrelation. Hon nämner smärtan, och sorgen över att ingen vill ha ens kärlek. Men hon vill också hitta förebilder, starka nuckor, förneka inte den ofrivilligt ensamma men förminska henne inte. Och bredda kärleken, det behöver inte vara en partner. Nuckan måste få synas och finnas.
Jag var nucka av och till länge. Jag hade haft en stark förebild så jag visste på ett sätt hur det skulle göras, men smärtan var den samma. Och jag håller helt med om normen, sluta pracka på prinsessan Elsa en partner låt henne vara en nucka! Nuckor behövs! Nuckor är bäst! Jag gillade att vara nucka. Jag gillar att vara i tvåsamhet! Låt folk va som dom vill. LÄS NUCKAN EN AV årets bästa böcker.
Lindroth skriver ärligt utifrån sitt eget liv, varför det blev som det blev. Hon menar att vi lever i en relations eller parnorm. Man skall helt enkelt inte leva utan kärleken som i kärleksrelation. Hon nämner smärtan, och sorgen över att ingen vill ha ens kärlek. Men hon vill också hitta förebilder, starka nuckor, förneka inte den ofrivilligt ensamma men förminska henne inte. Och bredda kärleken, det behöver inte vara en partner. Nuckan måste få synas och finnas.
Jag var nucka av och till länge. Jag hade haft en stark förebild så jag visste på ett sätt hur det skulle göras, men smärtan var den samma. Och jag håller helt med om normen, sluta pracka på prinsessan Elsa en partner låt henne vara en nucka! Nuckor behövs! Nuckor är bäst! Jag gillade att vara nucka. Jag gillar att vara i tvåsamhet! Låt folk va som dom vill. LÄS NUCKAN EN AV årets bästa böcker.
July 23, 2019
Bär med mig tre tankar:
1. Hur oerhört elaka människor varit mot henne gällande utseende och ofrivillig ensamhet - ska fundera på mitt eget beteende och hur jag själv låter i dialog med ofrivilligt ensamma.
2. Hur vanligt det är med män som vill ”odefiniera” relationer genom att skapa nya dvs ”detta skulle kunna vara antingen en vänskap eller kärlek men vi har något annat” som friskriver mannen från ansvar men ger honom alla friheter. Vidrigast var ändå mannen som ”dockmunspussade” henne och blev kränkt när hon försökte sig på en riktig kyss. Jag och många kvinnor har varit med om liknande - vilket vidrigt och sjukt beteende. Vad fan menar du med att hålla mig i handen och låtsas som att det inte skulle betyda något, eller gulla i en säng?? Äh skjut er.
3. Går det att reclaima ett ord utan att göra det i en positiv bemärkelse? Lindroth jämför nuckan med ”bög, flata, funkis och tant” men dessa ord har ju reclaimats som något positivt medan Lindroth menar att nucka är man ofrivilligt och det är en sorg, om än inte enbart.
1. Hur oerhört elaka människor varit mot henne gällande utseende och ofrivillig ensamhet - ska fundera på mitt eget beteende och hur jag själv låter i dialog med ofrivilligt ensamma.
2. Hur vanligt det är med män som vill ”odefiniera” relationer genom att skapa nya dvs ”detta skulle kunna vara antingen en vänskap eller kärlek men vi har något annat” som friskriver mannen från ansvar men ger honom alla friheter. Vidrigast var ändå mannen som ”dockmunspussade” henne och blev kränkt när hon försökte sig på en riktig kyss. Jag och många kvinnor har varit med om liknande - vilket vidrigt och sjukt beteende. Vad fan menar du med att hålla mig i handen och låtsas som att det inte skulle betyda något, eller gulla i en säng?? Äh skjut er.
3. Går det att reclaima ett ord utan att göra det i en positiv bemärkelse? Lindroth jämför nuckan med ”bög, flata, funkis och tant” men dessa ord har ju reclaimats som något positivt medan Lindroth menar att nucka är man ofrivilligt och det är en sorg, om än inte enbart.
June 27, 2018
Alltså, det här är alldeles fantastiskt. Malin Lindroth reclaimar ordet nucka och gör det till sitt, alltmedan hon funderar över utanförskap och oknullbarhetens innersta väsen. Insiktsfullt, utlämnande, smärtsamt och alldeles underbart. Läs!
October 14, 2018
Jag har hört om boken Nuckan lite här och lite där. Ett slags surr i sociala medier antar jag. Eftersom jag i en parallell verklighet utan tvekan är en nucka ville jag läsa, och har så gjort.
Boken är klassad som skönlitteratur, men jag får ju verkligen intrycket av att Malin Lindroth skriver 100% utifrån sig själv.
Strax över femtio inser Malin att hon blev över. Hon har varit singel i trettio år, har inga barn och ensamheten är inte frivillig. Hon har blivit en nucka.
Att kalla sig flata, bög, funkis, tant eller bitch är socialt accepterat i de flesta sammanhang idag. Men några få skamord återstår. Med den här boken vill jag återta det av dem som bäst passar en femtiotvåårig, barnlös, ofrivilligt ensam människa som aldrig känt sig hemma i de berättelserna om ensamliv som kulturen erbjuder. Jag vill ta tillbaka ordet nucka. s. 5
På 117 sidor går Malin igenom nuckan genom historien (en period hade hon bättre förutsättningar än en gift kvinna) och sitt eget liv. Ett liv av att inte passa in och hela tiden längta efter den där tvåsamheten.
Som ung var min längtan statistiskt genomsnittlig. Det enda jag ville var att få en kille, två barn, ett radhus i en kranskommun. s.116
Nuckan är en väldigt sorgsen bok och (som jag anade) blir jag bitvis provocerad. Den ger mig lite samma känsla som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Jag blir både arg och ledsen över att Malin gått med på alla dessa sviniga mäns villkor. Vissa grejer hon berättar om de femton olika älskare som kommit och gått är hårresande. Jag undrar: "Var finns din självrespekt?" och skäms när jag tänker det eftersom hon verkar ha varit utsatt hela livet. Men frågan består, är det de här männen säger/gör värt "sann kärlek"? Att slippa vara själv?
Nu lever jag inte enligt normen, men jag hittade en person som jag lever med i trettioårsåldern och vet alltså inte hur livet hade blivit utan tvåsamhet. Jag vill dock gärna tro att jag hade odlat mina intressen, umgåtts med vänner och efter en glimt på Tinder gratulerat mig själv till att vara ensam. Det finns så många (många!) värre alternativ än att vara en nucka.
Samtidigt blir jag ledsen och berörd av att läsa nuckan Bertha Pappenheims dikt (Anna O i Freuds och Breuers Studier i hysteri):
Kärleken kom inte till mig
Så jag vegeterar som en växt
i en källare utan ljus.
Kärleken som inte till mig
Så jag ljuder likt en violin
med trasig stråke.
Kärleken kom inte till mig
Så jag tänker på döden
som ett vänligt ansikte. s. 88
Och ja... att vilja uppleva kärlek är nog en av människans starkaste drivkrafter. Jag hoppas dock att det begreppet kan vidgas, precis som Malin Lindroth är inne på, till att omfatta många fler konstellationer är två och två. För personligen är jag fullständigt övertygad om att ett liv ensam är tusen gånger bättre än ett i tvåsamhet med fel person.
Nuckan är mycket läsvärd och tipsa om den till alla bokcirklar ni känner till. Diskussionerna kommer att bli många och långa.
Boken är klassad som skönlitteratur, men jag får ju verkligen intrycket av att Malin Lindroth skriver 100% utifrån sig själv.
Strax över femtio inser Malin att hon blev över. Hon har varit singel i trettio år, har inga barn och ensamheten är inte frivillig. Hon har blivit en nucka.
Att kalla sig flata, bög, funkis, tant eller bitch är socialt accepterat i de flesta sammanhang idag. Men några få skamord återstår. Med den här boken vill jag återta det av dem som bäst passar en femtiotvåårig, barnlös, ofrivilligt ensam människa som aldrig känt sig hemma i de berättelserna om ensamliv som kulturen erbjuder. Jag vill ta tillbaka ordet nucka. s. 5
På 117 sidor går Malin igenom nuckan genom historien (en period hade hon bättre förutsättningar än en gift kvinna) och sitt eget liv. Ett liv av att inte passa in och hela tiden längta efter den där tvåsamheten.
Som ung var min längtan statistiskt genomsnittlig. Det enda jag ville var att få en kille, två barn, ett radhus i en kranskommun. s.116
Nuckan är en väldigt sorgsen bok och (som jag anade) blir jag bitvis provocerad. Den ger mig lite samma känsla som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Jag blir både arg och ledsen över att Malin gått med på alla dessa sviniga mäns villkor. Vissa grejer hon berättar om de femton olika älskare som kommit och gått är hårresande. Jag undrar: "Var finns din självrespekt?" och skäms när jag tänker det eftersom hon verkar ha varit utsatt hela livet. Men frågan består, är det de här männen säger/gör värt "sann kärlek"? Att slippa vara själv?
Nu lever jag inte enligt normen, men jag hittade en person som jag lever med i trettioårsåldern och vet alltså inte hur livet hade blivit utan tvåsamhet. Jag vill dock gärna tro att jag hade odlat mina intressen, umgåtts med vänner och efter en glimt på Tinder gratulerat mig själv till att vara ensam. Det finns så många (många!) värre alternativ än att vara en nucka.
Samtidigt blir jag ledsen och berörd av att läsa nuckan Bertha Pappenheims dikt (Anna O i Freuds och Breuers Studier i hysteri):
Kärleken kom inte till mig
Så jag vegeterar som en växt
i en källare utan ljus.
Kärleken som inte till mig
Så jag ljuder likt en violin
med trasig stråke.
Kärleken kom inte till mig
Så jag tänker på döden
som ett vänligt ansikte. s. 88
Och ja... att vilja uppleva kärlek är nog en av människans starkaste drivkrafter. Jag hoppas dock att det begreppet kan vidgas, precis som Malin Lindroth är inne på, till att omfatta många fler konstellationer är två och två. För personligen är jag fullständigt övertygad om att ett liv ensam är tusen gånger bättre än ett i tvåsamhet med fel person.
Nuckan är mycket läsvärd och tipsa om den till alla bokcirklar ni känner till. Diskussionerna kommer att bli många och långa.
May 30, 2019
3,7 tähteä
Kirjan alaotsikko on "Tahattomasti yksinäisen tarina", ja mielestäni tämä summaa erittäin hyvin sen, mistä tässä kirjassa on kyse. Ymmärrän Malinin lähtökohdan kirjan kirjoittamiselle, ja hänen halunsa ottaa takaisin käsite vanhapiika. Täysin yhtä mieltä en ole siitä, miten suppeasta näkökulmasta hän asiaa katsoi.
Pystyin samaistumaan joihinkin asioihin kirjassa, vaikka asetelma onkin itselleni vieras. Olen yksin mutten yksinäinen, ja olen yksin tarkoituksella, en tahattomasti. Tunnistan kuitenkin hyvin sen, mikä Malinin kokemus on ympäristön suhtautumisesta yksin olemiseen. Siitä oletuksesta, että jos et ole parisuhteessa, olet onneton ja todennäköisesti jotenkin viallinen. Hukkaan heitetty ja ylimääräinen.
Tämä kirja on yhden naisen vuodatus siitä, mitä on pitkä elämä täynnä torjutuksi tulemista. Nostan hattua rehellisyydestä, sillä kohdissa joissa meinasin alkaa pyöritellä silmiäni, jouduin heti seuraavassa lauseessa toteamaan, että kirjailija tiesi kyllä miltä kuulostaa.
Malinin tarina ei todellakaan ole ainoa laatuaan, ja tämä on toivottavasti voimaannuttavaa luettavaa häneen samaistuville. Varmasti myös muut hyötyvät kirjan lukemisesta siinä, että oma perspektiivi laajenee. Että ehkä joku saattaisi jatkossa harkita pari kertaa ennen kuin kysyy neljättätoista kertaa vuoden sisään, että noh, joko olet tavannut jonkun.
Kirjan alaotsikko on "Tahattomasti yksinäisen tarina", ja mielestäni tämä summaa erittäin hyvin sen, mistä tässä kirjassa on kyse. Ymmärrän Malinin lähtökohdan kirjan kirjoittamiselle, ja hänen halunsa ottaa takaisin käsite vanhapiika. Täysin yhtä mieltä en ole siitä, miten suppeasta näkökulmasta hän asiaa katsoi.
Pystyin samaistumaan joihinkin asioihin kirjassa, vaikka asetelma onkin itselleni vieras. Olen yksin mutten yksinäinen, ja olen yksin tarkoituksella, en tahattomasti. Tunnistan kuitenkin hyvin sen, mikä Malinin kokemus on ympäristön suhtautumisesta yksin olemiseen. Siitä oletuksesta, että jos et ole parisuhteessa, olet onneton ja todennäköisesti jotenkin viallinen. Hukkaan heitetty ja ylimääräinen.
Tämä kirja on yhden naisen vuodatus siitä, mitä on pitkä elämä täynnä torjutuksi tulemista. Nostan hattua rehellisyydestä, sillä kohdissa joissa meinasin alkaa pyöritellä silmiäni, jouduin heti seuraavassa lauseessa toteamaan, että kirjailija tiesi kyllä miltä kuulostaa.
Malinin tarina ei todellakaan ole ainoa laatuaan, ja tämä on toivottavasti voimaannuttavaa luettavaa häneen samaistuville. Varmasti myös muut hyötyvät kirjan lukemisesta siinä, että oma perspektiivi laajenee. Että ehkä joku saattaisi jatkossa harkita pari kertaa ennen kuin kysyy neljättätoista kertaa vuoden sisään, että noh, joko olet tavannut jonkun.
September 28, 2018
Provocerande, hjärtskärande och rappt. En essä om ett försök till upprättelse. Men jag tycker inte Lindroth lyckas reclaima nuckan som hon påstår sig ha blivit eftersom hon inte vill nåt annat än att göra sig av med henne. Undertexten dryper fortfarande av längtan efter att slippa den ofrivilliga ensamheten. Och därför känns påståendet om att inta nuckan som en position egentligen inte särskilt trovärdig. Och hur ska en nucka egentligen definieras? Att ha varit både knullbar och en person med otaliga relationer av olika slag förutom den långvariga ömsesidiga kärleken, kan det verkligen kvala in i ett nuckskap? Jag tänker på kvinnor som ofrivilligt varken fått knulla, gå på dates eller ha några relationer öht. Det är väl verkligen ofrivillig ensamhet om nåt. Det som är så intressant med texten är att Lindroth provocerar så mycket med att gestalta hur hon så plikttroget och lojalt underkastat sig den patriarkala modellen. Och varför skulle hon inte ha gjort det? Alla andra gör ju det och för väldigt många fungerar den. Men när den uppenbarligen inte gör det? Den mekanismen gräver inte Lindroth djupare i vilket är otroligt synd ty däri finns kärnan i texten, själva innanmätet och smärtpunkten. Jag hade velat läsa mer, läsa djupare.
January 15, 2021
4,5 stjärnor.
Malin skriver ärligt och rakt om att vara en modern ”nucka”, och vill med boken reclaima ordet. Hon tar avstamp i sitt eget liv och berättar om hur det är att leva barnlös och ofrivilligt ensam, men lyfter också upp kända exempel ur historien och dagens populärkultur.
Boken lyfter fram ett nytt och fräscht perspektiv och synliggör dem som faller utanför tvåsamhetsnormen. Den berör, upplyser, synliggör och blir framför allt lite obekväm och relaterbar. Mycket, mycket bra bok!
Malin skriver ärligt och rakt om att vara en modern ”nucka”, och vill med boken reclaima ordet. Hon tar avstamp i sitt eget liv och berättar om hur det är att leva barnlös och ofrivilligt ensam, men lyfter också upp kända exempel ur historien och dagens populärkultur.
Boken lyfter fram ett nytt och fräscht perspektiv och synliggör dem som faller utanför tvåsamhetsnormen. Den berör, upplyser, synliggör och blir framför allt lite obekväm och relaterbar. Mycket, mycket bra bok!
Read
October 2, 2018Om ensamhet som inte är självvald. Loneliness istället för solitude. Läste någonstans att Nuckan är dåligt skriven, det är det inte, tvärtom. Den har ett väldigt effektivt språk. Och den har något att säga om ensamhet, varken du känner den själv eller inte. Läs.
June 24, 2021
Ajatuksia herättävä kirja, jossa Lindroth pöyhii ajatuksia "vanhoistapiioista", heistä jotka syystä tai toisesta eivät koskaan kunnolla päädy parisuhteeseen. Koskettava ja tarkkanäköinen. Ja ihanan lyhyt kirja, noin 100 sivuun mahtuu kaikki.
Read
December 29, 2019Malin Lindrothin Nuckan oli kipeäätekevä kuvaus yksinäisyydestä ja yksinjäämisestä, siitä kun viisitoista kertaa sanotaan ei ja kuinka helposti sitä pujahtaa valeilla normien vaatimuksiin, kun ei osaa sanoa elävänsä yksin.
Lindroth kirjoittaa esseeromaanissaan suoraan surusta ja katkeruudesta, mutta ei herätä sääliä. Pikemminkin hän ravistelee ja herättää huomaamaan rakenteita ja niiden ongelmia. Hieno, aion lukea vielä suomeksikin.
Lindroth kirjoittaa esseeromaanissaan suoraan surusta ja katkeruudesta, mutta ei herätä sääliä. Pikemminkin hän ravistelee ja herättää huomaamaan rakenteita ja niiden ongelmia. Hieno, aion lukea vielä suomeksikin.
Read
December 31, 2023Oh, en sån avig, skavig text. Jag vill stänga av, huvudet fylls av motargument och det blir plågsamt tydligt hur mycket av den uppdaterade amerikaniserade tvåsamhetsnormen jag ändå har internaliserat, trots att jag tror mig ta avstånd. Bitvis känns den paradoxal, skriven i affekt, och jag förstår inte, eller vill inte förstå. Upplösningen kommer dock i de sista styckena, acceptansen infinner sig, hjärnan lugnar med sig. Svårt att sätta betyg, så jag låter bli tror jag.
September 23, 2019
Aikamme tabu tavoitettu, katharttinen lukukokemus. Lisäksi plussaa siitä, että kirjoittaja ei ole mikään erityisen hyvä ihminen tai uhri vaan valittava ja itsekeskeinen.
July 31, 2020
Väldigt intressant om tvåsamhetsnormen. Men också otroligt jobbig läsning (eller ja, lyssning i detta fall).
June 27, 2018
I really enjoyed this. I kept thinking things like "well she probably haven't looked hard enough for a man" or "maybe there's something wrong with her" and then realizing "what the heck am i thinking, wow the norm of coupledom is ingrained in me!" and for someone who at least used to be of the more poly persuasion, that's a bitter pill to swallow. Luckily i love being called out on my bullshit, and that is really what I got with this book.
I wish there was more actual research into the historic spinster, and maybe overall just a more fact-ish approach to the subject, but then again, this is a personal account of her own loneliness. I think the thing that really bothered me was the fact that she hasn't chosen her loneliness. Also the horrible "kulturmän", i guess male artists would be an okay translation, and their treatment of her. But mostly the description of the unsung female role model, not whore or madonna, but the unfuckable, lonely, strong outsider.
I wish there was more actual research into the historic spinster, and maybe overall just a more fact-ish approach to the subject, but then again, this is a personal account of her own loneliness. I think the thing that really bothered me was the fact that she hasn't chosen her loneliness. Also the horrible "kulturmän", i guess male artists would be an okay translation, and their treatment of her. But mostly the description of the unsung female role model, not whore or madonna, but the unfuckable, lonely, strong outsider.
May 16, 2020
Litteratur är som allra bäst när den förmår öppna upp ögonen för (för mig) helt nya sätt att uppleva världen. Jag visste inte vad ”Nuckan” betydde. Jag visste ännu mindre om hur det är att vara en nucka i vår samtid. Den här boken är en slags etymologisk djupdykning i begreppet ”Nuckan”, skrivet med vass penna, en nypa självironi och en stor dänga samhällskritik. Superb läsning!
November 14, 2020
Annorlunda bok än jag brukar läsa och den är intressant och jag har sett Malin Lindroth tillsammans med andra författarkvinnor på Stadsteatern i Göteborg. Det är mysigt att hon är från Göteborg. Nuckan är för mig svår att konkretisera. Rekommenderas. Tankegångar och essä kring nuckan och vad ordet symboliserar.
June 7, 2021
SPOT ON berättelse om en nuckas liv. Malin lyckas verkligen med det hon vill med boken, att reclaima nuckan som fenomen. Boken är inte fylld av "tyck synd om mig"- mentalitet utan nuckan känns stark, ärlig och äkta. Malin sopar inte de jobbiga aspekterna under mattan men låter inte heller de kommentarer hon fått om nuckans liv slå rot i henne. Läsvärd bok!
July 22, 2018
Författad av en nuckhand och utan att förminska dennes nuckskap känner jag igen mig i näratvåsamhetsupplevelser -och näranuckupplevelser - samt Milan Kundera-relaterade dagdrömmar m.m.
/Mvh, Seriemonogam Relationsanarkist
/Mvh, Seriemonogam Relationsanarkist
May 30, 2020
”Bry dig inte, sötnos. Ingen vill ha dig. Någonsin.
Orden gick rakt in i mig och fastnade på en plats där de sitter kvar än idag. Det är med dem som det är med kulor som har trängt för långt in i den skottskadades hjärna. De sitter alltför känsligt till för att opereras bort.”
Orden gick rakt in i mig och fastnade på en plats där de sitter kvar än idag. Det är med dem som det är med kulor som har trängt för långt in i den skottskadades hjärna. De sitter alltför känsligt till för att opereras bort.”
July 25, 2018
This is a long essay in swedish about being a spinster. Althought spinster sounds like a lot more fun than Nucka. I am a Nucka!
August 10, 2025
Vilka förväntningar, fördomar och föreställningar finns det kring kvinnor som inte har någon partner? Visst måste väl ändå deras mål vara att skaffa sig en sådan, och barn? Vad händer med en kvinna som under en längre tid lever utanför tvåsamhetsnormen, i ensamhet? Detta är några av de frågor som lyfts i Malins bok, där hon blandar personliga erfarenheter med historiska tillbakablickar på hur så kallade ”nuckor” har behandlats genom tiderna, samt reflekterar kring hur sådana kvinnor har porträtterats i populärkulturen (t.ex. Bridget Jones, Carrie Bradshaw m.m).
Jag tyckte att boken var tankeväckande, och gjorde sig bra som ljudbok (inläst av Malin Lindroth själv). Kanske var den lite väl kortfattad? Jag hade uppskattat mer utvecklade resonemang kring ämnet, ibland kändes det som ett lite spretigt hopkok av lösryckta tankar kring temat, utan att det riktigt ledde någon vart - olika intressanta spår introducerades, men säcken knöts inte riktigt ihop alla gånger. Boken som helhet var dock ändå en värdefull läsupplevelse!
Jag tyckte att boken var tankeväckande, och gjorde sig bra som ljudbok (inläst av Malin Lindroth själv). Kanske var den lite väl kortfattad? Jag hade uppskattat mer utvecklade resonemang kring ämnet, ibland kändes det som ett lite spretigt hopkok av lösryckta tankar kring temat, utan att det riktigt ledde någon vart - olika intressanta spår introducerades, men säcken knöts inte riktigt ihop alla gånger. Boken som helhet var dock ändå en värdefull läsupplevelse!
August 2, 2018
Otroligt ärlig och naken. Vackert språk med fint flyt
July 28, 2020
Oj vad bra den var! Intressant och viktig
Displaying 1 - 30 of 165 reviews