What do you think?
Rate this book
Dagböcker och brev 1962 - 1974
Swedish / Svenska
- GenresFilmNonfiction
480 pages, Hardcover
Published September 24, 2020
29 people are currently reading
179 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 22 of 22 reviews
Read
October 7, 2020Vad ska jag säga? Det är ett urval ur hennes dagböcker. Främst fokus på genombrottet och tiden som elev på Dramaten. Det är en dagbok så det är klart att det handlar om killar och vad som pågår i hennes liv. Hade ju själv gärna sett mer av den Lena jag längtar efter att få lära känna men hon finns ju bara i min fantasi, och varför skulle hon hålla på och intellektuella sig i dagböckerna??? Det gör hon ju väldigt tydligt i sitt umgänge.
Alltså jag kan inte rekommendera den här till någon för jag skulle aldrig rekommendera någon att läsa utgivna dagböcker. Det är ju helt knas. Men också pga för mig är hon väldigt nära och jag har en stark beskyddarinstinkt. Vill inte att hon ska tittas på med vissa blickar.
Men någon får gärna läsa den så vi kan prata om hur fan hon får ihop logistiken för hennes utekvällar asså det vars runt och alla är vakna till 6 på morgonen??? Morsan mommo alla!!
Alltså jag kan inte rekommendera den här till någon för jag skulle aldrig rekommendera någon att läsa utgivna dagböcker. Det är ju helt knas. Men också pga för mig är hon väldigt nära och jag har en stark beskyddarinstinkt. Vill inte att hon ska tittas på med vissa blickar.
Men någon får gärna läsa den så vi kan prata om hur fan hon får ihop logistiken för hennes utekvällar asså det vars runt och alla är vakna till 6 på morgonen??? Morsan mommo alla!!
March 28, 2021
Innan Lena Nyman dog (2011) lämnade hon sina dagböcker och brev till förfogande för offentligheten. Det är avgörande för min läsupplevelse, att hon medgivit min läsning. Jag påstår inte att jag avhållit mig från att läsa annars, jag menar att upplevelsen hade varit annorlunda.
”Rolf vaknade kl 07. Och ville ligga med mig. Jag dödstrött. Vi hade sovit 3,5 tim.”
Det är 480 stycken, mer eller mindre hastigt och täta nedtecknade sidor, med förkortad meningsbyggnad och ibland namn som för mig inte väcker adekvata associationer. (För den intresserade finns personförteckning.) Den språkliga tjusningen ligger enligt mig i söderslangen, ”klyket”. Hon är ”på örat” och människor är ”helsköna”. Alla vi som sett Lena Nyman skådespela kan nog höra hennes ljuva röst i huvudet.
Texterna handlar om självtvivel, killar hon gillar och inte gillar, fester, yrket, sex, bantning, självkänsla och viljan att vara fri. Lite tjatigt blir det, kanske skulle den tjänat på att redaktör Isabel Andersson kortat ner den ytterligare. Jag vet att hon bara tagit med en bråkdel av allt material. Som helhet är det här i alla fall ett mycket intressant historiskt dokument över en kvinnas försök till frigörelse via det som kallas ”fri kärlek”.
Temat är jakten på frihet! (En annan bra bok om Lena heter just ”Jag vill ju vara fri”.) Att våga vara ensam, att gå sin egen väg och att inte kuvas av någon man. Men som jag ser det, är friheten en omöjlig målsättning under de premisser som råder. Eventuellt är den frihet som Lena Nyman eftersöker en absurditet som strider mot flockdjuret människan. Men då (och ofta fortfarande) betydde giftermål och familjebildande slutet för en kvinnas karriär. Lena Nymans fokus låg i första hand på att bli en skicklig och erkänd skådespelare varför hon retirerade inför att leva monogamt med en man. Då kom den så kallade fria kärleken väl till pass. Det blir tydligt att idén uppstod som ett svar på konventioner och borgerlighet, men också för att man utgick ifrån att män inte kan vara trogna. Den enda väg som varit framkomlig för kvinnor är den som män redan trampat upp. Kvinnor som försöker hitta ett eget, så kallat kvinnligt sätt att bete sig, straffas hårt. Jag som redan innan, dömt ut påfundet ”fri kärlek” får vatten på min kvarn. Det fungerar inte i praktiken, och läser man mellan raderna är det också vad Lena Nyman erfar.
”Ju mer oreserverad, och ju mer jag kan ge upp av mig dess finare får vi.” (Vi = hon och Janne som hon är kär i.)
Lärdomen om fri kärlek har hon delvis fått från sin pappa:
”Att man aldrig fick bli så kär att man gav upp sig själv. Man fick inte hänge sig så att man förlorade sig, sin människa, sin integritet. Det var absolut livsviktigt.”
Jakten på frihet tycks resultera i ångest, vilket leder till självmedicinering av alkohol, tobak och sömntabletter. Men frågan är om det fanns någon väg för en kvinna som Lena Nyman att gå, utan att fara illa psykiskt. Jag tror tyvärr inte det. Troligen hade giftermål och den inledningsvis ljuva känslan av att ge upp sig själv för att (så gott det nu går) sammansmälta med en annan människa, också resulterat i psykisk ohälsa på sikt. Eftersom hon då antagligen tvingats försaka skådespeleriet. Det är hemskt sorgligt. En fröjd för oss som fått ta del av hennes konst, men hjärtslitande sorgligt.
Lena Nyman var en av de som gick före och bidrog sannolikt till att jag kan vara kär utan att förlora känslan av frihet.
En annan – än mer destruktiv – tråd som går genom hennes texter är bantningen. Hon vill hela tiden bli smalare och svälter sig periodvis. På grund av detta utvecklar hon en idé om att hon har dålig karaktär och hela njutningen med förtäring går om intet. Att Nyman bantar bort halva sitt liv, beror enligt mig till 100% på att rollerna skrevs av män, för magra flickor. För att män ska få känna sig stora och starka, för att kvinnor ska backa upp mäns ego genom att vara sköra och svaga, tvingades skickliga skådespelare, verkliga kvinnor, känna sig fel och svälta sig för att passa in i de misogyna fantasierna. Också för att hålla kvinnorna nere, antar jag, och det fungerar. Vem fan kan behålla en sund själ på morotsjuice?
”Vilgot tycker jag är lagom i figuren nu. Precis som jag ska vara. Han tycker jag är mycket sötare så här. Vi hade skittrevligt. Han är så djävla rar.” (Detta är efter att hon bantat ner sig från 56 till 51 kg på två v.)
”Kände mig alldeles slut inför det olösliga problemet som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta och jag kan ej se ut så här.”
”Helt plötsligt tyckte Rolf jag skulle banta.”
Kritiken efter Nyfiken-filmerna handlade delvis om hennes estetiska kropp. Ett infantilt uttalande handlade om att hennes kropp var själlös och dum. Någon skrev att man skulle inte ta av sig kläderna om man såg ut som Nyman.
Anmärkningsvärt är att journalister, regissörer, Nymans olika älskare, hennes pappa, vården – alla utom hennes mamma uppmuntrar henne till att banta.
Eftersom texten fokuserar Nymans utseende mycket, var jag glad att det inte finns några bilder i boken. Kanske till och med fotot på omslaget är överflödigt? Varför inte ha en bild på hennes handskrivna böcker istället? Men sen kom jag till bilderna.
Jag fick blodad tand och såg om filmerna Nyfiken gul och blå. Kanske inte helt lyckade filmer, men intressanta ur ett samhällskritiskt perspektiv och hur utnyttjandet av skådespelare och regissör kan fungera. Det är dock svårt att se på Vilgot Sjöman utan att känna enorma aversioner, efter att man läst Nymans dagböcker.
Lena Nyman sätter i sina skarpa funderingar fingret på människans förmåga att spela teater. Är det kanske först på en scen som vi kan få reda på sanningen. I vårt vardagliga liv spelar vi illegitimt olika roller. Albert Camus protagonist Clarence kände sig avspänd endast när han såg på sport eller teater. Teatern och filmen kan vara ett vilorum från att spela sig själv då har man rätt att spela någon annan.
”Rolf vaknade kl 07. Och ville ligga med mig. Jag dödstrött. Vi hade sovit 3,5 tim.”
Det är 480 stycken, mer eller mindre hastigt och täta nedtecknade sidor, med förkortad meningsbyggnad och ibland namn som för mig inte väcker adekvata associationer. (För den intresserade finns personförteckning.) Den språkliga tjusningen ligger enligt mig i söderslangen, ”klyket”. Hon är ”på örat” och människor är ”helsköna”. Alla vi som sett Lena Nyman skådespela kan nog höra hennes ljuva röst i huvudet.
Texterna handlar om självtvivel, killar hon gillar och inte gillar, fester, yrket, sex, bantning, självkänsla och viljan att vara fri. Lite tjatigt blir det, kanske skulle den tjänat på att redaktör Isabel Andersson kortat ner den ytterligare. Jag vet att hon bara tagit med en bråkdel av allt material. Som helhet är det här i alla fall ett mycket intressant historiskt dokument över en kvinnas försök till frigörelse via det som kallas ”fri kärlek”.
Temat är jakten på frihet! (En annan bra bok om Lena heter just ”Jag vill ju vara fri”.) Att våga vara ensam, att gå sin egen väg och att inte kuvas av någon man. Men som jag ser det, är friheten en omöjlig målsättning under de premisser som råder. Eventuellt är den frihet som Lena Nyman eftersöker en absurditet som strider mot flockdjuret människan. Men då (och ofta fortfarande) betydde giftermål och familjebildande slutet för en kvinnas karriär. Lena Nymans fokus låg i första hand på att bli en skicklig och erkänd skådespelare varför hon retirerade inför att leva monogamt med en man. Då kom den så kallade fria kärleken väl till pass. Det blir tydligt att idén uppstod som ett svar på konventioner och borgerlighet, men också för att man utgick ifrån att män inte kan vara trogna. Den enda väg som varit framkomlig för kvinnor är den som män redan trampat upp. Kvinnor som försöker hitta ett eget, så kallat kvinnligt sätt att bete sig, straffas hårt. Jag som redan innan, dömt ut påfundet ”fri kärlek” får vatten på min kvarn. Det fungerar inte i praktiken, och läser man mellan raderna är det också vad Lena Nyman erfar.
”Ju mer oreserverad, och ju mer jag kan ge upp av mig dess finare får vi.” (Vi = hon och Janne som hon är kär i.)
Lärdomen om fri kärlek har hon delvis fått från sin pappa:
”Att man aldrig fick bli så kär att man gav upp sig själv. Man fick inte hänge sig så att man förlorade sig, sin människa, sin integritet. Det var absolut livsviktigt.”
Jakten på frihet tycks resultera i ångest, vilket leder till självmedicinering av alkohol, tobak och sömntabletter. Men frågan är om det fanns någon väg för en kvinna som Lena Nyman att gå, utan att fara illa psykiskt. Jag tror tyvärr inte det. Troligen hade giftermål och den inledningsvis ljuva känslan av att ge upp sig själv för att (så gott det nu går) sammansmälta med en annan människa, också resulterat i psykisk ohälsa på sikt. Eftersom hon då antagligen tvingats försaka skådespeleriet. Det är hemskt sorgligt. En fröjd för oss som fått ta del av hennes konst, men hjärtslitande sorgligt.
Lena Nyman var en av de som gick före och bidrog sannolikt till att jag kan vara kär utan att förlora känslan av frihet.
En annan – än mer destruktiv – tråd som går genom hennes texter är bantningen. Hon vill hela tiden bli smalare och svälter sig periodvis. På grund av detta utvecklar hon en idé om att hon har dålig karaktär och hela njutningen med förtäring går om intet. Att Nyman bantar bort halva sitt liv, beror enligt mig till 100% på att rollerna skrevs av män, för magra flickor. För att män ska få känna sig stora och starka, för att kvinnor ska backa upp mäns ego genom att vara sköra och svaga, tvingades skickliga skådespelare, verkliga kvinnor, känna sig fel och svälta sig för att passa in i de misogyna fantasierna. Också för att hålla kvinnorna nere, antar jag, och det fungerar. Vem fan kan behålla en sund själ på morotsjuice?
”Vilgot tycker jag är lagom i figuren nu. Precis som jag ska vara. Han tycker jag är mycket sötare så här. Vi hade skittrevligt. Han är så djävla rar.” (Detta är efter att hon bantat ner sig från 56 till 51 kg på två v.)
”Kände mig alldeles slut inför det olösliga problemet som min bantning är. Kände mig kräkfärdig på alltihop. Det är precis olösligt för jag kan ej banta och jag kan ej se ut så här.”
”Helt plötsligt tyckte Rolf jag skulle banta.”
Kritiken efter Nyfiken-filmerna handlade delvis om hennes estetiska kropp. Ett infantilt uttalande handlade om att hennes kropp var själlös och dum. Någon skrev att man skulle inte ta av sig kläderna om man såg ut som Nyman.
Anmärkningsvärt är att journalister, regissörer, Nymans olika älskare, hennes pappa, vården – alla utom hennes mamma uppmuntrar henne till att banta.
Eftersom texten fokuserar Nymans utseende mycket, var jag glad att det inte finns några bilder i boken. Kanske till och med fotot på omslaget är överflödigt? Varför inte ha en bild på hennes handskrivna böcker istället? Men sen kom jag till bilderna.
Jag fick blodad tand och såg om filmerna Nyfiken gul och blå. Kanske inte helt lyckade filmer, men intressanta ur ett samhällskritiskt perspektiv och hur utnyttjandet av skådespelare och regissör kan fungera. Det är dock svårt att se på Vilgot Sjöman utan att känna enorma aversioner, efter att man läst Nymans dagböcker.
Lena Nyman sätter i sina skarpa funderingar fingret på människans förmåga att spela teater. Är det kanske först på en scen som vi kan få reda på sanningen. I vårt vardagliga liv spelar vi illegitimt olika roller. Albert Camus protagonist Clarence kände sig avspänd endast när han såg på sport eller teater. Teatern och filmen kan vara ett vilorum från att spela sig själv då har man rätt att spela någon annan.
November 22, 2023
Jag gillade den! Fin och kul oftast, men blev inte jätte tagen/inne i den alltid. Gillade början mer än slutet
Read
November 16, 2020Intim!! Känns lite konstigt att läsa. Men bra, såklart. ”Jag skulle vilja vara en fästing. Då skulle jag sätta mig på Jan och inte släppa greppet förrän dom nöp huvet av mig”
December 14, 2020
Att få komma så nära inpå och bli en del av Lenas liv. Frigörelsen, teatern, bantningen, männen, självkritiken. Viljan att vara sig själv som gång på gång motas tillbaka. ”Detta, min strävan efter ett eget jag, en egen person, kallar Bosse för egoism och självupptagenhet.”
Lena kommer bli svår att släppa taget om
Lena kommer bli svår att släppa taget om
January 3, 2021
En sönderbantad skådespelerskas memoarer.
Kändes knasigt att läsa hennes nästan helt obearbetade dagbok? Man kom väldigt nära. Detta var den enda dagboksboken jag känt så med och då har ändå de två senaste böckerna jag läst gått under samma genre. Kanske är det för att det mest förbjudna är att läsa en annans dagbok och att Lena är lyckligt ovetande om att hennes dagbok finns ute för allmän beskådan pga död? Hmm je ne sais pas, skumt kändes det i vart fall
En unputdownable bok utan vidare förklaring
Kändes knasigt att läsa hennes nästan helt obearbetade dagbok? Man kom väldigt nära. Detta var den enda dagboksboken jag känt så med och då har ändå de två senaste böckerna jag läst gått under samma genre. Kanske är det för att det mest förbjudna är att läsa en annans dagbok och att Lena är lyckligt ovetande om att hennes dagbok finns ute för allmän beskådan pga död? Hmm je ne sais pas, skumt kändes det i vart fall
En unputdownable bok utan vidare förklaring
February 2, 2025
Ja asså HERREGUD. Vad ska man säga? Det är ju dagboksanteckningar inte skönlitterärt, så den går inte att rekmomendera till någon. (Typ att jag inte heller vill rekommendera till någon – vill ha henne för mig själv lol) Men ändå: Lena Lena Lena. Henne kommer jag aldrig över. Hennes sätt att se på livet, humorn, svärtan, hur hon formulerar sig. Så jävla kul. Så jävla sorgligt. Igenkänningen är helt störd. Stryker under allt och gråter och gråter och gråter. Att man kan bli så här rörd av en liten människas liv och drömmar????!!!!!!!!!!! (En som man inte ens känner)
February 16, 2024
Fin och rolig
May 10, 2023
Ååå denna läste jag förra sommaren och jag älskar den. Vilken toppentjeja. Så många känslor jag känner för den här… Den berörde mig verkligen! Livet är så underbart och stort! Men samtidig pyttelitet.
November 24, 2020
Det är moraliskt (empatiskt) vedervärdigt (vederkvickligt) att recensera en dagbok (ett i sammanhanget vagt påstående). Så här följer min recension (vedervärdigt/vederkvickligt vag):
Fördjävla hög densitet på den här rackaren. Boken asså. I sinnevärlden asså. Fick lov att begagna mig av ett underarmsgrepp som beredde mig stor glädje varje gång jag erinrade mig själva greppet. Genitaliskt.
Just det, boken... Den unga Nyman är alltsomoftast "på örat". När hon inte är det är hon "på dojan". Bara en gång är hon "på lyran". Vid ett annat tillfälle är Urban (trol. (salig) Ubbe Sahlin) "på kanelen".
"Kan man inte vara berusad jämt kan man åtminstone alltid vara proppmätt" (s. 441).
Vid typ 1967-68 börjar det bli intressant (-ish). Och det efter 350 sidor av åren 1962-66. Visserligen är det runt den tiden som Nyman tar ett avbrott i dagboksskrivandet… Men!
1970 bränner det till ordentligt – KRASCHEN! – Nyman gemen, gagnar versaler. Rolig på riktigt, poetiskt oförsiktig. Terapitimmar, tredjepersonsrefererande.
"Särade lår, rov för undangömda källarkänslor och ansiktskläderna avslitna" (s. 403).
Där en Linderborg, en Norén eller en Frostenson haft ambitionen att publicera sig och dessutom, gissar jag, ett redaktöriellt (rimligt ord) samarbete, har Nyman här bara sig själv eller en eller flera versioner av sig själv. Så har det gått och så har det blivit.
Betygsätta en dagbok, bah! Såhär: informellt är det nog en tvåa men formellt får den en trea, mycket p.g.a. kollapsen 1970 men framför allt för att Nyman var så oerhört, oerhört begåvad.
Fördjävla hög densitet på den här rackaren. Boken asså. I sinnevärlden asså. Fick lov att begagna mig av ett underarmsgrepp som beredde mig stor glädje varje gång jag erinrade mig själva greppet. Genitaliskt.
Just det, boken... Den unga Nyman är alltsomoftast "på örat". När hon inte är det är hon "på dojan". Bara en gång är hon "på lyran". Vid ett annat tillfälle är Urban (trol. (salig) Ubbe Sahlin) "på kanelen".
"Kan man inte vara berusad jämt kan man åtminstone alltid vara proppmätt" (s. 441).
Vid typ 1967-68 börjar det bli intressant (-ish). Och det efter 350 sidor av åren 1962-66. Visserligen är det runt den tiden som Nyman tar ett avbrott i dagboksskrivandet… Men!
1970 bränner det till ordentligt – KRASCHEN! – Nyman gemen, gagnar versaler. Rolig på riktigt, poetiskt oförsiktig. Terapitimmar, tredjepersonsrefererande.
"Särade lår, rov för undangömda källarkänslor och ansiktskläderna avslitna" (s. 403).
Där en Linderborg, en Norén eller en Frostenson haft ambitionen att publicera sig och dessutom, gissar jag, ett redaktöriellt (rimligt ord) samarbete, har Nyman här bara sig själv eller en eller flera versioner av sig själv. Så har det gått och så har det blivit.
Betygsätta en dagbok, bah! Såhär: informellt är det nog en tvåa men formellt får den en trea, mycket p.g.a. kollapsen 1970 men framför allt för att Nyman var så oerhört, oerhört begåvad.
May 29, 2022
Jag tycker den här boken förtjänar en riktig recension eftersom jag faktiskt älskar den men jag vet inte var jag ska börja så det här blir nog bara ett enda långt stycke av kaos. Första gången jag såg Lena Nyman var det som Lovis i Ronja Rövardotter och jag tänkte väl inte mycket alls på henne och hennes liv förrän jag såg Isabel Andersons dokumentär om henne för ett tag sen av ren slump. Jag blev helt uppslukad och väldigt berörd av den här dokumentären och tänkte att jag självklart måste läsa hennes dagbok som dokumentären är baserad på. Det var en bra val för jag blev helt uppslukad av hennes dagbok också. För det första så skriver Lena Nyman på ett bra sätt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men hon är liksom ohämmad och har en egen ton som jag gillar. Känns ärligt. För det andra så tycker jag synd om henne. Hon förtjänade så mycket bättre på alla sätt och vis. Blev arg och ledsen när jag läste om hennes liv. För det tredje så gillar jag att det är Lena själv som velat publicera dagböckerna. Man känner ofta att man inkräktar på någons liv om de inte gjort det när man läser dagböcker. Men nu så kände man sig välkomnad in i Lenas innersta tankevärld. Det är en spännande plats att befinna sig på. Rekommenderar starkt! Men inte för alla. Bara om man gillar 1) Lena Nyman eller 2) svensk filmhistoria och sånt :))
October 22, 2023
Lena Nyman gjorde ett så stort intryck på mig som liten på 80-talet, hon var den högljudda, häftiga och roliga bruden på TV, Ronjas mamma och i alla Hasseotage-grejer. Visste faktiskt inte att hon börjat med teater, jobbat med Bergman osv. Älskade att få sätta mig in i Lena Nymans hjärna i 12 år, hade gärna läst hennes dagböcker innan och efter den här tiden också. Känner igen det där mörkret hos någon som är så rolig och glad på fest, men annars tampas med självmordstankar, depression och ångest. Intressant också att se hur Sverige var på 60- och 70-talet, så progressivt jämfört med resten av världen, men så långt ifrån jämställt osv. Tittade på dokumentären "Lena" efter jag läst boken, var kul att se personerna i boken intervjuas och på film. Läste ut boken på 5 dagar på semester, kunde inte sluta läsa den.
March 23, 2021
Gillade den starkt till en början, men det blev ganska övermäktigt i slutet att läsa 460 sidor dagbok. För det är ju livet rakt upp och ner, ärligt, snurrigt och ofiltrerat. Det är svårt att inte känna mycket för Lena och jag fascineras över hennes liv och tiden hon lever i. Hennes språk är bra, men tyvärr inte så pass bra (eller redigerat) att läsningen blir någon litterär höjdpunkt. Blev dock väldigt sugen på att se Nyfiken-filmerna, så det är kanske nästa projekt.
August 13, 2023
Boken kom (som så ofta är fallet) till mig precis vid rätt tillfälle. Den är skriven med ett helt och hållet säreget och så väldigt uppfriskande språk som jag efter 460 sidor ändå inte fått nog av. Vill inget annat än att vara "lite på örat", "tillsammans", "helprillig" osv. osv. Mycket mycket bra. Jag älskade den.
October 15, 2020
Ögonblicksbilder från Lena Nymans liv, kärlekar, bantningsmetoder och mycket alkohol, lite kaosartat ibland, det blir en bra bild av skådisen Lena och människan Lena.
January 13, 2022
”dökul” ”helknasig” jag älskade allt, språk, miljö favoritteman: Teater killar skvaller kropp
November 3, 2022
70 sidor till skolan
August 4, 2024
Femte gången jag läser den nu och kommer för evigt rekommendera den till allt och alla
February 27, 2025
min andra favoritbok<3
December 29, 2025
Lena Nymans dagböcker. Blev väldigt drabbad. Sorligt ganska ofta.
Read
January 1, 2025Jag har ända sedan jag var liten och såg Att göra en pudel samt Släpp fångarne loss det är vår tyckt väldigt mycket om Lena Nyman. Och det gör jag fortfarande efter att ha läst hennes dagboksanteckningar. Men min bild av henne har förändrats, vilket inte är så konstigt. Kan man komma en människa närmare än att läsa dennes dagboksanteckningar? Jag tror inte det. För att en dagbok är menat att vara enbart för en själv och därmed kan man släppa alla tyglar och bara skriva precis hur man vill; tycka vad man vill. Och det känns verkligen som ett privilegium att få ta del av de tankar som Lena valt att dela med omvärlden.
Trots att innehållet i hennes dagböcker var ganska ensidigt då hon skildrade sin vardag var det svårt att sluta läsa. Det var nästan lugnande att läsa om hennes häktiga vardag med fester, barvisiter, skådespel, resor, skola, pojkeskapader och bantande. Mycket beror säkert på att jag kunde känna igen mig i mycket av vad hon skrev. Hur jag har haft det, hur jag har varit. Den ständiga kampen mot ensamheten medan relationerna till andra människor paradoxalt nog får en att känna sig bunden och ofri. Hennes svar på detta verkar ha varit att dejta fritt för att skydda den frihet hon så gärna ville ha; med andra ord inte binda sig till någon. Men man kan som sagt inte äta kakan och ha den kvar. Hennes flertal parallella relationer verkar istället ha resulterat i att hon inte riktigt kunde knyta an till någon. Även om jag inte skulle vilja kalla hennes relationer ytliga så tror jag att de saknade det djup och den ständiga näring som en relation kräver. Stundtals fick hon sin frihet, men jag undrar om hon någonsin kände sig något annat än ensam, trots att hon var med andra människor. Tyvärr tror jag att det är så, antingen får man välja mellan att vara fri och ensam, eller bunden och förbunden med en annan person. Båda har sina fördelar men likväl sina nackdelar. Det gäller att bestämma sig vilka nackdelar man kan leva med och vilka man inte kan.
Trots att innehållet i hennes dagböcker var ganska ensidigt då hon skildrade sin vardag var det svårt att sluta läsa. Det var nästan lugnande att läsa om hennes häktiga vardag med fester, barvisiter, skådespel, resor, skola, pojkeskapader och bantande. Mycket beror säkert på att jag kunde känna igen mig i mycket av vad hon skrev. Hur jag har haft det, hur jag har varit. Den ständiga kampen mot ensamheten medan relationerna till andra människor paradoxalt nog får en att känna sig bunden och ofri. Hennes svar på detta verkar ha varit att dejta fritt för att skydda den frihet hon så gärna ville ha; med andra ord inte binda sig till någon. Men man kan som sagt inte äta kakan och ha den kvar. Hennes flertal parallella relationer verkar istället ha resulterat i att hon inte riktigt kunde knyta an till någon. Även om jag inte skulle vilja kalla hennes relationer ytliga så tror jag att de saknade det djup och den ständiga näring som en relation kräver. Stundtals fick hon sin frihet, men jag undrar om hon någonsin kände sig något annat än ensam, trots att hon var med andra människor. Tyvärr tror jag att det är så, antingen får man välja mellan att vara fri och ensam, eller bunden och förbunden med en annan person. Båda har sina fördelar men likväl sina nackdelar. Det gäller att bestämma sig vilka nackdelar man kan leva med och vilka man inte kan.
Displaying 1 - 22 of 22 reviews