Första gången jag läste Anna Karenina var jag kanske för ung och inte redo för den. Jag minns den som en fin läsupplevelse men jag kunde nu, 15 år senare, knappt komma ihåg berättelsen mer än i väldigt stora drag.
Känslan efter att ha läst den nu: hur skulle jag någonsin kunna glömma Anna Karenina, Levin, Vronskij och alla de andra karaktärerna? Boken är väldigt lång men jag ville ändå ha mer när den var slut. Blir lycklig av tanken på att någonsin få uppleva en lika levande roman igen.
”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.”