”Är jag 16 år när jag kallar mig själv svartskalle för första gången? Sedan dess söker jag efter de rätta orden. Omständigheterna tvingar mig acceptera orden jag hittar: svartskalle, blatte, rasifierad. Rasism har inte varit en fråga jag vill ägna mig åt. Men hösten 2015 går jag in i en djup sorg. Jag ser rasismen klarare än någonsin. Den här texten är ett försök att bearbeta sorgen.”
Det är något som genomsyrar och gör sig påmint genom hela denna berättelse. Till och med den första kyssen präglas av det. Det blir en berättelse som aldrig blir privat, men djupt personlig och därför så berörande. Det är en text som med glasklar blick visar hur rasismen drabbar den som inte passar in . Det är en outhärdlig, skör, gråtande, ilsken, stolt, stark och oövervinnerlig text. Det är en text som med teoretisk skärpa och med intellektuell briljans visar hur rasism skapas, var den finner sin näring, hur den gödslas och växer men också hur den effektivt kan bekämpas och krossas.
America Vera-Zavala sticker sin penna i det svenska hjärtat. Hon börjar inifrån, i landet hon erövrade som sitt eget, och slutar utifrån, iakttagande allt och alla som under åren talat om att Sverige ändå inte var hennes. Sällan har den strukturella rasismen frilagts ur sin inpackning av välvilja och självtillräcklighet med sådan precision som i denna luttrade essä. Som också är en revolutionsskrift. Svartskallarna är många. Brustna förhoppningar, krossade drömmar, kvävda liv: I can t breathe. America Vera-Zavala finner sitt eget sätt att säga det, och förnyar samtidigt svensk essäistik och samhällsanalys.
-Stefan Jonsson (författare till bland annat De andra och Där historien tar slut).
AMERICA VERA-ZAVALA är dramatiker, författare och debattör. Hon blev tidigt känd som politisk aktivist inom rörelsen för global rättvisa. Hon har skrivit flera böcker om demokrati och globalisering och medverkade i Lars Noréns projekt Den polske rörmokaren, vilket resulterade i hennes debutpjäs, Concha Tu Madre.
Välskriven, viktig, självupplevda berättelser. Fick ta paus flera gånger under lyssnandet för att ta in vad jag just hört (författaren läste). Jag frågar mig vad jag själv har gjort för omedvetna rasistiska uttryck, och skäms när jag tänker tillbaka på när jag förnekade en väns upplevelse av en plats där jag upplevde att jag hade hittat hem. Hur jag inte ville se. Känner flera gånger under bokens gång: lär mig! Hur kan du få det att låta som att hur vi ”ursvenskar” än beter oss så blir något fel? Är det en försvarsmekanism i mig som vill ställa den frågan?
Intressant bok på många sätt, men jag tycker Vera-Zavala drar för stora växlar, och förstorar upp, irritationsmoment i livet som alla råkar ut för men som i hennes tycke förefaller alltid indikera rasism hos den som har varit otrevlig mot henne/inte behandlat henne väl. Jag inser att jag genom att skriva det ”avslöjar” mig som en vit person som inte ”förstår” – det genomsyrar hela tesen i boken. Tveklöst diskrimineras personer med icke etnisk svensk bakgrund på olika sätt i det svenska samhället. Att ”dålig behandling” alltid skulle bero på rasism tror jag dock inte, och Vera-Zavala övertygar mig inte om att så är fallet. Hennes tes hade, tycker jag, fungerat bättre om hon hade klippt bort en del små incidenter som är lätta att rycka på axlarna åt för de läsare som letar fel och vill – och även de läsare som faktiskt är välvilligt inställda men som skrivs lite för många incidenter på näsan.
Även klassperspektivet har sina poänger, men Vera-Zavala verkar mest indikera att det gäller icke helt etniskt svenska personer. Ja, personer med makt kan klä sig sämre än andra och ändå få respekt, men det kan varken den icke etniskt svenska städerskan eller städerskan med svenskt ursprung. (Däremot kan det nog vara lite mer tveksamt om ”företagsledaren med icke etniskt svenskt ursprung” skulle kunna ”klä ner sig” och ändå få samma respekt, åtminstone utanför den egna gruppen.)
En del händelser som Vera-Zavala presenterar som väldigt rasistiska förefaller bara presentera ena sidan ur en tvist. Ett exempel är ett teateruppförande med en person som anklagas för homofobi, där Vera-Zavala drar det till att det enbart handlar om islamofobi. Hon skriver om honom att
”År 2011 var Amanj 22 år. Han hamnade i en direktsändning i ”Studio Ett” där han försvarade inbjudan av talare på en konferens. Amanj var inte med i organisationen (Tuff) men han skulle närvara på konferensen och ställde nu upp i radio eftersom ingen annan ville. I studion konfronterades han med att talaren ifråga på 1990-talet bland annat fällt hatiska kommentarer mot homosexuella. Amanj svarade att homosexuella självklart skall respekteras, att svenskt lag alltid måste följas och att RFSL är inbjudna för att ha en dialog om detta. Men allt det glömdes bort. Det enda som fanns kvar var en ung kaxig muslim som försvarade en extremist. Sedan dess har det byggts upp en mytologi kring Amanj.”
När man läser det är det lätt att höja på ögonbrynen, men när man läser Gunilla Brodrejs recension i Expressen (https://www.expressen.se/kultur/bocke...) så verkar detta inte vara hela historien: ”Föreställningen blev starkt kritiserad eftersom Amanj Aziz var med och byggde upp den homofoba islamiska missionärsgruppen IERA i Sverige som yttrat att homosexuella bör stenas. Men Vera-Zavala vill inte veta av den kritiken. Hon säger att det inte finns ‘ett enda citat där Amanj uttryckt hat mot judar, homosexuella eller kvinnor. Inte ett enda’. “
Det verkar märkligt att en person som har byggt upp en homofob islamistisk missionärsgrupp inte skulle ha fällt något homofobiskt yttrande (själva byggandet är ju homofobiskt i sig) men någon kritik berör inte Vera-Zavala i boken, vilket gör att den i mångt och mycket ger intrycket av att vara en partsinlaga. Det är den ju självklart också, men om man skriver en passionerad partsinlaga får man nöja sig med att inte betraktas som ett objektivt sanningsvittne, vilket hon verkar förvänta sig.
Det finns fler liknande historier i boken där det verkar tveksamt om Vera-Zavala berättar “hela historien”, t ex bråket kring filmen Burka Songs 2.0 i Göteborg, och en tvist med Anna Hedenmo kring formuleringar i en intervju.
Vad gäller invandringsfrågan i allmänhet förefaller hon inte vilja kännas vid att det finns problem i förorter och andra utanförskapsområden som förefaller vara åtminstone delvis kopplade till etnicitet, som t ex klanproblem. Även det drar ner intrycket. Hon skriver en del om Alice Teodorescu, också invandrare, men som i Vera-Zavalas ögon “tycker fel” och då drar hon genast in klassperspektivet (Teodorescu antyds vara mer överklass, även om även hennes mamma hade lågbetalda arbeten), och Teodorescu omnämns närmast som en onkel Tom.
Vera-Zavala vill att även icke helt etniskt vita svenskar skall behandlas som individer, inte som ett kollektiv, och då är det iögonfallande att hon vid åsynen av en polis i en förort, som säger att hon är där “för att skapa trygghet” svarar henne att det inte känns tryggt eftersom hon nyligen har sett en film om polisvåld i en näraliggande förort. Att det är helt fel med icke-nödvändigt polisvåld är självklart – det tycker sannolikt även den utkommenderade individuella polis som står där.
Att kolonialiseringen av delar av världen var fruktansvärt fel på alla sätt och vis tror jag ingen seriöst tänkande människa skulle invända mot idag, men Vera-Zavala får det emellanåt att låta som att det är fler än ett fåtal superhögerextremister som tycker det var en bra idé.
En del språkfel irriterar. Varför kan så få idag skriva rätt vad gäller hans, hennes, sin, sina och ens?
Tyvärr tror jag att boken primärt kommer att hyllas av “de som förstår” och “tycker rätt”, medan de som är skeptiska får mer vatten på sin kvarn att Vera-Zavala är en ytterlighet som man inte behöver ta helt seriöst. Vera-Zavala själv och hennes fans kan fortsätta trycka på att “ni vita kan aldrig förstå” – det går inte att argumentera mot någon som alltid kan (om de vill) säga att “den som är vit förstår inte”. Och därmed kommer positioneringen att bli än mer fastlåst.
Man önskar att någon med icke-vita erfarenheter kunde skriva en något mer balanserad bok för att dela viktiga erfarenheter, men det jobbet behöver självklart inte Vera-Zavala ta på sig. Trots det var det en intressant bok, om än man får ta historieskrivningen med en nypa salt.
America Vera-Zavalas bok är en förödande uppgörelse med hur den strukturella rasismen smugit sig in i svensk politik och hur positionerna förskjutits. Många vill påstå att rasism fortfarande är tabu i vårt land, att vänsterröster ropar om en varg som inte finns när SD vinner mark. "Jimmie Åkesson är inte rasist bara för att han vågar prata om invandring på ett kritiskt sätt", sägs det. Men för att detta argument ska ha någon trovärdighet har vi (och den vita västerländska befolkningen i sina respektive länder) behövt göra en betydande definitionsförskjutning. För att vara rasist måste man numera stå på barrikaderna och proklamera den vita rasens överlägsenhet och propagera för folkmord på "de andra".
Inte ens då är det säkert att man räknas. Se bara på gärningsmannen i Trollhättan som mördade tre människor med bruna kroppar och hade tydliga kopplingar till extremhögern. När journalister intervjuat hans omgivning finns det fortfarande de som säger att han inte var rasist.
Enligt Zavala har förskjutningen av begreppet rasist har skett parallellt med nedmonteringen av välfärdssystemet. Historiskt sätt var vårt skyddsnät, föräldraförsäkringen, barnomsorgen, vårt sätt att ta hand om varandra, det som definierade "svenskhet". När vården och skolan försämras, klyftorna ökar, och alltfler arbetar sig sjuka och tvingas jobba ändå, är den svenskheten urholkad. Kvar är endast traditionerna. Lucia, nationalsången... och denna svenskhet tycks konstant vara hotad av "de andra". Det är därför det dyker upp så många historier om inställt Luciafirande och bristen på sjungande av nationalsången.
En otroligt skickligt skriven och argumenterad bok som innehåller många fler ämnen än de jag gått igenom här. Loved it!