June Mansfield drömmer om att bli skådespelerska men dansar med män mot betalning på en dansbana vid Times Square. Där möter hon den aspirerande författaren Henry Miller och de båda vet genast att de har något speciellt. Henry lämnar sin familj för June, och hon använder sina "sugar daddies" för att försörja honom. Men han skriver inte – förrän de flyttar till Paris och både June och Henry inleder en romans med Anaïs Nin.
Nästan hundra år senare anländer en kvinna till en liten ö i engelska kanalen och flyttar in hos en man hon knappt känner. Under en intensiv sommar reser hon runt mellan Guernsey, Berlin, London och Amsterdam i jakt på något, kanske kärlek, kanske närhet, eller bara någon som förstår henne.
Ida Therén är litteraturkritiker och kulturjournalist. Att omfamna ett vattenfall är hennes debutroman.
3,5 Underhållande och sorglig. Så bra gestaltat att jag började avsky Henry Miller ännu mer än förut. Fast det borde väl egentligen gällt Anais Nin vars svek var värre. "Hon, med alla fina ord om kvinnors frigörelse, en uppburen feministisk ikon. Hon som verkade så liten och oskyldig. Sofistikerad och bildad. Men små händer kan hantera marionettrådar bättre än stora och klumpiga."
Smart. Önskar att jag kommit på denna idén. Sorglig men på ett vemodigt sätt. Hon har ett bra öga för strukturer Therén. Blev mest berörd av Junes del, som känns ärlig och inte höll tillbaka. Den andra kvinnan blev aldrig riktigt kött och blod för mig, men å andra sidan tog hon inte lika stort utrymme i boken.
Fint att få läsa om musan som subjekt. Jag föredrar det spåret. Det andra om den nutida kvinnan väcker inte samma nyfikenhet hos mig. Jag tycker Therén lyckas bra med att framkalla 1920-tidens atmosfär. Men det blir bra tröttsamt med skönhetsfokuset.
”Så länge man kan höra skrämmer tystnaden. Men sen, när allt bara är tyst. Inget skrämmer en då.”
En lättläst och välresearchad liten pärla som baseras på det som tecknats ner om June Mansfields liv. June var maka och enligt sägen någon form av musa till författaren Henry Miller. Det är trettiotal och handlingen utspelar sig i New York och Paris. Även väninnan, älskarinnan och författaren Anaïs Nin porträtteras och jag dras snabbt in i ett relationsdrama om rivalitet, rastlöshet, jakt på pengar och erotik. Trots de intriger som avhandlas är berättelsen lågmäld och samlad. Det ger värdighet och behag. Det puttriga tempot gör att jag inte berörs på djupet men det är sammantaget trivsam läsning och ett riktigt bra hantverk med dialog som författarens USP. Sidorna flyger fram och jag sträckläser. Störst behållning har jag av sista delen av berättelsen när June åldrats och betraktar sitt liv från den plats hon nu befinner sig. Vad innebär det att vara kvinna och åldras? Thorén nuddar vid frågan och jag vill veta mer. Över huvud taget saknar jag att läsa om kvinnor och ålderdom, ett för stort hål i litteraturhistorien. Nu undrar vi: när kommer bok nummer två?
Jag är ju en sucker för böcker med metaperspektiv, och dessutom är Anaïs Nin en av mina husgudinnor, så jag känner väl till berättelsen om Henry & June, ja åtminstone ur hennes perspektiv. Här gestaltar Therén ur Junes perspektiv, försöker "omfamna det vattenfall" som är June, parallellt med en berättelse som jag tolkar som det författande jagets berättelse, om försöken att skriva och om relationerna till olika män, ett sökande. Bilden av June flätas samman med detta jags bild, och de förstärker varandra, speglar varandra, utan att egentligen ta in varandra i respektive perspektiv, åtminstone inte som ett ständigt jämförande. Men drag från Junes berättelse, går igen i det berättande jaget, och stärker berättelsen om kvinnans roll gentemot män, beroendet av män, som fortfarande inte är bortrensat. Jag upplever dock att jag inte kommer direkt närmare June, hon träder inte fram som en hel människa för mig. Scenerna från Paris, med Anaïs och Henry, känns som karbonkopior på Anaïs dagbok, bara skrivna ur Junes perspektiv. Det hade blivit mer levande om hennes berättelse, det hon minns och fastnat för, hade varit andra situationer än Anaïs. Hur är det att läsa berättelsen utan förkunskaper om Henry, Anaïs och June? Ingen aning. Kanske sämre, hackigare, mer oförklarligt? Eller kanske tydligare, enklare, utan all den backdropkunskap som hela tiden söker jämförelse. Det författande jagets perspektiv känns också oavslutat, utan någon egentlig utvevklingsbåge, vilket får mig att fundera över dess egentliga funktion? Men kan för all del också spegla Anaïs dagboksförfattande? Även om den innehåller långt mer av en poetik, vilket jag saknar i denna. Ville sätta en fyra först, men efter att ha skrivit om den sänks det kanske mer till en trea. Trots det inspireras jag av läsningen, språket är det inget fel på, och jag läste den i två långa sjok, det var behagligt att befinna sig i dess litterära värld. Så 3,5 avrundat till en snäll fyra.
En fin och ganska kort berättelse om June Mansfields livsresa från att vara en judisk flicka i Rumänien, till flapper i New York, bohem i Paris, patient på mentalsjukhus och vidare till en gammal kvinna med flertalet sjukdomar. Parallellt får vi också läsa om en svensk kvinna i 25-års åldern i nutid som (ibland, men lite för lite enligt mig) tänker på June när hon försöker lista ut hur hon ska leva sitt liv.
Storyn var ganska intressant men fångade tyvärr aldrig mig, det var endast vid några tillfällen då jag verkligen kände mig engagerad i berättelsen. Nya karaktärer som satte igång något eller när June faktiskt verkade utvecklas. I vissa fall kändes det som att viss info hade tryckts in som bevis för att författaren var påläst, inte för att föra berättelsen vidare.
Den svenska kvinnans berättelse intresserade mig sällan, det var bara några få kapitel som för mig blev något mer än pauser från Junes historia. Jag önskar att June hade varit mer närvarande för att jag skullr förstå hur de var sammanfogade, varför deras berättelser behövde berättas tillsammans. Tankarna om självständighet, frihet och kreativitet som dök upp vid tillfällen gillade jag.
Fint språk och helt okej trevlig läsning men tyvärr inte en bok för mig.
Hade troligtvis fått fem stjärnor om det inte vore för den nutida kvinnans perspektiv, det kändes fragmentariskt i ordets negativa bemärkelse samt rejält överflödigt?
Den här var inte bra. Som läsare blir man både skriven på näsan och lämnad i texten. Massa lösa trådar som inte knyts ihop. Känner ingenting för karaktärerna.
En mycket fin debutroman om blicken på kvinnan, om drömmar och om gränslandet mellan våld och skönhet. Genom två berättelser som utspelar sig 100 år från varandra är boken både en uppgörelse med den mytomspunna musa-rollen och ett utforskande av hennes existens än idag.
Vi får bekanta oss med den verkliga June Mansfield som emigrerar från Rumänien till New York med sin familj i början på 1900-talet, och följa hennes drömmar om det fria livet, att bli skådespelerska och insikten om att hon kan försörja sig genom sin kropp och skönhet. Hon möter den aspirerande författaren Henry Miller och de blir ett par. På 30-talet åker de till Paris och de inleder båda en relation med författaren Anais Nin. June utgör musa åt dem båda. Vi får parallellt följa ett samtidsjag, en ung kvinna som vill skriva en bok om June. Mellan dem finns många likheter, men också skillnader i de friheter man har som kvinna.
I nästa nummer av Nöjesguiden kommer också en intervju med Ida Therén.
Romanen växlar mellan två kvinnoöden. June Mansfield och en (någorlunda) nutida kvinna vars namn förblir okänt. Nutids-partierna är mer eller mindre självbiografiska, detta kan man ana sig till och Therén har även beskrivit det så i en krönika till autofiktiktionens försvar. Många läsare stör sig, av recensionerna att döma, på historien om den nutida kvinnan. Initialt gällde det även mig. Jag tyckte att jag kände igen mig för mycket, att personen var ointressant och alltför vanlig. Internetcaféer och planlöst resande kring 2005 har väl de flesta erfarenhet av, det kändes lätt förmätet att fläta samman denna kvinna med June Mansfields storslagna liv, tänkte jag. Men sedan ändrade jag mig, åtminstone till viss del. För huvudpersonen har något gemensamt med June - en tillgång/förbannelse. Hon är en musa. Eller hon intar musans position, kan man säga. Hon är modell, alltså normativt vacker. Och detta öppnar dörrar för henne som är stängda för andra. Skönhet är ett speciellt fenomen. Den är personlig och opersonlig, samtidigt. Den har inget med huvudpersonen att göra, hon har bara råkat få detta ansikte som tar henne förbi köer till exklusiva klubbar, får en miljardär att förälska sig i henne och bjuda med henne på lyxhotell, osv. Samtidigt blir skönheten personlig då den är förutsättningen för hennes olika äventyr. Jag hade gärna sett att Therén, själv modell, hade utforskat detta mer. Men hon tycks ha lite bråttom genom texten. Många avgörande händelser avhandlas med en mening. Ibland blir texten alltför journalistisk, redovisade, undervisande istället för gestaltande. En del uttryck är slitna, språket är stundtals torftigt. Det känns nästan som om Therén är för snäll mot läsarna, vi ska inte bjudas motstånd eller behöva läsa en mening två gånger. Det är en fin ambition i så fall. Men Jag uppskattade de sista passagerna mest, de som beskriver Junes ålderdom. Då höjer sig texten och författaren tycks vila tryggt, ge sig själv utrymme och tid.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Efter att ha läst färdig Att omfamna ett vattenfall för lite mer än två veckor sedan har det känts nästa omöjligt att sammanfatta min läsupplevelse tidigare än nu. Bokens två livsöden kom mig nära på ett vis jag inte kunde värja mig för, och såhär i efterhand har haft svårt att lämna dem bakom mig. De har stannat hos mig, längre och närmare än vad de flesta karaktärer brukar göra.
Två drabbande kvinnoöden som på något vis fått mig att reflektera under vilket narrativ jag lever mitt eget. Skildringen av June drabbade mig i synnerhet, denna musa och inspiration som fram tills nu verkar förringats till att betraktas ur de två blickar som aldrig mäktat med att se mer än fragment av henne. I Att omfamna ett vattenfall får June äntligen agens, och kanske även möjlighet till upprättelse? Hennes liv symboliserar för mig vad det innebär att vara en kvinna - multidimensionell, ibland motstridig och fullt ut levande, förmodligen kan vi alla känna att vi någon gång varit henne.
Boken är tillgänglig skriven och har ett genomgående tilltal jag uppfattar som passande för både gammal som ung. Ida Theréns rytm och rättframhet klär det kvinnliga varandet i ord på ett tidlöst vis, och skildringen känns lika relevant i både sin samtida och historisk kontext. Som queer kvinna helt utan förkunskaper om June, Anaïs och Henry har det varit en ren fröjd att spendera tid med Att omfamna ett vattenfall, jag läste den i två sittningar och kunde inte lägga den ifrån mig. Det är mästerligt att ha åstadkommit en bok jag både vill ge min mamma, mormor och lillasyster i julklapp. Lika självklar som slående.
Bra tema om "kvinnan bakom geniet", musan June Mansfield som uppmuntrade Henry Miller att skriva, men själv försvann i historiens gång (utom möjligen i Anaïs Nins dagböcker, som jag inte läst).
Parallellhistorien i nutiden om fotomodellen som vill bli författare engagerar inte lika mycket. Många funderingar om skönhet, men inget som riktigt engagerar.
Boken är välskriven och lättläst, och jag läste snabbt ut den på en kort resa. Det fanns mycket bra formuleringar jag gärna hade skrivit ner - om jag orkat.
Boken håller inte riktigt ihop, vad är det June och det namnlösa (?) nutidsjaget flyr ifrån, och vad är det de drömmer om? Kanske de inte vet det själva förstås. Kanske boken handlar om just det här hålet. Men "hålet" ger en distans och jag blir inte riktigt engagerad i deras öden.
Jag tänkte först sätta 3 stjärnor på betyget, men ändrar mig till 4 då den är så pass välskriven, och jag är faktiskt lite sugen på att läsa om den här boken någon dag. Men kanske jag ska läsa lite mer Miller och Nin innan dess.
Att omfamna en vattenslang. Hade det varit roligare om den hette så? Nja, åtminstone titeln, jo titeln vore roligare. Men nu ska man ju inte ha kul jämt, man ska vara ledsen och sorgsen och bedrövad och dyster och förstämd och beklämd och nere och tungsint och led och less och deppigt förtvivlad och olyckligt modfälld också. Känsloblandad som en perfekt/defekt fredagsdrink.
Storyn har ett oatiskt Blonde-grepp som förvisso gör boken trevli att va i, men väl ur finns det inte mycket som drar i för att åter vilja va i, eller ens väl i vilja va kvar i.
Ja, förutom att den då, inuti, är trevli och trevli i krasshetens namn är bra va, men bra va på en lägre nivå av bra va.
Om jag ska vara helt ärlig så förstod jag inte helt boken och har insett nu när jag läst ut den att det väldigt mycket beror på att jag inte vet vilka huvudkaraktärerna är. Jag har inte läst något av Henry Miller eller hört om Kräftans Vändkrets tidigare så jag hade helt klart tyckt själva berättelsen i sig varit mycket mer intressant med kontexten den är baserad på. Den har ett väldigt vackert språk och ger fortfarande en känsla av att vilja läsa klart trots det oklara målet.
Men får helt klart skylla mig själv för att jag köpte en bok för att omslaget och rubriken var cool.
Jag tycker inte att denna boken var lika bra som övriga recensioner ger sken av. Junes historia, som utspelar sig under 1900-talet tidiga hälft, är gripande, sorglig och en riktig bladvändare. Men historian som behandlar kvinnan i nutid drar ner boken. Ingen tydlig koppling. Hade hellre sett att hela boken handlade om June och hennes sorgliga livsöde.
Alltså bra. Men tycker det blir så tråkigt när de första åren i ett liv avverkas på 200 sidor? Och ”resten” på 50 sidor/: Om resten inte var så viktigt kan man strunta helt i det. Förstod inte heller varför jag läste om någon i nutid och vem det var? Kanske blev det otydligt för att jag lyssnade.
Lättläst och intressant men det är något med de två parallella spåren som inte riktigt fastnar hos mig. Den modernare delen känns lite platt och ytlig, till skillnad från den äldre som har ett större djup.
Svag för böcker om bisexuella konstnärer på 1900-talet…Måste vara så kul att skriva exofiktivt ur musans perspektiv. Tyvärr tyckte jag inte om delarna som utspelade sig mer i nutid, det jaget var för vagt beskrivet. Om de utvecklats och slutet lyft berättelsen hade det blivit högre betyg.
Väldigt spännande att lära sig om June Mansfield. Gillar också 20talsmiljön, lite Jenifer Egan över det hela. Men den moderna parallellhistorien förstår jag inte riktigt syftet med.