Verschwindigus är en annorlunda läsupplevelse berättad av Jag:et, författaren som planerar ett oförklarigt tilltag. Den stora frågan som både driver och stannar kvar är "Varför?" I den här förvirrande och fängslande berättelsen finns stort utrymme för eftertanke och egna analyser. Den perfekta bokklubbsboken?
Jag:et svävar mellan dröm och verklighet och skildrar relationer på ett vemodigt men igenkännande sätt. Boken är indelad i två delar. Och även om andra delen bjöd på ett överraskande slut upplevde jag den första som starkare.
Tonen är närmast filosofisk och i ett längre format hade det nog varit uttröttande, men på 107 sidor blir det underhållande. Känslan jag får av språket är att författaren har roligt när han skriver. Det gör att också jag har roligt när jag läser.
I en kvarlämnad portfölj på en bro hittas en novell med titeln Verschwindigus. Författaren är försvunnen. Eller är författaren verkligen försvunnen? Novellen väcker starkt intresse och oväntade familjeförhållande rullas upp. Dröm blandas med verklighet och allt berättas från jaget.
En bok med känslor. David Teschner leker med språket och uppbyggnaden, och oj så vackert det är. David Teschenr har ett tydligt eget språk, som snuddar på det filosofiska. Här möts vi av blandning av verkligen och dröm och ibland blir det lite luddigt vad som är vad, och det är nog det som är själva tanken. Innehållet är tungt och det känns som betydligt mer än 107 sidor. Boken slutar med oväntad twist. Men jag sitter ändå kvar men många frågor. Varför?
Detta är en bok som går på djupet i en människas handlande. David Teschner har delat upp boken i två delar där den första delen blandar berättande ur olika perspektiv. Dels ur ett jag-perspektiv, men även ett djupare jag då vi får följa jagets dagboksanteckningar och funderingar. Boken är på 107 sidor, men är kompakt på ett bra sätt och innehåller mycket. Teschner tycker jag har ett tydligt eget språk som skiljer sig en del från annat jag har läst. Det är ett väldigt nära språk där jag som läsare verkligen får känna på hur det är att vara jaget. Berättelsen byggs hela tiden på, lite i taget, och slutet upplevde jag som något oväntat vilket jag verkligen gillar.
Boken handlar om en huvudkaraktär som planerar sitt försvinnande eller som kanske redan är försvunnen? Författaren leker med språket och uppbyggnaden. Berättelsen blandar verklighet med dröm och alkoholpåverkan. Strukturen för tankarna till en gotisk roman där huvudkaraktären är opålitlig och förlitar sig på dagboksanteckningar för att återge händelseförloppet. Intressant och medryckande läsning.
Svårt att riktigt förstå vad som pågår tycker jag! Ett planerat försvinnande, en bok som lämnas kvar på en bro, dagboksanteckningar, saker som inte riktigt stämmer. Vad är sanning och vad är lögn?
Med ett imponerande språk dyker Teschner ner i människans inre, på ett sätt. Man dras med i huvudpersonens överväldigande tillstånd. Allt byggs på, lite i taget. Spännande och annorlunda.
Verschwindigus är unik i sitt slag. En surrealistisk berättelse som är både förvirrande, förvillande och frustrerande. En intensiv och oförutsägbar gordisk knut för läsare som är ute efter en utmaning som kräver reflektion, analys och läsarens fulla uppmärksamhet.
Här svävar berättelsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som gör det svårt att skilja på vad som är vad. Efter ett överraskande slut blir jag lämnad kvar med en hjärna som går på högvarv och alla mina hur, varför och vem förblir obesvarade. Även om jag finner öppna slut intressanta så är det alltför mycket som lämnas oförklarat för min smak. Men något måste Teschner ha gjort rätt, för när boken är utläst vägrar den att lämna mina tankar.