En tidig morgon i slutet av november hittas en småbarnsmamma död ute på sin gård i Oravais. Allt tyder på att hon har blivit mördad. Kriminalkonstapel Mija Wadö och hennes kollegor i Österbottens polisinrättning blir tilldelade fallet. Snabbt riktas misstankarna mot kvinnans man, en ökänd hustrumisshandlare.
När ytterligare en kvinna i samma ålder kort därpå hittas mördad är Mija Wadö och hennes kollegor på kriminalavdelningen inte längre säkra på att de har gripit rätt man.
Ledtrådarna är få och polisen saknar ett tydligt motiv.
Står fler offer på tur? Vad har de till synes gemensamt? Och kommer Mija och hennes kollegor att hinna fånga gärningsmannen innan han slår till igen?
I rättvisans blod är den första delen i deckarserien Morden i Österbotten.
Under Seriens gång får man följa kriminalkonstapel Mija Wadö som är trettiosex år, singel och bosatt i Oravais. Bland sina få vänner beskrivs hon som en hemlighetsfull arbetsnarkoman och ensamvarg.
Mord i Oravais! Klart man måste läsa österbottnisk deckare under första julen på annat håll än i just Österbotten. Lokalfärgen gör mycket för min läsupplevelse, men deckarintrigen och huvudpersonen Mija Wadö fångar också mitt intresse. Det känns ändå som om boken skulle ha levt upp ännu mer till sin potential med hjälp av en kunnig redaktör – även om den är behagligt fri från korrekturfel känns det som om den språkliga slutfinishen ändå fattas på något sätt. Vissa av dramats vändningar förmedlas också med väldigt stora gester.
I read this cos it takes place nearby, but to be honest I just felt disappointed. You could take out all the place names and such things, google a city in Sweden and exchange it with that. Nothing felt like it takes place here, not the language, not even the names, and certainly not the way they spoke. And like what? Only one guy with a Finnish name? I'd expect more Finnish cops, the rest in the book can be Swedish names.
Too much words that are used in Sweden and not here. Too much namedropping, just cos one namedrop, does not make this Ostrobotnia.
And the way they spoke with each other was more a bunch of high school kids. It was weird.
Plus slutshaming, and so weird that her bestie was suddenly gay, build up to it.
I still read it cos it was super easy to read, very simplistic, except when words were used that felt out of place.
En österbottnisk deckare där polisen Mija Wadö och hennes kollegor utreder en rad kvinnomord i Oravais. Kul med en österbottnisk deckare så förstås måste jag läsa den men den här deckaren lämnade mycket att önska. Den över 400-sidor långa boken tycker jag kunde ha dragits ihop ordentligt. Det känns inte som att alla utsvävningar bidrar till att föra fallet framåt. Förstår att boken är tänkt som första delen i en serie så det är en balansgång i hur mycket beskrivningar kring Mija Wadös egna liv behövs.
Blir också besviken på att denna deckare slentrianmässigt ställer sig i ledet med alla anda deckare där huvudpersonen är lite av en enstöring med ett ganska fattigt privatliv, som brinner för polisarbetet och lever på nudlar och tonfisk. Den stereotypen är väl utforskad och representerad, kanske dags för något annat?
Det känns som det tar väldigt länge innan polisen kommer ens något på spåren. Fram till sidan 300 är det som om polisen bara kör omkring och pratar med vittnen. Jag övertygas inte heller av slutet och motiven till den händelse som ligger till grund för morden. Jag hoppas nästa bok kommer vara mera genomtänkt och upplägget mera koncentrerat. Framför allt skulle jag ha önskat att boken, som utspelar sig i Österbotten, skulle kännas österbottnisk. Miljön är på plats men det som är mest typiskt för plattlandet – dialekten – saknas totalt. Språket flyter på bra men dialogerna och uttrycken (som "Knäppgök!") känns inte som de passar in. Istället känns det som boken är skriven för en rikssvensk publik.
Det vimlar inte precis av finlandssvenska deckarförfattare, så när en ny sådan debuterar så måste man ju läsa. Inledningen är riktigt stark, jag dras in i historien direkt och vill läsa vidare. Det är lättläst och flyter bra på. Boken är rätt så tjock, 406 sidor. Jag kan tycka att vissa delar kunde ha redigerats bort och förkortats men själva intrigen är riktigt bra. Det är spännande ända till slutet. Då jag läser en bok av en finlandssvensk författare förväntar jag mig att språket är finlandssvenskt. Boken utspelar sig i Österbotten, där också författaren bor har jag för mig och där är dialekten och språket mera Sverige-svensk inspirerat än här på sydkusten. Så jag får ha överseende med det trots att det lite gnager i mig. En annan sak som gnager i mig är huvudpersonens ihärdiga snusande. Dessa faktorer drog ner betyget till en trea men det ska sägas att boken som helhet är en lyckad debut, absolut läsvärd. Gillar också slutet och väntar härmed på nästa del. Grattis Österbotten till er nya deckardrottning!
Tämä teos oli suomennettu viime vuonna ja samalla jaettu kolmeen osaan (Lyöty, Merkitty sekä Häpäisty). Se on alkuperäinen ensimmäinen osa Murhia Pohjanmaalla-sarjalle, joka kuitenkin suomeksi aloitettiin vasta toisesta osasta. Oli siis kiva päästä tähän osaan käsiksi, vaikkakin hieman myöhemmin.
Tarina tempaisi mukaansa. Kolmeen osaan katkominen ärsytti hieman, mutta kuuntelin osat onneksi peräkkäin, joten tarina pysyi onneksi suurin piirtein yhtenä kokonaisuutena. Kirjan hahmot olivat jo entuudestaan tuttuja, joten heidän matkassaan oli helppo kulkea. Sivuhahmot olivat myös mielestäni onnistuneita.
Kuten sanoin, tarina koukutti mukavasti. Perheen äiti löytyy kotipihaltaan kuolleena, jolloin syyttävät katseet kääntyvät heti perheen väkivaltaiseen isään. Jokin ei kuitenkaan täsmää. Pian löytyy seuraava uhri, jolla tuntuu olevan sekä linkkejä että muita yhteneväisyyksiä ensimmäisen uhrin kanssa. Voisiko sarjamurhaaja olla liikenteessä?
Dekkarin murhatutkinta alkaa kun pienten lasten äiti löytyy murhattuna kotipihaltaan. Epäilyksenalaiseksi päätyy aviomies, jonka kaikki tietävät pahoinpitelevän vaimoaan. Pian toinenkin samaa ikäluokkaa oleva nainen löytyy murhattuna. Onko liikkeellä sarjamurhaaja, entä tuleeko uhreja lisää? Mikä on mahdollisesti näitä naisia yhdistävä tekijä?
Kysymyksiä on paljon ja Mija kollegoinen painii visaisen tapauksen kanssa. Kjellsdotter sanoittaa viiltävän upeasti karmivia kotiväkivaltatilanteita, joilla dekkari alkaa. Tapauksen juurisyyt juontuvat kaukaa menneisyydestä.
Betyg: 4 av 5 - Den här boken, I rättvisans blod, av den finlandsvenska författaren Nilla Kjellsdotter, är den första boken i en planerad bokserie. Jag råkade läsa den andra boken först, som heter Flickan i stenparken, och den tyckte jag var mycket bra. Och det tyckte jag även om den här första boken i serien. Spännande, välskriven och bra miljöer och karaktärer. Så jag kan varmt rekommendera båda böckerna, och jag kommer att följa serien i framtiden.
Nja. Förutom ortsnamn finns det inget som tyder på att den här boken utspelar sig i Österbotten - ingen Oravaisbo pratar sådär rikssvenskt. Förutsägbar handling och mordmotiv. Och uttrycket ”i skriande behov” förekom 5 gånger på 400 sidor. Jag gillar huvudpersonen men inte den krystade romansen med kollegan och den frisinnade mosterns tjat om den. Och Saras kapitel tillför absolut ingenting, förutom att hon råkar hitta ett offer i minst två böcker.
3.75⭐️ De va läng sen ja sist läst en deckare så de va kul me lite variation & spänning. Dessutom så utspelar ju sig den här deckaren i Österbotten, vilket e kul ti läs om då man känner till ställena och annars e van att läs deckare som oftast utspelar sig nånstans i Sverige. Kommer nog fortsätt läs den här serien om Mija Wadö📚
Som jag längtat efter att få läsa denna. En speciell läsupplevelse när man känner författaren, vissa saker får mig att skratta till för att det är så likt henne. Som helhet är boken otroligt bra, med alla miljöer som man känner igen och den österbottniska själen som genomsyrar boken. Korta kapitel, vilket jag gillar, men ibland gör det att storyn hackas sönder lite. På samma gång för det också handlingen framåt, och boken tappar i princip aldrig fart. Jag läser den nästan i ett sträck. Nu väntar jag ivrigt på nästa del.
Kul med en österbottnisk deckare med bekanta platser! Handlingen är okej, kanske lite utsvävande på sina ställen. Tycker att karaktärerna är bra uppbyggda. Mia är stereotypen av en deckarpolis, på ett sätt hade jag velat ha nåt lite mer nyskapande men samtidigt varför ändra ett fungerande koncept. Språket kunde vara bättre, användningen av finlandssvenska uttryck är inkonsekvent. Att ljudboken dessutom lästes av en rikssvensk uppläsare var definitivt inte till fördel. Dialogerna känns också lite barnsliga och tillgjorda emellanåt. Ändå lättsam underhållning, 2/5.
Till en början tyckte jag inte alls om boken. Dess största brist är språket, det blir väldigt mycket hon sa, hon gjorde, det snöade. Jag saknar en större berättarteknik i språket. Men sen kunde jag heller inte lägga ner boken. Händelseförloppet var enkelt att räkna ut men jag vill trots det läsa mer om Mija Wadö.
3,5 stjärnor. Lite utdragen och känns som att många händelser endast finns där för att göra boken längre. Älskar att den utspelar sig i Österbotten, i områden som man är familjära med. Underhållande, och språket i boken är lätt att förstå. Motivet bakom morden skulle ha kunnat vara starkare men den var som sagt ändå underhållande och jag kommer definitivt att läsa resten av serien.
Blev tyvärr en besvikelse. Att andra har pratat upp den ledde troligtvis till för höga förväntningar och det var defenitivt ett misstag att lyssna på den som ljudbok. Uppbyggnaden av berättelsen är i sig själv bra men där tar också berömmet slut. "Dagboken" som finns skrivs inte alls som en dagbok och känns som en nödlösning för att få ihop berättelsen; gärningsmannen förekommer nästan inte alls i boken vilket stör mig då jag gärna tidigt i boken vill gissa vem det är och dialogen känns imte logisk; ibland är den en kliché, ibland tvingad, ibland udda och osannolik. Det är också många detaljmissar som leder till att berättelsen känns halvfärdig.
Jag lyssnade på boken och den hade nog känts mer genuin om uppläsaren läst in den på finlandssvenska istället för rikssvenska. Storyn var helt okej men lite konstigt uppbyggd. Kändes inte som det hände så mycket och jag hade svårt att hålla isär karaktärerna eller få en bild av vem de var. Då har jag dessutom redan av misstag lyssnat på andra boken i serien men den var tydligen så intetsägande att det enda jag kom ihåg från den var att en av karaktärerna kallades ”snutmorsan” och det var först då jag kollade upp att minsann den boken har jag läst förra året.
Inte nödvändigtvis en serie jag kommer fortsätta med även om det är lite kul med en serie som utspelar sig i Finland.
Ännu en lokal, duktig, ung, kvinnlig författare. Ännu en fantastisk och spännande berättelse som utspelar sig i bekant miljö. Härligt! Det här är en polisdeckare precis i min smak. En gärningsman som behöver hittas, många ledtrådar, våldet och brottet precis lagom rått. I motvikt till utredningen får man följa huvudpersonernas privatliv och anar spirande romanser. Jag kommer säkert att fortsätta läsa om Mija Wadö. Uppföljaren kommer om några dagar. Och när får Oravais sin egen deckarturism med vandringar/cykelturer där man får besöka platserna som nämns i böckerna?
Storyn börjar bra, när det blev en utredning efter att två kvinnor hittats mördade strax eter varandra, och kriminalkonstapel Mija Wadö och hennes kollegor får i uppgift att hitta mördaren eller mördarna.
Storyn utspelar sig i Österbotten, men jag får ingen känsla av det är där det uppe morden händer. Jag lyssnade på den och hade hoppats att uppläsaren skulle prata norrländska ibland och använda typiska ortsord, men hon pratade rikssvenska hela vägen.
Romanen kändes väldigt lång och det hände inte mycket, så tyvärr var det ingen bok som passade mig.
Jag lyssnade på denna bok, om är den första i serien, efter att jag redan läst och lyssnat på bok nr 2-4. Kanske är det därför jag gillade denna mindre än övriga böcker i serien. Jag visste ju redan en del om vad som ska hända sen och vad som hänt långt tidigare i polisens barndom osv. Dessutom hade jag bara tillgång till ljusbok och ingen ebok eller vanlig bok så jag har varit tvungen att bara lyssna, vilket inte är min melodi.
Har inte haft ro att läsa på länge, men den här tog mig inte många dagar. Roligt med lokal anknytning, även om det mest syns i platsnamn och sånt. Väldigt lättläst, dock oerhört Sverigesvensk dialog. Kul med lite ickenormativa förhållanden men det kändes som det inte gav något annat än representation. Vore språket mera genuint Österbotnisnt skulle jag vara mera pigg på fortsättningen!
Roligt med finlandssvenska deckare, men den här var både intrig- och språkmässigt ganska medioker. Mija var alltför stereotyp polis och gillade inte henne, en del delar var onödigt långrandiga så det blev ganska si och så med spänningen.
Great premise with an interesting mystery, setting and characters but it all got lost because of the writing style. There were too much backstory and detailed descriptions, neither of which added to the story or helped to move the plot forward.
Kirja oli mukaansatempaava ja asiat etenivät jouhevasti. Toivottavasti kirjasarja saa useammankin jatko-osan, mielellään tätä luki. Joidenkin asioiden merkitystä jäin välillä miettimään, mutta syy siihen saattaa olla myös hivenen kankeassa kielitaidossani.
Tja. Storyn var väl någorlunda ok också om motivet var lite konstigt (svagt), men främst störde jag mig på språket. Det borde ha putsats och förenklats av redaktören, för det var vissa uttryck som förekom flera gånger och som inte kändes naturliga, t.ex. "de små liven" då det var tal om barn. Vem talar så idag? En del uttryck kändes också som direkt ur en svensk deckare. Och de romantiska passagerna var väldigt klyschiga. Eftersom jag lyssnade på den här som ljudbok kan jag inte låta bli att kommentera uppläsaren - för teatralisk och för mycket skådespel. Att börja härma mansröster, suck.