Det är långa dagar av sopor, svett och ständiga möten med rättfärdiga typer som tror sig veta bäst – men på återvinningscentralen har kunden alltid fel. Arbetet visar sig också vara en skådeplats för spillror av minnen och förunderligheter när det bland soporna finns bröllopsklänningar och gamla foton, en torkad krokodil, otaliga elektriska fotbad och en samling levande kräftor.
Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.
Med pondus och glimten i ögat förklarar, föraktar och förtjusar Linder återvinningscentralens besökare. Och mig! Jag är stormförtjust! Jag blir glad av att läsa om någon som älskar sitt jobb, tar det på största allvar och gör en bok av det.
Av det här seriealbumet får vi får lära oss att slänga rätt, vad som kan hända när det blir fel och en del skräppolitik. Hon lyckas få in feminism, klassperspektiv och lite om sig själv. Linder berättar om den torkade krokodilen som blev viral, när hon fick en banan (HA HA!) och om vem som är bäste slängare. Missa inte den här lilla pärlan!
Fascinerande och informativt om baksidan av konsumtionssamhället – allt skräp som vi vill göra oss av med. Gillar Ulrika Linders sätt att teckna och berätta om sin jobbvardag även om jag tekniskt sett inte är målgrupp för mycket av informationen (bor inte i Sverige).
Årets sista bok. En läsidé via podden Litteräris, som produceras av våra bokvänner. Läser gärna om olika arbetsplatsers psykologi, men kunde aldrig föreställa mig att det finns en skildring från en återvinningscentral.
"Subversiv och underhållande", brukar jag utbrista om böcker jag verkligen gillar. Folkbildande därtill, och - faktiskt - ett cri de coeur, för klimatet, mot kapitalismen.
FavoritLOLdetalj: en svart "sopbok" märkt Ännu En Deckare på omslaget. Däremot hade jag önskat att de riktiga fotografierna inte blandats med det tecknade utan hellre samlats i ett appendix.
Jag uppskattar många delar ur den här boken - exempelvis om den torkade krokodilen som blev viral och att jag nu lärt mig att jag måste sluta lägga mina kuvert i pappersåtervinningen med omedelbar verkan. Det som ligger lite på minussidan för min del är att den kändes lite tunn, och så klaffar jag rätt dåligt med Linders ganska uppläxande stil mot läsarna.
”Är det verkligen så kul att läsa om återvinningscentralen?” tänkte jag när jag såg boken. Sen tänkte jag att det är ju ändå en tecknad serie, så den är nog skoj, kanske lite finurliga vardagsskildringar och så. Sen visade det sej att den den var som jag tänkte från början.
Kunde inte släppa den alls! Inte bara för dom roliga serierna utan också mycket som jag själv inte ens tänkte på med min källsortering. Borde införas i skolan under hemkunskapen, så att dom blivande vuxna inte gör som dagens vuxna.
Informativ och rolig! Inga nyheter för mig vad gäller sorteringsmissarna många gör (farmor gav mig Naturskyddsföreningens Handla miljövänligt i present någon gång i tonåren och är uppväxt med att saker lagas in absurdum tills de inte går att laga mer och först då är det ok att kasta, så... det är min bakgrund), men ändå trevligt med en påminnelse. Då jag har förmånen att jobba med Linder läser jag boken med hennes röst i huvudet. Illustrationerna är härliga (hur lyckas hon fånga Skansen-Jonas så bra?) och förmedlar känslorna så bra. The joy of att arbeta i det allmännas tjänst.
Så himla rolig och viktig bok om källsortering av sopor! Hur vi beter oss vid återvinningscentralen (känner mig träffad på vissa punkter) och jag älskar att läsa om alla konstiga och udda saker som finns att hitta på en återvinningscentral! Rekommenderar verkligen denna!
En lättsam men samtidigt allvarlig bok som ger kärleksfulla pekpinnar till oss som källsorterar och lite skarpare till dem som inte gör det. Nästa gång jag åker till min återvinningscentral ska jag vara färdigsorterad och våga fråga om jag inte vet var skräpet ska. Och kanske ta med en kartong kakor till vardagahjältarna i varselkläder. Bra och tänkvärd läsning!
Här är en liten utvikning från både ungdomslitteratur och superhjälteserier men jag blev så glad då jag läste den här. För mig är det egentligen storheten med serier.
På 20 minuter får man uppleva en annan människas tankar, arbetsliv och humor och värme. Det är så mycket som kan rymmas i en bild av en kollega som ser på antikrundan och det är både intressant och trivsamt att ta del av en helt annan tillvaro.
Ulrika Linder är konstnären som arbetar på återvinningscentralen i Örebro och som tecknar och fotograferar humoristiskt och tänkvärt kring sitt jobb. Vi får inblick i både maktförhållanden, interna skämt och lite jobb jargong. En underbar utflykt i en annan människas liv som ger tankar både kring vårt samhälle och maktförhållanden i en situation som vi alla känner igen oss i.
Frågan är om den här typen av skildringar kan göras i något annat medium?
Det här är en serie som hamnar under vuxen och kanske arbetslitteratur på biblioteket men som egentligen borde läsas av alla. Till ungdomar tror jag den passar utmärkt.
Ulrika Linder är konstnär och på Instagram lägger hon upp dråpligheter ur en småbarnsförälders vardag under namnet Diskbänkstecknaren (ett konto som jag rekommenderar varmt), men Ulrika jobbar också som miljötekniker på en återvinningscentral och i sin debutbok presenterar hon en annan vardag, fylld av sopor, prylar, livsfarligheter och märkligheter där vissa människors sunda förnuft verkar ha tagit slut och där hennes profession är det ända serviceyrket där kunden alltid har fel.
Ulrika går noggrant och pedagogiskt igenom konsten att sortera rätt, vilket egentligen inte är någon konst. Det gäller bara att läsa vad som står på skyltarna, fråga om man är osäker och inte tänka att ”om mitt lilla skräp hamnar i fel container så är väl inte det så farligt”, vilket kan vara nog så svårt för vissa.
Med knivskarp blick (glöm inte att en miljötekniker ser allt) och en rejäl skopa humor tecknar Ulrika ett porträtt av Prylsveriges kyrkogård, där man kan stöta på en flådd nilkrokodil, cyanid och granater, hemmagjorda trädgårdsskulpturer av frigolit samt träffa märkliga typer som besserwissern, containerklättraren, aggressiva pappan eller skogsmullen.
Återvinningscentralen är inte bara årets roligaste och mest träffsäkra bok. Den är också en uppvisning i konsumentupplysning av första klass och borde köpas in av alla Sveriges kommuner och distribueras till alla hushåll i vårt avlånga land.
Jag tycker mycket om Ulrika Linders instagramkonto @diskbänkstecknaren. Hennes tecknarstil och teman är väldigt Cecilia Toruddska, och vem kan annat än älska Torudd? Uttrycksfulla skildringar av kvinnovardag. Jag hade kanske fått lite väl höga förväntningar på Återvinningscentralen, som var trevlig och roande men inte riktigt så händelserik att det blidde mer än 3/5. Ser dock fram emot nästa album från Urika Linder!
Rolig, rafflande och lärorik?! Den här boken borde vara obligatorisk läsning för att få slänga minsta lilla grej. Älskar blandningen av Linders väldigt uttrycksfulla tecknarstil och fotografierna (som nästan behövs som bevis pga folk slänger så pass sjuka grejer att hjärnan vill tro att det är påhittat...)
Den här slog mig med häpnad, mycket roligare än jag trodde. Lärorikt, finurligt, tankeväckande och innehåller både flådda krokodiler och sprängde, älskar!
Ulrika Linder borde få i uppdrag att skapa en hur-du-källsorterar folder och varför som delas ut till både barn och vuxna i hela landet.
Läst till och från under ett par års tid i mina föräldrars sommarstuga så svårt att ge ett ordentligt omdöme, men charmigt tecknat och underhållande är det. Jag gillar också kombinationen av teckningar och foton, det ökar insikten om att det finns en verklighet bakom detta.