Det finns ingen som Malte Persson, som genom sin stil hyllar det gamla och träiga, lyfter den gamla Bildningskulturen, den som forna mustaschmän tänker vi oss satt vid mörka möbler och yvade fram med gåsbläck i skenet från eldstaden eller vid en intelligentians gröna lampa lysande. Persson hyllar och höjer men han skriver sina sonetter med ett småfnissande. Den här frasiga humorn man får när man skickligt lyckas blanda det högsta med det inte fullt lika höga är underbar. På samma gång är det fullt allvar: det här är inget ironiskt poesiprojekt av någon manierad effektsökare, det är apokalyps och undergång, människans framtid och härtid står på spel. Sista långdiktens tillbakaspolning är helt magnifik. Undergången är lika hardcore som Greta Thunberg, men klätt i vers och taget till en alighierisk nivå.