Så, och mycket mer än så, skriver Malte Persson om framtiden och det förflutna och mänskligheten som kläms mellan dem. Undergången är en lika lekfull som fruktansvärd färd på vers genom rum och tid – från corona till big bang – och till det tankens bråddjup där allt försvinner.
Malte Persson is an author as well as a literary critic and translator. His literary criticism is published by Aftonbladet, while he is a columinst for Fokus.
His debut novel, Livet på den härplaneten, was published in 2002. Since then he has released several books, as well as translated several other books. He also runs a literary blog called Errata.
Det finns något härligt dekadent i hur Malte Persson frossar i undergången, en undergång så slutgiltig att den inte ens kommer kunna besjungas, gudarna dör och "solen blir en genomsnittlig stjärna".
Update: Ska hålla i ett författarsamtal med Malte Persson på Nynäshamns bibliotek den 4/5 om man är intresserad!
Mäktig, i dubbel bemärkelse. Att ta sig igenom Malte Perssons många sonetter och långa dikter är inget man gör i en kort sittning, men verkens precision och tyngd gör dem också till något alldeles extra. Den avslutande dikten där jordens historia i detalj berättas baklänges är oerhört imponerande. Men allra bäst gillar jag de sonetter där samtiden krockar med det strikta versformatet, som där Bacchus möter pantertanter på all inclusive-semester.
Ik geef 4 sterren voor de researchmoeite, maar eerlijk was dat laatste gedicht een chaos van 35 pagina’s. Wel interessant dat hij de hele wereldgeschiedenis er probeert bij te betrekken en de Romeinse goden mengt met de Germaanse.
Det finns en anledning varför recensioner kallat denna bok för imponerande i hög utsträckning, för det är den. Persson bevisar sig som språklig ekvilibrist genom smidig vers och flyhänta rim - men vad vill han egentligen säga med sin diktning? Den ligger närmare julklappsrim än innerlig, känslig diktning, och jag drabbas inte på något sätt. Till slut är det mest lite tråkigt, även om sista långdikten ändå är den stora behållningen med boken.
Det finns ingen som Malte Persson, som genom sin stil hyllar det gamla och träiga, lyfter den gamla Bildningskulturen, den som forna mustaschmän tänker vi oss satt vid mörka möbler och yvade fram med gåsbläck i skenet från eldstaden eller vid en intelligentians gröna lampa lysande. Persson hyllar och höjer men han skriver sina sonetter med ett småfnissande. Den här frasiga humorn man får när man skickligt lyckas blanda det högsta med det inte fullt lika höga är underbar. På samma gång är det fullt allvar: det här är inget ironiskt poesiprojekt av någon manierad effektsökare, det är apokalyps och undergång, människans framtid och härtid står på spel. Sista långdiktens tillbakaspolning är helt magnifik. Undergången är lika hardcore som Greta Thunberg, men klätt i vers och taget till en alighierisk nivå.
Jag måste säga att jag gillade Perssons poesi. Den var relativt tillgänglig med många referenser uppenbara även för en poesinovis som jag. Med undantag av den sista prosadikten var de korta ofta reglerade dikterna gjorde dem fokuserade och förmådde att frambringa olika aspekter av undergången.
Vid min andra genomläsning måste jag höja betyget det är verkligen en otrolig bok.