What do you think?
Rate this book
Hur vill du dö? : om makten över livets slut
Hur vill du dö? Den frågan ställde P C Jersild till sina studenter när han utbildade blivande läkare på Karolinska Institutet. Nu riktar han frågan till en bredare allmänhet: Vem har egentligen makten över livets slut? Och vem borde ha det? Läkare, jurister, präster, politiker eller vi själva?
Frivillig dödshjälp för obotligt sjuka är en lagstadgad rättighet i ett växande antal länder. Det innebär att över hundra miljoner människor i dag har möjligheten att avsluta sina liv på det sättet. Bör vi följa i samma fotspår? I Hur vill du dö? går Jersild igenom argumenten för och emot dödshjälp och landar i uppmaningen att frivillig dödshjälp snarast bör tillåtas också i Sverige.
Frivillig dödshjälp för obotligt sjuka är en lagstadgad rättighet i ett växande antal länder. Det innebär att över hundra miljoner människor i dag har möjligheten att avsluta sina liv på det sättet. Bör vi följa i samma fotspår? I Hur vill du dö? går Jersild igenom argumenten för och emot dödshjälp och landar i uppmaningen att frivillig dödshjälp snarast bör tillåtas också i Sverige.
- GenresNonfictionDeath
260 pages, Hardcover
Published October 21, 2020
3 people are currently reading
40 people want to read
About the author
P.C. Jersild
59 books30 followersPer Christian Jersild, better known as P. C. Jersild, is a Swedish author and physician. He also holds an honorary doctorate in medicine from Uppsala University, and another one in engineering from the Royal Institute of Technology.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
March 12, 2021
Tycker det var en bra balans mellan egna erfarenheter som läkare och anhörig och fakta. Jag läste den nästan som en thriller. Jag tycker att Jersild verkligen lyckas fånga frågans tyngd och allvar när han pläderar för rätten till dödshjälp. Som läsare känner man att man är i goda händer såväl språkligt som innehållsmässigt. Läs den!
March 2, 2025
Intressant och faktafylld, men i lättsmält form.
June 16, 2021
Ofattbart att vi ifråntas allt självbestämmande, som är ledstjärna i alla andra situationer, tex abort, när vi vill kliva av. Grymt omänskligt att inte beakta livskvalitet framför liv till varje pris
April 10, 2023
Jersild skriver lugnt och lätt och ger en tydlig introduktion till frågan om dödshjälp. Boken är närmast uppbyggd av korta essäer, centrerade kring Jersilds egna erfarenheter och möten med olika människor (människor som är döende, människor som är läkare, och inte minst människor som är döende läkare). På så vis cirkuleras och belyses dödshjälpsfrågan (eller -frågorna) ur olika infallsvinklar. Boken täcker både etiska och principiella perspektiv, och ger konkret insyn i olika sätt att i juridisk och medicinsk praktik organisera en laglig dödshjälpsprocess, med beskrivningar av de system som har utvecklats på några håll i världen. Varken vad gäller etik eller faktisk praktik är boken riktigt djuplodande eller uttömmande men som grundläggande och lättläst introduktion och kunskapsöversikt är den alldeles utmärkt.
Jersild har tydligt och sedan länge tagit ställning i själva grundfrågan – dödshjälp behövs och ska (i någon utsträckning, på något vis) legaliseras. Det är dock lovvärt och tacksamt att boken för den skull inte alls blir någon konfrontativ stridsskrift,* utan i stället är en så saklig och nyanserad, stillsamt resonerande framställning. Utan att Jersild på något vis skriver mig på näsan så landar jag som läsare i att den principiella grundfrågan – hur obekväm den än kan kännas – egentligen inte är det svåra. Utanför religiösa eller distanserat dygdetiska ställningstaganden som är bekväma på håll, torde det vara svårt för de flesta att benhårt hålla fast vid principen att det aldrig någonsin i någon situation kan vara rätt att hjälpa någon som lider svårt att dö. Jag uppfattar att Jersild gör tydligt att ett djupt känt och rimligt behov av dödshjälp föreligger hos en mindre andel av alla dem som ändå är nära döden. Att bara nonchalera frågan ändrar inte på det. Att hoppas på att palliativ vård ska utvecklas till utopisk perfektion är knappast realistiskt, och det ändrar oavsett inte på behoven hos de som blir fast i outhärdligt lidanden nu och i närtid.
Men bortom teoretiska principer och etik, förefaller det fortsatt väldigt svårt att i praktiken utforma ett legalt dödshjälpssystem som är på alla vis både är respektfullt och säkert och som också hålls tillräckligt tillgängligt för den som verkligen behöver det. Jersild försöker heller inte göra sig själv eller läsaren några illusioner om att den frågan skulle vara lätt. Han lägger inte fram någon givet bästa lösning, även om han håller den s.k. Oregonmodellen som lämpligaste och säkraste inspirationskälla. Bland de centrala parametrar som ett dödshjälpssystem måste navigera kring märks inte minst frågan om en människas beslutskapacitet: om hur den kapaciteten ska avgöras eller säkerställas, eller frågan vad en sådan kapacitet ens är. Än svårare blir det om persons beslutskapacitet inte bara ska värderas här och nu, utan eventuellt även hållas för beständigt giltig i en framtid där den mentala kapaciteten ohjälpligt har fördunklats. Ska en person med tidigt diagnostiserad demens kunna ”beställa” dödshjälp för sitt framtida, gravt dementa jag, som då inte längre kommer kunna uppvisa kapacitet att fatta ett sådant beslut? För mig låter ett sådant system mycket svårsmält. Det låter ohållbart att någon annan än ett nutida och sinnesnärvarande jag ska besluta om sin nutida dödshjälp. Att en person tidigare i sitt liv har känt (förståelig) skräck inför hur man kommer att lida eller inför vem man kommer att bli (eller inför hur man kommer att upphöra att vara sig själv), kan väl inte innebära att det blir godtagbart att ”dödshjälpa” den i nutiden närvarande version av personen vars samtycke eller inställning inte kan säkerställas. Jag tycker inte man ska kunna beställa avrättning på ett oklart framtida jag, hur obehagligt eller självfrämmande detta jag än framstår som. Strikt taget finns det väl heller inget särskilt starkt eller tydligt samband mellan ett tidigare jags framtidsskräck, och det framtida jagets faktiska (oavsett förvirring) livsupplevelse? Lyckligtvis är den av Jersild förfäktade Oregonmodellen klart försiktigare upplagd. Jersild landar i att det säkraste och lämpligaste är ett dödshjälpssystem som organiseras passivt (dvs man måste själv på något vis utföra den avgörande handlingen som orsakar ens död), snarare än (direkt läkarassisterad) eutanasi. Samtidigt kommer Jersild även in på den intilliggande frågan om att skriva ”livsslutsdirektiv”, och om hur sådana ska värderas, och han ställer sig mycket positiv till värdet av dem. Utan att det behöver bli fullt så tillspetsat som i frågan om ”förhandsbeställd” dödshjälp, uppfattar jag då att den kluriga filosofiska problematiken om den föränderliga individen kvarstår, med frågan om hennes självupplevelses temporalitet och om dennas beständighet eller (som jag lutar åt att hålla högre) obeständighet.
Jersild får mig att tillstå och acceptera att det finns ett reellt behov av dödshjälp som det rimligen vore mänskligt att försöka lösa och inte nonchalera. Han går igenom hur omsorgsfulla processer med flera kontrollsteg kan läggas upp, vilket delvis lugnar oron för ett läskigt ”normaliserande” eller ”förslappande” av dödshjälpsutskrivning. Den typen av farhågor, inför hur ett infört dödshjälpssystem ska fungera på lång sikt och i ett eventuellt pressat vårdsystem, kan dock inte stillas helt av Jersilds bok. Även om oro inför nazistiska följdutvecklingar (en ”populär” skräckbild av dödshjälp, förstås, som Jersild vidrör) ganska säkert kan avskrivas, uppfattar jag det fortsatt som en öppen fråga hur den reella medelsvenssonpraktiken för dödshjälp kan komma att se ut. Förhoppningsvis bra förstås. Men när Jersild i sin inkännande samling av exempelpersoner uteslutande talar med personer som hör till samhällseliten – de hör gärna själva till läkareliten, eller har åtminstone denna personligt tillgänglig på armlängds avstånd – så undrar jag fortsatt vad det effektiviserade, rationaliserade (som allt annat, sönderprivatiserade och uppluckrade) normalutfallet av ett dödshjälpssystem skulle bli. Jersild har förvisso siffror och data från andra länders dödshjälpssystem som i någon mening ser lugna och fina ut, och han talar även med någon förnuftig dödshjälpande läkare i Amsterdam. Jag känner mig väl någorlunda lugnad i att det verkar som att ett infört stabilt dödshjälpssystem enligt försiktig Oregonmodell rimligen skulle bli ett marginalfenomen för några få procent av de döende, och verkligen hjälpa dessa.
_______
*Häri kan noteras en skarp kontrast, mellan just Jersilds stillsamma saklighet å ena sidan och å andra sidan Jersilds förläggare Christer Sturmarks påtagliga självsäkerhet och uppeldade (mindre genomtänkta) stridighet i sekularitetsbibeln ”Upplysning i det 21:a århundradet”. I den boken minns jag att Sturmark mycket snabbt avfärdade just hela dödshjälpsdebatten på två sidor och uppfattade frågan som enkel och avgjord. Mina uppfattningar av förläggare Sturmark och förlaget Fri Tanke är och förblir påtagligt kluvna.
Jersild har tydligt och sedan länge tagit ställning i själva grundfrågan – dödshjälp behövs och ska (i någon utsträckning, på något vis) legaliseras. Det är dock lovvärt och tacksamt att boken för den skull inte alls blir någon konfrontativ stridsskrift,* utan i stället är en så saklig och nyanserad, stillsamt resonerande framställning. Utan att Jersild på något vis skriver mig på näsan så landar jag som läsare i att den principiella grundfrågan – hur obekväm den än kan kännas – egentligen inte är det svåra. Utanför religiösa eller distanserat dygdetiska ställningstaganden som är bekväma på håll, torde det vara svårt för de flesta att benhårt hålla fast vid principen att det aldrig någonsin i någon situation kan vara rätt att hjälpa någon som lider svårt att dö. Jag uppfattar att Jersild gör tydligt att ett djupt känt och rimligt behov av dödshjälp föreligger hos en mindre andel av alla dem som ändå är nära döden. Att bara nonchalera frågan ändrar inte på det. Att hoppas på att palliativ vård ska utvecklas till utopisk perfektion är knappast realistiskt, och det ändrar oavsett inte på behoven hos de som blir fast i outhärdligt lidanden nu och i närtid.
Men bortom teoretiska principer och etik, förefaller det fortsatt väldigt svårt att i praktiken utforma ett legalt dödshjälpssystem som är på alla vis både är respektfullt och säkert och som också hålls tillräckligt tillgängligt för den som verkligen behöver det. Jersild försöker heller inte göra sig själv eller läsaren några illusioner om att den frågan skulle vara lätt. Han lägger inte fram någon givet bästa lösning, även om han håller den s.k. Oregonmodellen som lämpligaste och säkraste inspirationskälla. Bland de centrala parametrar som ett dödshjälpssystem måste navigera kring märks inte minst frågan om en människas beslutskapacitet: om hur den kapaciteten ska avgöras eller säkerställas, eller frågan vad en sådan kapacitet ens är. Än svårare blir det om persons beslutskapacitet inte bara ska värderas här och nu, utan eventuellt även hållas för beständigt giltig i en framtid där den mentala kapaciteten ohjälpligt har fördunklats. Ska en person med tidigt diagnostiserad demens kunna ”beställa” dödshjälp för sitt framtida, gravt dementa jag, som då inte längre kommer kunna uppvisa kapacitet att fatta ett sådant beslut? För mig låter ett sådant system mycket svårsmält. Det låter ohållbart att någon annan än ett nutida och sinnesnärvarande jag ska besluta om sin nutida dödshjälp. Att en person tidigare i sitt liv har känt (förståelig) skräck inför hur man kommer att lida eller inför vem man kommer att bli (eller inför hur man kommer att upphöra att vara sig själv), kan väl inte innebära att det blir godtagbart att ”dödshjälpa” den i nutiden närvarande version av personen vars samtycke eller inställning inte kan säkerställas. Jag tycker inte man ska kunna beställa avrättning på ett oklart framtida jag, hur obehagligt eller självfrämmande detta jag än framstår som. Strikt taget finns det väl heller inget särskilt starkt eller tydligt samband mellan ett tidigare jags framtidsskräck, och det framtida jagets faktiska (oavsett förvirring) livsupplevelse? Lyckligtvis är den av Jersild förfäktade Oregonmodellen klart försiktigare upplagd. Jersild landar i att det säkraste och lämpligaste är ett dödshjälpssystem som organiseras passivt (dvs man måste själv på något vis utföra den avgörande handlingen som orsakar ens död), snarare än (direkt läkarassisterad) eutanasi. Samtidigt kommer Jersild även in på den intilliggande frågan om att skriva ”livsslutsdirektiv”, och om hur sådana ska värderas, och han ställer sig mycket positiv till värdet av dem. Utan att det behöver bli fullt så tillspetsat som i frågan om ”förhandsbeställd” dödshjälp, uppfattar jag då att den kluriga filosofiska problematiken om den föränderliga individen kvarstår, med frågan om hennes självupplevelses temporalitet och om dennas beständighet eller (som jag lutar åt att hålla högre) obeständighet.
Jersild får mig att tillstå och acceptera att det finns ett reellt behov av dödshjälp som det rimligen vore mänskligt att försöka lösa och inte nonchalera. Han går igenom hur omsorgsfulla processer med flera kontrollsteg kan läggas upp, vilket delvis lugnar oron för ett läskigt ”normaliserande” eller ”förslappande” av dödshjälpsutskrivning. Den typen av farhågor, inför hur ett infört dödshjälpssystem ska fungera på lång sikt och i ett eventuellt pressat vårdsystem, kan dock inte stillas helt av Jersilds bok. Även om oro inför nazistiska följdutvecklingar (en ”populär” skräckbild av dödshjälp, förstås, som Jersild vidrör) ganska säkert kan avskrivas, uppfattar jag det fortsatt som en öppen fråga hur den reella medelsvenssonpraktiken för dödshjälp kan komma att se ut. Förhoppningsvis bra förstås. Men när Jersild i sin inkännande samling av exempelpersoner uteslutande talar med personer som hör till samhällseliten – de hör gärna själva till läkareliten, eller har åtminstone denna personligt tillgänglig på armlängds avstånd – så undrar jag fortsatt vad det effektiviserade, rationaliserade (som allt annat, sönderprivatiserade och uppluckrade) normalutfallet av ett dödshjälpssystem skulle bli. Jersild har förvisso siffror och data från andra länders dödshjälpssystem som i någon mening ser lugna och fina ut, och han talar även med någon förnuftig dödshjälpande läkare i Amsterdam. Jag känner mig väl någorlunda lugnad i att det verkar som att ett infört stabilt dödshjälpssystem enligt försiktig Oregonmodell rimligen skulle bli ett marginalfenomen för några få procent av de döende, och verkligen hjälpa dessa.
_______
*Häri kan noteras en skarp kontrast, mellan just Jersilds stillsamma saklighet å ena sidan och å andra sidan Jersilds förläggare Christer Sturmarks påtagliga självsäkerhet och uppeldade (mindre genomtänkta) stridighet i sekularitetsbibeln ”Upplysning i det 21:a århundradet”. I den boken minns jag att Sturmark mycket snabbt avfärdade just hela dödshjälpsdebatten på två sidor och uppfattade frågan som enkel och avgjord. Mina uppfattningar av förläggare Sturmark och förlaget Fri Tanke är och förblir påtagligt kluvna.
February 20, 2022
Boken är ett debattinlägg för rätten till dödshjälp (för den så kallade Oregon-modellen). Redan innan jag läste boken var jag sympatiskt inställd till assisterat självmord, så Jersild behövde inte arbeta särskilt hårt för att övertyga mig då jag var väldigt mottaglig för hans budskap.
Det märks att Jersild är författare då boken är välskriven och lättläst. Det märks också genom att argumenten inte är stringent uppställda, utan argumentationen bygger främst på Jersilds egna erfarenheter som läkare, levnadsöden för svårt sjuka människor och möten med meningsfränder och meningsmotståndare. Generella argument tas upp, men främst försöker boken övertyga genom att ta med läsaren på en resa av personliga möten och anekdoter.
Jersild argumenterar för sin ståndpunkt och det finns tillfällen då jag anar att han antingen inte tar upp eller förminskar hans motståndares främsta argument. Vid några tillfällen lyfter han fram karaktärsdrag hos meningsmotståndare som enbart verkar instoppade för att förringa eller sätta dem i dålig dager. Som när han påpekar att gruppen av läkare han träffar i Nederländerna som är mot assisterat självmord alla är katoliker eller när han berättar att hans helkroppsförlamade debattmotståndare enbart anställer unga tjejer som assistenter till honom. Men i regel är hans beskrivningar av meningsmotståndare uppskattande.
3,5 skulle jag vilja ge i betyg, men det får bli en fyra. Jag kan inte att jag blivit radikalt stärkt i min övertygelse kring frivillig dödshjälp, men lite mer övertygad har jag blivit. Jag tror inte han lyckas övertyga några meningsmotståndare att byta sida med denna bok. För intresserade tror jag boken är en bra introduktion till ämnet och ger en god överblick till olika lagliga modeller som finns, men den behöver nog kompletteras med en bok från en motståndare till dödshjälp.
Det märks att Jersild är författare då boken är välskriven och lättläst. Det märks också genom att argumenten inte är stringent uppställda, utan argumentationen bygger främst på Jersilds egna erfarenheter som läkare, levnadsöden för svårt sjuka människor och möten med meningsfränder och meningsmotståndare. Generella argument tas upp, men främst försöker boken övertyga genom att ta med läsaren på en resa av personliga möten och anekdoter.
Jersild argumenterar för sin ståndpunkt och det finns tillfällen då jag anar att han antingen inte tar upp eller förminskar hans motståndares främsta argument. Vid några tillfällen lyfter han fram karaktärsdrag hos meningsmotståndare som enbart verkar instoppade för att förringa eller sätta dem i dålig dager. Som när han påpekar att gruppen av läkare han träffar i Nederländerna som är mot assisterat självmord alla är katoliker eller när han berättar att hans helkroppsförlamade debattmotståndare enbart anställer unga tjejer som assistenter till honom. Men i regel är hans beskrivningar av meningsmotståndare uppskattande.
3,5 skulle jag vilja ge i betyg, men det får bli en fyra. Jag kan inte att jag blivit radikalt stärkt i min övertygelse kring frivillig dödshjälp, men lite mer övertygad har jag blivit. Jag tror inte han lyckas övertyga några meningsmotståndare att byta sida med denna bok. För intresserade tror jag boken är en bra introduktion till ämnet och ger en god överblick till olika lagliga modeller som finns, men den behöver nog kompletteras med en bok från en motståndare till dödshjälp.
April 18, 2022
En viktig bok som behandlar dödshjälp pragmatiskt, genom att belysa ämnet ur historiska och samtida perspektiv samt delge anekdoter såväl som faktaunderlag. Det är tydligt att diskussionen i Sverige är bristande och inte är i linje med hur vi hanterar andra andra modern-liberala frågor som abort.
I grund och botten handlar problematiken om hur man väljer att värdera patientens självbestämmande jämte mot dennes livskvalitet. Jerslid är tydligt för införandet av assisterat döende (en av två varianter av dödshjälp) utifrån Oregon-modellen, men tar i beaktande problematiken kring när patienter ska anses vara beslutskapabla eller inte.
Varmt rekommenderad för den som vill göra sig förberedd på en garanterat viktig fråga i framtiden.
I grund och botten handlar problematiken om hur man väljer att värdera patientens självbestämmande jämte mot dennes livskvalitet. Jerslid är tydligt för införandet av assisterat döende (en av två varianter av dödshjälp) utifrån Oregon-modellen, men tar i beaktande problematiken kring när patienter ska anses vara beslutskapabla eller inte.
Varmt rekommenderad för den som vill göra sig förberedd på en garanterat viktig fråga i framtiden.
June 28, 2021
Jag har ingen lust att sakteligen ruttna bort när såväl kropp som knopp sviker mig (plz never do tho).
Är det inte rimligt att jag själv borde kunna bestämma om jag vill avsluta jordelivet och slippa hoppa framför ett tåg?
... vilket kanske inte ens är möjligt om jag dras med ALS och mina muskler inte lyder mig längre.
Nej, fy faen.
Gör som Nya Zeeland gjorde i fjol 2020 (och Spanien nu i mars 2021) i och inför möjligheten till en värdig död.
Plz google Oregonmodellen.
Är det inte rimligt att jag själv borde kunna bestämma om jag vill avsluta jordelivet och slippa hoppa framför ett tåg?
... vilket kanske inte ens är möjligt om jag dras med ALS och mina muskler inte lyder mig längre.
Nej, fy faen.
Gör som Nya Zeeland gjorde i fjol 2020 (och Spanien nu i mars 2021) i och inför möjligheten till en värdig död.
Plz google Oregonmodellen.
December 1, 2022
Mycket sympatisk redogörelse för hur vår sista tid i livet skulle kunna se ut. Jersild prövar på ett respektfullt och sakligt sätt argumenten för och emot med gott om exempel både personliga och mer litterära för att understryka sitt resonemang. Har bara läst Barnens Ö och Den femtionde frälsaren som jag blev stormförtjust i på 90-talet. Känns som det är dags att upptäcka honom på nytt som författare!
May 9, 2024
Rapsodiskt skriven bok om dödshjälp med Jersilds egna erfarenheter som stomme. Den börjar på 50-talet och kommer fram till nutid. Från början lite fragmentarisk men blir till sist en sammanhängande och övertygande bild.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews