Mona Sahlin gav fyra decennier av sitt liv till politiken. Ingen politiker har hörts, synts och kommit tillbaka på samma sätt som hon. Men när hon under stort tumult avgick som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism 2016 – efter att hon gjort sig skyldig till osant intygande – var hennes tid vid makten över. Hon jagades av medierna dygnet runt, drog sig undan och blev tyst.
Fram tills nu.
Tiden undan offentligenheten har gett henne utrymme att för första gången kunna summera sin livsgärning – blicka tillbaka och se dagens socialdemokrati ur ett nytt perspektiv.
"Makt – Lös" utspelar sig från Mona Sahlins sista vecka som partiledare 2011 till idag, med olika nedslag i hennes och socialdemokratins historia.
Ganska intressant om Sahlin men också ur ett historiskt perspektiv. Jag tycker avvägningen gällande detaljer är bra, att Sahlin vid ett tillfälle köpte två semlor och åt upp båda är sånt som förgyller läsningen. Sen blir det ju tjatigt med alla vändor i media och det tyckte Sahlin också - minst sagt.
Så tröttsam. Allt är ”djävulskt” & ”sataniskt” som går henne emot. Själva crescendot - det osanna intygandet - viftar hon bort som ”klanterier” och ”utan uppsåt”. Ingen självkritik eller -reflektion. Däremot gott om kritik mot och recension av andra. Ett intressant kapitel om uppdraget som nationell samordnare mot extremism är det som räddade boken över 2-stjärnorströskeln.
Jag är inte Monas största beundrar, men finner ändå boken intressant. Den fungerar som ett tidsdokument över socialdemokraternas utveckling, en intressant skildring av deras självbild. Det som gör Sahlins bok mest läsvärd är hennes analys av partiet och dessa framtid, analysen är nyanserad och genomtänkt.
Det som drar ner betyget för boken är att Mona har svårt att analysera sig själv, och det som kanske skulle göra boken mest intressant. Vilka är egenskaperna som gör att hon överlever så många skandaler och mediastormar. Troligen fler än någon annan politiker. Det känns som om att Sahlin fokuserar på att skapa sympati för sig själv, och förmodligen en underliggande förhoppning om ännu en comeback i politikens hetluft.
A book about the many twists and turns that this notable Swedish politician has faced throughout her years in the public eye. It was interesting learn about some of the issues and events of Swedish politics throughout the 2000s since this was a which I was not paying attention to Swedish politics and don’t have as much contextual knowledge. It was unique to hear about these events from the first hand account of a politician themself, but some parts of the book tended to ramble on a lot or be repetitive. A lot of the book also focused on the obstacles and unfortunate events that the author had faced which admittedly sounded difficult, but after awhile, it felt like the only point of the book was to make one feel sorry for the author which got old after awhile.
Som väntat är boken till stor del ett försvarstal över det ”misstag” Sahlin begick när hon skrev ett osant intyg om sin anställde medarbetares lön (hon skrev att lönen var vid pass 30 000 högre än den var), och till dels även andra liknande misstag hon har begått. Sahlin förefaller förringa att hon skrev intyget och att det inte var så farligt, även om hon förstås medger att det var fel. Därutöver går hon inte alls in på andra konstigheter i sitt agerande: varför lånade hon ut (ca) 2 miljoner kronor till anställde? Förvisso har hon ingen skyldighet att berätta om något alls, men om man skriver en bok är det rimligt att behandla de bitar som folk har tyckt var konstiga och det ger ett lite falskt intryck att hon så starkt sovrar i det hon delar med sig av, som om detta var det enda märkliga i historien. Det är inte olagligt att låna ut 2 miljoner, men det är ett ovanligt förfarande, och konstigt när hon samtidigt skriver om en skatteskuld.
Kapitlet om hennes arbete mot extremism är det mest intressanta. Där får man en del intressant information. Därutöver är boken pladdrig och bitvis långrandig: för mig är det ointressant att hon rör i kaffekoppen och ser ut genom fönstret, men sannolikt är tanken att det skall ge ett personligt och ärligt intryck.
Att partiet och hennes gamla medarbetare, kolleger och faktiskt vänner så helt tog sin hand från henne är skamligt. Med alla sina fel och brister är Sahlin en människa och jag hoppas att diverse personer skäms över att inte någon gång ha räckt ut handen för att fråga hur det är med henne under den långa tid hon var långt nere i depressioner. Så bör man inte behandla folk. Carl Bildt får ett hedersamt omnämnande däremot.
De historier om hur Sahlin får hjälp eller glada tillrop från ”människor i orten” känns artificiella. Även om det är möjligt att liknande saker har hänt vid så extremt passande tillfällen (när hon känner sig hotad på tunnelbanan så träder en ”man från orten” till hennes försvar) så får hon mig inte att tro att det hände exakt som de gjorde i boken. Det känns ”för bra” helt enkelt. Kanske hade det känts mer naturligt om hon hade tryckt på det fantastiska sammanträffandet? Nu blir det mer som om det är något som händer henne var och varannan dag, att ”människor från orten” går fram till henne och säger just att ”vi i orten glömmer dig inte Mona”. Är det verkligen så?
Snabb- och lättläst bok (och lätt att skumma ointressanta delar), utan direkta språkfel (om än pladdrigheten är lite enerverande). Tyvärr är det något som man får påpeka speciellt nu för tiden – genomsnittsboken innehåller numera språkfel.