Han kallar sig själv Greven, en bokstavligen odödlig gestalt som med humor, elegans och en nypa provocerande uppriktighet delar med sig av erfarenheter från sina många liv. Vare sig han befinner sig i det gamla Egypten, i revolutionens Frankrike eller i självaste gudarnas boning förmedlar han sina berättelser med en aldrig sinande empati och förståelse för människans villkor. Hans önskan att hjälpa, guida, undervisa och med egna exempel visa hur även den snårigaste väg så småningom leder till upplysning, är lika underhållande som full av förtröstan.
Att landa som en trana är en bok genomsyrad av hopp, kärlek och tidlös visdom.
Kajsa Ingemarsson is one of Sweden’s bestselling novelists, already beloved throughout Europe. Her novels are warm and compassionate, where the reader finds people, settings, and events that are current, compelling, and relatable. Her writing style is entertaining and stylish, put forth in a conversational tone that is, at same time, smart and expertly developed to lead the reader through the personal development that is the foundation of her stories.
In the same tradition as Nora Roberts, Mitch Albom and Julie Powell, Kajsa Ingemarsson represents a new generation of contemporary fiction. With almost a million readers in Sweden alone, she is one of Sweden’s greatest bestsellers of all times.
On a deeper level, Ingemarsson relates with finesse and humor the little things that make everyday people heroic in their own lives. Individual happiness can look very different from one person to another, as is revealed in each of her stories.
Having worked with counterespionage, diplomacy and translations, then as an international model and, currently, a regular guest on radio and TV, Ingemarsson often shows her humorous side. In person or from her pen, Ingemarsson is a complex person who brings style and clever wit to all her endeavors.
A immortal man calling himself the count and.. Eh thats about it really. Maybe it was to literally advanced for me to get the point of the book but I didn't get it. The premise sounded cool but thought it was rather boring.
Vackert skriven, en god idé men ack så högtravande, krystad, överarbetad, rörig och svår att ta till sig. Det känns som Ingmarsson är en Kerstin Ekman-wannabe, men misslyckas rejält.
Så mycket text och så väldigt lite blir sagt, det engagerar inte och än mindre blir något ihågkommet. En väldigt väldigt märklig bok... Aldrig har väl 248 sidor känts så långa och framkallat så mycket gäspningar. Som novell hade den kunnat bli något intressant och komprimerat. Som roman, nä...
Blandade känslor inför denna. Tidvis är den vacker och fantastisk, med berättelser som berör och stannar kvar. Emellanåt är den högtravande och något raljerande. Det finns en stark andlig nivå i denna, men jag tror detta hade varit lättare att ta till sig om det varit i mindre utsträckning… och med färre ord. Jag tror att alla som gillar Paulo Coelhos böcker gillar även denna!
Svårbedömd. 2-4, så det blir väl 3. Det började så bra, gillade hennes ide att låta en fiktiv tidsresenär söka livets gåta, misslyckas flera ggr och ibland få insikter. Man förstår att det finns mycket av Kajsa själv och hennes världsbild invävd men det är mest lite stimulerande för tanken och lite fint. Till en början. Jaget i boken tilltalar läsaren väldigt direkt och reflekterar över sitt eget skrivande. Det gillar jag som grepp. Men. Det hela håller typ knappt halvvägs. Snart lämnar hon tidsresorna och små fingervisningar om livet till förmån för ganska rejält tråkig och pretentiös undervisning om ”sanningen”. Det hade räckt att mana människan till att aldrig sluta ställa frågor om livet, och söka svaren inåt. Att natur och tystnad är bra för tanken. Varför allt detta om det ”sanna”? Så i slutet av boken tappar man tyvärr intresset helt. Hårdare redigering hade varit bra, definitivt, den är också ganska spretig. Det fanns ju verkligen något riktigt bra i ansatsen. För övrigt gillar jag att hon sågar religion och synliggör samtidens egoism, tomhetskänsla och brådska.
Vissa böcker är sånna man bara måste ha läst, men det här är inte en av dem.
Skriften är en trada, och de blomstrande orden ger intrycket att den vill läsas med en air av skönhet. Dock, bör man säga, läses den istället som pompös och ofantligt långdragen. I själva historien kan man se de ljusare sidorna; att själva konceptet är fagert lockande, och de stunder där man faktiskt avnjuta någon handling i berättelsen inte helt och hållet är sömningivande. Dessvärre så är detta i min korta erfarenhet inte en majoritet av boken, då den tar för sig att använda värdefullt papper till att mata ut ganska osammanhängande moralkakor om hur livet bör levas.
Nog med imitationer av boken - ideen är rolig, och handlingen där den kommer är okej. Boken är dock långtråkig och självviktigt. Det känns också som att läsaren tvångsmatas konstant med författarens moral och livssyn.
Det tog mig nästan ett år att läsa denna bok. Det är för att detta är inte en bra bok. Språket känns annakronostiskt, som nybyggda hus i klassisk stil. De liv som beskrivs är intressanta att läsa men mest bara berättade boken OM händelser, istället för att låta scenerna utspela sig. Allt överdraget av ett tråkigt filosofisk mästrande
Livsvisdomar som presenteras genom en greve. Det är återfödelse, astralresor osv som jag inte finner särskilt intressanta men det finns små guldkorn här och där av klokskap, men man får hitta det inlindat i allt fluff och flum. Jag tycker verkligen om Ingemars tidigare romaner och hon har en fantastisk röst för uppläsning.
Ett antal betraktelser, från dåtid till nutid men inte i en följd. Ett antal kortare berättelser om livet i olika faser och för olika människor. Greven, berättaren, kan vara en ande, Gud eller en själ, en odödlig gestalt. En fantasi av kärlek, hopp och visdom.
"To Land Like a Crane" is a lot like "Ishmael" in style, but instead of talking about environmental destruction, the theme of "Crane" is the meaning of life. Definitely some good insights that I will keep in mind but I found the book a little boring and hard to get through.