Black Sabbath är på högsta volym ur epa-traktorns nya högtalare och Joar spanar mot korvkiosken. Snart kommer hon ut. Minna. Förbannad över musiken som skrämmer bort gästerna från sommarjobbet. Men arg eller inte, det är en reaktion! Och allt som gör att Minna kommer närmare en stund är värt det. Fast kanske finns det bättre sätt att få Minna att komma närmare, närmare på riktigt? När Joar träffar Lukas från Stockholm är han först skeptisk, men kanske har Lukas några bra tips när det kommer till tjejer och hur man får dem på fall?
Med glimten i ögat och snus under läppen serverar den här boken en berättelse om kärlek, epa-traktorer och oväntad vänskap. Perfekt för alla ungdomar som vill känna igen sig och samtidigt skratta när de läser!
Det finns saker som jag gillar jättemycket med den här boken. Och det finns saker jag tyckte var onödiga.
Det jag gillade: BOK OM EPA FÖR HÖGSTADIET SOM ÄR LÄTTLÄST PRISA GUD. Att boken väver in andra saker i berättelsen också. Som olycklig kärlek, vänskap och livet i en liten by. Att språket ändå känns snyggt för att vara lättläst. "Sångarens röst skär som en svetslåga genom luften".
Jag tror att många bilintresserade ungdomar kommer känna igen sig i Ingen normal flyttar hit och jag är jätteglad att det ska bli en serie.
Det jag inte gillade: Om en tjej säger att hon inte vill ta i dig ens med i en tång tycker jag att man borde kunna lyssna på det. Och att Joar inte borde få rådet att JOOOOO men nog gillar Minna dig ändå. Väldigt konstigt och obehagligt. Sen var Joar ganska snabb till att ta till våld i helt onödiga situationer. Call me crazy men tycker det är trist att framställa epakillar så (nu när det finns så lite böcker om epor och fordonsintresserade grabbar så blir det ju som att det lilla som finns ska bära upp hela gruppen tyvärr). Och MÅSTE det verkligen alltid vara våld med för att få tonårskillar att känns igen sig i en story eller tycka att den är häftig? Jag förstår ju om situationen är tillräckligt high tension men här var det literally ett din mamma skämt och så trycker Joar ner sin kompis ansikte i asfalten?!! Like wtf.
Medryckande och fartfylld landsbygdsskildring som gör en hel del rätt. Språket är på en bra lättläst nivå med alldeles lagom målande beskrivningar, och sättet vänskap mellan killar beskrivs fastnade jag också för. Måste dock säga att jag blev riktigt besviken på att den faller in i en unken "hon säger en sak men ögonen säger något annat"-grej i kärlekshistorien. Det lämnar en minst sagt bitter eftersmak.
Läst för jobbet. Väldigt kluven till denna. Gillar att det finns böcker om epaungdomar. Känns dock lite stereotyp på många sätt. Behöver vi verkligen fler böcker där tjejens blick säger en sak o munnen en annan. Känns föråldrat och vi försöker väll lära våra unga att kommunicera sina känslor på ett bättre sätt idag?
Snabb och rolig bok om Joar som bor i den lilla byn Sävaträsk. Han är som killarna där är mest, snusar meckar med epan och älskar gammal hårdrock. Olycklig kärlek, vänskap och lite aggressivitet i ett och samma paket.
Detta är boken som alla bibliotek i småorterna behöver, för vi behöver mer till våra epaälskande ungdomar!
Enkelt men ömsint om landsbygdskillen Joar med kepa, EPA och oljerester på nävarna med ett hjärta som bultar för tjejen som sommarjobbar i byns korvkiosk. Lagom kort för att läsas av fordonskillarna på gymnasiet, tror jag, och med en cliffhanger i slutet som gör att även jag vill läsa vidare.
Jag tror att många bilintresserade ungdomar kommer känna igen sig i Ingen normal flyttar hit och jag är jätteglad att det ska bli en serie. Boken väver också in andra saker än epor som olycklig kärlek, vänskap och livet i en liten by. Språket känns snyggt för att vara lättläst. "Sångarens röst skär som en svetslåga genom luften".
Lättlästa förlaget Hegas har gett ut en serie vid namn Sävaträsk och jag har läst första delen som heter Ingen normal flyttar hit.
Joar kör epa och rätt ofta går turen förbi Hasses Gatukök. Där jobbar skitsnygga Minna. Minna som verkar ha glömt att hon på en fest kramade Joar och sa att hon gillade honom. Joar tänker på det h e l a tiden, men Minna verkar numera bara vara irriterad på hans dåliga musiksmak.
En dag ser Joar och polaren Emil en kille på cykel. Det är solklart att killen på cykeln inte kommer från Sävaträsk, men vem är han?
Jag vet att Sävaträsk-böckerna går varma inte bara på min skola utan runt om i hela Sverige. Sahlin har verkligen hittat en målgrupp bland epa-kidsen där små orter, bilar och snus finns som en röd tråd genom böckerna. Jag gissa att Sahlin vill skapa igenkänning och fånga upp de (killar) som inte läser så mycket och även om böckerna är lättlästa blir det "riktiga" historier. Han har lyckats väl och det är alltid härligt när elever själva kommer och efterfrågar vissa titlar. Vilket de gör med Sävaträsk-böckerna. Bravo Sahlin!
Men...
Jag tycket inte att böcker behöver ha ett budskap eller ett syfte. När det kommer till Sävaträsk-böckerna är jag varken målgrupp, ung eller omedveten om vilken bra läs-trend dessa epa-böcker skapat. Men med det sagt! Fy för den lede vad deppigt det är att läsa om killar och tjejer på det här sättet. Killen ska dryga sig och vara störig, tugga snus hellre än borsta tänderna och minsta meningsmotsånd, eller ledsna känslor, ska besvaras med knytnävarna. Tjejen ska vara snygg, slängd i käften och låtsas som om hon inte är intresserad. Eller "inte intresserad" är regeln för båda könen. I den alldeles verkliga verkligheten har jag i ett helt liv HATAT spelet som "ska" spelas mellan tjejer och killar. Ända sedan jag var pytteliten har rollerna (i mitt fall den att vara kvinna) känts fel och trång och fel igen, så jag kanske blir extra triggad? För Minna är ingenting alls förutom snygg och kaxig medan hon dissar killen hon egentligen vill ha. Suck.
Igen jag fattar att en bok som vill vidga exempelvis hur en kille kan/får bete sig kanske inte hade passat målgruppen och att få elever att läsa överhuvudtaget trumpar kanske unkna könsroller, men fan så deppigt det är! Jag tror inte en sekund att Pär Sahlin tycker att killar ska ligga hemma under täcket istället för att gråta ut hos en vän, men jag tror ändå att de flesta uppfattar det som ett underliggande budskap. Vem som är cool. Gör rätt. Vem man speglar sig i. Vill vara.
Nåväl. Det kanske är så här det är? De flesta inrättar sig trots allt i de normer samhället medvetet eller omedvetet matar i oss. Som så ofta när jag läser böcker om den verkliga världen förstår jag varför mina favoritböcker finns under paraplyet fantasy/scifi/skräck. Där behöver ingenting vara som det SKA!
Gullig bok ju! Lite epa, lite kärlek, mycket vänskap.
Först blev jag förvånad över att epa-killen spelade BRA musik. (Ozzy) Jag som ju trodde att de bara lyssnade på dansbank och epa-dunk. Sen läser jag vidare och får veta att "alla andra" tycker att epa-killen lyssnar på skitmusik. Va faan?! ;)
Jag fick ju äran att lyssna på Pär Sahlin under Skolverkets litteraturdagar och kände att jag behövde läsa den här. Jag bor ju också i ungefär Sävaträsk och tänkte att jag skulle känna igen mig. Det gjorde jag.
""En perfekt duett i en Volvo Duett, säger Joar. Ta en jordgubbe, förresten. Och lite choklad. Det skapar en perfekt kombination för smaklökarna." Minna börjar skratta. "Hur pratar du egentligen, Joar?" Han ångrar att han sa det där om duetten. Och smaklökarna. "Bara ät", säger han sedan."
2.5. Snabbläst och helt okej handling. Varken bra eller dålig. Det finns vissa stereotyper och beteenden i boken som känns utdaterade - kanske man som lärare får se det som öppningar till diskussion och kritisk läsning? Dock trevligt med böcker som i övrigt tilltalar grupper som kanske inte typiskt skulle välja att läsa! Kan också se hur den skapandeprocess som Sahlin berättar om i sin författarverkstad återfinns i hans texter.
Tillhör verkligen inte målgruppen, men blev väldigt indragen i boken! Gillar att det finns en del undertext i berättelsen, trots att språket är lättläst.
MEN att en vuxen författare använder greppet "hennes mun säger en sak och hennes ögon en annan" i en bok riktad mot tonårskillar känns inte jättebra.
Jag hade hoppats på mer bilar och EPA utifrån beskrivningen på baksidan. Det blir istället en alltför snabb röra med att presentera karaktärer, förklara sin eviga kärlek och övertyga den coola tjejen att det udda beteendet syfte var att fånga hennes uppmärksamhet. Boken behöver mer motorer!
Tycker att författaren fångar känslan av att vara ungdom och de problem som kommer med det. Undrar dock om det var för mycket känslor och för lite vardagsliv. Kanske kommer det mer i resten av serien.
Ändå helt OK. Tror den passar bra för målgrupen. Bilintresserade pojkar, 13-16 år, som inte har läsvanan inne och vill känna igen sig i en bokkaraktär.
Var tvungen att läsa den här för skolan. Tråkig och forgettable. Seriöst ingenting intressant hände. Den var också ganska onödigt konstig. Jag shippar Joar och Lukas <3 /j