What do you think?
Rate this book
At holde sig i live – og andre tekster
Holde seg i live er en samling tekster av Michel Houllebecq. Tekstene er fra 1990 og fremover, og behandler temaer hans siden skal utdype i romanene sine.
144 pages, Paperback
First published January 1, 1991
30 people are currently reading
525 people want to read
About the author
Michel Houellebecq
76 books8,160 followersMichel Houellebecq (born Michel Thomas), born 26 February 1958 (birth certificate) or 1956 on the French island of Réunion, is a controversial and award-winning French novelist. To admirers he is a writer in the tradition of literary provocation that reaches back to the Marquis de Sade and Baudelaire; to detractors he is a peddler, who writes vulgar sleazy literature to shock. His works though, particularly Atomised, have received high praise from the French literary intelligentsia, with generally positive international critical response, Having written poetry and a biography of the horror writer H. P. Lovecraft, he brought out his first novel Extension du domaine de la lutte in 1994. Les particules élémentaires followed in 1998 and Plateforme, in 2001. After a disastrous publicity tour for this book, which led to his being taken to court for inciting racial hatred, he went to Ireland to write. He currently resides in France, where he has been described as "France’s biggest literary export and, some say, greatest living writer". In 2010 he published La Carte et le Territoire (published the same year in English as The Map and the Territory) which won the prestigious Prix Goncourt; and, in 2015, Submission.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 86 reviews
August 16, 2021
« Un poète mort n'écrit plus. D'où l'importance de rester vivant. » Tel serait le titre complet de ce court essai, que Michel Houellebecq publia dans les premières années de sa carrière littéraire, alors que sa production était essentiellement orientée vers la poésie (La poursuite du bonheur, Le sens du combat, entre autres). Les romans qui propulseront l’écrivain sur les plateaux télé n’existaient pas encore. Ce petit livre, donc, est une sorte de manuel de survie pour le poète : des pensées aigres-douces de Houellebecq pour lui-même, mais aussi pour toute personne qui voudrait essayer de survivre en se lançant dans une carrière littéraire.
Ce petit aphorisme dit donc l’essentiel. En bon schopenhauerien, Houellebecq affirme dès le départ que la vie n’est que souffrance : « l’univers comme une discothèque » est un assez bon résumé de la situation. Là où il se distingue de l’auteur du Monde comme volonté et comme représentation, c’est que, plutôt que d’essayer de fuir la souffrance, la posture du poète selon Houellebecq serait plutôt de s’en accommoder, voire de s’en repaître, de s’en faire une alliée pour la création artistique. Ainsi, le poète doit-il renoncer au bonheur et, au lieu (ou avant) de se suicider, tenter de survivre et s’occuper, avec lucidité et sans illusions, de son œuvre.
Et encore, amis poètes et écrivains, Houellebecq vous aura prévenu : « Cela peut rater ; cela rate souvent. » Son propre succès personnel n’est sans doute que l’effet d’un heureux concours de circonstances. Quoi qu’il en soit, un texte superbe. Dommage du peu.
Ce petit aphorisme dit donc l’essentiel. En bon schopenhauerien, Houellebecq affirme dès le départ que la vie n’est que souffrance : « l’univers comme une discothèque » est un assez bon résumé de la situation. Là où il se distingue de l’auteur du Monde comme volonté et comme représentation, c’est que, plutôt que d’essayer de fuir la souffrance, la posture du poète selon Houellebecq serait plutôt de s’en accommoder, voire de s’en repaître, de s’en faire une alliée pour la création artistique. Ainsi, le poète doit-il renoncer au bonheur et, au lieu (ou avant) de se suicider, tenter de survivre et s’occuper, avec lucidité et sans illusions, de son œuvre.
Et encore, amis poètes et écrivains, Houellebecq vous aura prévenu : « Cela peut rater ; cela rate souvent. » Son propre succès personnel n’est sans doute que l’effet d’un heureux concours de circonstances. Quoi qu’il en soit, un texte superbe. Dommage du peu.
June 12, 2020
Houellebecqs livsråd: va som en blandning mellan den unge werther (pre suicid) och en orch. Ändå helt ok livsråd, således en fyra.
July 20, 2024
„Wenn Sie bei den anderen eine Mischung aus erschrockenem Mitleid und Verachtung bewirken, dann wissen Sie, dass Sie auf dem rechten Weg sind. Dann können Sie anfangen zu schreiben.“
Dieser schmale essayistische Band startet mit einer Art How to become a poet? Ausgehend vom Leid, das den Nährboden bildet, geht er über zur Struktur.
„Wenn es Ihnen nicht gelingt, Ihr Leid in einer genau definierten Struktur zu artikulieren, sind Sie erledigt.“
Gibt Tipps zum Durchhalten bei Erfolglosigkeit - „der Dichter ist ein heiliger Parasit“ - und landet schließlich beim Gefühl.
„Alles, was nicht direkt ein Gefühl hervorruft, ist in der Dichtung von einem Wert gleich null.“
Danach folgt ein kurzer aber recht interessanter Aufsatz über die Absurdität des Schöpferischen.
Zuletzt ist noch ein längeres Interview abgedruckt, dass Ingeborg Harms mit ihm kurz vor Erscheinen von „Die Möglichkeit einer Insel“ geführt hat.
Ich habe das kleine Bändchen nun 2024 mit Interesse und Gewinn zum zweiten Mal gelesen.
Dieser schmale essayistische Band startet mit einer Art How to become a poet? Ausgehend vom Leid, das den Nährboden bildet, geht er über zur Struktur.
„Wenn es Ihnen nicht gelingt, Ihr Leid in einer genau definierten Struktur zu artikulieren, sind Sie erledigt.“
Gibt Tipps zum Durchhalten bei Erfolglosigkeit - „der Dichter ist ein heiliger Parasit“ - und landet schließlich beim Gefühl.
„Alles, was nicht direkt ein Gefühl hervorruft, ist in der Dichtung von einem Wert gleich null.“
Danach folgt ein kurzer aber recht interessanter Aufsatz über die Absurdität des Schöpferischen.
Zuletzt ist noch ein längeres Interview abgedruckt, dass Ingeborg Harms mit ihm kurz vor Erscheinen von „Die Möglichkeit einer Insel“ geführt hat.
Ich habe das kleine Bändchen nun 2024 mit Interesse und Gewinn zum zweiten Mal gelesen.
November 8, 2020
Hålla sig vid av Michel Houellebecq (Ellerströms förlag) är en liten skrift tillägnad poeten och författaren, med tydliga skrivråd, men även hur man står ut med livet eftersom livet (enligt författaren) mest består av lidande. Det är viktigt att hålla sig vid liv, för en död poet skriver inget, säger Houellebecq.
Jag vet inte om jag läser den här rätt, för även om det är en pessimistisk blick författaren har på livet och världen så tycker jag mest att det är en humoristisk bok. Ett exempel är att författaren tipsar om att man kan försöka att bli sjukskriven men att psykriatiska sjukhus bör man bara vistas på korta stunder, de är en sista utväg, som ett alternativ till ett liv på gatan (han skriver också att man kan variera anställning med ett liv som hemlös eftersom båda ger nyttiga erfarenheter). A-kassa/socialbidrag ska utnyttjas till fullo liksom finansiellt stöd från välbärgade vänner, för poeten är en helig parasit.
Hålla sig vid liv är det första jag läser av författaren, men definitivt inte det sista. Utan att veta om det stämmer tänker jag att den här texten är till hjälp för att faktiskt förstå författaren, som jag har förstått är ganska kontroversiell.
Så här skriver han: "Varje samälle har sina svagheter, sina ömma punkter. Sätt fingret mot såret och tryck hårt. Träng in i de ämnen som ingen vill tala om. Det som finns bakom fasaden.... Om ni är avskyvärda är ni sanna".
Jag gillade den här, blev förvånad över hur tillgänglig den var, och blir nu väldigt nyfiken på mer av Houellebecq.
Jag vet inte om jag läser den här rätt, för även om det är en pessimistisk blick författaren har på livet och världen så tycker jag mest att det är en humoristisk bok. Ett exempel är att författaren tipsar om att man kan försöka att bli sjukskriven men att psykriatiska sjukhus bör man bara vistas på korta stunder, de är en sista utväg, som ett alternativ till ett liv på gatan (han skriver också att man kan variera anställning med ett liv som hemlös eftersom båda ger nyttiga erfarenheter). A-kassa/socialbidrag ska utnyttjas till fullo liksom finansiellt stöd från välbärgade vänner, för poeten är en helig parasit.
Hålla sig vid liv är det första jag läser av författaren, men definitivt inte det sista. Utan att veta om det stämmer tänker jag att den här texten är till hjälp för att faktiskt förstå författaren, som jag har förstått är ganska kontroversiell.
Så här skriver han: "Varje samälle har sina svagheter, sina ömma punkter. Sätt fingret mot såret och tryck hårt. Träng in i de ämnen som ingen vill tala om. Det som finns bakom fasaden.... Om ni är avskyvärda är ni sanna".
Jag gillade den här, blev förvånad över hur tillgänglig den var, och blir nu väldigt nyfiken på mer av Houellebecq.
July 15, 2021
Líbilo: Metafora psaní beletrie jako profilace půdy plus pár vět on point („Přiložte na ránu prst a stiskněte“…).
Nelíbilo: Takhle zakaboněnej je můj šestiletej syn, když dlouho nekadí. Nevadí mi cynismus, skepse ani podrážděnost, vadí mi, že nic z toho Houellebecqovi v těch esejích ani novele nedokážu věřit. Pod tím repetitivním kafráním vidím milýho kluka, kterej se nakonec zvedne od psaní, po třech dnech zácpy položí ohromnej kabel a zas je mu na světě dobře. Už jen to, jak všude drží cigaretu: tenhle člověk ví, že štěstí existuje.
Nelíbilo: Takhle zakaboněnej je můj šestiletej syn, když dlouho nekadí. Nevadí mi cynismus, skepse ani podrážděnost, vadí mi, že nic z toho Houellebecqovi v těch esejích ani novele nedokážu věřit. Pod tím repetitivním kafráním vidím milýho kluka, kterej se nakonec zvedne od psaní, po třech dnech zácpy položí ohromnej kabel a zas je mu na světě dobře. Už jen to, jak všude drží cigaretu: tenhle člověk ví, že štěstí existuje.
March 20, 2023
Så ROLIG (+ ärligt typ handfasta råd om skrivande)
Read
August 13, 2025Glömde den här!
En handbok genom ropet på hjälp som den skrivande människans liv utgör. Råden som denna bok erbjuder går inte att leva efter, men de rymmer en del sanning kring den ensamma konstarten av skrivande. Jag ser den mer som en språngbräda för diskussion, snarare än litteraturvetenskaplig kommentar. Således svår att sätta betyg på. Men jag njöt av många formuleringar. "Anslut er inte till någonting. Eller anslut er och begå sedan genast förräderi."
Ett av de mest genomborrande citaten är detta i början, "Lyckan är hur som helst inte för er; det är avgjort sedan mycket länge. Men om ni kan fånga en av dess skenbilder, gör det." Deppigt! Men man blir ju taggad.
En handbok genom ropet på hjälp som den skrivande människans liv utgör. Råden som denna bok erbjuder går inte att leva efter, men de rymmer en del sanning kring den ensamma konstarten av skrivande. Jag ser den mer som en språngbräda för diskussion, snarare än litteraturvetenskaplig kommentar. Således svår att sätta betyg på. Men jag njöt av många formuleringar. "Anslut er inte till någonting. Eller anslut er och begå sedan genast förräderi."
Ett av de mest genomborrande citaten är detta i början, "Lyckan är hur som helst inte för er; det är avgjort sedan mycket länge. Men om ni kan fånga en av dess skenbilder, gör det." Deppigt! Men man blir ju taggad.
May 3, 2019
Na môj vkus trochu konzervatívne, trochu stereotypné, trochu coelhovské (neviem, toto prídavné meno používam bez toho, aby som vedela, čo presne znamená), ale aj vtipné, cynické, výstižné.
Potešila hlavne časť o vyprázdnenosti osláv.
V skutočnosti stačí, aby ste si mysleli, že sa idete zabávať, aby ste si mohli byť istí tým, že sa naseriete. Ideálne teda je, aby ste prestali chodievať na akékoľvek oslavy. Bohužiaľ, človek, ktorý na ne chodieva je natoľko rešpektovaný, že ak prestane, čelí veľkému poškodeniu svojho spoločenského imidžu. Nasledujúce rady vám pomôžu vyhnúť sa najhoršiemu (zostať osamote až do konca, v stave unudenosti hraničiacej so zúfalstvom, s mylným dojmom, že ostatní sa zabávajú)
* Vopred si uvedomte, že oslava sa nevyhnutne skončí fiaskom. Predstavte si predchádzajúce neúspechy. Nejde o to, aby ste zaujali cynický, či blazeovaný postoj. Práve naopak, pokorné prijatie spoločenskej katastrofy s úsmevom umožňuje dosiahnuť úspech, ktorým je premena fiaska na chvíľu príjemnej banálnosti
* Vždy sa pripravte na to, že domov pôjdete sami a taxíkom.
* Pred oslavou pite. Alkohol v malých dávkach socializuje a dodáva eufóriu, čo naozaj nemá nijakú konkurenciu.
* Počas oslavy pite, ale znižujte dávku (kokteil zmiešaný z alkoholu a erotiky rýchlo vedie k násiliu, samovražde a vražde.) Oveľa lepšie je v príhodnej chvíli vziať pol tabletky Lexaurinu. Alkohol posilňuje účinky trankvilizérov a veľmi rýchlo sa dostaví upokojenie. V tej chvíli si zavolajte taxík. Dobrá oslava je krátka oslava.
* Po oslave zatelefonujte a poďakujte za pozvanie. Pokojne očakávajte ďalšiu oslavu (dodržiavajte interval jedného mesiaca, ktorý sa počas prázdnin a dovoleniek môže skrátiť na jeden týždeň)
A na koniec jedna upokojujúca správa - s pribúdajúcim vekom sa povinnosť oslavovať zmenšuje, sklony k samote narastajú; k slovu sa dostáva skutočný život.
Pozdravujem z periférie, háčkujúc.
Potešila hlavne časť o vyprázdnenosti osláv.
V skutočnosti stačí, aby ste si mysleli, že sa idete zabávať, aby ste si mohli byť istí tým, že sa naseriete. Ideálne teda je, aby ste prestali chodievať na akékoľvek oslavy. Bohužiaľ, človek, ktorý na ne chodieva je natoľko rešpektovaný, že ak prestane, čelí veľkému poškodeniu svojho spoločenského imidžu. Nasledujúce rady vám pomôžu vyhnúť sa najhoršiemu (zostať osamote až do konca, v stave unudenosti hraničiacej so zúfalstvom, s mylným dojmom, že ostatní sa zabávajú)
* Vopred si uvedomte, že oslava sa nevyhnutne skončí fiaskom. Predstavte si predchádzajúce neúspechy. Nejde o to, aby ste zaujali cynický, či blazeovaný postoj. Práve naopak, pokorné prijatie spoločenskej katastrofy s úsmevom umožňuje dosiahnuť úspech, ktorým je premena fiaska na chvíľu príjemnej banálnosti
* Vždy sa pripravte na to, že domov pôjdete sami a taxíkom.
* Pred oslavou pite. Alkohol v malých dávkach socializuje a dodáva eufóriu, čo naozaj nemá nijakú konkurenciu.
* Počas oslavy pite, ale znižujte dávku (kokteil zmiešaný z alkoholu a erotiky rýchlo vedie k násiliu, samovražde a vražde.) Oveľa lepšie je v príhodnej chvíli vziať pol tabletky Lexaurinu. Alkohol posilňuje účinky trankvilizérov a veľmi rýchlo sa dostaví upokojenie. V tej chvíli si zavolajte taxík. Dobrá oslava je krátka oslava.
* Po oslave zatelefonujte a poďakujte za pozvanie. Pokojne očakávajte ďalšiu oslavu (dodržiavajte interval jedného mesiaca, ktorý sa počas prázdnin a dovoleniek môže skrátiť na jeden týždeň)
A na koniec jedna upokojujúca správa - s pribúdajúcim vekom sa povinnosť oslavovať zmenšuje, sklony k samote narastajú; k slovu sa dostáva skutočný život.
Pozdravujem z periférie, háčkujúc.
February 25, 2014
Miestami som mal dojem, že čítam Thomasa Bernharda, čo myslím ako kompliment. Miestami to vŕšenie frflania na adresu reklám a "sveta supermarketu" vyznievalo strašne francúzsky, čo samozrejme myslím ako hanu. Inak sú eseje pekným prierezom jeho tém v ich zárodkoch. A knihu sa oplatí kúpiť už len kvoli eseji 'Jacques Prévert je chuj'.
Read
May 10, 2020Michel Houellebecq - Hålla sig vid liv: En metod, @ellerstroms 2020. Översättning av Mats Leffler. Efterord av Kristoffer Leandoer. | I Schopenhauers närvaro, ellerströms 2020. Översättning av Kennet Klemets. Förord av Agathe Novak-Lechevalier.
Boken inleds med en sådan rivstart att jag bara inte kan undanhålla er den:
”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Intet själver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.”
Hålla sig vid liv släpptes 1991, tre år innan hans första roman och samma år som essän H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet. Det finns också stora likheter mellan dessa bägge essäböcker. Lovecraftboken handlar egentligen inte så mycket om just Lovecraft utan är mer av en personligt filosofisk reflexion över livets elände och skrivandets mödor. Den börjar också: ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser”.
Boken har undertiteln ”en metod” och går, åtminstone delvis, att läsa som en poetik. Vi hittar mer eller mindre handfasta råd för poeten i vardande, såsom ”En död poet skriver inte mer. Därför är det viktigt att hålla sig vid liv”, ”Sätt fingret mot såret och tryck hårt”, ”Ni kommer ständigt att kastas mellan bitterhet och ångest. I båda fallen kan alkohol vara till hjälp” eller, kanske min personliga favorit: ”Var inte rädd för lyckan; den finns inte”.
Houllebecqs metod har inget av gull-lull över sig, den är hård som granit och visar inga genvägar; en poet måste lära sig lida (”förnimma smärtan genom varje por”) och ”varje fragment av universum måste bli till en personlig kränkning”. Socialbidrag, a-kassa och liknande ska utnyttjas till fullo eftersom poeten är en ”helig parasit”. Det kan likna askesens kompromisslösa väg. Men följer man dessa närmast masochistiska råd lovar författaren i slutändan inte bara sanningen utan rentav kärleken.
Som Kristoffer Leandoer skriver i sitt skarpögda efterord, är Houellebecqs pessimism ”så kompakt att den i själva verket innebär en styrka och en frihet” och han jämför honom med Céline, Mishima och... Bertil Malmberg. Han understryker också, för den som misstror detta mörker, att det här är en glad bok, med en filosofi som är så ”genompessimistisk att den paradoxalt nog gör honom [Houellebecq] munter till sinnes, närmast upprymd”. Och oss också, således.
För varje djup pessimism måste innehålla ett mått av pillemarisk humor, eller ett leende i mjugg åtminstone, om den inte ska kvävas i bitterhet. Detta vet såklart Houellebecq, som är oavbrutet underhållande i sitt bittra mörker. Men det visste även Cioran, Pessoa, Beckett och Bernhard; det vet alla dysterkvistar med smak och känsla för takt och stil. Vilket för oss in på Schopenhauer (som kanske inte var så rolig alltid, men definitivt en första klassens dysterkvist) och nästa bok.
I Schopenhauers närvaro kom i franskt original ut så sent som 2017. Men det börjar egentligen med en Houellebecq som i 25-27 års ålder, ”nästan av en slump”, upptäcker den store pessimistens Aforismer i levnadsvishet på biblioteket och sedan springer gatlopp mellan Paris boklådor för att få tag i densammes huvudverk Världen som vilja och föreställning, enligt den unge Houellebecq ”den viktigaste boken i världen”.
Arthur Schopenhauers (1788-1860) filosofi är inspirerad av bl a Kant (dennes ”fenomen” är Schopenhauers ”v��rld”, alltså ”föreställning” och Kants ”Ding an sich”, tinget i sig, motsvaras hos Schopenhauer av ”vilja”) och österländskt tänkande, inte minst Upanishaderna. Den går, löjligt förenklat och i korthet, ut på att det i allt levande, från växter och djur till människor finns en blind och outtömlig ”livskraft”, en förnuftsfrämmande ”vilja till liv” som i sitt tröstlösa jagande på tillfredställelse ständigt blir besviken och därför alltid landar i nya strävanden och således nytt lidande; ”allt viljande springer fram ur ett behov, således ur brist, således ut ett lidande”. Enda trösten i detta elände är musik och konst, som knappast lindrar, men åtminstone får en att glömma eländet en liten stund. Schopenhauer själv spelade tvärflöjt och gick långa promenader med sin vita pudel Atman (döpt efter hinduernas världssjäl, skaparen av världsalltet i Upanishaderna; han lär för övrigt ha tilltalat hunden ”Min herre” och när den var olydig ska han ha rutit ”MENSCH!” [människa]).
I Schopenhauers närvaro kretsar kring ett knappt trettiotal citat ur Världen som vilja och föreställning och Aforismer i levnadsvishet, som Houellebecq kommenterar och kryddar med personliga funderingar, associationer och minnesanekdoter. Det är tydligt att det är, likt den unge Nietzsche (som hade ”oturen att komma efter Schopenhauer), en lärjunge och beundrare som talar här. Fransmannens läsning av den store tysken är ”trösterik” och ”behaglig” och hans ”intellektuella hållning” blir för Houellebecq rentav ”en modell för all framtida filosofi”. Och även om han emellanåt bröstar upp sig lite — och som den provokatör han är inte kan låta bli att ge en liten släng åt miljörörelsen — bugar han oftast artigt och lämnar plats åt den svarte hövdingen.
Några hisnande eller överraskande analyser av Schopenhauers ”mörka och klarsynta filosofi” bjuder knappast den franske misantropen på. Han diskuterar Nietzsches förhållande till den gemensamma förebilden, avhandlar stoicismen och noterar likheterna med Baltasar Gracián, franska moralister, Predikaren och buddhism. I ett intressant stycke kopplar han Schopenhauers förakt för ”genomsnittmänniskans” sökande efter ”det begrepp, varunder det [föremålet/tinget] kan stuvas in, alldeles som den late söker stolen” till kritikerns misstag att försöka reducera, placera och avgränsa ”verket” (objektet, recensionsoffret) i begrepp, med hjälp av ”jämförelser, kontraster eller referenser” istället för att betrakta det ur en strikt schopenhauersk ”rationell synvinkel”.
Han håller inte heller alltid med sin gamle idol. Houellebecq, som paradoxalt nog också kom att ta till sig Auguste Comte och positivismen, har föga till övers för Schopenhauers metafysiska sida, och roas hellre av ”det elementära och inte särskilt allvarliga ämne som människans liv utgör”. Men även om det här ändå till slut — såklart! —blir en ”match made in heaven”, är det tydligt att det är Schopenhauer som är den tyngsta tänkaren här (det är också hans citat som ger störst intellektuell belöning i den här lilla boken). Det vet förstås Houellebecq, som till och med låter Schopenhauer få sista ordet.
Översättningarna, av Mats Leffler (Hålla sig vid liv) och Kennet Klemets (I Schopenhauers närvaro) är oklanderliga, åtminstone för en icke franskspråkig som undertecknad. Förordet till den senare boken, av Houllebecq-kännaren Agathe Novak-Lechevalier, ger också matnyttig bakgrund till läsningen.
Som komplement till Houellebecqs romaner är dessa essäsamlingar tämligen oumbärliga. Om inte annat så för att visa att han inte är någon hopplös misantrop i största allmänhet, utan faktiskt en högst medveten tänkare med väl underbyggd filosofisk bas.
Att läsa de här två små svarta diamanterna, smakfullt formgivna av Clara Wendel, är naturligtvis inget annat än en ren njutning. Houellebecqs pessimism är uppsluppen, kompromisslös och uppfriskande som ett vinterbad. Vågar man nu också hoppas på att något förlag fixar en nyutgåva av den idag så svårfångade Lovecraftboken?
Boken inleds med en sådan rivstart att jag bara inte kan undanhålla er den:
”Världen är ett utbrett lidande. Vid dess ursprung finns en knut av lidande. Varje existens är expansion och sammanbrott. Allting lider, in i minsta del av sitt väsen. Intet själver av smärta innan det övergår till vara: i en motbjudande paroxysm.”
Hålla sig vid liv släpptes 1991, tre år innan hans första roman och samma år som essän H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet. Det finns också stora likheter mellan dessa bägge essäböcker. Lovecraftboken handlar egentligen inte så mycket om just Lovecraft utan är mer av en personligt filosofisk reflexion över livets elände och skrivandets mödor. Den börjar också: ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser”.
Boken har undertiteln ”en metod” och går, åtminstone delvis, att läsa som en poetik. Vi hittar mer eller mindre handfasta råd för poeten i vardande, såsom ”En död poet skriver inte mer. Därför är det viktigt att hålla sig vid liv”, ”Sätt fingret mot såret och tryck hårt”, ”Ni kommer ständigt att kastas mellan bitterhet och ångest. I båda fallen kan alkohol vara till hjälp” eller, kanske min personliga favorit: ”Var inte rädd för lyckan; den finns inte”.
Houllebecqs metod har inget av gull-lull över sig, den är hård som granit och visar inga genvägar; en poet måste lära sig lida (”förnimma smärtan genom varje por”) och ”varje fragment av universum måste bli till en personlig kränkning”. Socialbidrag, a-kassa och liknande ska utnyttjas till fullo eftersom poeten är en ”helig parasit”. Det kan likna askesens kompromisslösa väg. Men följer man dessa närmast masochistiska råd lovar författaren i slutändan inte bara sanningen utan rentav kärleken.
Som Kristoffer Leandoer skriver i sitt skarpögda efterord, är Houellebecqs pessimism ”så kompakt att den i själva verket innebär en styrka och en frihet” och han jämför honom med Céline, Mishima och... Bertil Malmberg. Han understryker också, för den som misstror detta mörker, att det här är en glad bok, med en filosofi som är så ”genompessimistisk att den paradoxalt nog gör honom [Houellebecq] munter till sinnes, närmast upprymd”. Och oss också, således.
För varje djup pessimism måste innehålla ett mått av pillemarisk humor, eller ett leende i mjugg åtminstone, om den inte ska kvävas i bitterhet. Detta vet såklart Houellebecq, som är oavbrutet underhållande i sitt bittra mörker. Men det visste även Cioran, Pessoa, Beckett och Bernhard; det vet alla dysterkvistar med smak och känsla för takt och stil. Vilket för oss in på Schopenhauer (som kanske inte var så rolig alltid, men definitivt en första klassens dysterkvist) och nästa bok.
I Schopenhauers närvaro kom i franskt original ut så sent som 2017. Men det börjar egentligen med en Houellebecq som i 25-27 års ålder, ”nästan av en slump”, upptäcker den store pessimistens Aforismer i levnadsvishet på biblioteket och sedan springer gatlopp mellan Paris boklådor för att få tag i densammes huvudverk Världen som vilja och föreställning, enligt den unge Houellebecq ”den viktigaste boken i världen”.
Arthur Schopenhauers (1788-1860) filosofi är inspirerad av bl a Kant (dennes ”fenomen” är Schopenhauers ”v��rld”, alltså ”föreställning” och Kants ”Ding an sich”, tinget i sig, motsvaras hos Schopenhauer av ”vilja”) och österländskt tänkande, inte minst Upanishaderna. Den går, löjligt förenklat och i korthet, ut på att det i allt levande, från växter och djur till människor finns en blind och outtömlig ”livskraft”, en förnuftsfrämmande ”vilja till liv” som i sitt tröstlösa jagande på tillfredställelse ständigt blir besviken och därför alltid landar i nya strävanden och således nytt lidande; ”allt viljande springer fram ur ett behov, således ur brist, således ut ett lidande”. Enda trösten i detta elände är musik och konst, som knappast lindrar, men åtminstone får en att glömma eländet en liten stund. Schopenhauer själv spelade tvärflöjt och gick långa promenader med sin vita pudel Atman (döpt efter hinduernas världssjäl, skaparen av världsalltet i Upanishaderna; han lär för övrigt ha tilltalat hunden ”Min herre” och när den var olydig ska han ha rutit ”MENSCH!” [människa]).
I Schopenhauers närvaro kretsar kring ett knappt trettiotal citat ur Världen som vilja och föreställning och Aforismer i levnadsvishet, som Houellebecq kommenterar och kryddar med personliga funderingar, associationer och minnesanekdoter. Det är tydligt att det är, likt den unge Nietzsche (som hade ”oturen att komma efter Schopenhauer), en lärjunge och beundrare som talar här. Fransmannens läsning av den store tysken är ”trösterik” och ”behaglig” och hans ”intellektuella hållning” blir för Houellebecq rentav ”en modell för all framtida filosofi”. Och även om han emellanåt bröstar upp sig lite — och som den provokatör han är inte kan låta bli att ge en liten släng åt miljörörelsen — bugar han oftast artigt och lämnar plats åt den svarte hövdingen.
Några hisnande eller överraskande analyser av Schopenhauers ”mörka och klarsynta filosofi” bjuder knappast den franske misantropen på. Han diskuterar Nietzsches förhållande till den gemensamma förebilden, avhandlar stoicismen och noterar likheterna med Baltasar Gracián, franska moralister, Predikaren och buddhism. I ett intressant stycke kopplar han Schopenhauers förakt för ”genomsnittmänniskans” sökande efter ”det begrepp, varunder det [föremålet/tinget] kan stuvas in, alldeles som den late söker stolen” till kritikerns misstag att försöka reducera, placera och avgränsa ”verket” (objektet, recensionsoffret) i begrepp, med hjälp av ”jämförelser, kontraster eller referenser” istället för att betrakta det ur en strikt schopenhauersk ”rationell synvinkel”.
Han håller inte heller alltid med sin gamle idol. Houellebecq, som paradoxalt nog också kom att ta till sig Auguste Comte och positivismen, har föga till övers för Schopenhauers metafysiska sida, och roas hellre av ”det elementära och inte särskilt allvarliga ämne som människans liv utgör”. Men även om det här ändå till slut — såklart! —blir en ”match made in heaven”, är det tydligt att det är Schopenhauer som är den tyngsta tänkaren här (det är också hans citat som ger störst intellektuell belöning i den här lilla boken). Det vet förstås Houellebecq, som till och med låter Schopenhauer få sista ordet.
Översättningarna, av Mats Leffler (Hålla sig vid liv) och Kennet Klemets (I Schopenhauers närvaro) är oklanderliga, åtminstone för en icke franskspråkig som undertecknad. Förordet till den senare boken, av Houllebecq-kännaren Agathe Novak-Lechevalier, ger också matnyttig bakgrund till läsningen.
Som komplement till Houellebecqs romaner är dessa essäsamlingar tämligen oumbärliga. Om inte annat så för att visa att han inte är någon hopplös misantrop i största allmänhet, utan faktiskt en högst medveten tänkare med väl underbyggd filosofisk bas.
Att läsa de här två små svarta diamanterna, smakfullt formgivna av Clara Wendel, är naturligtvis inget annat än en ren njutning. Houellebecqs pessimism är uppsluppen, kompromisslös och uppfriskande som ett vinterbad. Vågar man nu också hoppas på att något förlag fixar en nyutgåva av den idag så svårfångade Lovecraftboken?
September 26, 2024
Ajajaj, Michel, her var det mykje å ta tak i. Eg skjønar at det moderne tilværet kan vera hardt for ein kvit middelaldrande mann, men den plaga poethaldninga di må du tone ned litt. Her var det dessutan overdrivent mange openberre flosklar pakka inn i tunge formuleringar. Greitt med litt blanda essay/noveller etter grinemanifestet, men synes den raude tråden er for vag til å samle det i ei bok. Hadde eg vore redaktøren til redaktøren din hadde eg bedt han om å vera strengare og kanskje stoppe opp før han sender middelmådige menns dagbøker i trykken.
To stjerner skal du likevel få av meg. Kanskje blei eg meir empatisk ovanfor privilegerte tradisjonalistar med vanskeleg barndom.
To stjerner skal du likevel få av meg. Kanskje blei eg meir empatisk ovanfor privilegerte tradisjonalistar med vanskeleg barndom.
July 31, 2025
han är ganska cynisk, men ibland behöver man det, va
November 19, 2015
"თუ ორი თქვენგანი ჩემი სახელით შეიკრიბება, მეც მათ შორის ვიქნები". მათე, 18, 20. პრობლემაც ეს არის: რისი სახელით ვიკრიბებით? რა არის ის, რაც, სინამდვილეში, ჩვენს შეკრებას გაამართლებს?", კითხვას სვამს დასაწვავი უელბეკი. იმედის გარეშე! ყველა მაინც მარტოსულია. ნამდვილი ცხოვრება ყოველთვის იმარჯვებს. მთავარია, ჩვენი მარტოობა "საცოდავი" არ გახდეს, "უგონო", "უმსჯელო", "უმწიფარი". სხვისი მითითებებით ნასაზრდოები მარტოობა - გულისამრევია!..
დასაწვავი წიგნები: http://popularpopcorn.blogspot.com/20...
დასაწვავი წიგნები: http://popularpopcorn.blogspot.com/20...
November 6, 2020
Zbierka rôznorodých textov, skôr staršieho dáta, a hoci mňa za srdce ma chytila len prvá esej o písaní, stále si myslím, že ide o dôležité texty hodné pozornosti, pripomínajú nám totiž jednu dôležitú vec, na ktorú v tejto ťažkej dobe často zabúdame - že život vesmír a vôbec, že toto všetko bolo dobre nap**u už aj pred koronou.
March 30, 2015
Imho, this is both key to understanding Houllecbecq as a writer, and, free of the context of his other work, one of the most emotional, touching, scary, encouraging and depressing testimonials of what it is like to be a writer/poet I know
June 18, 2021
Vesmír je založený na “odloučení, utrpení a zlu”, presviedča Houellebecq v ďalšom depresívnom náklade - tentokrát nie v románe, ale v knihe, ktorá je mišmašom starších esejí, rozhovorov, básní a na konci je aj poviedka. Forma je tomuto francúzskemu provokatérovi ukradnutá, rovnako ako dej a zrejme aj charaktery postáv.
Dozvieme sa, ako sa stať patetickou troskou, že básnici sú posvätní paraziti, že šťastia sa netreba báť, keďže v dospelosti neexistuje, že ak už “nevzbuzujete touhu, nemáte právo toužit”, či to, že i nesmrteľní budú potrebovať špecifické náboženstvo . Témami sú aj všadeprítomný výsmech, ktorý zničil komunikáciu, sex s Nemkami na Kanárskych ostrovoch a sekta raeliánov. Je to dobré, z najsilnejšieho autorovho obdobia niekde na prelome storočí.
Dozvieme sa, ako sa stať patetickou troskou, že básnici sú posvätní paraziti, že šťastia sa netreba báť, keďže v dospelosti neexistuje, že ak už “nevzbuzujete touhu, nemáte právo toužit”, či to, že i nesmrteľní budú potrebovať špecifické náboženstvo . Témami sú aj všadeprítomný výsmech, ktorý zničil komunikáciu, sex s Nemkami na Kanárskych ostrovoch a sekta raeliánov. Je to dobré, z najsilnejšieho autorovho obdobia niekde na prelome storočí.
April 2, 2021
Der Titel ist irreführend. Es sollte eher heißen "unglücklich bleiben".
March 24, 2023
Resonerar verkligen med hans idéer och filosofi om skrivande. De andra novellerna var svåra för mig att förstå för det var massa datortekniska termer på franska som jag fick kämpa mig igenom. Men första delen 5 av 5.
November 8, 2024
Det är fin läsning men som att jag har svårt att lita på den, som att ifall jag sänker garden skulle Houellebecq berätta att han bara drev. Ja, det är en ständig ansträngning att bekämpa apatin.
June 2, 2025
Ok, Houellebecq kanske har nåt ändå...
Read
November 17, 2015 გუშინ შემთხვევით აღმოვაჩინე და წავიკითხე ,, სიცოცხლის გაგრძელება და სხვა ტექსტები“ ხოდა მივხვდი, რომ კარგი ვინმე უნდა ყოფილიყო ეს უელბეკი. როგორც ჰოლდენი იტყოდა – საინტერესო იქნებოდა მასთან საუბარი.
უელბეკის ისტორია კი ასე იწყება – იყო და არა იყო რა , იყო ერთი ძნელად აღსაზრდელი ყმაწვილი სახელად მიშელი, რომლის აღზრდაზეც მშობლებმა უარი განაცხადეს და ბებია პაპას მიჰგვარეს აღსაზრდელად. ლეგენდის თანახმად სწორედ ბებიის გვარი აიღო მიშელმა თავის ფსევდონიმად. ასე გადაიქცა მიშელ ტომა – მიშელ უელბეკად. მისი ნაწარმოებებიდან ყველაზე ცნობილია – პლატფორმა ( 2005) , რუკა და ტერიტორია ( 2010 ) და ელემენტალური ნაწილაკები( 1989). საინტერესო უნდა იყოს. ვნახოთ ვნახოთ. რაც შეეხება ,,სიცოცხლის გაგრძელებას“ მშვენიერი აღმოჩნდა. აი ისეთი ღრმად რომ აღწევს ადამიანის გონებაში და რაღაცეებს ჩხრეკს. ხოდა მეც რაღაც- რუღაცეები მოვჩხრიკე და აღმოვაჩინე. უელბეკის აზრით, ადამიანის მწერლად ქცევისათვის აუცილებელია, მწერლად ქცევის მსურველმა, საკუთარი თავი დააჯეროს რომ ბედნიერი სულაც არ არის, რომ ეს ქვეყანა უბედურების ქვაკუთხედია. მწერალი უნდა წერდეს არა ნახატზე, არამედ ჩარჩოს უკანა… ბნელ და მიუვალ მხარეებზე. ის თვლის რომ სხვა შემთხვევაში მწერალი, მწერალი ვერ იქნება. მართალია მწერალმა ფართოდ უნდა გაუღოს კარი პესიმიზმს, მაგრამ არ უნდა გადავარდეს ღრმა დეპრესიაში, რომელიც ხელ��� შეუშლის ნაფიქრი, ნააზრევი და განცდილი ფურცლებზე გადმოღვაროს. მწერალს თუ დეპრესიის ღრმა ჭაობი ჩაითრევს მისი სიკვდილი ( თვითმკვლელობა) გარდაუვალი გახდება. მკვდარი ადამიანები კი საზოგადოებას არაფერში არგიან. მწერლები მითუმეტეს, რომლებიც სიცოცხლეში მსუნაგი ადამიანების პარაზიტები არიან. ამ დროს არავითარ შემთხვევაში არ უნდა იფიქროთ, რომ უელბეკი მწერლის პროფესიას, რაიმე თვალსაზ��ისით აკნინებს. პირიქით, მისი აზრით მწერალი სწორედაც რომ პარაზიტი უნდა იყოს. უელბეკის აზრით სიმორცხვე ერთ-ერთი მნიშვნელოვანი განცდაა ადამიანისთვის, რომელიც ცხოველისაგან განასხვავებს. ის ამბობს – ,,ნუ შეიზიზღებთ სიმორცხვეს. ოდესღაც მას შინაგანი სიმდიდრის ერთადერთ წყაროდ თვლიდნენ. არც ცდებოდნენ. მართლაც, სურვილისა და მოქმედების დაშორებისას საინტერესო ფსიქიკური მოვლენები შეინიშნება. ადამიანი რომლისთვისაც ასეთი დაშორება უცნობია, ცხოველს უახლოვდება“. საინტერესო მოსაზრება იყო. მე მომეწონა. მოკლეთ ბევრს აღარ გავაგრძელებ – მინდა გითხრათ, რომ ზემოთ აღნიშნულ წიგნში უდაოდ ბევრ საინტერესო ნააზრევს აღმოაჩენთ. აუცილებელი არ არის ყველაფერი მოგეწონოთ ან ყველაფერს დაეთანხმოთ. რაც შეეხება ჩემ აზრს, ჯერ მასზე ჩამოყალიბებული აზრი არ გამაჩნია. ერთი ნაწარმოების კვალობაზე მომწონს. აი რაც ნაწარმოების დასათაურებას შეეხება ის ამ საქმის უდაო დიდოსტატია. არ ვიცი როგორ მაგრამ ყოველთვის მოკლე და საინტერესო სათაურებს ურგებს თავის ნაწარმოებებს. მაგალითისთვის: მსოფლიოს წინააღდეგ, სიცოცხლის წინააღმდეგ ( 1991). დარჩი ცოცხალი (1991). ბედნიერების დევნა (1992). ბრძოლის აზრი (1996). კუნძულის შესაძლებლობა (2005) და სხვა. ვაგრძელებ კითხვას. ვნახოთ რა აზრის ვიქნები იმ ნაწარმოებების წაკითხვისას, რომლებიც ზემოთ ავღნიშნე. ვნახოთ, ვნახოთ. პ.ს ნაჩქარევი პოსტია, თუმცა ჩემი აზრი. სწორედ ამიტომ, იყოს ისე როგორც არის.
დასამახსოვრებელი გამონათქვამები:
როდესაც ,,დემოკრატიულ ღირებულებებზე” მესაუბრებიან, აღფრთოვანების ნასახსაც ვერ ვგრძნობ. პირველი რეაქციაც ხმამაღალი სიცილი იქნებოდა, თავს რომ არ ვიკავებდე.
რაც უფრო უახლოვდები ჭეშმარიტებას, მით უფრო იზრდება თქვენი მარტოობა.
თითქმის მთელი სამყარო შემზარავ სიჩუმეში ცხოვრობს და მოქმედებს, საკუთარი თავის გამოხატვას ფორმისა და მოძრაობის საშუალებით ცდილობს.
ბუნება მუდმივად იმისკენ გვიბიძგებს, რომ სილამაზე აღვიქვათ, როგორც ერთგვარი რევანში გონებაზე.
ნუ შეიზიზღებთ სიმორცხვეს. ოდესღაც მას შინაგანი სიმდიდრის ერთგვარ წყაროდ თვლიდნენ. არც ცდებოდნენ. მართლაც სურვილისა და მოქმედების დაშორებისას საინტერესო ფსიქიკური მოვლენები შეინიშნება. ადამიანი, რომლისთვისაც ასეთი დაშორება უცნობია, ცხოველს უახლოვდება.
დღესასწაულის მიზანია, დაგვავიწყოს, რომ საცოდავი მარტოსულები ვართ და ერთ დღეს დავიხოცებით. სხვა სიტყვებით რომ ვთქვათ, მას სურს, ცხოველებად გვაქციოს.
ჯერ ჯერობით სულ ეს არის :) მომავალ შეხვედრამდე.
უელბეკის ისტორია კი ასე იწყება – იყო და არა იყო რა , იყო ერთი ძნელად აღსაზრდელი ყმაწვილი სახელად მიშელი, რომლის აღზრდაზეც მშობლებმა უარი განაცხადეს და ბებია პაპას მიჰგვარეს აღსაზრდელად. ლეგენდის თანახმად სწორედ ბებიის გვარი აიღო მიშელმა თავის ფსევდონიმად. ასე გადაიქცა მიშელ ტომა – მიშელ უელბეკად. მისი ნაწარმოებებიდან ყველაზე ცნობილია – პლატფორმა ( 2005) , რუკა და ტერიტორია ( 2010 ) და ელემენტალური ნაწილაკები( 1989). საინტერესო უნდა იყოს. ვნახოთ ვნახოთ. რაც შეეხება ,,სიცოცხლის გაგრძელებას“ მშვენიერი აღმოჩნდა. აი ისეთი ღრმად რომ აღწევს ადამიანის გონებაში და რაღაცეებს ჩხრეკს. ხოდა მეც რაღაც- რუღაცეები მოვჩხრიკე და აღმოვაჩინე. უელბეკის აზრით, ადამიანის მწერლად ქცევისათვის აუცილებელია, მწერლად ქცევის მსურველმა, საკუთარი თავი დააჯეროს რომ ბედნიერი სულაც არ არის, რომ ეს ქვეყანა უბედურების ქვაკუთხედია. მწერალი უნდა წერდეს არა ნახატზე, არამედ ჩარჩოს უკანა… ბნელ და მიუვალ მხარეებზე. ის თვლის რომ სხვა შემთხვევაში მწერალი, მწერალი ვერ იქნება. მართალია მწერალმა ფართოდ უნდა გაუღოს კარი პესიმიზმს, მაგრამ არ უნდა გადავარდეს ღრმა დეპრესიაში, რომელიც ხელ��� შეუშლის ნაფიქრი, ნააზრევი და განცდილი ფურცლებზე გადმოღვაროს. მწერალს თუ დეპრესიის ღრმა ჭაობი ჩაითრევს მისი სიკვდილი ( თვითმკვლელობა) გარდაუვალი გახდება. მკვდარი ადამიანები კი საზოგადოებას არაფერში არგიან. მწერლები მითუმეტეს, რომლებიც სიცოცხლეში მსუნაგი ადამიანების პარაზიტები არიან. ამ დროს არავითარ შემთხვევაში არ უნდა იფიქროთ, რომ უელბეკი მწერლის პროფესიას, რაიმე თვალსაზ��ისით აკნინებს. პირიქით, მისი აზრით მწერალი სწორედაც რომ პარაზიტი უნდა იყოს. უელბეკის აზრით სიმორცხვე ერთ-ერთი მნიშვნელოვანი განცდაა ადამიანისთვის, რომელიც ცხოველისაგან განასხვავებს. ის ამბობს – ,,ნუ შეიზიზღებთ სიმორცხვეს. ოდესღაც მას შინაგანი სიმდიდრის ერთადერთ წყაროდ თვლიდნენ. არც ცდებოდნენ. მართლაც, სურვილისა და მოქმედების დაშორებისას საინტერესო ფსიქიკური მოვლენები შეინიშნება. ადამიანი რომლისთვისაც ასეთი დაშორება უცნობია, ცხოველს უახლოვდება“. საინტერესო მოსაზრება იყო. მე მომეწონა. მოკლეთ ბევრს აღარ გავაგრძელებ – მინდა გითხრათ, რომ ზემოთ აღნიშნულ წიგნში უდაოდ ბევრ საინტერესო ნააზრევს აღმოაჩენთ. აუცილებელი არ არის ყველაფერი მოგეწონოთ ან ყველაფერს დაეთანხმოთ. რაც შეეხება ჩემ აზრს, ჯერ მასზე ჩამოყალიბებული აზრი არ გამაჩნია. ერთი ნაწარმოების კვალობაზე მომწონს. აი რაც ნაწარმოების დასათაურებას შეეხება ის ამ საქმის უდაო დიდოსტატია. არ ვიცი როგორ მაგრამ ყოველთვის მოკლე და საინტერესო სათაურებს ურგებს თავის ნაწარმოებებს. მაგალითისთვის: მსოფლიოს წინააღდეგ, სიცოცხლის წინააღმდეგ ( 1991). დარჩი ცოცხალი (1991). ბედნიერების დევნა (1992). ბრძოლის აზრი (1996). კუნძულის შესაძლებლობა (2005) და სხვა. ვაგრძელებ კითხვას. ვნახოთ რა აზრის ვიქნები იმ ნაწარმოებების წაკითხვისას, რომლებიც ზემოთ ავღნიშნე. ვნახოთ, ვნახოთ. პ.ს ნაჩქარევი პოსტია, თუმცა ჩემი აზრი. სწორედ ამიტომ, იყოს ისე როგორც არის.
დასამახსოვრებელი გამონათქვამები:
როდესაც ,,დემოკრატიულ ღირებულებებზე” მესაუბრებიან, აღფრთოვანების ნასახსაც ვერ ვგრძნობ. პირველი რეაქციაც ხმამაღალი სიცილი იქნებოდა, თავს რომ არ ვიკავებდე.
რაც უფრო უახლოვდები ჭეშმარიტებას, მით უფრო იზრდება თქვენი მარტოობა.
თითქმის მთელი სამყარო შემზარავ სიჩუმეში ცხოვრობს და მოქმედებს, საკუთარი თავის გამოხატვას ფორმისა და მოძრაობის საშუალებით ცდილობს.
ბუნება მუდმივად იმისკენ გვიბიძგებს, რომ სილამაზე აღვიქვათ, როგორც ერთგვარი რევანში გონებაზე.
ნუ შეიზიზღებთ სიმორცხვეს. ოდესღაც მას შინაგანი სიმდიდრის ერთგვარ წყაროდ თვლიდნენ. არც ცდებოდნენ. მართლაც სურვილისა და მოქმედების დაშორებისას საინტერესო ფსიქიკური მოვლენები შეინიშნება. ადამიანი, რომლისთვისაც ასეთი დაშორება უცნობია, ცხოველს უახლოვდება.
დღესასწაულის მიზანია, დაგვავიწყოს, რომ საცოდავი მარტოსულები ვართ და ერთ დღეს დავიხოცებით. სხვა სიტყვებით რომ ვთქვათ, მას სურს, ცხოველებად გვაქციოს.
ჯერ ჯერობით სულ ეს არის :) მომავალ შეხვედრამდე.
December 5, 2020
‘At holde sig i live’
Houllebecq skriver i et absurd, sjofelt, hylende morsomt og dystopisk sprog, som med levende karakteristikker af hverdagen får læseren til at trække på smilebåndet ved utallige lejligheder. Især det næstsidste essay ‘festen’ er med sine hudløst ærlige og perverse beskrivelser af hvordan ‘penetrationsmulighederne’ til dødssyge fester er ret afgørende for, hvorvidt det er værd for ham overhovedet at deltage. Beskrivelsen af tyske pensionisters lyst til at rejse til La Santa er også ret formidabel.
Bogen er kort, let læselig og godt oversat. Der er desværre en del franske referencer, så som dansk læser er der en anelse for mange interne passager, personer, virksomheder mm., som man ikke kan forstå uden større kontekst.
Houllebecq skriver i et absurd, sjofelt, hylende morsomt og dystopisk sprog, som med levende karakteristikker af hverdagen får læseren til at trække på smilebåndet ved utallige lejligheder. Især det næstsidste essay ‘festen’ er med sine hudløst ærlige og perverse beskrivelser af hvordan ‘penetrationsmulighederne’ til dødssyge fester er ret afgørende for, hvorvidt det er værd for ham overhovedet at deltage. Beskrivelsen af tyske pensionisters lyst til at rejse til La Santa er også ret formidabel.
Bogen er kort, let læselig og godt oversat. Der er desværre en del franske referencer, så som dansk læser er der en anelse for mange interne passager, personer, virksomheder mm., som man ikke kan forstå uden større kontekst.
November 5, 2021
At Michel Houellebecqs franske arrogance og sylespidse sortsyn i den grad appellerer til det danske temperament er måske lidt overraskende. Men faktum er, at hans anmelderroste satiriske romaner nu i mange år er fløjet over de danske boghandleres diske. Men såvel hans digte som essaysamlinger har vi indtil videre måttet læse på fransk eller andre sprog. Det rådes der bod på nu - Niels Lyngsø har oversat tekstsamlingen "Rester vivant" - og mens dette skrives, er endnu en samling - "Interventioner" - på vej.
For en læser som undertegnede (og de fleste danskere) præsenteres vi i "At holde sig i live" for en yngre Houellebecq - de tidligste essay daterer sig en del år før romandebuten "Udvidelse af kampzonen". Og det er lidt imponerende, hvor præcist hans overvejelser og skrivestil allerede var på plads og genkendelige i begyndelsen af 90erne.
Den første tredjedel af bogen er tekster om selve det at skrive - i Houellebecqs øjne en disciplin, der i stiller næsten umenneskelige krav: Digteren skal gennemskue samfundets blændværk i en sådan grad, at det bliver umuligt at være en del af det - og må derfor leve som en evig outsider og selviscenesat paria. Med andre ord er det nærliggende at tænke, at Houellebecqs "public image" er en bevidst strategi: Den forhutlede, let alkoholiserede kværulant - med verdens mest håbløse frisure siden Jack White. Skulle der være nogen tvivlere tilbage - der ser Houellebecqs projekt som letkøbt provokation for provokationens skyld - så burde denne poetik overbevise dem om, at der ligger dyb alvor og mening bag.
Resten er bogen er endnu mere typisk Houellebecq: I en række essays argumenterer han præcist og ondskabsfuldt for sine idiosynkrasier om det moderne samfundsliv. Og her demonstrerer han sit unikke talent som skribent: Selv om han skriver fra en hovedrystende, desillusioneret position, der nærmer sig depression, så gør han det med en frydefuld sproglig veloplagthed, der er så smittende, at man gerne tilgiver ham de værste overdrivelser og spidsvinklinger.
Enkelte essays kræver måske en vis indsigt i franske forhold - det kan fx. være svært for en dansk læser at sætte sig ind i, præcis HVOR provokerende det i Frankrig er at skrive et essay med titlen "Jaques Prévert er en idiot" ...
"At holde sig i live" er glimrende oversat af Niels Lyngsø og anbefales hermed til alle Houellebecq-fans - også dem, der har lyst til at tage lille kig ind bag kynikerens vrisne facade.
For en læser som undertegnede (og de fleste danskere) præsenteres vi i "At holde sig i live" for en yngre Houellebecq - de tidligste essay daterer sig en del år før romandebuten "Udvidelse af kampzonen". Og det er lidt imponerende, hvor præcist hans overvejelser og skrivestil allerede var på plads og genkendelige i begyndelsen af 90erne.
Den første tredjedel af bogen er tekster om selve det at skrive - i Houellebecqs øjne en disciplin, der i stiller næsten umenneskelige krav: Digteren skal gennemskue samfundets blændværk i en sådan grad, at det bliver umuligt at være en del af det - og må derfor leve som en evig outsider og selviscenesat paria. Med andre ord er det nærliggende at tænke, at Houellebecqs "public image" er en bevidst strategi: Den forhutlede, let alkoholiserede kværulant - med verdens mest håbløse frisure siden Jack White. Skulle der være nogen tvivlere tilbage - der ser Houellebecqs projekt som letkøbt provokation for provokationens skyld - så burde denne poetik overbevise dem om, at der ligger dyb alvor og mening bag.
Resten er bogen er endnu mere typisk Houellebecq: I en række essays argumenterer han præcist og ondskabsfuldt for sine idiosynkrasier om det moderne samfundsliv. Og her demonstrerer han sit unikke talent som skribent: Selv om han skriver fra en hovedrystende, desillusioneret position, der nærmer sig depression, så gør han det med en frydefuld sproglig veloplagthed, der er så smittende, at man gerne tilgiver ham de værste overdrivelser og spidsvinklinger.
Enkelte essays kræver måske en vis indsigt i franske forhold - det kan fx. være svært for en dansk læser at sætte sig ind i, præcis HVOR provokerende det i Frankrig er at skrive et essay med titlen "Jaques Prévert er en idiot" ...
"At holde sig i live" er glimrende oversat af Niels Lyngsø og anbefales hermed til alle Houellebecq-fans - også dem, der har lyst til at tage lille kig ind bag kynikerens vrisne facade.
December 19, 2024
To Stay Alive is an entertaining manifesto from 1991 in which Michel Houellebecq spells out his requirements for the tortured poet. It was so influential that Iggy Pop showed his appreciation by appearing in a documentary film with Michel of the same name. It is full of wry and witty content as you would expect.
“Henry is one year old. He lies on the floor, his diapers are soiled; he bawls. His mother passes by and returns, clacking her heels on the tiled section, looking for her bra and skirt. She’s rushing to get to her date tonight. This little thing covered in shit, who stirs with agitation on the tiles, exasperates her. She starts shouting herself. Henry shrieks with renewed vigor. Then she leaves.
Henry is well on his way to a career as a poet.”
“Develop a deep resentment towards life within yourself. This resentment is necessary for all true artistic creation.
Sometimes, it’s true, life will appear to you merely as an incongruous experience. But resentment must always remain close, at your fingertips – even if you do not choose to express it.
And return always to the source, which is suffering.
Once you arouse a mixture of frightened pity and contempt in others, you’ll know you’re on the right track. You’ll be able to start writing.”
“Don’t be afraid of happiness; it doesn’t exist.”
“You cannot love the truth and the world. But you have already chosen. The problem now consists in holding to this choice. I invite you to keep your chin up, protect your courage. Not that you have anything to hope for. On the contrary, know that you will be very alone. Most people settle and make a deal with life, or else they die. You are a living suicide.”
“Keep going. Don’t be afraid. The worst has already taken place. Of course, life will rip you apart again; but, as for you, you no longer have much to do with it. Remember this: fundamentally, you are already dead. You are now face to face with eternity.”
“Henry is one year old. He lies on the floor, his diapers are soiled; he bawls. His mother passes by and returns, clacking her heels on the tiled section, looking for her bra and skirt. She’s rushing to get to her date tonight. This little thing covered in shit, who stirs with agitation on the tiles, exasperates her. She starts shouting herself. Henry shrieks with renewed vigor. Then she leaves.
Henry is well on his way to a career as a poet.”
“Develop a deep resentment towards life within yourself. This resentment is necessary for all true artistic creation.
Sometimes, it’s true, life will appear to you merely as an incongruous experience. But resentment must always remain close, at your fingertips – even if you do not choose to express it.
And return always to the source, which is suffering.
Once you arouse a mixture of frightened pity and contempt in others, you’ll know you’re on the right track. You’ll be able to start writing.”
“Don’t be afraid of happiness; it doesn’t exist.”
“You cannot love the truth and the world. But you have already chosen. The problem now consists in holding to this choice. I invite you to keep your chin up, protect your courage. Not that you have anything to hope for. On the contrary, know that you will be very alone. Most people settle and make a deal with life, or else they die. You are a living suicide.”
“Keep going. Don’t be afraid. The worst has already taken place. Of course, life will rip you apart again; but, as for you, you no longer have much to do with it. Remember this: fundamentally, you are already dead. You are now face to face with eternity.”
March 7, 2025
På drygt 30 sidor gör Houellebecq en noga utläggning kring hur världen är ett enda stort utbrett lidande. Men trots de dystra orden finns det något muntert över det hela. Det blir som en liten befrielse, ett nytt sätt att se på livet i stort. Men hur ska man hantera det hela då? Houellebecq menar att man gör det bäst genom skrivandet. Och att det även är genom just skrivandet som man lär sig förstå livet (lidandet) bättre. När man väl hamnat där, blir det svårt att gå tillbaka till okunskapen och ovetandet. Men acceptansen av det mörka, och medvetandet kring det kan även i sig bli till en styrka; för inget annat kan rubba honom när han nått det stadiet.
May 20, 2023
Jeg plukket opp boka på grunn av corgien, ba om leseeksemplar fordi jeg aldri har lest en essaysamling. Jeg tror dessverre ikke jeg var målgruppen for denne boka, for mange referanser gikk rett over hodet på meg.
Synes de første essayene var interessante, dog en smule pretensiøse. Fra og med "Overtakelse av numéris" gikk det nedover. Det hendte han kom med noe overraskende, moro eller inspirerende, men det meste var tørt og kjedelig etter min mening.
Var én setning i en ellers uforståelig tekst som jeg måtte stanse og tenke over: "samtidens vestlige mennesker [klarer ikke] å være lesere lenger, de klarer ikke å oppfylle det beskjedne kravet en bok stiller dem overfor: ganske enkelt å være mennesker som tenker og føler selv". Jeg synes det var godt formulert og at han var inne på noe.
Synes de første essayene var interessante, dog en smule pretensiøse. Fra og med "Overtakelse av numéris" gikk det nedover. Det hendte han kom med noe overraskende, moro eller inspirerende, men det meste var tørt og kjedelig etter min mening.
Var én setning i en ellers uforståelig tekst som jeg måtte stanse og tenke over: "samtidens vestlige mennesker [klarer ikke] å være lesere lenger, de klarer ikke å oppfylle det beskjedne kravet en bok stiller dem overfor: ganske enkelt å være mennesker som tenker og føler selv". Jeg synes det var godt formulert og at han var inne på noe.
September 20, 2024
V jedné z esejí v této sbírce zmiňuje Houllebecq Christophera Lasche. Stejně jako Lasch dokáže i Houllebecq kritizovat liberalismus kombinací levicových a pravicových názorů. Narozdíl od Lasche by se ale Houllebecq měl držet beletrie, protože se v esejích jen opakuje a výsledek hlavně nudí. Závěrečná povídka Lanzarote není sice nic objevného, ale aspoň je vtipně chlípná a v popisu anglických turistů i docela trefná.
November 8, 2023
Houellebecqs lilla text upplever jag som avsiktligt och oavsiktligt glad. Författaren har ärligt roligt när han skriver men samtidigt kryllar det av pekorala toner som när en naturvetenskaplig andraårsstudent försöker trumfa en ung Werther.
Kristoffer Leandoers efterord är en klar introduktion till Houellebecqs författarskap.
Kristoffer Leandoers efterord är en klar introduktion till Houellebecqs författarskap.
August 5, 2020
I saw the film Thalasso with Houellebecq and Depardieu at Gothenburg film festival this year, and ìt was a total waste of time. And I gave the 33 pages of this book a try, and they said no more than what a drunk disappointed teenager would have said.
April 13, 2017
"Wees niet bang voor het geluk; het bestaat niet."
Displaying 1 - 30 of 86 reviews