Äntligen, Skugge är tillbaka. Den här gången så förbannat bra att balkonger lossnar från sina fästen, påkörda grävlingar dansar och vi vanliga dödliga kan gå på vattnet utan att sjunka.
Vi såg en grävling: ett år med Linda Skugge är en bok om kärlek. 500 sidor man vill krama om natten, gråta över på tunnelbanan och spendera sin söndagsångest tillsammans med under mörka höstkvällar.
Att läsa Vi såg en grävling är så nära man kan komma Linda Skugge utan att kliva in i hennes kropp. Det är en djupdykning i skam, fasa, eufori och kärleksfull gränslöshet, beskriven med en litterär briljans som ingen annan än Skugge bemästrar.
En text som blandas i små korta krönikor eller essäer. Den ger oss tillsynes lösryckta tankar, observationer och funderingar av Skugge och dyker ner i olika aspekter av hennes liv under att års tid. Boken flyter på väldigt fint och det känns som en kommer Skugge så nära inpå. Boken är intressant och underhållande skriven. Även att ämnen skiftar snabbt känns styckena genomtänkta i hur de följer varandra (utan kapitel). Har i flera års tid stött på Skugges artiklar och krönikor (och även sett ett författarsamtal) så var intressant att få följa med i en längre text. Ämnen hon återkommer till är författarskapet och kulturvärlden. Hon gör många reflektioner över kulturpersonligheter och författare (levande som döda), vilket jag uppskattar att följa med i. Förutom det handlar texten om allt från Valfriheten i livet som singel och att inte behöva kompromissa med sin tid , katter, Instagramkonto, föda barn och uppfostra dem, vikt, sjukdomar och bacillskräck till corona, överkörda grävlingar och att spendera sin tid med att alltid arbeta. Vid ett tillfälle skriver Skugge om biblioterapi och dess meditativa och stressreduceranfe effekt men menar hon en bok kan aldrig få en människa att må bra som en annan människa, måste dock motsätta mig; denna bok fick mig helt klart att må bra. Strök under så många stycken och citat!
Så klockrent rolig ibland att balkonger faktiskt lossnar från sina fästen, påkörda grävlingar dansar och att jag kan konstatera att denna excentriska, självupptagna och vulgära kvinna faktiskt har rätten till att vara det ovannämnda.
”Bryr man sig om konsekvenserna av sitt skrivande är man ingen författare eller konstnär. Då måste man tyvärr välja ett annat yrke”
Och hon lever som hon lär, till skillnad från många andra
Personan, seriefiguren, karaktären Linda Skugge har skrivit en bok om det som ligger henne allra närmast om hjärtat: sig själv. Så klart. När det är kul är det jävligt kul, det ska sägas. Och utlämnande fast ändå inte eftersom vi vet att det är seriefiguren som visas upp. Vad Skugge VERKLIGEN tycker och tänker vet bara hon själv och det gissar jag hon tar med sig i graven. Därför är den här krönikesamlingen en, visserligen flyhänt och skicklig, bagatell.