What do you think?
Rate this book
Sockerormen
Alternative cover for this edition can be found here.
Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De har inget gemensamt, men när deras särbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap. Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen. Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.
Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek, utanförskap och musik. Om en vänskap som kanske överlever allt.
Karin Smirnoff (f. 1964) är bosatt i Hertsånger och jobbade som journalist innan hon tröttnade och köpte en träfabrik. Efter några år längtade hon tillbaka till skrivandet och sökte till Lunds universitets författarskola med det som skulle komma att bli hennes debut Jag for ner till bror. Den fick ett jublande mottagande och nominerades till Augustpriset 2018 i den skönlitterära klassen. Även uppföljaren Vi for upp med mor (2019) och Sen for jag hem (2020) har fått en stor skara läsare.
Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De har inget gemensamt, men när deras särbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap. Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen. Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.
Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek, utanförskap och musik. Om en vänskap som kanske överlever allt.
Karin Smirnoff (f. 1964) är bosatt i Hertsånger och jobbade som journalist innan hon tröttnade och köpte en träfabrik. Efter några år längtade hon tillbaka till skrivandet och sökte till Lunds universitets författarskola med det som skulle komma att bli hennes debut Jag for ner till bror. Den fick ett jublande mottagande och nominerades till Augustpriset 2018 i den skönlitterära klassen. Även uppföljaren Vi for upp med mor (2019) och Sen for jag hem (2020) har fått en stor skara läsare.
317 pages, Hardcover
Published April 27, 2021
53 people are currently reading
1500 people want to read
About the author
Karin Smirnoff
13 books623 followersKarin Smirnoff (b. 1964) lives in the small village of Yttre Hertsånger, in northern Sweden. She worked as a journalist before she decided to change direction and bought a wooden factory. After a few years Smirnoff yearned back to the practice of writing and decided to pick it up again – but this time in literary form. She applied to Lund University’s Writer’s school with what would become her debut as an author: My Brother. It received triumphant reviews and was nominated for the esteemed August Prize in 2018. The following year Smirnoff returned with My Mother and in 2020 she ended the trilogy about Jana Kippo with Then I Went Home Smirnoff brought something entirely new into the literary field with her immensely appreciated trilogy that has sold more than 500 000 copies in Sweden.
In 2021 Karin Smirnoff was announced as the author to continue the legacy of Stieg Larsson’s Millennium series.
source: Amazon
In 2021 Karin Smirnoff was announced as the author to continue the legacy of Stieg Larsson’s Millennium series.
source: Amazon
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 301 reviews
May 6, 2021
Sockerormens landskap utspelar sig bland barnen i 80-talets Sverige, närmare bestämt Södertälje. På den tiden fick barn inga skadestånd för att ha blivit utsatta för sexuella ofredanden. Män som blottade sig ansågs begå ofarliga ”pojkstreck”. Samhällets stöd och skydd har utvecklats markant sedan dess, barnens rätt har stärkts. De tre vännerna i boken – Agnes, Kristian och Miika – är enligt min uppfattning väldigt extrema karaktärer då de dels har unika särbegåvningar, dels vårdnadshavare som av olika skäl är mer eller mindre ur funktion. Övriga vuxenvärlden gör obetydligt för att hjälpa dem.
Även den här romanen tar itu med den massiva modersmyten. Jag tycker mig se en trend som kanske kommer att förknippas med 20-talets tidiga decennium. Jag har läst många romaner på sistone som behandlar temat mödrar som inte lever upp till konventionerna som hänger samman med moderskap. Det är en trend jag varmt välkomnar, då ämnet lyst med sin frånvaro i den tidigare litteraturkanon. Jag tror att föreställningar om att ett sunt moderskap börjar i det ögonblick som barnet föds, annars inte alls, är en farlig norm. Det innebär en enormt stor press på kvinnan att i ett ögonblick kunna frammana rätt känslor. I samma stund som hon dessutom är slutkörd, chockad, smärtpåverkad, i värsta fall medvetslös. Och det kan också tänkas att kvinnan inte vill bli mamma, som i fallet Agnes.
Karaktären Agnes, som vi följer från att hon föds till att hon är cirka nio år gammal, har kommit ur Anitamamman. Agnes är ett underbarn, oerhört musikalisk, orädd, ansvarsfull och jag ser henne som romanens hjälte. Hennes nemesis är Anitamamman. Hennes skyddsänglar är Kristian och Miika. Smirnoff har lyckats hitta en annan människas röst och jag känner Agnes närvaro. Läsaren följer hennes upplevelser inifrån vilket ger oss tillgång till barnets språk och tankar. Vi får ta del av en bitvis absurd världsbild. Hennes ”värld” består av musiken, resten är ”ovärld”.
Jag tycker mycket om Smirnoffs romanbygge och språk. Hennes särskilda förmåga att gestalta komplexa karaktärer är imponerande. Den som har läst trilogin om Jana Kippo vet vad hen har att vänta gällande mörker, misantrop stämning och kavata offer. Även den här boken handlar om människors beteenden rörande övergrepp, sexualitet och missbruk. I Sockerormen finner jag fler metaforer och bibliska allusioner. Romanen är otroligt välarbetad men språket ger på samma gång uttryck för en lättsamhet. Jag upplever verket som opretentiöst på ett bra sätt. Smirnoff växlar självsäkert utan markörer mellan dialog, tankar, olika berättare.
Men jag saknar att barnkaraktärerna bjuder motstånd. Jag upplever dem närmast som idealiserade. Berättartekniken finner jag något märklig. Agnes är en av berättarna men sen finns det en allvetande berättare också. Det tycker jag är synd. Dock undviker Smirnoff att skriva oss på näsan.
En metafor jag fastnar för lite extra är papegojan. Den är satt i bur för att människan vill ha den som husdjur. Likt Anita är den vacker att titta på. Likt Agnes härmar den sin omgivning. I det fria härmar inte papegojan andra, det sker endast i fångenskap. Jag tänker på hur ett barns livsvillkor liknar att vara satt i bur och hur barnet måste förlita sig på människor – även om de skadar en – för sin överlevnads skull.
Jag tycker mig förnimma gnistor från både Nabokov och Bibeln i den här uppväxtskildringen där fin- och fulkultur mixas på ett fruktbart sätt. Jag ser fram emot fortsättningen.
Även den här romanen tar itu med den massiva modersmyten. Jag tycker mig se en trend som kanske kommer att förknippas med 20-talets tidiga decennium. Jag har läst många romaner på sistone som behandlar temat mödrar som inte lever upp till konventionerna som hänger samman med moderskap. Det är en trend jag varmt välkomnar, då ämnet lyst med sin frånvaro i den tidigare litteraturkanon. Jag tror att föreställningar om att ett sunt moderskap börjar i det ögonblick som barnet föds, annars inte alls, är en farlig norm. Det innebär en enormt stor press på kvinnan att i ett ögonblick kunna frammana rätt känslor. I samma stund som hon dessutom är slutkörd, chockad, smärtpåverkad, i värsta fall medvetslös. Och det kan också tänkas att kvinnan inte vill bli mamma, som i fallet Agnes.
Karaktären Agnes, som vi följer från att hon föds till att hon är cirka nio år gammal, har kommit ur Anitamamman. Agnes är ett underbarn, oerhört musikalisk, orädd, ansvarsfull och jag ser henne som romanens hjälte. Hennes nemesis är Anitamamman. Hennes skyddsänglar är Kristian och Miika. Smirnoff har lyckats hitta en annan människas röst och jag känner Agnes närvaro. Läsaren följer hennes upplevelser inifrån vilket ger oss tillgång till barnets språk och tankar. Vi får ta del av en bitvis absurd världsbild. Hennes ”värld” består av musiken, resten är ”ovärld”.
Jag tycker mycket om Smirnoffs romanbygge och språk. Hennes särskilda förmåga att gestalta komplexa karaktärer är imponerande. Den som har läst trilogin om Jana Kippo vet vad hen har att vänta gällande mörker, misantrop stämning och kavata offer. Även den här boken handlar om människors beteenden rörande övergrepp, sexualitet och missbruk. I Sockerormen finner jag fler metaforer och bibliska allusioner. Romanen är otroligt välarbetad men språket ger på samma gång uttryck för en lättsamhet. Jag upplever verket som opretentiöst på ett bra sätt. Smirnoff växlar självsäkert utan markörer mellan dialog, tankar, olika berättare.
Men jag saknar att barnkaraktärerna bjuder motstånd. Jag upplever dem närmast som idealiserade. Berättartekniken finner jag något märklig. Agnes är en av berättarna men sen finns det en allvetande berättare också. Det tycker jag är synd. Dock undviker Smirnoff att skriva oss på näsan.
En metafor jag fastnar för lite extra är papegojan. Den är satt i bur för att människan vill ha den som husdjur. Likt Anita är den vacker att titta på. Likt Agnes härmar den sin omgivning. I det fria härmar inte papegojan andra, det sker endast i fångenskap. Jag tänker på hur ett barns livsvillkor liknar att vara satt i bur och hur barnet måste förlita sig på människor – även om de skadar en – för sin överlevnads skull.
Jag tycker mig förnimma gnistor från både Nabokov och Bibeln i den här uppväxtskildringen där fin- och fulkultur mixas på ett fruktbart sätt. Jag ser fram emot fortsättningen.
May 24, 2021
Jag, precis som halva Sverige, blev helt till mig över Karin Smirnoffs bok Jag for ner till bror. Jag läste även de andra två böckerna i serien och tyckte de var så, så bra. Det var alltså med stor entusiasm jag tog mig an hennes nya bok Sockerormen.
Agnes föds 1979 i Södertälje av en kvinna som INTE vill ha henne. Faktum är att Anitamamman som Agnes kallar henne, gärna hade sett henne död.
En sugga följer de lagar som naturen skapat. Det händer att hon föder arton kultingar fast hon bara har sexton spenar. Efter något dygn har de två klenaste dött. Själv har hon legat ihjäl fyra till. Nu finns det gott om mat. Att sörja och att sörja för hänger ihop.
Anitamamman har två bröst och ett barn. Ändå har hon nästan tagit ihjäl mig. s.10
Att vara oönskad är en hemsk sits för vilket barn som helst men Agnes är inte som alla andra. Hon är ett underbarn på musik. En gammal vän till Anitamamman, Frank Leide är musiklärare och får nys om Agnes. Han har redan kontakt med Agnes klasskompis Kristian, också ett musikaliskt underbarn, och de två tillsammans med en tredje vän, Miika, upptas under Franks vingar.
Om man läst Smirnoffs tidigare böcker och sedan läst beskrivningen av Sockerormen där det står: ”Men vem är Frank Leide? En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.” Ja då är steget inte långt om man antar att boken handlar om pedofili.
Sockerormen är en genomvidrig bok. Det finns inga bra vuxna. Kristians mamma som ligger som en grönsak var kanske bra, men hon kan inget göra nu. Och Susanne, narkomanen, hon älskar Agnes men kan ju inte klara upp sitt eget liv än mindre hjälpa någon annan. I övrigt är alla vuxna vidriga. Elaka, psykopater, pedofiler, likgiltiga… barnen är ohyggligt utsatta. Även andra barn är på Agnes, Kristian och Miika! Det enda dessa stackars ungar har är varandra, och det de utsätts för driver isär dem.
Karin Smornoffs språk är fantastiskt! Hon är mästerlig på att skriva. Hon har ett helt eget sätt att uttrycka sig och ger Agnes och Kristian egna ord. De bor i ”ovärlden” och enda gången de finns i ”värld” är när de spelar. Som exempel. Hon väver skickligt ihop historien och man dras in i boken fort, men ändå. Jag vet inte om jag kan rekommendera Sockerormen? Den är liksom för hopplös. Jana i Jag for ner till bror hade något hårt och obändigt i sig, hon är en vuxen som ser tillbaka på en hemsk barndom, men det är något helt annat att vara med i barndomen. Det är hopplöst. Det är utan nåd. Trots att Sockerormen är väldigt bra, vill jag inte att någon ska behöva läsa den hemska historien. Smirnoff kanske har lyckats lite för bra..?
Agnes föds 1979 i Södertälje av en kvinna som INTE vill ha henne. Faktum är att Anitamamman som Agnes kallar henne, gärna hade sett henne död.
En sugga följer de lagar som naturen skapat. Det händer att hon föder arton kultingar fast hon bara har sexton spenar. Efter något dygn har de två klenaste dött. Själv har hon legat ihjäl fyra till. Nu finns det gott om mat. Att sörja och att sörja för hänger ihop.
Anitamamman har två bröst och ett barn. Ändå har hon nästan tagit ihjäl mig. s.10
Att vara oönskad är en hemsk sits för vilket barn som helst men Agnes är inte som alla andra. Hon är ett underbarn på musik. En gammal vän till Anitamamman, Frank Leide är musiklärare och får nys om Agnes. Han har redan kontakt med Agnes klasskompis Kristian, också ett musikaliskt underbarn, och de två tillsammans med en tredje vän, Miika, upptas under Franks vingar.
Om man läst Smirnoffs tidigare böcker och sedan läst beskrivningen av Sockerormen där det står: ”Men vem är Frank Leide? En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.” Ja då är steget inte långt om man antar att boken handlar om pedofili.
Sockerormen är en genomvidrig bok. Det finns inga bra vuxna. Kristians mamma som ligger som en grönsak var kanske bra, men hon kan inget göra nu. Och Susanne, narkomanen, hon älskar Agnes men kan ju inte klara upp sitt eget liv än mindre hjälpa någon annan. I övrigt är alla vuxna vidriga. Elaka, psykopater, pedofiler, likgiltiga… barnen är ohyggligt utsatta. Även andra barn är på Agnes, Kristian och Miika! Det enda dessa stackars ungar har är varandra, och det de utsätts för driver isär dem.
Karin Smornoffs språk är fantastiskt! Hon är mästerlig på att skriva. Hon har ett helt eget sätt att uttrycka sig och ger Agnes och Kristian egna ord. De bor i ”ovärlden” och enda gången de finns i ”värld” är när de spelar. Som exempel. Hon väver skickligt ihop historien och man dras in i boken fort, men ändå. Jag vet inte om jag kan rekommendera Sockerormen? Den är liksom för hopplös. Jana i Jag for ner till bror hade något hårt och obändigt i sig, hon är en vuxen som ser tillbaka på en hemsk barndom, men det är något helt annat att vara med i barndomen. Det är hopplöst. Det är utan nåd. Trots att Sockerormen är väldigt bra, vill jag inte att någon ska behöva läsa den hemska historien. Smirnoff kanske har lyckats lite för bra..?
May 17, 2021
En bok som verkligen kräver sina andningspauser.
May 26, 2021
Åh, vad jag är arg på Karin Smirnoff.
Det borde faktiskt finnas regler mot sånt här - eventuellt grundlagar.
Jag har i ögonvrån sett saker om boken innan jag börjar läsa. Efteråt förstår jag att jag - undermedvetet - har tittat bort av en anledning. För det är klart jag ville läsa Smirnoffs nya, efter (det tveksamma och något ojämna) mästerverket Kippo-triologin. Så: jag anade ämnet, men lät bli att tänka på det. För hade jag tänkt på det hade jag inte kunnat plocka upp boken, så här det ju. Jag kom liksom tre sidor i Lolita innan jag gav upp. Jag TYCKER INTE BÖCKER SKA HANDLA OM SÅNT HÄR. Men jag VILL ATT ALLA BÖCKER SKA VARA SKRIVNA SÅ HÄR.
Inte specifikt så här, såklart - men så här modigt, eget och utmanande. Så här kaxigt inställt till grammatik och meningsbyggnad och ålderanpassning. Hade en Smirnoffmening dykt upp i en annan bok hade jag svurit över dålig redigering och undermåligt språk, alternativt totalt otrovärdiga karaktärer... men här... Här är jag fast efter att en bebis konstaterar att hon sitter i vagnen "som en väluppfostrad jordgubbe".
Jag tänker på den där jordgubbsmeningen resten av boken, när jag svär över mig själv för att jag inte kan sluta läsa, trots att jag mår illa och är arg och INTE TYCKER BÖCKER SKA HANDLA OM SÅNT HÄR.
Skitjordgubbe.
Jag vill ge en etta i betyg. Men det går ju inte.
Det borde faktiskt finnas regler mot sånt här - eventuellt grundlagar.
Jag har i ögonvrån sett saker om boken innan jag börjar läsa. Efteråt förstår jag att jag - undermedvetet - har tittat bort av en anledning. För det är klart jag ville läsa Smirnoffs nya, efter (det tveksamma och något ojämna) mästerverket Kippo-triologin. Så: jag anade ämnet, men lät bli att tänka på det. För hade jag tänkt på det hade jag inte kunnat plocka upp boken, så här det ju. Jag kom liksom tre sidor i Lolita innan jag gav upp. Jag TYCKER INTE BÖCKER SKA HANDLA OM SÅNT HÄR. Men jag VILL ATT ALLA BÖCKER SKA VARA SKRIVNA SÅ HÄR.
Inte specifikt så här, såklart - men så här modigt, eget och utmanande. Så här kaxigt inställt till grammatik och meningsbyggnad och ålderanpassning. Hade en Smirnoffmening dykt upp i en annan bok hade jag svurit över dålig redigering och undermåligt språk, alternativt totalt otrovärdiga karaktärer... men här... Här är jag fast efter att en bebis konstaterar att hon sitter i vagnen "som en väluppfostrad jordgubbe".
Jag tänker på den där jordgubbsmeningen resten av boken, när jag svär över mig själv för att jag inte kan sluta läsa, trots att jag mår illa och är arg och INTE TYCKER BÖCKER SKA HANDLA OM SÅNT HÄR.
Skitjordgubbe.
Jag vill ge en etta i betyg. Men det går ju inte.
October 13, 2021
Jag började läsa ”Sockerormen” för några veckor sen men la den ifrån mig efter ca sextio sidor pga så otroligt obehaglig stämning och förstås, temat. Tänkte lämna tillbaka den till biblioteket men blev stressad över att det var 141 reservationer efter mig, så häromdagen fortsatte jag läsa ändå.
Och alltså. Att boken är mörk är uppenbart redan från start, men jag upplever att den vältrar sig i svärta och brutaliteter, som att Smirnoff bara dragit på utan att fundera vidare över det. Det gör mig illa till mods eftersom det mörker som presenteras från början griper tag nog mycket.
Perspektivskiftandet mellan karaktärer fungerar inte särskilt bra. Till viss del givande att få inblick hos Leide, Kristian och Miika, men inte alla andra. Vill helst stanna i Agnes jag-form. Hennes tankar och fantasier är egenartade, men är kluven inför dem: ibland tyckte jag om med stort T men ibland kände jag mest att det blev segt och tillskruvat.
Musikens stadiga plats i allt som sker är självklar. Detaljen att barnen hör musik som stegras i stunder av trauma och övergrepp säger mycket. Flera familjerelationer tas upp men den enda jag egentligen behövde var Agnes (dysfunktionella) relation med Anitamamman, den kärleksfulla med lillebror Matteus, och den oförutsägbara med Karl-Henrik som inte är Agnes pappa men ändå är det.
Ps: petitess men hur många gånger kan man skriva ”tattarhåret” i en roman?
___________
→ instagram:
@ohdarlingreads
Och alltså. Att boken är mörk är uppenbart redan från start, men jag upplever att den vältrar sig i svärta och brutaliteter, som att Smirnoff bara dragit på utan att fundera vidare över det. Det gör mig illa till mods eftersom det mörker som presenteras från början griper tag nog mycket.
Perspektivskiftandet mellan karaktärer fungerar inte särskilt bra. Till viss del givande att få inblick hos Leide, Kristian och Miika, men inte alla andra. Vill helst stanna i Agnes jag-form. Hennes tankar och fantasier är egenartade, men är kluven inför dem: ibland tyckte jag om med stort T men ibland kände jag mest att det blev segt och tillskruvat.
Musikens stadiga plats i allt som sker är självklar. Detaljen att barnen hör musik som stegras i stunder av trauma och övergrepp säger mycket. Flera familjerelationer tas upp men den enda jag egentligen behövde var Agnes (dysfunktionella) relation med Anitamamman, den kärleksfulla med lillebror Matteus, och den oförutsägbara med Karl-Henrik som inte är Agnes pappa men ändå är det.
Ps: petitess men hur många gånger kan man skriva ”tattarhåret” i en roman?
___________
→ instagram:
@ohdarlingreads
August 25, 2021
I'm not sure how I feel about this book to be honest. I'm not even sure I knew what point this book tried to make. Was it a shirt slice of life coming of age story. I don't know.
March 10, 2022
Feeem plus💆♀️ så hemsk dock. Men verkligen bra. Hennes sätt att skriva är ju en fröjd för hjärnan. Så enkelt men tröttnar aldrig? Jag läser alltid hennes böcker så snabbt, måste vara gott tecken. Hon mästrar också barnperspektivet så bra. Typ bättre än janakippo men dont quote me osv.
April 10, 2022
2.5
Otroligt oklart vad jag tycker men känner spontant att jag inte fick ut så mycket av att läsa den här romanen. Smirnoff skriver väldigt bra, absolut. Men att läsa ut en bok inom ett dygn för att man bara vill få den överstökad känns sådär. Man mår skit av att läsa detta och jag hade gärna sluppit förövarens snyfthistorier och perspektiv. Tycker också det var lite för mycket som lämnades osagt i slutet. Men ändå är den på något vis fängslande och som sagt är språket fint på något sätt.
Otroligt oklart vad jag tycker men känner spontant att jag inte fick ut så mycket av att läsa den här romanen. Smirnoff skriver väldigt bra, absolut. Men att läsa ut en bok inom ett dygn för att man bara vill få den överstökad känns sådär. Man mår skit av att läsa detta och jag hade gärna sluppit förövarens snyfthistorier och perspektiv. Tycker också det var lite för mycket som lämnades osagt i slutet. Men ändå är den på något vis fängslande och som sagt är språket fint på något sätt.
June 30, 2021
Så fruktansvärt mörk! Alla vuxna sviker: dör, försvinner, hatar eller utnyttjar. Fortfarande är språket fantastiskt, men de enda ljusglimtarna är vänskapen mellan de tre barnen och det räcker inte för mig.
May 13, 2021
det luktar augustnominering
March 6, 2022
Uuuuuuusssssccccchhhhhhhhhh
December 18, 2023
Unfassbar brutale Geschichte um Missbrauch, Eifersucht, Grooming und Vernachlässigung. Was, wenn eine Mutter eifersüchtig auf das eigene Kind ist - und das Kind deshalb verkümmert, weil es sich nur noch zurücknimmt? Ganz fiese Geschichte, Karin Smirnoff geht dahin, wo es richtig weh tut. Sehr verstörend (die gute Art) und auch ästhetisch sehr ansprechend.
Mehr zum Buch in unserer ausführlichen Besprechung @ Papierstau Podcast: Folge 242: Ich leb‘ nur noch durch Zynismus
Mehr zum Buch in unserer ausführlichen Besprechung @ Papierstau Podcast: Folge 242: Ich leb‘ nur noch durch Zynismus
July 29, 2024
Det är något visst med berättelser ur barns perspektiv. Ett så otroligt starkt grepp. Och Karin Smirnoffs alldeles egna, träffsäkra och magiska språk. Samtidigt som jag var helt uppslukad av denna vet jag inte om jag vill rekommendera den? Den var genomvidrig. Barn som försummas och utnyttjas, vuxna som inte är bra vuxna.
July 18, 2021
Älskar Smirnoffs språk. Det rinner liksom fram. Och fast det var en fruktansvärd berättelse så var den vacker i allt sitt elände. Stark 4:a.
November 20, 2024
Herregud alltså. Här var det MÖKT som man säger på småländska. Pedofili, vanvård av barn och sjukt knepiga familjesituationer. MEN ÄNDÅ ville man bara fortsätta vända blad. Karin Smirnoffs egenartade språk passade väldigt bra in i berättelsen tycker jag (hon skriver som man pratar och boken är berättad utifrån ett barns perspektiv = perfekt kombo).
Rekommenderar men ni får vara beredda på att det är lite tungt ibland.
Rekommenderar men ni får vara beredda på att det är lite tungt ibland.
June 6, 2021
Jag undviker recensioner innan jag både läst och bestämt mig för vad jag tycker, men har hört av kollegor att Sockerormen fått blandade omdömen.
För mig är det här en berättelse där barn får ta plats och tillsammans rusa fram i en obegriplig obarmhärtig värld med vuxna som både lyfter och sviker. Blandningen av mörk socialrealism och vacker saga berör mig. Huvudperson är Agnes som tidigt upptäcks som musikaliskt särbegåvad. Hon framstår som både stark och skör, men framför allt ensam. Musiken blir hennes räddning och förbannelse. Musikläraren Frank Leide bildar en ensemble med Agnes och hennes vänner Kristian och Miika. För barnen skapar Frank en slags gränslös tillflyktsort, en fristad långt från oengagerade, sjuka eller alkoholiserade föräldrar. Snart förstår man att allt inte står rätt till. Mer än så ska jag inte berätta. Det blir i alla fall ett högt betyg från mig. Läs! 🧡
För mig är det här en berättelse där barn får ta plats och tillsammans rusa fram i en obegriplig obarmhärtig värld med vuxna som både lyfter och sviker. Blandningen av mörk socialrealism och vacker saga berör mig. Huvudperson är Agnes som tidigt upptäcks som musikaliskt särbegåvad. Hon framstår som både stark och skör, men framför allt ensam. Musiken blir hennes räddning och förbannelse. Musikläraren Frank Leide bildar en ensemble med Agnes och hennes vänner Kristian och Miika. För barnen skapar Frank en slags gränslös tillflyktsort, en fristad långt från oengagerade, sjuka eller alkoholiserade föräldrar. Snart förstår man att allt inte står rätt till. Mer än så ska jag inte berätta. Det blir i alla fall ett högt betyg från mig. Läs! 🧡
May 1, 2021
Riktigt bra, och obehagligt. Stor fiktiv värld, välbyggd. Som vanligt några skopor för mycket av eländet, på alla fronter, vilket tar en ur verklighetskänslan, men det som skildras - man måste väl kalla det grooming? och en fruktansvärd dålig mor/dotter-relation - görs bra. Det liksom underliggande går att tro på, och det mer extrema blir det som illustrerar det. Jag tror att det funkar om jag tänker på det så. Och det gör det ju också så speciellt, med musikbegåvningen, underbarnet, elefanten, att hon liksom kan se andras minnen/drömmar? Mycket intressant. Agnes är en karaktär jag kommer att minnas.
September 1, 2021
Fruktansvärd, men fantastisk. Smirnoff skriver på ett avskalat, oerhört slagkraftigt och tidvis poetiskt språk.
September 9, 2022
Språket var som väntat: fantastiskt. Innehållet var dock alldeles för grovt för min del. Var inte beredd på att den skulle vara så vidrig
November 28, 2024
4,5 stjärnor. Fy vad mörkt och jobbigt detta var. Men också så fruktansvärt bra. Har inte slukat en bok på detta viset under hela detta året, närmast kommer nog Stjärnor Utan Svindel tror jag!
Första läs-sessionen läste jag 100 sidor när jag hade tänkt läsa kanske 10. Berättelsen fick mig verkligen i sitt grepp, huvudpersonen Agnes hade hela min uppmärksamhet från första sidan. Att Karin Smirnoff kunnat komma på denna historien är ofattbart för mig men jag får bara tacka och ta emot för det är något av det starkaste jag läst. Man behövde hämta andan av vissa bitar, pausa för att ta in vad som händer i karaktärernas liv.
Även om karaktärerna och själva berättelsen är urstarka bara i sig är det språket som är stjärnan i den här romanen. Vissa formuleringar alltså!!! Man ville läsa om igen bara för att smaka på ordvalen en gång till. Och språket passar så bra för just denna berättelsen, för att det verkligen känns som Agnes språk, hennes interna monolog. Också för att jag antagligen inte hade känslomässigt orkat med handlingen om boken var skriven på ett mer ”typiskt” sätt med mer djupgående beskrivningar. Det höjde läsupplevelsen att ibland fnissa till av en roligt skriven mening eller två som bröt av i all misär.
Den här kommer stanna kvar med mig! Tack Malin för tipset.
Första läs-sessionen läste jag 100 sidor när jag hade tänkt läsa kanske 10. Berättelsen fick mig verkligen i sitt grepp, huvudpersonen Agnes hade hela min uppmärksamhet från första sidan. Att Karin Smirnoff kunnat komma på denna historien är ofattbart för mig men jag får bara tacka och ta emot för det är något av det starkaste jag läst. Man behövde hämta andan av vissa bitar, pausa för att ta in vad som händer i karaktärernas liv.
Även om karaktärerna och själva berättelsen är urstarka bara i sig är det språket som är stjärnan i den här romanen. Vissa formuleringar alltså!!! Man ville läsa om igen bara för att smaka på ordvalen en gång till. Och språket passar så bra för just denna berättelsen, för att det verkligen känns som Agnes språk, hennes interna monolog. Också för att jag antagligen inte hade känslomässigt orkat med handlingen om boken var skriven på ett mer ”typiskt” sätt med mer djupgående beskrivningar. Det höjde läsupplevelsen att ibland fnissa till av en roligt skriven mening eller två som bröt av i all misär.
Den här kommer stanna kvar med mig! Tack Malin för tipset.
Read
December 28, 2021Mycket mörk
Typ becksvart
Och bra
Typ becksvart
Och bra
June 2, 2021
Helt fruktansvärd och helt fantastisk. Hopplösheten genomsyrar läsningen, men språket drar mig vidare även då jag helst vill lägga boken från mig.
June 7, 2021
Smirnoff fångade mig igen, totalt. Tog mig bara ett par dagar att sluka denna bok. Den var mycket obehaglig på vissa ställen. Alla karaktärer var på något sätt skeva, skadade på olika sätt av olika saker och personer. Barnens utsatthet och deras vilja att lita på vuxna, samtidigt som de har ett unikt sätt att urskilja vem som är vän och inte, var centralt genom hela boken. De vuxnas svek mot barnen är hemskt att se. Ändå kan även den värsta av karaktärerna väcka sympati hos en.
Språket är det som fångar mig allra mest. Det fascinerar mig hur Smirnoff i så skickliga formuleringar kan säga så mycket. Hur hon in en mening kan lyckas baka in information som man lätt skulle missa om man inte läser uppmärksamt. Hur hon låter läsaren läsa mellan raderna och inte skriver allting på näsan åt en. Hennes sätt att leka med språket är lite annorlunda än i Kippo-serien men minst lika träffsäkert i denna bok. I denna bok blir det ännu tydligare vilken betydelse orden, och även musiken, kan ha i en människas liv. Musiken blir en tillflykt och orden blir ett sätt att skapa avstånd till det svåra.
Språket är det som fångar mig allra mest. Det fascinerar mig hur Smirnoff i så skickliga formuleringar kan säga så mycket. Hur hon in en mening kan lyckas baka in information som man lätt skulle missa om man inte läser uppmärksamt. Hur hon låter läsaren läsa mellan raderna och inte skriver allting på näsan åt en. Hennes sätt att leka med språket är lite annorlunda än i Kippo-serien men minst lika träffsäkert i denna bok. I denna bok blir det ännu tydligare vilken betydelse orden, och även musiken, kan ha i en människas liv. Musiken blir en tillflykt och orden blir ett sätt att skapa avstånd till det svåra.
June 28, 2021
Sockerormen är en mörk bok om när vuxenvärlden sviker och vilka konsekvenser det kan få. Jag är förtjust i Smirnoffs stil och läste Jana Kippo-trilogin med stor behållning (framförallt första och andra delen) och den stilen är framträdande också i den här boken.
Jag tyckte att boken tappade en del mot slutet, den var inte lika skarp där rent textmässigt men boken hade en mycket stark början. Smirnoff har ett bra öga för detaljer och skriver otroliga personporträtt.
Det var något med berättargreppet jag inte blev helt såld på, det växlade mellan huvudpersonens perspektiv i jag-form, till att följa en annan karaktär i tredje person. Hade lite svårt för det men trots det en väldigt bra om än mörk (!!!) bok
Jag tyckte att boken tappade en del mot slutet, den var inte lika skarp där rent textmässigt men boken hade en mycket stark början. Smirnoff har ett bra öga för detaljer och skriver otroliga personporträtt.
Det var något med berättargreppet jag inte blev helt såld på, det växlade mellan huvudpersonens perspektiv i jag-form, till att följa en annan karaktär i tredje person. Hade lite svårt för det men trots det en väldigt bra om än mörk (!!!) bok
May 24, 2021
Betyg: 4,5 av 5 - Jag är väl en av dom få som inte har läst den kända trilogin som Karin Smirnoff har skrivit, så det här var den första boken som jag har läst av författaren. Men jag ska absolut läsa fler böcker av henne, för jag tyckte att Sockerormen var en mycket bra bok, som jag absolut kan rekommendera. Lite jobbig att läsa ibland, på grund av tunga ämnen i boken, men den innehåller även humor, nostalgi, och vänskap.
August 18, 2023
Det är bara ELÄNDE!! Inte mer pedofili 2023 lova.
May 20, 2021
Agnes, Kristian och Miika lär känna varandra genom att de anses vara särbegåvade barn. De får undervisning av den tidigare musikern, och numera musikläraren, Frank Leide. Tillsammans bildar de en ensemble och får spela i kyrkor och på små konserter. Leide och musiken blir deras trygga punkt i en värld där andra vuxna sviker eller inte ser. Men hur trygg är egentligen Frank Leide?
OBS! Kan förekomma vissa spoilers, så läs på egen risk!
Jag var osäker på vad jag skulle tycka om en bok som handlar om pedofili. Jag hade inte behövt oroa mig. En del kanske väljer bort att läsa för att de inte klarar av när barn far illa. Och visst, det är tungt och jobbigt bitvis, men Sockerormen handlar om så mycket mer än vuxna som utnyttjar barn. Mellan Agnes, Kristian och Miika uppstår en stark och lojal vänskap som är fantastisk att läsa om. Jag är inte speciellt musikintresserad, men fascineras av hur Agnes tänker i musik och hur hon och Kristian kan skriva komplicerade musikstycken när de precis börjat skolan! Agnes är en underbar huvudperson, lillgammal på ett sätt, naiv på ett annat. Tyvärr missköts hon rejält av sin mamma, som inte är psykiskt frisk, och hon tvingas tidigt klara sig själv. Kristian har tragiskt nog självmordstankar i så unga år och jag vill bara krama och ta hand om honom. Ja, alla tre!
Smirnoff har ett eget språk som kanske inte uppskattas av alla, men jag blir bara mer och mer förtjust i det. Hon har även förmågan att levandegöra sina karaktärer så att det känns som om det är verkliga personer man läser om. Jag tyckte mycket om janakippo-trilogin, men Sockerormen är ännu bättre. Kanske främst för att janakippo inte är en speciellt sympatisk karaktär, även om hon är fascinerande. Agnes är hur sympatisk som helst och det är verkligen lätt att tycka om henne. Likadant är det med Kristian och Miika. Bland de vuxna är faktiskt de flesta osympatiska, men på olika sätt. Jag är också väldigt förtjust i de lätt surrealistiska inslagen, som t ex att Agnes kan prata med djur och har en råtta som vän! Jag tror faktiskt att det gör att jag kan "slå ifrån" mig de mer obehagliga händelserna som något som också är overkligt. Det gör det i alla fall lättare att läsa om de sexuella övergrepp som förekommer. För den som eventuellt är orolig så kan jag säga att det inte är något som beskrivs i detalj eller är något som Smirnoff "gottar sig" i. Jag får nog inse att jag fått en ny favoritförfattare och jag ser verkligen fram emot att se vad hon kommer med härnäst!
OBS! Kan förekomma vissa spoilers, så läs på egen risk!
Jag var osäker på vad jag skulle tycka om en bok som handlar om pedofili. Jag hade inte behövt oroa mig. En del kanske väljer bort att läsa för att de inte klarar av när barn far illa. Och visst, det är tungt och jobbigt bitvis, men Sockerormen handlar om så mycket mer än vuxna som utnyttjar barn. Mellan Agnes, Kristian och Miika uppstår en stark och lojal vänskap som är fantastisk att läsa om. Jag är inte speciellt musikintresserad, men fascineras av hur Agnes tänker i musik och hur hon och Kristian kan skriva komplicerade musikstycken när de precis börjat skolan! Agnes är en underbar huvudperson, lillgammal på ett sätt, naiv på ett annat. Tyvärr missköts hon rejält av sin mamma, som inte är psykiskt frisk, och hon tvingas tidigt klara sig själv. Kristian har tragiskt nog självmordstankar i så unga år och jag vill bara krama och ta hand om honom. Ja, alla tre!
Smirnoff har ett eget språk som kanske inte uppskattas av alla, men jag blir bara mer och mer förtjust i det. Hon har även förmågan att levandegöra sina karaktärer så att det känns som om det är verkliga personer man läser om. Jag tyckte mycket om janakippo-trilogin, men Sockerormen är ännu bättre. Kanske främst för att janakippo inte är en speciellt sympatisk karaktär, även om hon är fascinerande. Agnes är hur sympatisk som helst och det är verkligen lätt att tycka om henne. Likadant är det med Kristian och Miika. Bland de vuxna är faktiskt de flesta osympatiska, men på olika sätt. Jag är också väldigt förtjust i de lätt surrealistiska inslagen, som t ex att Agnes kan prata med djur och har en råtta som vän! Jag tror faktiskt att det gör att jag kan "slå ifrån" mig de mer obehagliga händelserna som något som också är overkligt. Det gör det i alla fall lättare att läsa om de sexuella övergrepp som förekommer. För den som eventuellt är orolig så kan jag säga att det inte är något som beskrivs i detalj eller är något som Smirnoff "gottar sig" i. Jag får nog inse att jag fått en ny favoritförfattare och jag ser verkligen fram emot att se vad hon kommer med härnäst!
July 12, 2021
Tack Bokförlaget Polaris för recex!
Sockerormen handlar om Agnes, Kristian och Miika som växer upp i Södertälje på åttiotalet. Det har inget särskilt gemensam förutom sin oerhörda förmåga att skapa musik. Tillsammans med musikläraren Frank Leide bildar de en ensemble och börjar turnera i kyrkor och mindre konserter. Men vem är egentligen den här Frank Leide - en trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla?
Det här är min första bekantskap med Smirnoff, och jag hade lite problem. Jag har hört att hennes skrivsätt är eget och det i sig hade jag inget problem med. Problemet ligger i att skrivsättet tar bort markeringar av att någon pratar, vilket gör det väldigt svårt att förstå vem som pratar när och om vad - och vad som sker i karaktärernas huvud. Jag hade problem med skrivsättet boken igenom, vilket verkligen försvårade min läsning för det. Jag har fortfarande trilogin att läsa och jag kommer ge den en chans.
Men, Sockerormen, är en väldigt speciell bok. Jag vet inte riktgt vad jag förväntade mig men det var inte det jag fick som jag hade förväntat mig. Jag var faktiskt tvungen att lägga undan boken några veckor för att låta hjärnan förstå vad boken egentligen handlar om och samla mina tankar kring det. Karin Smirnoff har en fantastisk förmåga att skapa karaktärer som både känns verkliga, utsatta och djupa. Det känns som att jag verkligen känner Miika, Agnes och Kristian - och jag vet att det kommer ta otroligt lång tid för mig att dessa karaktärer lämnar mitt minne. Boken är så många lager och jag tror den hade passat perfekt till en bokcirkel. Den handlar om utanförskap, tilliten till vuxenvärlden, barn som måste bli vuxna för fort och om vänskap.
Sockerormen handlar om Agnes, Kristian och Miika som växer upp i Södertälje på åttiotalet. Det har inget särskilt gemensam förutom sin oerhörda förmåga att skapa musik. Tillsammans med musikläraren Frank Leide bildar de en ensemble och börjar turnera i kyrkor och mindre konserter. Men vem är egentligen den här Frank Leide - en trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla?
Det här är min första bekantskap med Smirnoff, och jag hade lite problem. Jag har hört att hennes skrivsätt är eget och det i sig hade jag inget problem med. Problemet ligger i att skrivsättet tar bort markeringar av att någon pratar, vilket gör det väldigt svårt att förstå vem som pratar när och om vad - och vad som sker i karaktärernas huvud. Jag hade problem med skrivsättet boken igenom, vilket verkligen försvårade min läsning för det. Jag har fortfarande trilogin att läsa och jag kommer ge den en chans.
Men, Sockerormen, är en väldigt speciell bok. Jag vet inte riktgt vad jag förväntade mig men det var inte det jag fick som jag hade förväntat mig. Jag var faktiskt tvungen att lägga undan boken några veckor för att låta hjärnan förstå vad boken egentligen handlar om och samla mina tankar kring det. Karin Smirnoff har en fantastisk förmåga att skapa karaktärer som både känns verkliga, utsatta och djupa. Det känns som att jag verkligen känner Miika, Agnes och Kristian - och jag vet att det kommer ta otroligt lång tid för mig att dessa karaktärer lämnar mitt minne. Boken är så många lager och jag tror den hade passat perfekt till en bokcirkel. Den handlar om utanförskap, tilliten till vuxenvärlden, barn som måste bli vuxna för fort och om vänskap.
August 18, 2021
I början av året läste jag janakippo-trilogin och, som många andra, älskade jag den. Jag har läst väldigt många recensioner av Sockerormen. Därav visste jag att många upplever boken som jobbig och tung.
Boken är jobbig, ja – hemska familjesituationer och vuxna som utnyttjar barn. Men den är också fin på sina ställen. Agnes, Miikas och Kristians vänskap gör allt lite lättare. Det är också intressant att få läsa om världen ur Agnes ögon. Jag tycker att Smirnoff gör ett väldigt bra jobb i hur hon beskriver världen från ett barns perspektiv – ord och beskrivningar som jag vanligtvis inte ser i böcker. Sedan uppskattar jag verkligen musikens roll i boken. Det är fint att läsa om hur den både hjälper, och i vissa fall stjälper. Frank Leide är en väldigt jobbig person att läsa om. Men hans perspektiv tillförde en del.
Det jag dock älskar mest med boken, och Karin Smirnoff överlag, är hennes fantastiska språk. Det är enkelt, snabbt och ibland svårt. Vissa delar är svårtolkade, andra inte alls. Trots att boken ibland är jobbig gör det rappa språket att jag tänker “bara ett kapitel till” hela tiden. Det är finurliga formuleringar och några skiljetecken förutom punkt finns inte.
Trots jobbiga ämnen och fruktansvärda öden tycker jag att boken är värd att läsas. Jag vill väldigt gärna ha en fortsättning – vad kommer att hända med Agnes, Miika och Kristian? (Frank Leide, däremot, klarar jag mig utan i en potentiell uppföljare.)
Boken är jobbig, ja – hemska familjesituationer och vuxna som utnyttjar barn. Men den är också fin på sina ställen. Agnes, Miikas och Kristians vänskap gör allt lite lättare. Det är också intressant att få läsa om världen ur Agnes ögon. Jag tycker att Smirnoff gör ett väldigt bra jobb i hur hon beskriver världen från ett barns perspektiv – ord och beskrivningar som jag vanligtvis inte ser i böcker. Sedan uppskattar jag verkligen musikens roll i boken. Det är fint att läsa om hur den både hjälper, och i vissa fall stjälper. Frank Leide är en väldigt jobbig person att läsa om. Men hans perspektiv tillförde en del.
Det jag dock älskar mest med boken, och Karin Smirnoff överlag, är hennes fantastiska språk. Det är enkelt, snabbt och ibland svårt. Vissa delar är svårtolkade, andra inte alls. Trots att boken ibland är jobbig gör det rappa språket att jag tänker “bara ett kapitel till” hela tiden. Det är finurliga formuleringar och några skiljetecken förutom punkt finns inte.
Trots jobbiga ämnen och fruktansvärda öden tycker jag att boken är värd att läsas. Jag vill väldigt gärna ha en fortsättning – vad kommer att hända med Agnes, Miika och Kristian? (Frank Leide, däremot, klarar jag mig utan i en potentiell uppföljare.)
July 24, 2021
Det är en stark 3.5 med snudd på 4 men det var en bok som vältrade sig i olyckan på ett sätt jag kanske inte var beredd på, lite likt Ett Litet Liv (om än ändå mästerligt skriven. Då Smirnoff har ett språk utom det vanliga.)
Att ALLA män var pedofiler var lite jobbigt, men jag förstår att det säger något om att vem som helst kan vara pedofil, vem som helst kan vara en förövare.Det och att barnen var så himla vuxna fast de bara var fem å sex å nio kändes emellanåt lite överdrivet. Men jag kan ta fiktionen för vad den är.
Gillade den fantastiska tematiken & här var barnets fantasi & verklighet väldigt bra skildrat. Att dra fram det som finns inom barnen (innan det kvävs av de vuxna) & låta det bli verklighet. Få liv.
När Karl-Henrik lämnade Agnes kände jag mig lika sviken och ledsen som hon. Det var skitjobbigt. Så i det avseendet kan man säga att boken fick en att känna något lida med och vilja ta hand om alla de övergivna barnen.
Att ALLA män var pedofiler var lite jobbigt, men jag förstår att det säger något om att vem som helst kan vara pedofil, vem som helst kan vara en förövare.Det och att barnen var så himla vuxna fast de bara var fem å sex å nio kändes emellanåt lite överdrivet. Men jag kan ta fiktionen för vad den är.
Gillade den fantastiska tematiken & här var barnets fantasi & verklighet väldigt bra skildrat. Att dra fram det som finns inom barnen (innan det kvävs av de vuxna) & låta det bli verklighet. Få liv.
När Karl-Henrik lämnade Agnes kände jag mig lika sviken och ledsen som hon. Det var skitjobbigt. Så i det avseendet kan man säga att boken fick en att känna något lida med och vilja ta hand om alla de övergivna barnen.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Displaying 1 - 30 of 301 reviews