Tänk att du en dag får en dagbok av din dotter. Hon är drygt tjugo år gammal och nyfiken på hur det egentligen är att vara femtio. Du lovar att du ska skriva, åtminstone någon gång i veckan. Men vad finns det egentligen att skriva om? Hur spännande kan det vara att följa en femtioårig kvinnas liv i Göteborg?
Det blir mot alla odds ett fullspäckat år – som innefattar både livsbejakande vinkvällar i Göteborg och meditationsläger på Österlen. Klimakterievallningar och läkarjobb på Sahlgrenska. En trygg sambo och en tjugo år yngre (skitsnygg) AT-läkare. Och så var det det där med relationen till mamma och syrran … Det är inte helt okomplicerat att vara mitt i livet.
Dagboken jag aldrig skrev är en humoristisk, varm och äkta bladvändare – en medelålders Bridget Jones nedsläppt mitt bland Göteborgs spårvagnar.
Jag älskar Jessikas humoristiska sätt att skriva på. Hon skulle till och med kunna få en inköpslista att bli intressant, tror jag! Superhärlig och rolig bok som jag bara slukade.
Åh, jag tyckte om den här boken. En feel-good utan naiva (unga) kvinnor som rodnar och "tihi"-ar sig genom livet. En 50-årig läkare som går på Summerburst, funderar på om hon har en livskris, stör sig på bonussonen (innan hon lär känna honom), toksvettas (klimakteriet), vill absolut inte bli mormor och allt som oftast skulle vilja döda någon. Den känns ärlig, trovärdig som tusan och språket är roligt, med både ironi och cynism. Och ja, jag känner igen mig i en hel del. Stänger boken med ett leende.
Jag tycker verkligen om den här boken och att det handlar om livet så som det är utan försköning, en medelålders kvinna som brottas med familjeproblem, jobb, klimakteriet och att få ihop livet helt enkelt.
Som en nutida medelålders Bridget Jones i Göteborg. Fantastiskt uppläst av Klara Zimmergren. Läs eller lyssna! Så bra!
En rolig och lättläst bok som gick fort att ta sig igenom, blev dock väldigt avskrämd från att hamna i klimakteriet så jag hoppas det dröjer ett tag till tills dess! Kommer definitivt läsa eller lyssna på uppföljaren!
Lyssnade på ljudboken. Uppläsaren är fantastisk och passar så bra till boken. Boken lyfter så mycket jobbiga saker, klimakteriet, att bli mormor när man inte vill vara så gammal, taskig relation till bonusarna, mamma och syster mm. Men det är med så mycket humor så jag skrattar högt flera gånger per lyssning.
Hade riktigt höga förväntningar på denna boken men blev så galet besviken. Visst har boken en handling men jag förstår verkligen inte varför den här boken skrevs överhuvudtaget.
Det finns ingen direkt röd tråd, mer än att hon ska skriva en dagbok som inte skrivs och handlingen är lika intressant som att Scrolla i Facebook-flödet, inget som tillför mig någonting. Dessutom rejält besviken på att sahlgrenskas sjukhus beskrivs på felaktigt sätt, akuten på Sahlgrenska tar absolut inte emot barn utan då får man vända sig till Barnakuten på östra sjukhuset och detsamma gäller förlossningen, Det finns varken förlossning eller BB på Sahlgrenska utan även här hänvisas man till Östra, Vilket för mig är två stora faktafel och det gick inte att relatera alls till hennes jobb. Dessutom har boken flera stavfel och jag är absolut inte pryd av mig, men att läsa om någons torra vagina sida upp och sida ner är för mig helt oförståeligt varför det ens ska skrivas? och den enda egentliga saken som hela tiden återkommer är hennes vallningar??? Jag vet inte ens varför boken får en tvåa Men den är ju lite bättre än en etta... Eller nääö...
Betyg: 3,5 av 5 - Jag läser ju mest deckare och thrillers, och i andra hand romaner. Men ibland så kan jag sticka emellan med en feelgood. Och den här tyckte jag om, den var lättsam och humoristisk. Handlar om ett år i en kvinnas liv, som är i femtioårsåldern och bor i Göteborg. Lyssnade till största delen på den, och den var mycket bra inläst av Klara Zimmergren. Kan rekommenderas.
Nja, inte alls i min smak och jag är för ung för att kunna relatera till klimakteriebesvären. Övervägde flera gånger att inte läsa klart. Viss humor räddar den dock från en etta.
Dagboken jag aldrig skrev är en underhållande feelgood som passade perfekt att läsa i Göteborg, även för en person som inte kunde så mycket om stan. Jag löste det såklart genom att titta på kartor på mobilen och också titta på en del bilder för att få en känsla för miljön. Det gjorde att jag nu har lite bättre koll på var en del saker ligger än tidigare. För det är en hel del miljöreferenser (restauranger, träningsställen, bostadsområden osv) i Dagboken jag aldrig skrev, vilket kan vara både en fördel och en nackdel, beroende på smak.
Jag är 50+ och har gått igenom klimakteriet. Det bidrog antagligen till att jag tyckte Dagboken jag aldrig skrev var bra och på sina ställen så underhållande att jag skrattade högt. Och det händer inte så ofta. Men har man varit i en liknande situation och en författare som Jessika Devert lyckas formulera det på ett så ironiskt och träffande sätt så blir det underhållande. Betydligt mer underhållande än när det hände… Jag undrar dock hur den landar hos personer som inte är kvinnor i en viss ålder? Hur roligt är det att läsa om vallningar och torra slemhinnor? Vansinnigt kul tycker jag, men hade mitt 24-åriga jag tyckt det? En beskrivning som jag också tyckte var riktigt underhållande var beskrivningen av kulturtanter.
Dagboken jag aldrig skrev är en vardagsbeskrivning. Det händer saker, men inte mer än det gör i en vanlig persons vardag. Och det räcker alldeles utmärkt för att det ska bli en läsvärd bok. Man behöver inte kasta in en massa forcerade händelser, som en del författare gör. På det här sättet ökar igenkänningsfaktorn.
Jag tycker om huvudkaraktären och hennes inställning till livet. Beskrivningen av relationen till sambon är fin, och något som sällan brukar beskrivas så bra. En sund relation mellan två vuxna människor, som ser varandra. Däremot är jag inte så förtjust i historien om AT-läkaren. Relationen till och funderingarna om styvsonen känns realistiska och bra beskrivna. Hennes relation till sin mamma och syster förstår jag inte, eller snarare så begriper jag inte hur hon kan avfärda dem bägge två. Det är som att något fattas, någon bakgrund som man som läsare inte har.
Dagboken jag aldrig skrev var en positiv överraskning, och jag läser gärna mer av Jessika Devert. Sen vill jag såklart också läsa mer (kanske av andra författare?) om Göteborg.
Bokrecension: Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert
Handling: Vi får följa en 50-årig kvinnas resa under ett år. Hon får en dagbok av sin dotter, som är drygt 20 år gammal, som är nyfiken egentligen hur det är att vara femtio. Hon lovar att skriva i dagboken men hon vet egentligen inte vad hon ska skriva. Förutom det jobbar hon som AT-chef på Sahlgrenska. Hon bor med sin sambo, som även han jobbar i sjukhuset som läkare. Samtidigt som hon försöker hitta en bra balans mellan jobbet och det privata hamnar hon även mitt i klimakteriekrisen där hon får vallningar efter vallningar. För att livet inte ska vara ännu lättare får hon även reda på att hon ska bli mormor, vilket hon avskyr. Hon vill inte bli äldre och hon vill inte bli mormor. Samtidigt som hon är bekväm med det hon har vill hon ändå testa på något nytt, vilket komplicerar hennes liv ännu mer.
Recension: En feelgood på bästa sätt! Huvudkaraktären är en sådan karaktär som man både älskar men även hatar. Hon sätter sig i situationer som man ibland vill skrika: ”Är du helt dum i huvudet?” samtidigt som man tänker ”ja men hon är rätt osäker just nu”. Karaktärerna är välbeskrivna. Jag tycker att man känner igen alla karaktärer och man känner även sympati för varje karaktär, vilket kan vara svårt att förmedla som författare men hon har gjort det med bravur. Språket i boken är humoristisk som tilltalar alla. Även om man inte känner igen sig i klimakteriebesvären är det ändå roligt men även innehållsrikt att följa med den resa. Snacka om åldersnoja som huvudkaraktären hade. Jag avgudar även hur en 50-årig läkare går på Summerburst, samtidigt som hon toksvettas och fasar över att bli mormor. Boken är ärlig, trovärdig och rolig! Det som sänkte bokens betyg var nog att jag ville ha mer i djupgående till varför hennes relation till hennes syster är som den är. Jag ville även veta vad hände efteråt när hennes dotter fick barnet.
Kvinnan i boken är läkare mitt i livet. Hon lever med sin Rikard och har en vuxen dotter och en bonusson som är 17. Hon ska snart fylla femtio. Av sin dotter får hon i början av året en dagbok, för att under kommande månader skriva och sedan lämna tillbaka till dottern. Inget hon är helt bekväm med och skrivandet blir lite sporadiskt. Men vad kan man berätta för sin dotter? Inte vill hon veta allt om sin mamma? 📚 Livet som skildras i boken är väldigt långt ifrån mitt eget. Jag kan inte alls relatera till eller känna något för karaktärerna och höll på att ge upp flera gånger. Hade högre förväntningar. Tack för att jag fick läsa 🙏🏼 - av 5📚 #dagbokenjagaldrigskrev @devert @printzpublishing #caritasläsning2021 #13 #älskarattläsasvenskt
En nästan 50-årig kvinna får en dagbok av sin dotter med en önskan om att ”skriva hur det är att bli 50”. Det tas inte emot med stor entusiasm, snarare en undran över vad som skulle vara intressant att läsa om från hennes liv. Men hon lovar att försöka skriva lite varje vecka. Det händer mycket saker på ett år! Klimakteriebesvär, festkvällar, en ny snygg läkarkollega, tjafs med bonussonen, festival, solresa och en rädsla för att bli mormor. Massor med saker som inte alls går att dela med sig av till sin dotter så det blir nog inte så mycket dagbok, eller?
Lättläst och småkul när vi får följa med i livet på en nästan 50-åring och allt vad det innebär med klimakteriebesvär och och åldersnoja över utflugna barn som växer upp.
En feelgod när jag verkligen behövde en, efter en ganska kämpig vecka. Jag skrattade högt så många gånger vilket fick familjen att undra om jag var knäpp. Jessika har ett humoristisk språk som tilltalar mig mycket och även om jag inte är i rätt ålderspann för att kunna känna igen mig i klimakteriebesvären eller åldersnojan så har jag nu fått en väldigt målande bild på varför jag inte längtar dit.
Jag är lite förbryllad över syskon-/familjerelationen och känner att jag antagligen saknar en del pusselbitar, för där tappar man mig lite, men kanske beror det på att jag generellt har svårt för när vuxna människor beter sig som barnungar..
Jag blev stormförtjust i boken. Vi uppmanas ju ständigt även ur välmåendets synvinkel att skriva ner våra tankar, utnyttja dagböcker till allt möjligt. Att få del av en annas "dagbok" som är i samma ålder, fastän lite annat läge var ganska intressant. Nu tror jag ju inte att denna bok intresserar någon anna än den som hör till samma grupp som protagonisten, men härligt tröstande var den. Det allmänna budkspate om att kärlek är bäst och att man får säga nej även till sina närmaste släktingar var ganska skön. Dessutom ska något sägas för hur bra systerlig acceptans och stöd oss kvinnor emellan är när den är som bäst!
Vi kvinnor är verkligen olika och unika varelser. JA! Klimakteriet var INTE kul. Kanske hade det varit något lindrigare om någon upplyst mig om hur bra hormonplåster var…
Jag är 57 år. Jag har njutit varje dag (och under dotterns graviditet) att vara mormor. Jag blev mormor när jag var 43. Stolt mormor! När vi besökte förlossningen var jag OTROLIGT TACKSAM att det INTE var JAG som hasade runt med värkar i korridoren. Jag hade gjort mitt x3…
Hur ska en mormor vara?!?
Att inte boken får högre betyg beror på att jag tycker att huvudpersonen är så himla självisk, gnällig och omogen, vilket stör mig rejält.
En bok som handlar om en läkare som ska fylla 50 år, hon får en dagbok av sin dotter där hon ska skriva om sitt 50 åriga år. Hon tränar är lycklig sambo, barn och bonusbarn och flörtar med en ung läkare på jobbet. Går ut o blir full på polkashot. Samtidigt som hon får vallningar och mår dåligt av klimakteriet. Och pricken över i ska bli mormor, hon som bara är 49 år redan! Bra bok om hur det är o bli medel ålders och humör som en 15 åring.
Har svårt för böcker som är skrivna i dagboksform. Tycker egentligen att historien hade klarat sig utan den formen. Efter ett tag fastnade jag ändå i historien och med ett visst intresse då jag är nyfiken på hur klimakteriet kan vara för kvinnor. Bra att böcker skrivs i detta ämne. En okej bok, inte mer.
Rolig, intressant och lite igenkänning också (även om jag har några år kvar till 50). Jag gillar att den faktiskt känns äkta och realistisk hela vägen - dessutom lyssnade jag på den och älskar göteborgskan 👍🏻
Jovisst, en feelgood - men helt i avsaknad av klyschor som genren annars är känd för. Så lätt att relatera och så mysig! Tänkvärd och inspirerande. Meditation, yoga och akupunktur skriver jag upp på min kom-ihåg-lista.
Jag brukar alltid säga att jag inte gillar feelgood men det är nog dags att omvärdera det. Det här är roligt, rörande och träffsäkert. Stor igenkänning på det mesta.
Många verkar ju uppskatta den här boken men jag själv hade lite svårt för den. Visst fanns det bra delar med själva storyn, eller överlag var den bra. Men jag hade alldeles för svårt med HUR den var skriven. Som en dagbok med ändå inte, eller?
Äntligen en roman där klimakteriet (också) får ta plats. Behövs fler sådana, så befriande att läsa om. En jäkligt bra idé att bygga historien runt dagboken som aldrig blev skriven.
Feelgood som lockade till mycket skratt. Rolig och fyndig och Klara Zimmergren var en fantastisk uppläsare. I vanliga fall är jag lite tveksam till ljudböcker men denna var suverän att lyssna på.
Om en övergångsperiod, på flera sätt. Att kroppen blir äldre, relationerna ändras, gränserna dras och tvivlet växer. Lättläst och kräver nog viss igenkänningsfaktor för att underhålla.