Neuroticism--the tendency to experience negative emotions, along with the perception that the world is filled with stressful, unmanageable challenges--is strongly associated with anxiety, depression, and other common mental health conditions. This state-of-the-art work shows how targeting this trait in psychotherapy can benefit a broad range of clients and reduce the need for disorder-specific interventions. The authors describe and illustrate evidence-based therapies that address neuroticism directly, including their own Unified Protocol for transdiagnostic treatment. They examine how neuroticism develops and is maintained, its relation to psychopathology, and implications for how psychological disorders are classified and diagnosed.
Mycket bra. Lite väl teknisk men samtidigt en bok enbart för verksamma inom området.
Det som är mest slående är hur lika KBT-paradigmets transdiagnostiska processbaserade/funktionella tänk överlappar något enormt med modern PDT:s konflikttriangel.
Centrala inslag i Barlows föreslagna modell, som utgör Unified Protocol (som har duktigt med evidens) bygger på en mängd byggstenar varav alla går att återfinna inom psykodynamisk idétradition inom ett spann över 30-70 år sedan. Men såklart med andra ord och femfaktormodellen som ryggrad för teorin. Återuppfinna hjulet osv.
I vilket fall, bra att psykoterapi som fält rör sig allt mer mot transdiagnostiskt tänk, med ett centralt fokus på affekttolerans, ångestreglering, brytande av försvar (undvikande beteenden), ökad mentaliseringsförmåga (kognitiv flexibilitet) och vikten av anknytningsrelationer.
En viktig bok i rätt riktigt inom det diagnostiska och terapeutiska fältet, dock lite tradigt skriven.
Bokens primära poäng ligger i att istället för att använda oss av hundratals olika diagnoser för att konceptualisera och behandla psykiskt lidande så bör vi rikta blicken mot mer övergripande underliggande faktorer. Här presenteras en sådan faktor: neuroticism. Ett personlighetsdrag som i breda termer kan beskrivas som en benägenhet att uppleva negativa känslor. Denna benägenhet är starkt kopplad till utvecklandet, vidmakthållandet och svårighetsgraden av symptom för framför allt ångestrelaterade och depressiva symptom.
Författarna bygger upp en gedigen tes om varför det här synsättet är fördelaktigt över ett DSM- och manualbaserat tänkesätt. Stundvis blir det lite väl snårigt och överdetaljerat med vad som känns som onödigt många referenser till diverse korrelationsstudier. Men men, de har gjort ett starkt jobb med att backa upp sin teori, det ska de ha. Samtidigt blir det hela nästa lite skrattretande då flera idéer och teorier som läggs fram, i en banbrytande ton, är sådant som det psykodynamiska fältet pratat om i årtionden (har författarna aldrig hört talas om konflikttiangeln?). Ett exempel är termen ”undvikande emotionell coping”, vilket är ”försvar” fast på KBT-språk då. Eller när de presenterar idén om att använda sig av interventioner som specifikt fokuserar på aversiva reaktioner vid känsloupplevelser för att bidra till förbättring. Något det affektfokuserade spåret förespråkat sedan länge. The list goes on så att säga..
Hur som helst, jag gillar att det iallafall rör sig i denna riktigt. Där en större emfas läggs vid känslors betydelse samt där interventioner inte riktar sig mot symptomreducering utefter specifika DSM-kriterier utan istället försöker angripa underliggande personlighets/temperamentsrelaterade faktorer. Mot slutet av boken presenteras ett förslag på hur man kan jobba terapeutiskt med detta, vilket är KBT-metoden Unified Protocol (UP). Har tidigare inte varit särskilt insatt i denna metod men tycker författarna gör ett fint jobb med att presentera hur man kan jobba med UP-interventioner utifrån olika patientfall. Som nämnt är det ett större fokus på känslor (ofta psykoedukativt), sedan finns det även inslag av mindfulness (i linje med tredje vågens KBT), ihop med typiska beteendeterapeutiska interventioner som exponering och beteendeaktivering.
Gillar även diskussionen i sista kapitlet rörande andra potentiella underliggande sårbarhetsfaktorer utöver neuroticism.
نگاهی تازه برای چارچوببندی اختلالات هیجانی براساس ویژگیهای شخصیتی؛ اینکه چرا شکل میگیرند، ماندگار میشوند و زندگی را مختل میکنند به علاوهی نگرشی نو به درمان آنها.
نوروتیسیزم (شاید روانرنجورخویی معادل متناسبی برای آن باشد) در ادبیات روانشناسی به صفتی شخصیتی اشاره دارد که افرادِ دارای سطح بالایی از آن معمولاً هیجانات منفی (غم، خشم، اضطراب و...) را شدیدتر و بیشتر از دیگران تجربه میکنند، در نگاه به جهان ناامنی، تهدید و خطر زیادی احساس میکنند و در امتداد این نگاه، باور دارند که از پسِ این مشکلات و چالشهای دنیای خطرناکِ بیرون برنمیآیند.
ایدهی کتاب این است که این ویژگی شخصیتی (که مفصلاً هم به دلایل شکلگیری آن در کودکی میپردازد)، از طریق مکانیسمی به نام «واکنش بیزارگونه» به احساسات منفی Aversive reactivity به سمت شکل گرفتن اختلالهای مختلفی مثل انواع اضطرابها، افسردگی، وسواس، شخصیت مرزی و... پل میزند. این مکانیسم ابعاد مختلفی از جمله حساسیت بالا به اضطراب، بیتحملی نسبت به ابهام، بازداری رفتاری/اجتناب تجربی و عدم تحمل رنج و پریشانی، دارد.
پیامِ زیرین تمام اینها یک چیز است: احساسات منفی نه مطلوبند و نه قابل تحمل. باید از آنها به هر طریقی دوری کرد.
با چنین نگرشی، فرد طیفی وسیع از رفتارهای ناکارآمد اجتنابی را (از فرارهای گلدرشتِ موقعیتی تا اجتنابهای خیلی ظریف و زیرکانه مثل کمالگرایی، نگرانی افراطی، اجبارهای وسواسی، پرخوری، مصرف الکل و حتی حضور یک قرص مخصوص در جیب) به کار میبندد که همگی در کوتاهمدت –بهظاهر– او را از شر آن حالت ناخوش عاطفی خلاص میکند اما آن هیجان بیبروبرگرد باز میگردد و چرخهی معیوبی از باتلاق آسیبشناسی روانی میسازد تا رفتهرفته زندگی شخص را مختل کند.
در نتیجه، روانرنجورخویی و استراژیهایی که همراهیاش میکنند به شکلگیری یک اختلال هیجانی دامن میزنند. در واقع فقط گرایش به تجربهی هیجانهای منفی شدید نیست که مشکلساز میشود، بلکه انواع بسیار گسترده و پیچیدهای از کنشهای انسانی (رفتاری، شناختی یا حتی فیزیولوژیک) هم هست که با تلاش برای پس زدن این هیجانها نه تنها انرژی روانی شخص را هدر میدهد، بلکه به تدریج زندگی او را آنقدر محدود میکند تا چیزی باقی نماند الا فراری بیزارگونه از خود.
Very helpful as a grad student wanting to specialize in treating anxiety disorders using UP. This gave me so much insight and understanding in a structured manner. I feel more confident going into practicum now that I understand the function of neuroticism and how to assist clients in looking at the world in a new way
Sauer-Zavala and Barlow deliver on this one —Marshaling a massive body of literature to propose a novel model of psychopathology. The scope of this is pretty astounding. I think this sets a new benchmark and anyone in healthcare would benefit from giving this a read.