What do you think?
Rate this book
Jag skriver över ditt ansikte
Du säger: "Vad heter din mor nu igen?"
Jag svarar: "Det är ju du. Du är min mor."
I "Jag skriver över ditt ansikte" följer Anna-Karin Palm sin mors gradvisa försvinnande in i alzheimers sjukdom, och försöker förstå mammans livshistoria och hur den påverkat henne själv och familjen. Det blir en berättelse om klassresa och livshunger, om familjehemligheter och en komplicerad mor-dotter-relation, som till slut kan landa i ett slags försoning.
Anna-Karin Palm reflekterar över minne, skrivande och hur ett livs berättelse formas. "Jag skriver över ditt ansikte" är en stark och berörande skildring av ett kvinnoöde, men också av en familj som förändras i dödens närhet.
Jag svarar: "Det är ju du. Du är min mor."
I "Jag skriver över ditt ansikte" följer Anna-Karin Palm sin mors gradvisa försvinnande in i alzheimers sjukdom, och försöker förstå mammans livshistoria och hur den påverkat henne själv och familjen. Det blir en berättelse om klassresa och livshunger, om familjehemligheter och en komplicerad mor-dotter-relation, som till slut kan landa i ett slags försoning.
Anna-Karin Palm reflekterar över minne, skrivande och hur ett livs berättelse formas. "Jag skriver över ditt ansikte" är en stark och berörande skildring av ett kvinnoöde, men också av en familj som förändras i dödens närhet.
236 pages, Hardcover
Published April 12, 2021
3 people are currently reading
182 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 35 reviews
October 2, 2021
Det här är inte en bok primärt om Alzheimers sjukdom, som jag förväntade mig. Det är en biografi om författarens mamma innan, under och efter sjukdomen, deras relation och författaren själv. Jag var helt oförberedd på att bli så berörd som jag faktiskt blev av att läsa om den här mor-dotter-relationen. Det är nämligen inte temat döden som skakar om mig mest.
Anna-Karin Palm beundrade sin mamma som började studera till läkare vid 38 års ålder med sex års folkskola i bagaget. Och visst är det beundransvärt att hon som trebarnsmamma skaffade sig ett eget rum att studera i. Hon drog med sin familj på en kulturell klassresa och vägrade foga sig i jantelag och kritik om att verka märkvärdig. Men hon styrde också familjen och lät sitt kontrollbehov och sina känslor gå ut över alla andra.
”Vi [Anna-karin och hennes syster] är båda mycket bra på att lyssna, läsa av och känna in andra människor. Vi är mycket bra på att ha överseende med andras egendomligheter. Vi har båda erfarenhet av psykiskt sjuka eller labila väninnor, vars mörka trollkrets vi dragit in i och som vi ofta utnyttjats av på olika sätt. Vi har lätt att glömma våra egna känslor och fokusera på andras. När det blir för svårt retirerar vi gärna, vi konfronterar inte men skyddar oss genom att gå iväg, lämna, dra oss undan.”
Här finns tankar och emotioner som jag tänker är speciella för mig, nedlagda av Palm. Och det är som om en hand kommer ut och tar min. Jag vet inte hur det kan vara att jag känner igen mig så starkt i det Palm nedtecknar. Kanske kan en förklaring vara att jag liksom hon är storasyster, liknande uppväxter eller mödrar har vi då i alla fall inte.
Naturligtvis är det i första hand Palms författarbegåvning som gör att texten slår an i mig. Hennes ömsinta röst, genuin och mogen tilltalar mig enormt. Språkbruk och stildrag faller mig precis i smaken. Läsupplevelsen är både sensorisk och intellektuell. Hon lyckas skriva om sig själv och de sina och ändå lyfta stoffet till en allmänmänsklig nivå. Jag känner för Palm och hennes mamma, och för mig själv och för hela mänskligheten när jag läser. Vetskapen om livets gång med döden som avslut (befrielse i vissa fall) uppfyller mig starkt. Vad vi kämpar och håller på allesammans. Det är fint och så hemskt sorgligt också. Tänker jag.
Porträttet Palm tecknar av sin mamma är uttrycksfullt och med försonande uppsåt. Det är en fördjupad bild skapad ur förstående och utan dömande blick men ändå komplex och verkligen inte unilateral. Läsningen satte igång tankar på min egen position som dotter och ännu mer som mamma. Hur svårt det är att balansera mellan att vara en slags förebild, ha ett eget liv och samtidigt vara intresserad av och engagera sig i sina barns liv. Det där att barnen måste frigöra sig från mig som mor, se mina baksidor och kunna kritisera mig är helt okej om jag bara fick ha kvar en nära relation till dem. Jag bli förtvivlad när jag tänker på att vi ska skiljas åt och leva separata liv. Som Palm gjorde med sin mor.
Trots det gravallvarliga ämnet finns här både humor och hopp. Demensen tycks faktiskt frigöra den styrande mamman och hon får uppleva lyckliga stunder i sin sjukdom.
Anna-Karin Palm beundrade sin mamma som började studera till läkare vid 38 års ålder med sex års folkskola i bagaget. Och visst är det beundransvärt att hon som trebarnsmamma skaffade sig ett eget rum att studera i. Hon drog med sin familj på en kulturell klassresa och vägrade foga sig i jantelag och kritik om att verka märkvärdig. Men hon styrde också familjen och lät sitt kontrollbehov och sina känslor gå ut över alla andra.
”Vi [Anna-karin och hennes syster] är båda mycket bra på att lyssna, läsa av och känna in andra människor. Vi är mycket bra på att ha överseende med andras egendomligheter. Vi har båda erfarenhet av psykiskt sjuka eller labila väninnor, vars mörka trollkrets vi dragit in i och som vi ofta utnyttjats av på olika sätt. Vi har lätt att glömma våra egna känslor och fokusera på andras. När det blir för svårt retirerar vi gärna, vi konfronterar inte men skyddar oss genom att gå iväg, lämna, dra oss undan.”
Här finns tankar och emotioner som jag tänker är speciella för mig, nedlagda av Palm. Och det är som om en hand kommer ut och tar min. Jag vet inte hur det kan vara att jag känner igen mig så starkt i det Palm nedtecknar. Kanske kan en förklaring vara att jag liksom hon är storasyster, liknande uppväxter eller mödrar har vi då i alla fall inte.
Naturligtvis är det i första hand Palms författarbegåvning som gör att texten slår an i mig. Hennes ömsinta röst, genuin och mogen tilltalar mig enormt. Språkbruk och stildrag faller mig precis i smaken. Läsupplevelsen är både sensorisk och intellektuell. Hon lyckas skriva om sig själv och de sina och ändå lyfta stoffet till en allmänmänsklig nivå. Jag känner för Palm och hennes mamma, och för mig själv och för hela mänskligheten när jag läser. Vetskapen om livets gång med döden som avslut (befrielse i vissa fall) uppfyller mig starkt. Vad vi kämpar och håller på allesammans. Det är fint och så hemskt sorgligt också. Tänker jag.
Porträttet Palm tecknar av sin mamma är uttrycksfullt och med försonande uppsåt. Det är en fördjupad bild skapad ur förstående och utan dömande blick men ändå komplex och verkligen inte unilateral. Läsningen satte igång tankar på min egen position som dotter och ännu mer som mamma. Hur svårt det är att balansera mellan att vara en slags förebild, ha ett eget liv och samtidigt vara intresserad av och engagera sig i sina barns liv. Det där att barnen måste frigöra sig från mig som mor, se mina baksidor och kunna kritisera mig är helt okej om jag bara fick ha kvar en nära relation till dem. Jag bli förtvivlad när jag tänker på att vi ska skiljas åt och leva separata liv. Som Palm gjorde med sin mor.
Trots det gravallvarliga ämnet finns här både humor och hopp. Demensen tycks faktiskt frigöra den styrande mamman och hon får uppleva lyckliga stunder i sin sjukdom.
May 8, 2021
"Varje familj har sin berättelse, och i varje berättelse finns det sådant som utelämnas, sådant som inte benämns, som får stanna i skuggorna. Hemligheterna som kanske med sin tystnad formar berättelsen lika mycket som det som faktiskt utsägs."
April 28, 2021
Så otroligt vackert om mödraskap och sjukdom och oändlig kärlek.
April 29, 2021
Först blir jag nästan irriterad, för att bilden som målas upp av modern är så fantastisk. Men jag anar också att mörkare stråk kommer att visa sig, vilket det också gör. Hur moderns personlighet rymt så mycket, glädje och entusiasm, hypokondri och nästan egocentrism, ett stort behov av att vara i centrum. Bilden är nyanserad, uttömmande, ärlig och Palms framskrivande av sig själv i skrivandet likaså. Mycket fint mot slutet om att skriva biografi också.
February 13, 2024
Fantastisk. Finstämd. Ärlig. Blev så oerhört berörd. Grät under läsningen för första gången på många år.
August 6, 2021
Jag sitter en hel eftermiddag ute på terrassen och läser den här boken i ett sträck. Jag ler, jag skakar på huvudet och jag gråter. Så utlämnande, så kärleksfullt om en mor som försvinner in i sin egen Alzheimer-värld, och hur det känns att stå kvar och se henne försvinna lite i taget.
February 20, 2024
I Jag skriver över ditt ansikte berättar Anna-Karin Palm om sin mamma, upplevelserna under sin uppväxt och hur det är att se någon man älskar långsamt försvinna/förändras efter en alzheimerdiagos. Säkert en bra bok för biblioterapi under rätt omständigheter.
February 20, 2024
I Jag skriver över ditt ansikte berättar Anna-Karin Palm om sin mamma, upplevelserna under sin uppväxt och hur det är att se någon man älskar långsamt försvinna/förändras efter en alzheimerdiagos. Säkert en bra bok för biblioterapi under rätt omständigheter.
October 1, 2023
Mycket intressant läsning!
October 14, 2023
En så otroligt fin berättelse om en dotter och hennes mamma, om minnena som vi har tillsammans och var för sig. Vad händer med relationen när minnena inte längre delas? När inga nya skapas tillsammans? Jag har själv följt alzheimers sjukdom på nära håll, och bävar inför den dag som det är någon av mina föräldrar som drabbas - och jag känner igen så många känslor och händelser i boken. Bär med mig den här i hjärtat.
May 21, 2021
Ärligt berättad historia med ett underbart vackert språk. Relationen mor och dotter sista tiden i livet, mycket kärlek och svärta.
August 4, 2021
En stark men lågmäld uppgörelse med en excentrisk mor. Väldigt intressant och sorgligt om hur ett alzheimers-förlopp påverkar hela familjen. Ett vackert slut. Fantastisk långsam, nästan poetisk inläsning av författaren själv.
May 5, 2021
Okej jag läste denna lite för snabbt. Den förtjänar verkligen en eftertänksam läsning.
Palm skriver om sin mammas väg in i demensen från ett dotter perspektiv, om hur hon ser på sin mamma och deras familj. Det är utlämnande och ömsint. Mamman skildras både med svärta och nyanser. Men det är hela tiden varsamt och hänsynsfullt. En fantastisk pärla till bok. En bokklubs bok!!!! Och det är många som fångat det nu, det som jag såg hos min manma, att demens liksom inte verkar handla om att glömma utan mer om att sväva fritt mellan olika tider. Och det här med essencen hos en människa, vad finns kvar när allt yttre, all fernissa allt intellektuellt vi lärt oss. Vad blir kvar? En bok för alla som som sett någon gå in demens en bok för alla som vill läsa en riktigt fin familjeskildting.
Palm skriver om sin mammas väg in i demensen från ett dotter perspektiv, om hur hon ser på sin mamma och deras familj. Det är utlämnande och ömsint. Mamman skildras både med svärta och nyanser. Men det är hela tiden varsamt och hänsynsfullt. En fantastisk pärla till bok. En bokklubs bok!!!! Och det är många som fångat det nu, det som jag såg hos min manma, att demens liksom inte verkar handla om att glömma utan mer om att sväva fritt mellan olika tider. Och det här med essencen hos en människa, vad finns kvar när allt yttre, all fernissa allt intellektuellt vi lärt oss. Vad blir kvar? En bok för alla som som sett någon gå in demens en bok för alla som vill läsa en riktigt fin familjeskildting.
June 26, 2021
En stark bok om en mor som försvinner in i Alzheimer. Anna-Karin Palm skriver inkännande och ömsint sin mors livsberättelse. Samtidigt blir det också hennes egen och familjens livsberättelse. En intressant tankegång här är hur bedrägligt och subjektivt minnet är, då familjemedlemmar kan ha helt olika minnen av samma skeenden. Sjukdomen är obönhörlig, men kärleken är starkare. Någon myntade någon gång uttrycket ”att bli mamma till sin mamma” och det är det som blir det bestående intrycket av boken, den villkorslösa kärleken och det osjälviska omhändertagandet.
Boken gör mig nyfiken på Palms övriga författarskap, då jag inte läst något av henne tidigare.
Boken gör mig nyfiken på Palms övriga författarskap, då jag inte läst något av henne tidigare.
September 6, 2023
Den här boken handlar inte primärt om mammans (Mors) Alzheimers, utan mer om hennes liv innan dess, och framför allt relationen till dottern/författaren. Modern var en imponerande kvinna, som trots enbart sex år i skolan som barn, läste in högstadiet och gymnasiet och slutligen utbildade sig till läkare. Dessutom vacker och en sprudlande personlighet, som alltid var i centrum. Men som också förväntade och krävde att vara i centrum. Boken är kanske Palms försök att förstå både modern och sig själv, och reda ut hur det egentligen var. Men det är också ett ömt portätt av modern, och också övriga familjen, inte minst fadern.
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 23, 2021
Ett ömsint porträtt, en kärleksfull och ärlig skildring av när författarens mamma försvinner in i Alzheimers. En biografi, men också en uppgörelse med sin egen uppväxt och relation till modern, vilken var både positiv och komplicerad. Anna-Karin är själv en aktiv del i berättelsen, vilken därmed också blir till viss del självbiografisk.
Jag tycker mycket om författarens språk och uttrycksfullhet, och jag kan känna igen mig mycket i hennes beskrivningar av tidsepoken och relationerna inom familjen.
Jag tycker mycket om författarens språk och uttrycksfullhet, och jag kan känna igen mig mycket i hennes beskrivningar av tidsepoken och relationerna inom familjen.
August 24, 2022
Mycket finstämd bok om ett svårt ämne. Det har skrivits en hel del liknande böcker de senaste åren, men Palms bok står över dem: den är litterärt njutbar och lämnar precis så mycket information som behövs, "pladdrar" inte och lämnar ett utrymme för läsaren att tänka och fundera. Den skall inte ses som en "såhär gör du"-bok för anhöriga om demenssjukdomar: Palm berättar närmast flyktigt om konkreta åtgärder och det är inte huvudsaken.
Palm är en mycket god stilist. Parallellerna/texten som behandlar hennes arbete med biografin om Lagerlöf förhöjer upplevelsen. Rekommenderas.
Palm är en mycket god stilist. Parallellerna/texten som behandlar hennes arbete med biografin om Lagerlöf förhöjer upplevelsen. Rekommenderas.
July 14, 2025
Så otroligt fin berättelse! Kan känna igen mig i AK berättelse. Har också vuxit upp med narcissism så jag vet hur den blir som ett filter på relationen. Men sjukdomen förändrar på sikt relationen och precis som AK skriver blir bara kärleken kvar till slut. Den är på något sätt kärnan i deras förhållande.
June 2, 2021
Personlig och sorglig, men ändå vacker om mamman som insjuknar i demens och försvinner mer och mer från familjen. Samtidigt en uppväxtskildring och en beskrivning av hur man påverkar och påverkas av varandra i en familj, medvetet och omedvetet. På många sätt igenkänning.
April 15, 2021
Läs den!
May 24, 2021
Angår mig aldrig. Rörig och för privat.
June 2, 2021
Som ett långt sommarprat
June 11, 2021
Oj, vilken läsupplevelse. Det starkast jag läst på länge.
June 28, 2021
Ömt och fint berättat om en mor som sakta försvinner i Alzheimers sjukdom.
July 10, 2021
Fin biografi som gjorde mig sugen att även läsa Palms bok om Selma Lagerlöf
September 12, 2021
4 kanske 4,5
October 26, 2021
Ett porträtt fyllt av värme och klarsyn.
October 29, 2021
Jag bryr mig inte om att det är självbiografiskt - det är en lysande roman.
January 18, 2022
En helt fantastisk bok!
June 5, 2022
Välskriven med en stark historia att berätta. Varför är det så svårt med dotter/mor relationer? Innehöll allt -igenkänning. Mammor med bekräftelsebehov och demenssjukdom. Ack, ja…
Displaying 1 - 30 of 35 reviews