Oavsett om vi betraktar språket, litteraturen, musiken, konsten eller fotbollen dignar vi idag under Englands inflytande men hur kommer det sig? Dick Harrisons nya verk om Englands historia har svaret.
Levande och kunnigt berättar Harrison om landets rika historia. Skildringen inleds med forntida folkvandringar och växer i detaljrikedom desto längre fram i tiden vi blickar. Vi får följa uppkomsten av städer, kungariken, parlament och imperier samt ta del av sociala, ekonomiska och kulturella processer.
Englands historia, del 1 avslutas vid William Shakespeares tid. Englands historia, del 2 ges ut i september och skildrar landets historia ända fram till Brexit.
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker. Han var under 90-talet bosatt i London, och är en tvättäkta anglofil.
Såg denna bok på mitt universitetsbibliotek och plockade upp den av nyfikenhet då jag läst en hel del engelsk historia av forskare från Storbritannien, men ville testa en svensk bok. Ett bra test för att se den historiska korrektheten (se om Harrison är uppdaterad med den konstanta forskning som pågår speciellt om engelsk medeltid) i medeltidshistoria är att läsa vad som skrivs om Aliénor av Akvitanien (som skrivs Eleonora på svenska, men jag behåller gärna hennes riktiga namn). Som en figur vars historieskrivning har omgärdats av fabricering för att framställa henne på negativa sätt (kallad ”the black legend” på engelska) ger det en god fingervisning om hur seriöst materialet är att se om författaren trillar i de gropar av lögner som varit men som i flera år nu motbevisas. År 2018 har vi en godare bild än vad som fanns av henne t ex så sent som vid millenieskiftet, men detta till trots så verkar Harrison glömt göra sin hemläxa. Det första som händer är att han uppger den födelsedata som brittiska forskare valt bort gentemot det vedertagna (baserat från källa på hennes uppgiva ålder vid giftermålet). Inte en god start. Och inte blir det bättre. Han ger den uppdaterade bilden vissa gånger och den förgångna vid andra. Vid sin historieåtergiving nämner han hennes make Henrys åtaganden och erkänner hans frånvaro i England, men väljer bort att nämna Aliénors roll som närvarande regent i ett land som var fortsatt instabilt.
Där det riktigt börjar slå igenom tyvärr är när han senare begår det vanliga misstaget att uppge att makarna separerade informellt 1167 (vilket det ej finns bevis för utan är en gammal spekulation). Fakta är att Aliénor flyttade detta år tillbaka till Akvitanien men med Richard (och barnen Jeanne och John samt Leonora under en tid) för det var dags för den unge Richard, hennes utsedde arvinge, att lära känna sitt hertigdöme. Nutidens historia lyder med andra ord att det var ett beslut präglat av politisk överläggning och inga känslomässiga avståndstaganden. Giftermål i kungahus var ju på denna tid dessutom byggda på allianser och inte känslor.
För mig kom droppen när Harrison uppger att Aliénor var med på den numer så kända revolten mot Henry för att hon var sur över hans otrogenhet. Som en professor i historia borde Harrison veta att medeltidens drottningar kunde förutsätta att deras makar var otrogna och förväntades vända kinden till. Oavsett vad som hände kan vi dock konstatera att göra revolt (som inte är känt att någon drottning innan gjort mot sin make och därav chockade Europa) var farliga affärer. Att gå emot sin make om du var drottning var straffbart. Aliénor satte bokstavlig talat sitt liv på det här spelet och denna politiskt lagda drottning (vilket tydligt ses i de handlingar hon vidtar i sitt liv) hade säkerligen flera skäl till att vilja se sin make avsatt. Brittiska forskare kan rada flera grova och några mindre uppräkningar på Henrys konto av överträdelser mot henne. En av de grövre och de som man tror är droppen för henne är dock när Henry och hennes äldsta son som inte hade rätt till Toulouse tar eden från greven av Toulouse framför hennes näsa. Detta bara månader innan revolten. Toulouse var ett område hennes farmor förlorade och som hon själv kämpade för i flera år. Att han tog det utan rätt var en förolämpning in i det grövsta. Både av Aliénor och Richard. Att Henry dessutom innan diskuterat runt att ge ut delar av hennes hertigdöme för sin egen vinning gjorde inte saken bättre. Aliénor, en stolt Ramnulfids, hertiginna av Akvitanien såg långsamt sin släkts hertigdöme sjunka in i Henrys planer och hon var uppenbarligen inte beredd att släppa efter.
Historien som här så märkes är komplicerad. Att göra den rättvisa kräver en lång förklaring, men en sak kan vi vara säkra på är att medeltidens mäktigaste kvinna inte satte sitt liv och sitt arv på spel för att Henry var otrogen. Snälla. Dessutom finns det bevisning som riktar åt att Aliénor var den som planerade eller var en av dem som planerade denna revolt. Både varnande brev till henne och sättet hon jagas och låses upp och iväg av Henry efter tyder på detta. Att hennes söner, som Harrison påstår, skulle ha planerat en revolt som sträckte sig över flera områden med flera olika makthavare låter otroligt eftersom den äldsta var knappt 19. Detta är ifrågasatt och den alternativa teori presenterad först är framlagd av brittiska forskare.
Harrison låter flera spekulationer inträda men presenterar dem ibland som fakta. Ett farligt sätt att skriva historia. Hans historieskrivning om en av Europas viktigaste drottningar imponerade inte på mig. Den är snarare smärtsamt utdaterad. Det är en skam att gamla lögner förs vidare inte bara för den person det gäller utan för vår egen förståelse av vår omvärld. Aliénor är ändå en drottning som kom att ha en egen inverkan och inverka på andra som ändrade Europas historia. Om vi inte förstår henne kan vi inte fullkomligt förstå de personer runt henne som lyssnade till henne. Bland dem sönerna Rikard Lejonhjärta och John Lackland. Jag är oerhört besviken på Harrison men glad att jag slapp läsa en bok som vilseleder mig. Jag skulle inte rekommendera denna läsning.
(Mina kommentarer ovan bygger på läsning av historikerna Ralph V. Turner och Helen Castor)