What do you think?
Rate this book
Som har inget redan hänt
Vid ett läkarbesök en sommarförmiddag får Niklas Rådström det oväntade beskedet att han har en allvarlig akut blodcancersjukdom. Tre dagar senare får han sin första cellgiftsbehandling.
Som har inget redan hänt berättar både om en tre år lång leukemibehandling och om författarens tidiga uppväxt som ensambarn i en sönderfallande familj. Det är en gripande och vidöppen bild av livet när verkligheten ställs på sin spets och en reflektion över vad som till sist är viktigt i tillvaron. En berättelse i dödens närhet och samtidigt en livsbejakande skildring fylld av förtrollande ljus och skugga.
Som har inget redan hänt berättar både om en tre år lång leukemibehandling och om författarens tidiga uppväxt som ensambarn i en sönderfallande familj. Det är en gripande och vidöppen bild av livet när verkligheten ställs på sin spets och en reflektion över vad som till sist är viktigt i tillvaron. En berättelse i dödens närhet och samtidigt en livsbejakande skildring fylld av förtrollande ljus och skugga.
276 pages, Hardcover
First published December 30, 2020
2 people are currently reading
68 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 10 of 10 reviews
April 16, 2023
Det här är boken, när han börjar den, som kanske skall bli hans sista bok. Men som mer troligt är hans senaste. Niklas Rådström tillhör inte gruppen av vita manliga döda författare, men det var nära.
2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)
Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).
”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”
Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.
”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan de nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”
Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!
Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.
2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)
Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).
”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”
Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.
”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan de nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”
Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!
Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.
April 13, 2021
Ett barnperspektiv! Cancer cancer cancer
April 27, 2021
Författarens beskrivningar av sjukdomen och allt däromkring är gripande. Det kunde jag inte få nog av. Berättelse från hans uppväxt intresserar mig inte eftersom jag inte är bekant med författaren sen tidigare och är inte heller särskilt intresserad av efterkrigstidens Stockholm.
January 25, 2021
Oerhört vacker, smärtsamt exakt. Rådström varvar skildringar av sin resa genom cancerhelvetet med anekdoter från sin barndom och kombinationen blir andlös läsning. Helgjuten bok.
June 14, 2024
Rådströms ”sista” bok som blev den senaste och nu finns fler nyare. Den berättar naket om hans tuffa cancerbehandling varvat med minnen från uppväxten. Han summerar och reflekterar över vem han är och blev, och över livet.
”Nyfikenheten hör till de av våra egenskaper jag föreställer mig är minst utforskad”… ”.. den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på en tilltro och tillit till omvärld och medmänniska.” Håller med. Nyfikenheten är livskraft och den vill definitivt inte död. Man är ju inte klar med livet.
Han konstaterar att två saker förenar oss människor: att vi lever och att vi ska dö. ”Vi lever och delar ansvaret att sörja för denna vackra och skrämmande värld som är vårt enda hem. Att vår hemhörighet i den inte är självklar har vi genom klimatkriser, miljöförstöring, våldshandlingar och förödande girighet påmints om allt oftare under senare tid. Men vi skulle inte uppleva en allvarlig sjukdom som så omskakande om det inte vore för att den hotar att rycka oss från denna makalösa plats som vi är satta att på en gång underkasta oss och förvalta.”
”Nyfikenheten hör till de av våra egenskaper jag föreställer mig är minst utforskad”… ”.. den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på en tilltro och tillit till omvärld och medmänniska.” Håller med. Nyfikenheten är livskraft och den vill definitivt inte död. Man är ju inte klar med livet.
Han konstaterar att två saker förenar oss människor: att vi lever och att vi ska dö. ”Vi lever och delar ansvaret att sörja för denna vackra och skrämmande värld som är vårt enda hem. Att vår hemhörighet i den inte är självklar har vi genom klimatkriser, miljöförstöring, våldshandlingar och förödande girighet påmints om allt oftare under senare tid. Men vi skulle inte uppleva en allvarlig sjukdom som så omskakande om det inte vore för att den hotar att rycka oss från denna makalösa plats som vi är satta att på en gång underkasta oss och förvalta.”
May 26, 2021
Boken handlar dels om den cancerdiagnos författaren fick och de behandlingar han sedan genomgick, och dels om hans uppväxt. Jag bävade lite för att läsa boken, eftersom min sambo relativt nyligen gått bort i cancer. Men till min förvåning var det delarna om cancer och behandlingarna som jag tyckte bäst om. Jag kände igen mycket vilket gjorde det intressant. Kanske var det också skildrat mycket distanserat utan mycket känslor, vilket säkert skulle varit jobbigare att läsa. Barndomsskildringen är berättad ur barnets perspektiv och blev tämligen svårbegriplig. Jag hade velat veta hur "det egentligen var".
Dessutom blev jag förbryllad av att hustrun fick ta bussen hem sedan fått sin diagnos (och lades in). Var hon med, men saknar körkort. Spelar absolut ingen roll, men jag hakade upp mig i läsandet. Och det gjorde jag på fler ställen! Så särskilt fängslande fann jag den inte.
Dessutom blev jag förbryllad av att hustrun fick ta bussen hem sedan fått sin diagnos (och lades in). Var hon med, men saknar körkort. Spelar absolut ingen roll, men jag hakade upp mig i läsandet. Och det gjorde jag på fler ställen! Så särskilt fängslande fann jag den inte.
August 9, 2021
Årets viktigaste läsning för min del så här långt! Fylld av bekräftande och ögonöppnande insikter och klokskap. Framförallt ett avsnitt om förintande överflöd och förödande tomhet kopplat till spädbarnets ensamhet och våra förmodligen första minnen.
Men också om smärta, sorg, en befriande hyllning till nyfikenhet och skapande.
Allt mot bakgrund av en mycket tuff cancerbehandling och saknaden efter en frånvarande och tidigt död berömd far.
Men också om smärta, sorg, en befriande hyllning till nyfikenhet och skapande.
Allt mot bakgrund av en mycket tuff cancerbehandling och saknaden efter en frånvarande och tidigt död berömd far.
Read
July 2, 2021Detta är en livsskildring, varför jag anser att jag inte har rätt att betygsätta boken - för det skulle vara som att betygsätta ett liv.
Större delen av boken fokuserar på död och mörker, mer än livets ljus, vilket kan vara triggande för en person som kanske befinner sig där själv. Men det vänder! Slutet gott allting gott.
Större delen av boken fokuserar på död och mörker, mer än livets ljus, vilket kan vara triggande för en person som kanske befinner sig där själv. Men det vänder! Slutet gott allting gott.
June 7, 2024
Personlig och fylosofisk
February 1, 2024
En kulturmans insjuknande i blodcancer. Livet återberättat av en kulturman, mest intressant för andra kulturmän. Inte utan sina förtjänster, men hade nog inte läst klart hela om den inte varit en del av en kurs.
Displaying 1 - 10 of 10 reviews