What do you think?
Rate this book
K
K är berättelsen från en tid i landsflykt.
267 pages, Hardcover
First published May 22, 2019
23 people are currently reading
340 people want to read
About the author
Katarina Frostenson
53 books10 followersKatarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och översatt skönlitteratur från franska, bl a Henri Michaux, Marguerite Duras och Georges Bataille. 1978 debuterade hon som författare med diktsamlingen I mellan.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.
2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Frostensons författarskap består främst av poesi men omfattar även prosa och dramatik. Staden har alltid varit en stor inspirationskälla; de fem år hon tillbringade i Paris i början av 80-talet var betydelsefulla och resulterade i diktsamlingarna I det gula (1985) och Samtalet (1987). När Katarina Frostenson skrev libretto för operan Staden stod staden återigen i centrum. Men även naturen spelar en roll: vattnet, stränderna, åkrarna, fälten, de öppna landskapen. I den lyriska kortromanen Stränderna (1989) undersöks och genomlyses till exempel strandlandskapet.
Ett av de framträdande dragen i Frostensons diktning är det sökande-undersökande draget; ett annat är fascinationen inför Rösten, tonen, klangen, harmonin och dissonansen; åter ett annat bruket av kulturella referenser och dragningen till "det som var innan", må vara antik mytologi, barnramsor, folkvisor eller motiv hämtade från Europas oroshärdar.
Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är Joner (1991), Tankarna (1994 – nominerad till Aristeionpriset) och Korallen (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra. De senaste åren har Katarina Frostenson även gjort sig ett namn även som dramatiker. Kungliga Dramatiska Teatern har spelat verken Nilen, Traum och Sal P och Teater Galeasen pjäsen Solitärer som är en triptyk av Katarina Frostenson, Erik Beckman och Stig Larsson.
På våren 2002 sattes hennes pjäs Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Samtidigt var hon aktuell med diktsamlingen Endura, som hon sammanställt tillsammans med sin man fotografen Jean-Claude Arnault. Katarina Frostenson har tidigare utgivit Överblivet (1989) och Vägen till öarna (1996), vilka även de berikats med fotografier av Jean-Claude Arnault.
2004 kom den kritikerrosade Karkas, en diktsvit som kretsar kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning. 2008 utkom Tal och Regn som nominerades till Augustpriset och 2011 utkom hon med diktsamlingen med Flodtid.
Katarina Frostenson har nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset.
1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 95 reviews
June 29, 2019
Fragmentarisk, välskriven, biblisk, narcissistisk. Hur kan en person vara så begåvad och samtidigt så oförvitligt blind?
Jag lyssnar på Satie och läser K. Slukar den. Den är tidlös, som en dans genom litteraturen: Sylvia Plath, Shakespeare, Romain Gary, Simone Weil, Marina Tsvetajeva. De filosofiska delarna om allsköns historiska poeter och författare kräver koncentration. Boken får mig faktiskt att tänka på historiens fördrivning, stening, hur massorna fördrev kättare och syndare. Bibelreferenser strösslas vilt.
”Fly, medborgare med rena blå blickar
ni med ert rena mjöl i påsen
Fly undan honom som snaran ska läggas.
Jaga! Honom! Han där! Förinta honom”
Det var längesen jag läste med en sådan blandning av njutning och glupskhet. En närmast smutsig känsla infinner sig.
”Jag känner mig mäktig vad som helst, att falla i vattnet och föras iväg, att gå bort i natten med vem som helst. Jag är skakad. Upprörd, sorgsen. Förtvivlad. Levande. Av rösten. Av ödet.”
Medberoendets bojor. Kvinnor som accepterar, fogar sig, skyddar, väjar för sanningen, älskar till döds.
Ett klassförakt där självaste akademien står över.
”Förlorad glans. Hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa.”
Jag är en nyfiken person, vill veta vad som rör sig bakom pannbenet, vilka tankegångar som går runt. Framför allt hos dem jag inte förstår. Det gör K oerhört intressant. Bitvis slår medkänslan till, kan inte vara lätt att vara Frostensson 2019.
Jag lyssnar på Satie och läser K. Slukar den. Den är tidlös, som en dans genom litteraturen: Sylvia Plath, Shakespeare, Romain Gary, Simone Weil, Marina Tsvetajeva. De filosofiska delarna om allsköns historiska poeter och författare kräver koncentration. Boken får mig faktiskt att tänka på historiens fördrivning, stening, hur massorna fördrev kättare och syndare. Bibelreferenser strösslas vilt.
”Fly, medborgare med rena blå blickar
ni med ert rena mjöl i påsen
Fly undan honom som snaran ska läggas.
Jaga! Honom! Han där! Förinta honom”
Det var längesen jag läste med en sådan blandning av njutning och glupskhet. En närmast smutsig känsla infinner sig.
”Jag känner mig mäktig vad som helst, att falla i vattnet och föras iväg, att gå bort i natten med vem som helst. Jag är skakad. Upprörd, sorgsen. Förtvivlad. Levande. Av rösten. Av ödet.”
Medberoendets bojor. Kvinnor som accepterar, fogar sig, skyddar, väjar för sanningen, älskar till döds.
Ett klassförakt där självaste akademien står över.
”Förlorad glans. Hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa.”
Jag är en nyfiken person, vill veta vad som rör sig bakom pannbenet, vilka tankegångar som går runt. Framför allt hos dem jag inte förstår. Det gör K oerhört intressant. Bitvis slår medkänslan till, kan inte vara lätt att vara Frostensson 2019.
December 4, 2019
Att läsa K är att slitas. Särskilt om man nyss läst Klubben av Matilda Gustavsson och lyssnat på långa redogörelser om våldtäkter, förnedring och egoistiskt handlande. Under läsningen av K tänker jag att Katarina Frostenson är obarmhärtig, kall, oåtkomlig. En person som inte går att nå. En narcissist i förnekelse.
Och samtidigt - texten är en kraftig ström, lockande, mjuk, inte en gnutta falsk. Den lurar en inte, den försöker inte övertyga någon. Den är vacker. Litterär, inspirerande, höga klara tankar och starka känslor. Bilder att landa i.
Man förs med av strömmen och man vill vara där, vill drunkna i texten. Det råder inga tvivel om att Katarina Frostenson är en fulländad poet, en bildad konstnär, så som språket blir till rörelse och bild när hon skriver. Samtidigt kryper ett obehag längst in; att hon inte förstår. Det är obegripligt. Att hon inte kan erkänna, inte ens för sig själv, vad hennes man har gjort. I hennes ögon är allt förtal, avundsjuka, missunnsamhet.
Katarina och Jean-Claude är en ogenomtränglig enhet, deras relation väcker fascination. Det hon säger om honom, om akademien, det tar jag inte för sanning. Det går inte - i de passager hon benämner det hela upplever jag henne som barnslig. Och arg. Inom henne verkar en skrämmande ilska rymmas. Därför är det skönt att hon mest pratar om sig, om sitt, om litteratur. Det är ingen redogörelse för varför hon och hennes man är oskyldiga, det är en dagbok, en vandring i Paris med litterära personers ord som tröst, riktlinjer, reflektionsgrund. Och alltid Seine, som det som håller ihop berättelsen, för fram den.
I detta behöver man inte spänna sig för att stå emot. Där kan man färdas i texten och faktiskt känna att hennes språk, hennes bilder, är fängslande, vackert och djupt i samklang med något inom en.
Att läsa Klubben och K i följd ger inte två sidor av samma mynt. Det ger en journalistisk, vittnesbaserad bild av våld och maktmissbruk, och det ger en inblick rakt in i annan människas inre. Katarina släpper inte in någon, ber inte om ursäkt, men öppnar samtidigt sitt väsen. Och det är ett väsen att fängslas av. Att någon så kall, så skrämmande, också är så lyhörd mot litteraturen, mot vattnet, mot språket. K drabbar mig intensivt, och liksom Klubben är den bland det bästa jag läst på länge.
Och samtidigt - texten är en kraftig ström, lockande, mjuk, inte en gnutta falsk. Den lurar en inte, den försöker inte övertyga någon. Den är vacker. Litterär, inspirerande, höga klara tankar och starka känslor. Bilder att landa i.
Man förs med av strömmen och man vill vara där, vill drunkna i texten. Det råder inga tvivel om att Katarina Frostenson är en fulländad poet, en bildad konstnär, så som språket blir till rörelse och bild när hon skriver. Samtidigt kryper ett obehag längst in; att hon inte förstår. Det är obegripligt. Att hon inte kan erkänna, inte ens för sig själv, vad hennes man har gjort. I hennes ögon är allt förtal, avundsjuka, missunnsamhet.
Katarina och Jean-Claude är en ogenomtränglig enhet, deras relation väcker fascination. Det hon säger om honom, om akademien, det tar jag inte för sanning. Det går inte - i de passager hon benämner det hela upplever jag henne som barnslig. Och arg. Inom henne verkar en skrämmande ilska rymmas. Därför är det skönt att hon mest pratar om sig, om sitt, om litteratur. Det är ingen redogörelse för varför hon och hennes man är oskyldiga, det är en dagbok, en vandring i Paris med litterära personers ord som tröst, riktlinjer, reflektionsgrund. Och alltid Seine, som det som håller ihop berättelsen, för fram den.
I detta behöver man inte spänna sig för att stå emot. Där kan man färdas i texten och faktiskt känna att hennes språk, hennes bilder, är fängslande, vackert och djupt i samklang med något inom en.
Att läsa Klubben och K i följd ger inte två sidor av samma mynt. Det ger en journalistisk, vittnesbaserad bild av våld och maktmissbruk, och det ger en inblick rakt in i annan människas inre. Katarina släpper inte in någon, ber inte om ursäkt, men öppnar samtidigt sitt väsen. Och det är ett väsen att fängslas av. Att någon så kall, så skrämmande, också är så lyhörd mot litteraturen, mot vattnet, mot språket. K drabbar mig intensivt, och liksom Klubben är den bland det bästa jag läst på länge.
November 1, 2020
Hon skriver så helt otroligt vackert och det är intressant att se hela den här storyn från hennes perspektiv. Därav en fyra
MEN! Jag blir lite förundrad över att det inte finns minsta tvivel, minsta gnagande känsla hos henne. Hon ifrågasätter inte för en sekund sig själv eller sin man. Båda är höjda över all kritik. Boken slutar därmed följdriktigt före rättegång och dom...
MEN! Jag blir lite förundrad över att det inte finns minsta tvivel, minsta gnagande känsla hos henne. Hon ifrågasätter inte för en sekund sig själv eller sin man. Båda är höjda över all kritik. Boken slutar därmed följdriktigt före rättegång och dom...
September 9, 2019
Välskrivna böcker kan vara en väg att komma nära och förstå en upplevelse som en annars inte skulle kunna förstå. Det roar mig mycket att läsa det ”förbjudna”, författare som vågar skildra det som är fel eller avvikande från samtiden. Och få simmar mer motströms idag än Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault, och när reservationen äntligen pluppade in på stadsbibblan, cyklade jag ivrigt dit och hämtade upp den.
”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.
Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.
Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:
Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.
Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.
För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal.
Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige!
Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.
(Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)
(Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)
”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.
Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.
Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:
Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.
Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.
För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal.
Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige!
Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.
(Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)
(Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)
July 19, 2019
Svår att förhålla sig till. En ofärdig bok av en människa i djup, fortfarande pågående kris, som kanske aldrig borde ha blivit skriven och som det delvis känns oetiskt att läsa. Tänkvärda resonemang om syndabockar och flockbeteende, som samtidigt skaver mot en monumental och mycket osympatisk narcissism, vilket gör att läsarens medkänsla får en tuff brottningsmatch mot avskyn. Fascinerande inblick i en tankevärld som i varje ögonblick tycks sätta estetiken före etiken.
January 6, 2020
Mörk, sorglig, drabbande, naken, stark. Ja allt detta, som kritikerna lyft fram, är denna bok.
Men framför allt är det en bok som tar litteraturhistorien till hjälp för att förklara och få kontroll över vissa tillstånd, som kris, kollektiv, kamp, kärlek.
Och först tänker jag: vad generöst! Frostenson har ett rikt litterärt liv bakom sig, ur vilket hon nu citerar frikostigt -- ofta direkt ur minnet, efter vad det verkar!
Men sen, när ett citat av Simone Weil eller Gunnar Ekelöf får stå okommenterat för, jag vet inte sjunde, åttonde gången. Då börjar jag tröttna en aning på att behöva jobba så mycket som läsare.
Det är en bra bok, men det blev inte någon enorm läsupplevelse.
Hon väckte en lust hos mig att läsa Duras, det tackar jag för.
Men framför allt är det en bok som tar litteraturhistorien till hjälp för att förklara och få kontroll över vissa tillstånd, som kris, kollektiv, kamp, kärlek.
Och först tänker jag: vad generöst! Frostenson har ett rikt litterärt liv bakom sig, ur vilket hon nu citerar frikostigt -- ofta direkt ur minnet, efter vad det verkar!
Men sen, när ett citat av Simone Weil eller Gunnar Ekelöf får stå okommenterat för, jag vet inte sjunde, åttonde gången. Då börjar jag tröttna en aning på att behöva jobba så mycket som läsare.
Det är en bra bok, men det blev inte någon enorm läsupplevelse.
Hon väckte en lust hos mig att läsa Duras, det tackar jag för.
January 7, 2021
Det är skönt att läsa att även väldigt begåvade och kunniga kvinnor kan leva i stark förnekelse. Ogillar starkt hennes sätt att bemöta de anklagelser hennes make blir ”utsatt” för. För att vara en mogen kvinna beter hon sig inte så.
Det sagt är det många vackra sidor och ett extremt vasst språkbruk. Tråkigt att det solkas av sådan felriktad bitterhet.
Det sagt är det många vackra sidor och ett extremt vasst språkbruk. Tråkigt att det solkas av sådan felriktad bitterhet.
March 19, 2020
Att en vuxen person inte bara går i försvarsställning utan helt och hållet tappar all verklighetsförankring blir för mycket. Sida upp och sida ner. Det är inte bara en kväljande brist på självinsikt, det saknar all rim och reson. Var är empatin och tvivlen? Istället för en berättelse som går på djupet om hur - och om - man kan älska någon som kan ha gjort sig skyldig till systematiska sexuella trakasserier och utnyttjande, tvingas man inse att Den Stora Poeten inte bara glömt att tända lampan. Hon har låst dörren också. Och kastat bort nyckeln. För mig blir det för mycket. Det är frustrerande att inte Den Stora Frågan ställs en enda gång - Tänk om?
January 21, 2025
En fantastisk omläsning av denna bok. Dels för att jag nu bor i Paris och känner igen mig i vissa platser men framförallt för att hon är helt fascinerande, skriver som en gudinna och är spritt språngande. Säga vad man vill om att stå vid hans sida men hennes lojalitet är inspirerande. Deras kärlek likaså. Jag tror jag älskar henne
March 7, 2021
3,5!! En fruktansvärt fascinerande bok. En växling mellan att stundtals glömma bort kontexten och enbart njuta och avundas hennes flytande språk och kulturella kapital för att i nästa sekund påminnas om hur grovt världsfrånvänd hon är.
Read
April 19, 2025tänkte att denna skulle vara en kollektivtrafiksbok medan jag läser jakobsböckerna men jag har gått överallt så har inte haft tid att läsa… mycket bra dock
November 10, 2021
Så här när allt har lagt sig: bara en person, befriad helt från humor och delvis från verklighetsförankring, som citerar författare hon gillar. Gjorde mig totalt avtänd på alla hon nämner. Lite kul att Torgny lindgren ”märkte att hon inte förstår ironi” men såklart omänskligt att han behövde ha med såna här människor att göra
August 13, 2019
Fantastisk! Denna bok har allt.
August 1, 2022
Väldigt skrytsamt och självgott. Citatkompott. Men ingen ska komma o säga att hon inte är bildad ...
September 17, 2019
Ska man skilja på en bok och dess författare? Hade K varit fiktion, en påhittad historia, en historia där den anklagade kanske trots allt var oskyldig, hade romanen fått ett högre betyg av mig. För Katarina Frostensson kan skriva, det är alldeles uppenbart, även i K. Men, jag kan inte bortse från hennes naivitet, hennes ständiga vädjan till läsaren om att låta henne gå fri, lida med henne, det går inte. Hon skriver om sin man, han som nu mera är känd hos hela svenska folket som ”kulturprofilen”, men det är inte honom som romanen handlar om. Det är om Frostensson själv, hennes ego och hennes självbild. Hon menar att hon inte gjort något fel, att alla anklagelser är lögn och att varken hon eller hennes man förtjänar det straff de tillsammans fått.
Men romanen är vackert skriven, skildringarna av Stockholm och Paris är målande och jag tycker om de många referenserna och citaten hon får in i sin historia. Jag önskar bara att Frostensson kunde ha lite, lite mer självinsikt.
Men romanen är vackert skriven, skildringarna av Stockholm och Paris är målande och jag tycker om de många referenserna och citaten hon får in i sin historia. Jag önskar bara att Frostensson kunde ha lite, lite mer självinsikt.
December 23, 2019
Dagboksupplägg, skildrar tiden från publiceringen av DN:s artikel om hennes makes övergrepp och följer sex månader av hennes liv under det hon upplever som ett drev, mot dem båda, mot henne. Det är uppenbart att hon ser sig som oskyldig, och att Arnault också är oskyldig, vilket i ljuset av att han nu blivit dömd för åtminstone två av våldtäkterna, känns som en desillusion.
Det är intressant att följa hennes tankar, hennes liv, hennes reflektioner, och citaten är många, dikterna många. Men jag saknar något verkligt mod att reflektera över det maken anklagas för, det är som att hon sopar det under mattan.
Vad är sant? Kanske både och? Hennes uppfattning, hur hon upplevt livet med honom, utesluter inte att han också varit ett svin i andra situationer.
Mot slutet upprepades saker, samma citat och samma tankegångar kommer åter, det känns obearbetat, ofärdigt. Men som sagt, uppskattar det litterära i det, och det biografiska, dagboksformen.
Det är intressant att följa hennes tankar, hennes liv, hennes reflektioner, och citaten är många, dikterna många. Men jag saknar något verkligt mod att reflektera över det maken anklagas för, det är som att hon sopar det under mattan.
Vad är sant? Kanske både och? Hennes uppfattning, hur hon upplevt livet med honom, utesluter inte att han också varit ett svin i andra situationer.
Mot slutet upprepades saker, samma citat och samma tankegångar kommer åter, det känns obearbetat, ofärdigt. Men som sagt, uppskattar det litterära i det, och det biografiska, dagboksformen.
September 12, 2019
Svår att ’betygsätta’. Otroligt stark skönlitterär bok med fint språk och en tydlig berättare. Mycket om utanförskap och förföljelse mm. Om man däremot ser boken som ”sanning” (vilket jag inte tycker man nödvändigtvis behöver) blir den snarare magstark istället för stark. Många litterära referenser som är svåra att hänga med i.
Read
December 30, 2019K som i Katarina. K som i konspiration. K som i kollrig.
Read
November 26, 2020Vad gör jc på dagarna?? Vrf hänger de aldrig m varandra? (Förutom att dricka Tungt vin och äta Blodigt kött). Tragisk och ganska frustrerande läsning. Blir kanske ingen F för mig
June 29, 2022
Jag har så mkt tankar att jag inte ens vet var jag ska börja. Hon har ett fint språk absolut - men innehållet gör mig provocerad, förvånad och arg. Otroligt nonchalant och inte ens en enda gång lyckas hon vinna min sympati. Beskriver ena sidan hur dom dricker vin och anka för att på nästa sida jämföra sig med Stefan Zweigs öde? Ett ord jag aldrig använder men som passar boken - osmaklig.
December 28, 2020
”Hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa.” Så ser hon (K i boken) på oss, vi som inte tillhör akademien eller finkulturen. Vill hon ens att mediokra jag ska läsa hennes bok? Hej klassförakt! Lite knepigt att ta till sig ett verk när man just blivit förolämpad av detsamma. Lite som ett test.
Jag får känslan av att hon liksom Rousseau skrivit för författarens njutning skull, eller i det här fallet som smärtlindring. Det är bitvis intressant men det känns som ett hastverk. Hon citerar ur minnet, som att hon inte orkat kolla upp. Hon upprepar sig, citerar samma citat flera gånger. Visserligen bra citat, men ändå.
Nästan inget får vi veta om K. Hon håller en distans, gömmer sig bland citaten av författare som Marguerite Duras och Simone Weil.
Hon är rasande. Hon är ledsen. Hon dricker vin och röker. Hon har drabbats av ”avskyvärda människors” svek och ränker för att hon är ett geni, de är avundsjuka. Högmodet är verkligen kolossalt, vilket inte nödvändigtvis måste vara dåligt men lite självtvivel hade nyanserat det hela.
Hennes älskade JC är varken sedesam eller moralisk, det vidgår hon. Men han har inte utsatt någon, det är kvinnorna som väljer att se sig som offer. Vad mycket mer spännande det hade blivit om hon vågat yttra ett litet tvivel på hans oskuld.
Motsägelsefullt att å ena sidan kritisera människor som fogar in sig i kollektiv och att å andra sidan anse sig sviken av hela Sverige (hon fogar själv ihop svenskarna i en grupp).
Man ska å ena sidan vara självständig, tänka själv, å andra sidan hänvisar hon hela tiden till andras tankar.
Knepigt att någon som hatar Sverige och gruppmentalitet så innerligt, har varit del i en svensk grupp i 25 år. Men okej, hon är uppenbart i kris och dessa är hennes momentana tankar och känslor.
Jag får känslan av att hon liksom Rousseau skrivit för författarens njutning skull, eller i det här fallet som smärtlindring. Det är bitvis intressant men det känns som ett hastverk. Hon citerar ur minnet, som att hon inte orkat kolla upp. Hon upprepar sig, citerar samma citat flera gånger. Visserligen bra citat, men ändå.
Nästan inget får vi veta om K. Hon håller en distans, gömmer sig bland citaten av författare som Marguerite Duras och Simone Weil.
Hon är rasande. Hon är ledsen. Hon dricker vin och röker. Hon har drabbats av ”avskyvärda människors” svek och ränker för att hon är ett geni, de är avundsjuka. Högmodet är verkligen kolossalt, vilket inte nödvändigtvis måste vara dåligt men lite självtvivel hade nyanserat det hela.
Hennes älskade JC är varken sedesam eller moralisk, det vidgår hon. Men han har inte utsatt någon, det är kvinnorna som väljer att se sig som offer. Vad mycket mer spännande det hade blivit om hon vågat yttra ett litet tvivel på hans oskuld.
Motsägelsefullt att å ena sidan kritisera människor som fogar in sig i kollektiv och att å andra sidan anse sig sviken av hela Sverige (hon fogar själv ihop svenskarna i en grupp).
Man ska å ena sidan vara självständig, tänka själv, å andra sidan hänvisar hon hela tiden till andras tankar.
Knepigt att någon som hatar Sverige och gruppmentalitet så innerligt, har varit del i en svensk grupp i 25 år. Men okej, hon är uppenbart i kris och dessa är hennes momentana tankar och känslor.
March 19, 2020
Åh K, varför gör du så här mot dig själv! K. F. återkommer vid ett flertal tillfällen till ett Ovidius-citat i stil med (jag parafraserar) "ett försvarstal är sällan ett motgift", för att förklara sin tystnad när drevet gick som värst. Det är synd att det verkar ha undsluppit samtliga inblandade vid den här bokens tillblivelse.
August 5, 2019
Poetiskt skriven, så klart när det är Frostensson. Dagboksform över den "landsfördrivning" som hon anser sig och maken vars utsatt för. Märkliga försvarstal, trots att hon upprepade ggr skriver om att man inte ska försvara sig. Väldigt mycket hänvisningar till annan lyrik och film som jag inte känner till. Men jag gillar hennes sätt att skriva och uttrycka sig.
January 30, 2023
Hjärtskärande att hon försöker ha en sådan K-bry attityd men snarare knäcks. Fint språk
July 9, 2019
Hm
Jag är ingen finsmakare . Ingen läsare av Nobelpristagare för prisets skull. Jag kan inte säga om ett litterärt språk är finare än något annat. Innan Me Too och kulturprofilen och akademin angick inte Frostensson och Arnauld mig. Inte för att jag antisnobbar mig utan helt enkelt för att de inte slår an nån ton hos mig.
Läste denna direkt efter Virtanens Utan Nåd. Och parallellerna är många. Anklagelser , drev, framgångsrika människor i sina sfärer och så sociala medier, journalism och svek och förtal.
Böckerna är viktiga men inte glasklara. Det jag tycker vi som läsare skall ta med oss är, det journalister och människor på sociala medier är: sans!.
Socialamedier verkar trigga igång pöbeln i oss. Skärpning.
Är det här en bra bok då.
Alltså om Virtanen var namedropping, fylla och runk, så är detta "författarcitatnamedropping" snyggt språk naturligtvis men liksom hos Virtanen känner jag inte skammen eller ångesten . Som inlaga - tänkvärd och viktig som konstnärligt verk, så där.
Och så känslan, det är svårt att tycka synd om folk som är priviligierade när jag inte känner det författaren känner genom texten. Det är svårt för mig att ens bry mig om svenska akademins småsinta tvister.
Jag är ingen finsmakare . Ingen läsare av Nobelpristagare för prisets skull. Jag kan inte säga om ett litterärt språk är finare än något annat. Innan Me Too och kulturprofilen och akademin angick inte Frostensson och Arnauld mig. Inte för att jag antisnobbar mig utan helt enkelt för att de inte slår an nån ton hos mig.
Läste denna direkt efter Virtanens Utan Nåd. Och parallellerna är många. Anklagelser , drev, framgångsrika människor i sina sfärer och så sociala medier, journalism och svek och förtal.
Böckerna är viktiga men inte glasklara. Det jag tycker vi som läsare skall ta med oss är, det journalister och människor på sociala medier är: sans!.
Socialamedier verkar trigga igång pöbeln i oss. Skärpning.
Är det här en bra bok då.
Alltså om Virtanen var namedropping, fylla och runk, så är detta "författarcitatnamedropping" snyggt språk naturligtvis men liksom hos Virtanen känner jag inte skammen eller ångesten . Som inlaga - tänkvärd och viktig som konstnärligt verk, så där.
Och så känslan, det är svårt att tycka synd om folk som är priviligierade när jag inte känner det författaren känner genom texten. Det är svårt för mig att ens bry mig om svenska akademins småsinta tvister.
This entire review has been hidden because of spoilers.
January 19, 2020
Jag vet inte var jag ska placera denna bok. Jag vill inte döma, men det är svårt att låta bli. Jag förstår henne, samtidigt förstår jag henne inte alls. Hon verkar i vissa avseenden ha en otrolig självkännedom och i andra är den som bortblåst. Hon är högfärdig och självgod, men samtidigt naken och sårbar. Jag äcklas och hänförs. Jag är förundrad och förbannad. Om det inte varit för att jag läst Klubben precis innan hade jag kanske känt annorlunda. Att hon aldrig tvivlar, ens en sekund, på att hon och hennes man är de som har rätt. Att inte med minsta pust empati benämna de vittnen som trätt fram och berättat sin version. Det är obegripligt. I vissa stycken tycker jag mig dock känna att hon hintar att hon förstår mer än hon vill uppge. Eller så läser jag in för mycket i hennes val av referenser till andra litterära verk. En sak är dock klar: att när jag väl plockat upp den var det svårt att lägga den ifrån mig. Dels är det något smaskigt, spännande och skamligt över det hela. Dels - om jag ska försöka ge ett omdöme som inte är färgat av det jag redan visste om ramhistorien - så är Katarina Frostenson är en fantastisk författare. Så är det bara.
June 10, 2019
Att läsa andras dagböcker är kanske det sätt man kommer närmast någon. Ibland förstår man varje vansinnig handling, ibland nyanserar det människan, vilket oftast räcker.
February 28, 2020
Det är min övertygelse att sak och person bör skiljas åt. Men det är svårt, när personen i fråga påtrycker läsaren en åsikt om saken. Det
är då svårt att tränga igenom föreställningen om personen och saken i fråga. Visst har hon rätt, Katarina, när hon citerar Simone Weil: ”Vad som är heligt i konsten, är skönheten”. Något som däremot inte är hennes rätt, är att bestämma åt läsaren vad som är sanning eller fiktion, rätt eller fel - vad som är vetenskap och vad som är skönhet. Kanske är det inte heller den institution som hon benämner SA eller
medier som ska bestämma detta. Men de ger liksom K. förutsättningar. Det är svårt att genomtränga kontexten. Ändå finns det passager som är mycket poetiska och små små frön, otillräckliga, till
filosofiskt intressanta reflektioner skymtas då och då. Detta är K:s förtjänst.
är då svårt att tränga igenom föreställningen om personen och saken i fråga. Visst har hon rätt, Katarina, när hon citerar Simone Weil: ”Vad som är heligt i konsten, är skönheten”. Något som däremot inte är hennes rätt, är att bestämma åt läsaren vad som är sanning eller fiktion, rätt eller fel - vad som är vetenskap och vad som är skönhet. Kanske är det inte heller den institution som hon benämner SA eller
medier som ska bestämma detta. Men de ger liksom K. förutsättningar. Det är svårt att genomtränga kontexten. Ändå finns det passager som är mycket poetiska och små små frön, otillräckliga, till
filosofiskt intressanta reflektioner skymtas då och då. Detta är K:s förtjänst.
January 18, 2020
Komplex bok, läste med behållning många bra recensioner av den efteråt. Hoppas ni hittar bättre än min, haha! Är för trött för att skriva lika spot-on men några snabba anteckningar; Boken ger inblick, viss förståelse. Hennes enda val är att stå kvar vid hans sida, inte svika. Skildrar också vilken slags person hon är. Stundtals tjatig, upprepande men förstås också skriven i en oerhört märklig tid i livet för författaren.
February 14, 2020
Myntet har alltid två sidor, efter att ha läst ”Klubben” ville jag också läsa Frostensons ”K”. Genren i den här är spännande, det är dagbok, reflektionsbok, skissbok, religion, konst- och litteraturhistoria allt i ett. Sist och slutligen är de explicita uttalanden om Svenska akademien och anklagelserna rätt få och jag hade gärna läst mer om just det.
Displaying 1 - 30 of 95 reviews