What do you think?
Rate this book
Alla tvättar händerna
Smart, insiktsfull, rolig, allvarlig och lagom skvallrig. Epidemiologen och vetenskapsjournalisten Emma Frans bok Alla tvättar händerna är hennes personliga sammanfattning av pandemiåret 2020, ett år där hon ständigt besökte tevestudior och träffade andra forskare och på ett oväntat sätt kom att hamna mitt i debatten. I ett dagboksliknande upplägg får vi följa henne och hennes kommentarer till det ständigt förändrande forskningsläget och hur det är att hamna i centrum för en allt hätskare debatt. Vi träffar på alla från Tommy Körberg (när han tillfrisknat från covid-19) till upprörda forskare och en kompis som på något sätt lyckats skaffa sig klamydia trots förmaningarna om social distans. Boken är underhållande och allvarlig och ger ett smått tragikomiskt perspektiv på hur svårt det är att förklara ett osäkert forskningsläge för allt mer upprörda människor, politiker och ledarskribenter som kräver starka och effektiva åtgärder mot någonting som inget riktigt vet hur det ska bekämpas och vad som ens hjälper. Den visar också hur vetenskap fungerar utifrån exempel som vi alla upplevt och kunnat följa i realtid.
413 pages, Hardcover
Published February 1, 2021
7 people are currently reading
63 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
March 23, 2021
Väldigt ojämn bok, som är skriven i dagboksformat, med en lagom portion humor. När den är bra så är den väldigt bra, och den bidrar verkligen med ett unikt inifrån-perspektiv från en person som befunnit sig i den mediala stormens öga under den rådande pandemin. Men den kan ibland också kännas lite mästrande, även om jag misstänker att det inte över huvud taget är avsikten. Emma Frans delar frikostigt och generöst med sig av sina upplevelser från pandemi-året, och för mig är boken som bäst när hennes personlighet lyser igenom genom roliga, finurliga, och välskrivna reflektioner, formuleringar och inspel.
Boken skildrar också på ett skickligt sätt hur otroligt ospännande pandemiåret har varit för många av oss. Spontant skulle man kanske förväntat sig att den stora globala pandemin i vår tid skulle vara en dramatisk och intensiv upplevelse, där varje dag är en pulsdrivande kamp för mänsklighetens överlevnad. Men i boken framträder hur vi vardagifierar en kris, hur den till och med kan bli tråkig, samtidigt som oron som gnager i bakhuvudet aldrig riktig spolas bort helt och hållet. På det sättet är tillbakablicken på året, från Emma Frans perspektiv, lite som att gå runt i en bekant livsmedelsaffär under den givna veckohandlingen. Upplevelserna känns tryggt igen, man känner sig hemma, och man förväntar sig inga stora överraskningar. Samtidigt kan det ibland bjudas till med lite spännande nya inslag som man inte hade väntat sig. Den stora krisen filtreras genom vardagens trygga skimmer, och det känns skönt att läsa om någon som delar de småtråkiga mjukisbyxe-upplevelser man själv har haft under året, men med lite mer star quality och media-spänning, som strössel på toppen. Jag tycker inte heller att det stora lidande och det sätt som covid-19 hårt har drabbat många människor förminskas i boken, utan det hela är väl avvägt, med en genomgående stor respekt för svårigheterna för alla drabbade.
Kanske är det inte boken i sig som är ojämn trots allt. Kanske är det snarare pandemiåret som varit ojämnt, och att det är det som egentligen speglas tillbaka i boken, genom höga toppar och djupa dalar. Just nu när corona och zoom-fatigue är på all time high blir det lite för mycket att ta sig igenom en tillbakablick av hela året. Men jag ser fram emot att läsa om den här boken om fem, tio år, när covid-19 förhoppningsvis är något som man har större distans till. Trots det kommer jag sakna att ha Frans i lurarna när jag går runt och gör min egen vardagstrista veckohandling.
I dagsläget landar omdömet för mig på 3 av 5. Men om jag läser om den om ett par år så är jag inte sämre än att jag är villig att ompröva detta, och då två mina händer från mina nuvarande, corona-trötta, tankar.
Boken skildrar också på ett skickligt sätt hur otroligt ospännande pandemiåret har varit för många av oss. Spontant skulle man kanske förväntat sig att den stora globala pandemin i vår tid skulle vara en dramatisk och intensiv upplevelse, där varje dag är en pulsdrivande kamp för mänsklighetens överlevnad. Men i boken framträder hur vi vardagifierar en kris, hur den till och med kan bli tråkig, samtidigt som oron som gnager i bakhuvudet aldrig riktig spolas bort helt och hållet. På det sättet är tillbakablicken på året, från Emma Frans perspektiv, lite som att gå runt i en bekant livsmedelsaffär under den givna veckohandlingen. Upplevelserna känns tryggt igen, man känner sig hemma, och man förväntar sig inga stora överraskningar. Samtidigt kan det ibland bjudas till med lite spännande nya inslag som man inte hade väntat sig. Den stora krisen filtreras genom vardagens trygga skimmer, och det känns skönt att läsa om någon som delar de småtråkiga mjukisbyxe-upplevelser man själv har haft under året, men med lite mer star quality och media-spänning, som strössel på toppen. Jag tycker inte heller att det stora lidande och det sätt som covid-19 hårt har drabbat många människor förminskas i boken, utan det hela är väl avvägt, med en genomgående stor respekt för svårigheterna för alla drabbade.
Kanske är det inte boken i sig som är ojämn trots allt. Kanske är det snarare pandemiåret som varit ojämnt, och att det är det som egentligen speglas tillbaka i boken, genom höga toppar och djupa dalar. Just nu när corona och zoom-fatigue är på all time high blir det lite för mycket att ta sig igenom en tillbakablick av hela året. Men jag ser fram emot att läsa om den här boken om fem, tio år, när covid-19 förhoppningsvis är något som man har större distans till. Trots det kommer jag sakna att ha Frans i lurarna när jag går runt och gör min egen vardagstrista veckohandling.
I dagsläget landar omdömet för mig på 3 av 5. Men om jag läser om den om ett par år så är jag inte sämre än att jag är villig att ompröva detta, och då två mina händer från mina nuvarande, corona-trötta, tankar.
March 9, 2021
Kan du inte få nog av fenomenet Emma Frans så är det här boken för dig. För min del var det ingen större läsupplevelse och boken lämnar en mätt på allt vad dagböcker heter.
April 14, 2021
4,5* riktigt bra, som en extra lång och lärorik podd
April 12, 2021
För mig som aktivt följt rapporteringen upplever jag inte att boken tillför någon ny kunskap. Istället är den mer av en samtids-dokumentation vars största behållning fås av antingen de som vill veta mer om Emma Frans eller någon som i framtiden vill få en inblick i hur personer upplevde att det var.
För egen del kan jag inte låta bli att känna att livet som dokumenteras är lite för privilegierat för att jag ska kunna identifiera mig med det.
För egen del kan jag inte låta bli att känna att livet som dokumenteras är lite för privilegierat för att jag ska kunna identifiera mig med det.
July 7, 2021
Trodde inte att jag skulle vilja läsa något om covid. Är så trött på covid och pandemin. Har fått ptsd av skiten (pandemi tsd så att säga). Men det här var väldigt intressant. Lyssnade på den som ljudbok och uppskattar verkligen inläsningen av författaren, det känns så nära då. Personliga reflektioner blandat med forskning. Dagboksanteckningar blandat med bakåtblickande kommentarer. Rekommenderar starkt!
May 18, 2021
"Alla tvättar händerna" är något så ovanligt (tror jag) som en vetenskapskommunikatörs dagbok under ett väldigt ovanligt år. Emma Frans, känd förkämpe i kampen mot faktaresistens, skriver om spridningen av Covid-19 i Sverige och utomlands, när Sverige användes som ett slagträ i debatten, första gången man upptäckte en återinfekterad, ger oss en tidslinje över när olika länder stängdes ner m.m.
Men mmest skriver hon om hur debattläget varit på Twitter, insändarsidorna i dagspressen, teve och i kvällspressens notiser. Hur motståndarna mot den svenska strategin, "de 22", konstant förlöjligats samtidigt som utländska journalister kritiserat Sveriges totala brist på åtgärder, trots att detta uppenbarligen inte stämt. Det är hätskt, polariserat och inte alltid helt faktabaserat och Frans själv blir indragen i en del av bråken. Samtidigt som det sprids memes med Sveriges dödsstatistik bredvid ett porträtt på Anders Tegnell, tatuerar andra in hans ansikte på överarmen.
Det här är en bok för den som känner ett behov av att försvara den svenska strategin, samtidigt som Frans inte ställer sig fullständigt okritisk till den. Hennes inställning ändras lite fram och tillbaka över tid. Vad som är säkert är att pandemin, som till en början såg ut att drabba främst den övre medelklassen, blottlägger samhällets alla svagheter. Till exempel att smittspridningen gick så fort på äldreboenden då personalen var timanställd och alltså inte hade råd att stanna hemma med en slopad karensdag.
Det här är en bok som skulle göra sig utmärkt eller uselt i en bokklubb. Antingen skulle den ge upphov till massvis med intressanta diskussioner eller skulle alla börja skälla på varann. Lite som det sett ut på twitter under det senaste året.
Men mmest skriver hon om hur debattläget varit på Twitter, insändarsidorna i dagspressen, teve och i kvällspressens notiser. Hur motståndarna mot den svenska strategin, "de 22", konstant förlöjligats samtidigt som utländska journalister kritiserat Sveriges totala brist på åtgärder, trots att detta uppenbarligen inte stämt. Det är hätskt, polariserat och inte alltid helt faktabaserat och Frans själv blir indragen i en del av bråken. Samtidigt som det sprids memes med Sveriges dödsstatistik bredvid ett porträtt på Anders Tegnell, tatuerar andra in hans ansikte på överarmen.
Det här är en bok för den som känner ett behov av att försvara den svenska strategin, samtidigt som Frans inte ställer sig fullständigt okritisk till den. Hennes inställning ändras lite fram och tillbaka över tid. Vad som är säkert är att pandemin, som till en början såg ut att drabba främst den övre medelklassen, blottlägger samhällets alla svagheter. Till exempel att smittspridningen gick så fort på äldreboenden då personalen var timanställd och alltså inte hade råd att stanna hemma med en slopad karensdag.
Det här är en bok som skulle göra sig utmärkt eller uselt i en bokklubb. Antingen skulle den ge upphov till massvis med intressanta diskussioner eller skulle alla börja skälla på varann. Lite som det sett ut på twitter under det senaste året.
May 13, 2021
Tog mig tid att läsa denna för jag mådde otroligt dåligt av den i perioder. Jag har jobbat hemma i ett år nu och begränsat mina sociala kontakter som fan, ändå känner jag, så fort coronafallen går upp eller Sveriges kritiseras för vår strategi, som att jag är personligt ansvarig för hur det går och tycker det är skitjobbigt. Fattat inte hur Emma inte har konstanta breakdowns med tanke på att andra människor gärna vill hålla henne just personligt ansvarig för Sveriges coronastrategi.
Fast ja, ju längre boken går desto jobbigare verkar det bli, inte helt oväntat.
Jag fattar inte riktigt syftet med den här boken heller. Varför väljer man att läsa en bok om 2020 när det känns som att året fortfarande pågår? Jag behövde inte påminnas om det här, jag lever det fortfarande. Samtidigt kan jag inte se att jag skulle plocka upp den om tio år för att påminnas om skiten heller, nej tack.
Men förutom mina personliga problem så är den välskriven och intressant och bra eftersom den har ett tydligt perspektiv på senaste året. Plus att Emma är rolig, såklart.
Fast ja, ju längre boken går desto jobbigare verkar det bli, inte helt oväntat.
Jag fattar inte riktigt syftet med den här boken heller. Varför väljer man att läsa en bok om 2020 när det känns som att året fortfarande pågår? Jag behövde inte påminnas om det här, jag lever det fortfarande. Samtidigt kan jag inte se att jag skulle plocka upp den om tio år för att påminnas om skiten heller, nej tack.
Men förutom mina personliga problem så är den välskriven och intressant och bra eftersom den har ett tydligt perspektiv på senaste året. Plus att Emma är rolig, såklart.
March 24, 2021
Betyg: 3,5 av 5 - Det här är den tredje boken som jag läser av Emma Frans. Jag har tidigare läst böckerna ”Larmrapporten - Att skilja vetenskap från trams” och ”Sant, falskt eller mittemellan”, och jag tyckte att dom båda två var bra och intressanta. Och nu har jag läst författarens nya bok som handlar om året 2020 - Coronaåret. Boken bygger på Emma Frans egen dagbok under året, blandat med fakta. Och även den här boken var intressant och bra. Kan rekommenderas.
April 16, 2021
Att läsa någons dagbok som bara ”råkar” ges ut kan vara påfrestande. För även om personen hävdar att den skriver enbart för sin egen skull, märks det tydligt att vissa känslor och reaktioner hålls tillbaka. Därför är det uppfriskande att läsa att Emma Frans, redan när hon skriver sin dagbok, medger att hon kan tänka sig att publicera den – då vet vi vad vi läsare har att förvänta oss av boken.
Emma Frans, doktor i epidemiologi och ofta anlitad som vetenskapsreporter för att göra universitetens tredje uppgift, att kommunicera till allmänheten, bestämde sig i början av 2020 att för dagbok med fokus kring det då nyupptäckta corona-viruset. Hon anade redan då att detta skulle bli en stor grej världen över och att hon i sin roll skulle bli eftertraktad. Genom sina dagboksanteckningar ville hon hålla koll på vad som hände, en tidslinje för egen skull, men också ett dokument för alla att läsa över det underliga år 2020 var.
Hon är bra på att förmedla vetenskapoch denna bok gör det också bra. Infodemin som spreds samtidigt som pandemin benas ut och endast det viktiga, utvalt av Frans, återstår. Det blir tydligt hur click-bait och skrämselpropaganda har varit på agendan, hur debatter har förts på Twitter där vissa har en vetenskaplig grund, medan andra användare går på känsla. Hur förtroendet för mediavärlden har ändrats, på gott och på ont. Hur svårt det är att som människa alltid göra rätt, hur stor viljan än är. Emma Frans visar sig som mänslig, hon gör fel, hon menar att ingen har svaren, att ”göra så gott vi kan” är det enda vi kan göra, men att en del borde ändå höja sin gräns för ”så gott de kan”.
Vi lever fortfarande i detta konstiga tillstånd, om många år kommer denna bok att åskådliggöra vad som hände, för vetenskapen i boken tvivlar jag inte på. Det som skrivs och kopplas till datum är det vetenskapliga läge vi var i då. Att vi lärde oss mer sedan ändrar inte det faktum.
Emma Frans, doktor i epidemiologi och ofta anlitad som vetenskapsreporter för att göra universitetens tredje uppgift, att kommunicera till allmänheten, bestämde sig i början av 2020 att för dagbok med fokus kring det då nyupptäckta corona-viruset. Hon anade redan då att detta skulle bli en stor grej världen över och att hon i sin roll skulle bli eftertraktad. Genom sina dagboksanteckningar ville hon hålla koll på vad som hände, en tidslinje för egen skull, men också ett dokument för alla att läsa över det underliga år 2020 var.
Hon är bra på att förmedla vetenskapoch denna bok gör det också bra. Infodemin som spreds samtidigt som pandemin benas ut och endast det viktiga, utvalt av Frans, återstår. Det blir tydligt hur click-bait och skrämselpropaganda har varit på agendan, hur debatter har förts på Twitter där vissa har en vetenskaplig grund, medan andra användare går på känsla. Hur förtroendet för mediavärlden har ändrats, på gott och på ont. Hur svårt det är att som människa alltid göra rätt, hur stor viljan än är. Emma Frans visar sig som mänslig, hon gör fel, hon menar att ingen har svaren, att ”göra så gott vi kan” är det enda vi kan göra, men att en del borde ändå höja sin gräns för ”så gott de kan”.
Vi lever fortfarande i detta konstiga tillstånd, om många år kommer denna bok att åskådliggöra vad som hände, för vetenskapen i boken tvivlar jag inte på. Det som skrivs och kopplas till datum är det vetenskapliga läge vi var i då. Att vi lärde oss mer sedan ändrar inte det faktum.
January 30, 2022
En bra skriven och underhållande sammanfattning av coronaåret 2020 av Emma Frans, som alltid har vetenskap som grund. Skönt med någon som inte håller på och ”tycker”, utan alltid är försiktig med sådant som inte är vetenskapligt förankrat.
Bra att få en översikt och tillbakablick på pandemin. Emma Frans är väldigt rolig också, vilket gör det lätt att läsa och ta till sig.
Bra att få en översikt och tillbakablick på pandemin. Emma Frans är väldigt rolig också, vilket gör det lätt att läsa och ta till sig.
April 23, 2021
Too soon kanske men sträcklyssnade trots att jag inte är ett fan av Emma Frans röst (förlåt). Ändå rätt lagom sammanfattning av första coronaåret.
April 25, 2021
Säkert bättre om några år
May 7, 2021
Written i as diary and does a good job covering the crazy year of 2020 and the Corona pandemic.
June 21, 2021
Gillar Emma Frans, men tror den här boken hade behövt komma ut lite senare för att den faktiskt skulle kännas rolig att läsa. Funkade iaf bättre i juni än när jag försökte läsa i april..
July 24, 2021
spännande och intressant att läsa om denna väldigt nutida nutidshistoria!
December 10, 2021
Boken beskriver hur rörigt allting var förra året med både humor och igenkänning.
May 4, 2023
Lång som själva pandemin...
July 1, 2024
A little clunky, but I did enjoy it. I felt the end was really good.
Displaying 1 - 19 of 19 reviews