Tyveårige Vera Bark forsvinder fra sin polterabend på en båd og bliver aldrig set igen. Efter lang tids eftersøgning bliver efterforskningen indstillet, og hun formodes at være druknet, men hendes lig bliver aldrig fundet. Usikkerheden omkring hendes skæbne driver hendes far, kriminalinspektør Kristoffer Bark, til desperat at fortsætte jagten på svar.
Fem år senere bliver Bark leder for en lille gruppe af politifolk, der skal efterforske gamle, uafsluttede sager. Han får hurtigt øje på en sag, hvor en kvinde, der ligner Vera, er forsvundet fra samme område. Han vælger derfor at genåbne sagen i håbet om måske også at finde et spor om, hvad der kan være sket med hans egen datter. Og snart indser han, at der er flere sammenfald, end han først havde forestillet sig.
Datter savnes er første bog i Anna Janssons nye serie med kriminalinspektør Kristoffer Bark. En nervepirrende krimi om en forælders værste mareridt.
Tik daudz sižeta samezglojumu, mani aizrāva jau no pirmajām lapām un tā arī nespēju uzminēt vainīgo. Te bija arī krietna deva cilvēcisko jūtu puses, kas spēja saviļņot un likt just līdzi. Nebiju gaidījusi, ka man patiks tik ļoti. Izlasīju dienas laikā.
Dotter saknad är en deckare på gränsen mot psykologisk thriller. Det känns bra med en ny serie där man möter karaktärer, miljöer och intriger för första gången. Anna Jansson har lyckats skapa en obehaglig känsla där man gradvis undrar vad som är sant och inte, och vad som händer med karaktärerna mellan de scener man som läsare får vara med i deras tankar. Ett plus för mig är att Dotter saknad utspelar sig i en miljö som jag väl känner till och tycker om. Kristoffer går omkring i Örebro, stämmer möten på välkända platser, och igenkänningsfaktorn är hög. Örebro är en stad som jag vistats i med familjen varje sommar under många år, och jag skulle gärna gå på en Bergslagen Blå vandring där såsmåningom.
Karaktärerna i Dotter saknad väcker mitt intresse, i synnerhet de som ingår i gruppen som Kristoffer sätts att jobba med. Men jag har väldigt svårt för Kristoffer ända till slutet av boken. Han agerar på ett sätt mot sina medmänniskor som jag har problem med att acceptera. Mot slutet av boken så tycker jag det händer något med Kristoffer, en öppning som gör att det finns hopp om att jag kommer att tycka annorlunda i kommande böckerna i serien. Men det är hans team, i synnerhet härliga Ingrid, och så Mia som känns mest lockande att lära känna mer.
Det finns någonting med språket eller uppbyggnaden som gör att jag har svårt att till fullo leva mig in i berättelsen, att ”leva med” karaktärerna, en form stolpighet. Ett tag känns det också som om det blir för mycket av allt och för bisarrt, men Anna Jansson lyckas sy ihop trådarna snyggt på slutet. Jag gillar också skälet till namnet på serien som vävs in.
Jag kommer definitivt att vilja läsa nästa del i den här serien. Nya serier är alltid intressanta, och i det här fallet vill jag veta hur karaktärerna utvecklas och få återbesöka miljön.
Omdöme: Örebrodeckare med obehaglig krypande stämning Betyg: 4-
Wenn in Deutschland ein Buch mit einem Aufkleber „Bestseller aus Schweden“ auf dem Cover erscheint, ist das meistens ein Qualitätssiegel – schließlich steht kaum ein Land so sehr für Krimi-Spannung wie die Skandinavier. Nach der Lektüre von „Leichenschilf“ kann man sich des Eindrucks aber nicht erwehren, dass der Verkaufserfolg dieses Romans in erster Linie auf die Prominenz der Autorin zurückzuführen ist, denn Anna Jansson ist mit ihrer über 20 Bände umfassenden Reihe um die gotländische Ermittlerin Maria Wern nicht nur in ihrer schwedischen Heimat eine große Nummer – die Reihe wurde sogar zum Teil verfilmt und erfreut sich in ganz Europa einiger Beliebtheit.
„Leichenschilf“, der Auftakt einer neuen Romanserie um Ermittler Kristoffer Bark, wirkt jedoch von vorne bis hinten wie das absolute Klischee eines Schweden-Krimis. Das beginnt bereits bei der Hauptfigur, deren (Privat-)Leben natürlich genretypisch in Scherben liegt – und das gleich in mehrfacher Hinsicht. Zum Einen wäre da die Tragödie um seine Tochter Vera, die in der Nacht ihres Junggesellinnenabschieds wohl nicht ganz nüchtern mit einem Boot auf den Hjälmarensee hinaus ruderte und seitdem nicht mehr gesehen wurde – im Gegensatz zu ihrer besten Freundin, die mit im Boot saß und später ertrunken aufgefunden wurde. Selbstredend hat die Beziehung Barks zu seiner Ehefrau Ella diesen Schicksalsschlag nicht verkraftet und während Ella seitdem in einem Sumpf aus Alkohol und Drogen versinkt und von ihrem Ex-Mann regelmäßig vor einer Überdosis gerettet werden muss, lässt den Polizisten Bark die Suche nach seiner Tochter keine Ruhe und ist zu einer regelrechten Besessenheit geworden. Ach ja, und dann wären da natürlich noch Kristoffers gewalttätige Aussetzer, die ihn immer wieder völlig die Kontrolle verlieren lassen, sowie rätselhafte Blackouts und Wahrnehmungsstörungen, die ihn an eine spirituelle Anwesenheit seiner verschwundenen Tochter glauben lassen. Puh, das ist sogar für einen Schwedenkrimi ganz schön viel auf einmal an kaputter Persönlichkeit.
Vielleicht damit der Roman nicht zu deprimierend ausfällt hat Anna Jansson ihren Leser:innen aber noch eine weitere Hauptfigur spendiert: Denise war eine Freundin der verschwundene Vera und wohnt am Ufer des schicksalhaften Sees, wo ihr Kristoffer auf seiner Suche nach Hinweisen immer wieder über den Weg läuft. Und auch Denise hat die meisten ihrer Charaktereigenschaften aus eben jener Klischeekiste, der fast alle Figuren dieses Buches zu entstammen scheinen: jung, naiv und gefangen in einer toxischen Beziehung, die sie sich aber selbst immer wieder schönredet – so zu finden in nahezu jedem zweiten Psychothriller mit weiblicher Hauptfigur.
Die Geschichte wirkt ebenfalls wie zusammengewürfelt, basiert hauptsächlich auf absurden Zufällen und besteht größtenteils daraus, dass immer wieder junge (und vom Typ sehr ähnliche) Frauen rund um den See verschwinden – was aber offenbar jahrelang niemanden dazu veranlasst hat, diesen offenkundigen Gemeinsamkeiten mal näher auf den Grund zu gehen. Das überrascht aber auch nicht wirklich, wenn man sich die Besetzung der Polizei in diesem Roman vor Augen führt: zum als Ermittler in mehrfacher Hinsicht völlig ungeeigneten Kristoffer Bark gesellt sich nämlich noch eine mysteriöse Kollegin, die aus unbekannten Gründen seit Monaten nicht einsatzfähig ist, ein sich selbst in höchstem Maße überschätzender Jungspund sowie ein Hypochonder, der auch nur sporadisch im Büro auftaucht und mehr mit seinen ständig kranken Kindern beschäftigt ist.
So plätschert „Leichenschilf“ über weite Strecken wenig originell vor sich hin und als man sich schon fast mit der Belanglosigkeit dieser Geschichte abgefunden hat, „zaubert“ die Autorin vergleichsweise hastig eine völlig hanebüchene Aufklärung aus dem Hut, deren Ergebnis zwar wenig überraschend kommt, deren Herleitung jedoch ab Absurditäten kaum zu überbieten ist. Da kann auch Hörbuchsprecher Achim Buch wenig retten, der zwar insgesamt eine solide Performance abliefert, von der schleppenden Geschichte und den blassen Figuren jedoch kaum gefordert wird. Die zumeist überflüssige und nervige „Denise“-Perspektive wird hierbei allerdings von Erzählerin Vanida Karun vorgetragen, die das Niveau dieses überaus mäßigen Hörbuches mit ihrer eher etwas schläfrigen Lesung aber auch nicht heben kann.
Ļoti labs detektīvs. Ne mirkli nebija garlaicīgi, autore uzturēja intrigu un viss labi “salikās”.
Notikumi risinās drēgnā pavasarī, bet izcili piestāvēs lasīšanai rudenī – tāda pelēcīga un drūma noskaņa, faktiski nav “gaļas un asiņu” un grāmata neļausies nolikt malā, kamēr nebūs izlasīta.
Kādā Zviedrijas mazpilsētā pirms pieciem gadiem bez vēsts pazudusi izmeklētāja Barka meita. Viņš nekad nav padevies un pārstājis meklēt – ir cilvēki, kas viņu saprot un ir tādi, kas saka, ka viņš ir jucis, ja cer meitu atrast. Barka meitas mīklainā pazušana nav vienīgais asinis stindzinošais notikums, kas skāris mazo pilsētu. Bez Barka meitas liktenīgajā naktī ezerā noslīka vēl kāda meitene, pēc trim gadiem bez vēsts pazuda Kamilla. Nu pilsētā dzīvo Denīse un Barkam ir ļauna priekšnojauta. Jaunā sieviete ir tik līdzīga gan viņa pazudušajai meitai, gan Kamillai. Vai tiešām Denīse ir nākamais upuris, kas saista visas trīs jaunās sievietes un kāds ir noziedznieka motīvs?
Manuprāt, patiešām labi savīts stāsts. Ja ik pa laikam radās nelielas aizdomas par īsto noziedznieku, tad par to, kāda ir šī noziedznieka motivācija - biju pārsteigta. Patika autores radītā rudenīgi drēgnā noskaņa, kas lika sajust skarbos dabas apstākļus līdz kaulam.
Uz stāsta beigām bija palicis viens neskaidrs jautājums, bet pēdējās rindkopās tapa skaidrs, ka tā ir ēsma nākamajai grāmatai. Vai es lasīšu nākamo grāmatu, ja tā tiks iztulkota? Bez šaubām! Vienīgais, ko nesaprotu, kādēļ goodreads šai grāmatai ir tik zems novērtējums. Lasiet droši!
Lai arī pats sākums man likās nedaudz par gausu, jopcik - nu māk tie skandināvi krimiķus!! Tālāk sižets ievilka pamatīgi. Varbūt pie vainas tas, ka te atkal bija psiholoģiski defektīvs izmeklētājs kā man patīk. :) Kopumā padrūms, labi ievelkošs krimiķis ar diezgan pārsteidzošu finālu. Un - izcila pēdējā rindkopa, kas iemet āķi lūpā, lai noteikti lasītu sērijas nākamo grāmatu. Par to cepums autorei. Izskatās, ka netīšām būšu uzsēdusies uz vēl vienas krimiķu sērijas.
Nem volt rossz, de nem is hozott újat a műfajban. Piszok lassan haladtam vele, talán nem is volt most igazán kedvem skandináv krimit olvasni. Jó sok a szereplő, mindenki tele van traumákkal, lassan haladnak a dolgok. Aztán amilyen nehézkes a kibontakozás, olyan gyors a lezárás, ejnye. Látok azért fantáziát a szerzőben, kap még nálam esélyt.
O, mums ir jauna rakstniece?!- bija pirmā doma, kad apskatīju jaunās grāmatas vāku. Dažkārt es pārsteidzu pati sevi, kādas asociācijas un domas man iešaujas prātā. Zviedru kriminālromāna autore mani pārsteidza vairākkārt, un pozitīvi.
Nezinu, kāpēc ir tik viduvēji vērtējumi goodreads platformā, bet šī pirmā grāmata no izmeklētāja Kristofera Barksa sērijas man patika daudz labāk kā cita Zviedrijā apbalvotā krimināldrāma. Tieši skandināviskā noir atmosfēra bija tā, kas ļāva izbaudīt šo pelēki drūmo stāstu. Mitrums, aukstums, allaž rudenīgi miglainais laiks, skarbie cilvēku tipāži, senas traģēdijas, kas vieno mazā ciemata iedzīvotājus, kuri viens otru pazīst kopš dzimšanas. Šādos stāstos maz kas ir romantizēts, šeit prasās pēc karsta kakao un ievīstīties dziļāk siltā pledā, iekurt kamīnu un ieslīgt nomierinošajā dzirksteļu sprakšķēšanā, ik pa laikam uzmetot baiļpilnu skatu uz logu, lai pārliecinātos, vai kāds no ārpuses nemanāmi nelūr iekšā apgaismotajā istabā.
Gluži kā nodotas stafetes kociņš, gadiem ilgi, šo ciešo kopienu nepamet neatrisināti jautājumi, kas met aizdomu ēnas uz visiem iedzīvotājiem.
Izmeklētājs Kristofers gadiem meklē atbildes, kas notika ar viņa meitu vecmeitu ballītē, kad Vēra ar draudzeni devās ezerā ar laivu. Draudzene tika atrasta nākajā dienā noslīkusi, bet Vēras līķis tā arī nekad netika atrasts. Kad tiek nogalināta Kamilla, kas vizuāli ir ļoti līdzīga pazudušajai meitai Vērai, Kristofers arvien vairāk uztraucas par kaimiņu meiteni Denīsi, kuras līdzība ar meitu burtiski satricina izmisušo izmeklētāju. Meklējot atbildes par senajiem notikumiem, atklājas arvien vairāk noslēpumu un netīru darījumu.
Nav pārsteigumu, ka galvenais izmeklētāja tēls ir dzīves sagrauts, vientuļš vīrietis, kurš meklē jēgu savai eksistencei. Arī pārējie tēli viens par otru ir nepatīkamāki, aizdomīgāki, noslēpumaināki un brīžiem uzmācīgi, tādejādi aizvedinot prom lasītāju no galvenā vaininieka. Autore neidealizē nedz vietu, kur notiek darbība, nedz savus varoņus, ļaujot viņiem būt dzīves un notikumu apbružātiem, robustiem un brīžiem dzīvnieciskiem, tajā pat laikā lasītājam ļaujot noslēpumus rakt laukā vienu pēc otra, lai pārsteiguma momentā iekristu bedrē, ko pats racis. Grāmatas nobeigums uzvedina uz nākamo sērijas daļu, atļaujot lasītājam nojaust virzienu, kurā dosies izmeklētājs.
Patiks tiem kriminālromānu lasītājiem, kuri izbauda skandināvu noir atmosfēru, kuras pamatā ir noslēpumi, ciemats, kur viens otru pazīst un problemātiski varoņi.
PS. Lai arī es neesmu sēriju fane, tā kā šī ir pirmā daļa, tad izbaudīju šo grāmatu.
Lai gan sižets bija labs, man ļoti nepatika rakstības stils. Saraustīts, haotisks, pliekans. Varoņi visi viendimensionāli, jo ir veltītas trīs rindkopas katrai viņu darbībai, bet tikai viens vai divi teikumi visas grāmatas garumā par to, ko viņi jūt vai domā konkrētajā brīdī.
Vainīgo neizskaitļojot izskaitļoju, jo te visi bija aizdomīgi, tad nu gribot negribot sanāk arī to īsto kādā brīdī iekļaut aizdomās turamo sarakstā. Atrisinājums lielisks, tāpēc atzīme tik augsta, jo, vērtējot pēc rakstības stila, šis bija divnieks.
Ja nebūtu jau nopirktas pārējās daļas, tad nemaz neturpinātu šo sēriju, bet tagad gan palasīšu ar cerību, ka būs labāks teksts.
Jag har tidigare läst fem böcker av Anna Jansson. Först dom tre första böckerna i serien om Maria Wern: Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, och Må döden sova. Sen en bok med kåserier i: Hantverkarsvett är dyrare än saffran. Och så en kortroman: För dem jag älskar. Men Anna Jansson har ju gett cirka tjugofem romaner för vuxna, och ännu fler böcker för barn och ungdom.
Nu har jag läst en helt ny bok av författaren. Det är den första boken i en planerad ny serie som heter Bergslagens Blå, med kriminalinspektör Kristoffer Bark i huvudrollen.
Tycker att den här delen i bokförlagets beskrivning av boken är mycket bra: ”Dotter saknad är den första delen i deckarserien Bergslagens blå. Det är en berättelse om en förälders värsta mardröm. Det är också en berättelse om vad som kan ske med ett försummat barn när verkligheten blivit outhärdlig, och om vanföreställningar som får livsfarliga konsekvenser.”
Jag tyckte att boken var riktigt bra. Den var spännande, gripande, och inte alls förutsägbar. Och jag kommer definitivt att följa kriminalinspektör Kristoffer Bark i den kommande serien Bergslagens Blå.
Sad and emotional about a police detective Kristoffer Bark who, a few years earlier, lost his young adult daughter. He, the main character, as often in this kind of books, is a middle aged divorced man who is tired, depressed, alone, angry and irritated with historical bad relationships with women. - A bit grey and boring, annoying and always so heavenly negative, but I kind of liked him anyway.
I’m not sure I belived all about the plot, or these character’s, but nevertheless I was hooked. Some parts felt just a bit too unrealistic. In my opinion there were too many crazy and dangerous suspects and maybe too many odd cops ... but I was both touched and trapped. - Looking forward to part #2 in this crime-series.
I listened to the 12 hours very well narrated by Niklas Engdahl.
In den ersten zwei Dritteln geht es eher gemächlich zu, es geht viel um das Privatleben des Ermittlers. Dennoch war es für mich interessant genug, um dranzubleiben. Und im letzten Drittel nimmt die Handlung dann so richtig Fahrt auf. Die Auflösung war für mich ein richtiger WTF-Moment, ich habe es nicht im Geringsten kommen sehen und finde, man ist da gekonnt irregeführt worden! Den nächsten Band der Reihe werde ich wohl auch lesen, zudem es noch einen kleinen Cliffhanger am Ende gab...
Mielenkiintoinen avausosa, tästä tulee selvästikin uusi seurattava kirjasarja. Keskiosa tuntui jotenkin paikallaan kieppuvalta, mutta lopussa jännitys tiivistyi mainiosti. Örebrohon sijoittuvat tapahtumat tekivät tästä itselleni kiinnostavan jännärin, sillä perhepiiristä yksi henkilö on menossa kevääksi sinne ja tarkoitus olisi päästä itsekin Örebrossa poikkeamaan. Googlaillen selvisi, että Anna Jansson asuu itsekin Örebrossa nykyisin.
This book drew me in from the very first sentences. Very well constructed, no wonder she is such a popular author. A bit too suspenseful my evening reading, but certainly I want to read more of her books.
Und plötzlich fühlte er ihre Gegenwart so stark und so liebevoll, als würde ihr Wesen den Raum und gleichzeitig seine Sinne erfüllen, und in seinem Inneren hörte er ihre Stimme. Ich bin bei dir, Papa. Ich bin immer bei dir. 😭
This entire review has been hidden because of spoilers.
Vuoden eka kirja luettu. Nyt oli freesiä Janssonia, Maria Wern -sarjaan olin kyllästyny jo vuosia sitten, Tuhopolttaja tais olla viimeinen jonka siitä jaksoin enää lukea. Tässä esiin marssitetaan Kristoffer Bark ja hänen kollegansa, joiden kanssa ei aina meinaa hommat sujua, sillä molemmat tuntuvat Barkista lähinnä riippakiviltä. Tuli mieleen hieman Adler-Olsonin osasto Q, joka myös ratkoo vanhoja selittämättömiä juttuja ja jossa haasteita riittää Mørckin ja hänen "harteilleen sälytetyn" Assadin kanssa ja pienen tiimin ytimenä toimii sihteeri joka tietää kaikesta kaiken. Tässä on tiimissä yksi ylimääräinen siihen nähden mutta muuten asetelma tuntuu hyvinkin samalle. Molemmissa myös tiimit on "lakaistu" pois muun poliisilaitoksen arjesta, Mørck tiimeineen kellarissa ja Bark tornissa. Itse tarinassa alku menee jaarittelun puolelle (kuten usein sarjojen ensimmäisissä kirjoissa käy kun asioita täytyy alkuun taustoittaa paljon) mutta kyllä vauhtia sitten alkaa löytyä hengästymiseen asti ja loppu on herkullisen yllättävä. Viihdyttävää ja kivaa luettavaa ja jäin todellakin odottamaan seuraavaa osaa! (Tämä on ennakkokappale, kirja julkaistaan viikolla 5.)
Jag tycker början var trögt. Jag till och med övervägde att sluta läsa men jag envisades. Och det var absolut värt det! Vera flyr från sin möhippa och sedan dess har hennes far, kriminalinspektör Kristoffer Bark, letat förgäves efter henne. Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en. Det är så hemskt att det inte finns något namn på det (Six Feet Under). Detta kan vi klart se hos Kristoffer, som vägrar släppa taget och hoppas hela tiden på att Vera fortfarande är vid liv. Några år efter Vera försvinner en till ung kvinna. Hennes utseende påminner mycket om Veras och båda försvinner under likadana omständigheter. Kristoffer Bark ska utreda fallet som "cold case". Ledtrådar dyker upp hela tiden och han försöker hitta kopplingar till Veras fall i hopp av att hitta henne. Man kan inte låta bli att försöka gissa vad som egentligen har hänt med dessa kvinnor samtidigt som man får lära känna nya "skurkar". Jag tänker inte säga mer för att inte avslöja för mycket. Jag vill bara avslöja att slutet var helt överraskande (åtminstone för mig) och jag kommer definitivt att läsa alla böcker i serien om Kristoffer Bark.
This book was a traditional detective story with a very problematic main character who had personal interests on the case on hand. At first I felt that the characters were over the top caricatures, but I warmed up a bit as the reading progressed. I still don`t think that the main character Kristoffer Bark is very believable though.
Story progressed fairly well and it was entertaining enough to follow. The final solution had a twist, but for me there were many questions that were left open or other illogicalities in the storyline. Most of the chracters were also mostly unlikable: this was a world personal problems and criminals.
As a book this was a quick snack, but not anything deep. Language at least in finnish version was bit rigid and unnatural.
En tiedä johtuiko suomennoksesta vai miksi teksti ylipäänsä tuntui jäykältä. Lyhyitä, töksähteleviä lauseita. Alku oli pelkkää synkkää rämpimistä ja päähenkilön instaihastuminen oli epäuskottavan naiivi ja poikamainen. Vasta viimeisellä kolmanneksella henkilöihin tuli vähän väriä ja tarttumapintaa, johon juuri ja juuri kykeni samaistumaan. Ei siis mikään lupaava alku uudelle sarjalle.
Tää oli niin tylsä! Vielä puolenvälin tienoilla tuntui ettei mitään tapahdu. En saanu luettua loppuun asti. Utelin tietooni syyllisen ja "loppuhuipennuksen", eikä edes yhtään yllättänyt. En tiedä johtuiko suomennoksesta vai mistä, mutta jotkut lauseet olivat todella kökköjä, piti lukea moneen kertaan, että onko tää lause oikeasti muotoiltu noin.