What do you think?
Rate this book
Det lysande tomrummet: Om konst, mystik och medvetande i Ivan Aguélis spår
Ivan Aguéli (1869–1917) var konstnär, muslim, anarkist, feminist, översättare, konstkritiker, redaktör etcetera. Men mest av allt – mystiker.
I Det lysande tomrummet inspireras författare, konstnärer och forskare av Aguélis säregna konstnärskap. Texternas huvudteman är konst och mystik, som vägar att närma sig det som är själva grunden i våra liv, och ändå så märkligt svårgripbart: medvetandet.
Boken är resultatet av ett samarbete mellan Aguélimuseet och Stiftelsen Mäster Eckhart- sällskapet. Idén till antologin uppstod vid en gemensam seminarieserie om mystik, medvetande och konst med särskilt fokus på konstnärerna Ivan Aguéli och Hilma af Klint.
I Det lysande tomrummet inspireras författare, konstnärer och forskare av Aguélis säregna konstnärskap. Texternas huvudteman är konst och mystik, som vägar att närma sig det som är själva grunden i våra liv, och ändå så märkligt svårgripbart: medvetandet.
Boken är resultatet av ett samarbete mellan Aguélimuseet och Stiftelsen Mäster Eckhart- sällskapet. Idén till antologin uppstod vid en gemensam seminarieserie om mystik, medvetande och konst med särskilt fokus på konstnärerna Ivan Aguéli och Hilma af Klint.
188 pages, Paperback
Published January 1, 2020
7 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
Read
February 25, 2021Erika Dahlén (red) - Det lysande tomrummet: Om konst, mystik och medvetande i Ivan Aguélis spår, Bokförlaget Lejd 2020 (utgiven 2021).
Jag har tidigare skrivit om Ivan Aguéli i min recension av Simon Sorgenfreis #detmonoteistiskalandskapet. Där låg fokus på Aguélis förhållande till mystikern Emanuel Swedenborg och symbolismen. I denna antologi samsas åtta författare om utrymmet och den säregne konstnären och mystikerns liv och verk — och även några besläktade figurer — belyses ur lika många perspektiv.
Efter en inledande översikt av redaktören Erika Dahlén gör Johanna Byström Sims, intendent på Aguélimuseet i Sala, en lite djupare dykning i Aguélis liv. Vi får veta mer om hans konstnärskontakter, religiösa studier, resor och äventyr.
Vetenskapsjournalisten Per Snaprud kopplar ett epistemologiskt, eller rent av ontologiskt grepp om vår konstnärsmystiker. På vägen möter vi allt ifrån tänkare som Bruno, Descartes och Kant till moderna forskare som kognitionsvetaren Donald Hoffmann och medvetandefilosofen Hedda Hassel Mørch. Vi lär oss om panpsykism och rör oss från ”ett totalt och intetsägande mörker till något man skulle kunna kalla ett lysande tomrum”.
Simon Sorgenfrei fortsätter gräva i teman från sin ovan nämnda bok. Det betyder bland annat fokus på Aguélis omvälvande möte med Swedenborg och dennes korrespondenslära samt begreppet ”influxus”. Men även islam, och speciellt då sufism och mystikern Ibn Arabi. Med stöd av brev och essäer av Aguéli själv finner Sorgenfrei viktiga föreställningar om ljusmystik, ”swedenborgiansk perspektivistisk logik” och ”sufisk solär logik”.
Iris Müller-Westermann, chef för Moderna Museet i Malmö, presenterar konstnären Hilma af Klint (1862-1944). Vi lär oss om hennes bakgrund, utbildning, konstnärskontakter och djupa religiösa, esoteriska intresse med stark påverkan av teosofi och antroposofi. Och vi får inte minst närmare bekanta oss med hennes symbolmättade, mycket märkvärdiga och mystika målningar. Texten kryddas med några snygga färgreproduktioner.
Idéhistorikern Inga Sanner studerar de esoteriska rörelserna runt förra sekelskiftet och Lisbeth Gustafsson presenterar medeltidsmystikern Mäster Eckharts apofatiska teologi.
Med redaktör Dahléns bidrag ”Upplevelsens rymd” är vi tillbaka hos Aguéli. Hon tar fasta på hans ljusmystik och tankar om ”den rena konsten”; det skenbart enkla i konstnärens formspråk och hans åtskillnad mellan ”cerebral” och ”sentimental” konst. Hon visar hur ”Aguélis skuggor lyser”. Med sidoblickar hos bland andra Emilia Fogelklou, Jonna Bornemark och Nicholas Cusanus belyser Dahlén paradoxens och icke-vetandets betydelse för Aguélis måleri. Hur det outtalade, underförstådda eller utelämnade skapar en sorts ”tystnadens materia” som kan ge ”ett lysande tomrum gestalt”.
Lisbeth Gustafsson knyter i sitt andra bidrag ihop Aguélisäcken med en tripp ut i öknen. Där, bland eremiter, ökenfäder och -mödrar, står vi konfronterade med ”källans närvaro på djupet”, den brutala tystnaden och kampen mellan ljus och mörker. Hon besöker munkarna i Wadi Natrun, mellan Kairo och Alexandria, som i denna karga öken sökt sin tillflykt från världen — ”i världen är det omöjligt att se klart!” — för att finna Gud och apatheia (en ”kärlek som inte lämnar plats för självcentrerade känslor”). Även Ivan Aguéli sökte sig gärna ut till intigheten i Egyptens öken. Jag låter honom få sista ordet:
”Den människa har inte levat som inte har legat i tält i öknen och hört kameler grumsa.”
Jag har tidigare skrivit om Ivan Aguéli i min recension av Simon Sorgenfreis #detmonoteistiskalandskapet. Där låg fokus på Aguélis förhållande till mystikern Emanuel Swedenborg och symbolismen. I denna antologi samsas åtta författare om utrymmet och den säregne konstnären och mystikerns liv och verk — och även några besläktade figurer — belyses ur lika många perspektiv.
Efter en inledande översikt av redaktören Erika Dahlén gör Johanna Byström Sims, intendent på Aguélimuseet i Sala, en lite djupare dykning i Aguélis liv. Vi får veta mer om hans konstnärskontakter, religiösa studier, resor och äventyr.
Vetenskapsjournalisten Per Snaprud kopplar ett epistemologiskt, eller rent av ontologiskt grepp om vår konstnärsmystiker. På vägen möter vi allt ifrån tänkare som Bruno, Descartes och Kant till moderna forskare som kognitionsvetaren Donald Hoffmann och medvetandefilosofen Hedda Hassel Mørch. Vi lär oss om panpsykism och rör oss från ”ett totalt och intetsägande mörker till något man skulle kunna kalla ett lysande tomrum”.
Simon Sorgenfrei fortsätter gräva i teman från sin ovan nämnda bok. Det betyder bland annat fokus på Aguélis omvälvande möte med Swedenborg och dennes korrespondenslära samt begreppet ”influxus”. Men även islam, och speciellt då sufism och mystikern Ibn Arabi. Med stöd av brev och essäer av Aguéli själv finner Sorgenfrei viktiga föreställningar om ljusmystik, ”swedenborgiansk perspektivistisk logik” och ”sufisk solär logik”.
Iris Müller-Westermann, chef för Moderna Museet i Malmö, presenterar konstnären Hilma af Klint (1862-1944). Vi lär oss om hennes bakgrund, utbildning, konstnärskontakter och djupa religiösa, esoteriska intresse med stark påverkan av teosofi och antroposofi. Och vi får inte minst närmare bekanta oss med hennes symbolmättade, mycket märkvärdiga och mystika målningar. Texten kryddas med några snygga färgreproduktioner.
Idéhistorikern Inga Sanner studerar de esoteriska rörelserna runt förra sekelskiftet och Lisbeth Gustafsson presenterar medeltidsmystikern Mäster Eckharts apofatiska teologi.
Med redaktör Dahléns bidrag ”Upplevelsens rymd” är vi tillbaka hos Aguéli. Hon tar fasta på hans ljusmystik och tankar om ”den rena konsten”; det skenbart enkla i konstnärens formspråk och hans åtskillnad mellan ”cerebral” och ”sentimental” konst. Hon visar hur ”Aguélis skuggor lyser”. Med sidoblickar hos bland andra Emilia Fogelklou, Jonna Bornemark och Nicholas Cusanus belyser Dahlén paradoxens och icke-vetandets betydelse för Aguélis måleri. Hur det outtalade, underförstådda eller utelämnade skapar en sorts ”tystnadens materia” som kan ge ”ett lysande tomrum gestalt”.
Lisbeth Gustafsson knyter i sitt andra bidrag ihop Aguélisäcken med en tripp ut i öknen. Där, bland eremiter, ökenfäder och -mödrar, står vi konfronterade med ”källans närvaro på djupet”, den brutala tystnaden och kampen mellan ljus och mörker. Hon besöker munkarna i Wadi Natrun, mellan Kairo och Alexandria, som i denna karga öken sökt sin tillflykt från världen — ”i världen är det omöjligt att se klart!” — för att finna Gud och apatheia (en ”kärlek som inte lämnar plats för självcentrerade känslor”). Även Ivan Aguéli sökte sig gärna ut till intigheten i Egyptens öken. Jag låter honom få sista ordet:
”Den människa har inte levat som inte har legat i tält i öknen och hört kameler grumsa.”
Displaying 1 of 1 review