Recension (mild spoilervarning)
Det författaren verkligen lyckats med är alla fantastiska och vackra beskrivningar som får miljöerna att bli så levande att man känner solens strålar värma och hör hur åskan dundrar på himlavalvet, hör hur vattnet porlar i bäcken och snön som smälter, hur vedröken och grytan luktar. Man ser verkligen miljöerna framför sig och jag hoppas att det kommer mer från den här världen och författaren.
Även världsbygget känns bra och genomtänkt vilket lyfter berättelsen, men jag hade gärna fått mer förklaringar om magisystemet som finns. Det finns ett par frågor som inte besvaras i Solens Dotter som jag hoppas att författaren tar upp till nästa bok i serien. Jag störde mig också en del på den del av Damianas magi som är kopplad till gnäggande, vrålande, skriande och skällande som för mig bröt inlevelsen i berättelsen.
Det känns dock som att berättelsen hoppar över ett par steg och lämnar mig något besviken, allt eftersom det i vissa partier går långsamt och sedan när det väl kommer till kärnan i berättelsen går så snabbt att utvecklingen inte känns helt trovärdig.
Boken kretsar framför allt kring Damiana – bondedotter från Gafámia – och Sandreon – Åskgudens son, från Excandor – som allt eftersom kommer närmare och närmare varandra. Sandreons resa i Solens Dotter var intressant att ta del av och hans kapitel och scener är välskrivna och engagerande, många gånger långt mer engagerande än Damianas, som i jämförelse känns blekare totalt. Trots detta så tycker jag om Damiana, men jag hade velat se lite mer utveckling av hennes karaktär. Jag förstår tidigt att hon bryr sig om alla runt om henne och vill försöka se gott i alla, men jag hade gärna sett mer av hennes brister och svagheter, sådant som verkligen visar vem hon är som person. Jag hade velat se mer av hur hon måste kämpa för att behålla sin godhet, verkligen välja att vara god när det är mycket enklare att göra det som är fel. Visserligen får vi ett par sådana scener, men jag upplevde aldrig att Damiana kämpade med sin moral i dessa scener. Jag tror att mer belysning på hennes brister hade lyft Damianas karaktär och kapitel och scener.
Det finns ett flertal sidokaraktärer som, även om de är intressanta, saknade utveckling för att bli helt egna karaktärer och inte bara vara stereotyper. En del av karaktärerna (speciellt tidigt i berättelsen) kändes som att de endast fanns till bara för att väcka sympati för Damiana eller för att få henne att agera, tvinga ut henne på resan. Speciellt Alme, Belladonna, Mäster och Soldag (och Soldags partner som inte ens fick ett namn) hade jag velat se mer av eftersom dessa karaktärer alla är viktiga för Damiana.
Och fina, snälla, gulliga Måne som förtjänar så mycket mer scentid och mer vänskap – och ett stort förlåt från en av huvudkaraktärerna (ge mig mer Måne!!).
När de två huvudkaraktärerna väl träffas – Damiana och Sandreon – är det främst genom fysiska strider eller spionage på varandra men inte speciellt mycket interaktion annars vilket fick mig att längta efter mer och undra när baksidestexten skulle ge mig vad den lovat. Först på sida 316 (boken är 472 sidor) tvingas Damiana och Sandreon ihop av olika anledningar på en resa och jag antar att det är här som det själva romantiska börjar, åtminstone är det nog tänkt så, men av det jag läste så upplevde jag – återigen – att det mest handlade om fysisk attraktion, inte romantiska känslor. Endast 156 sidor att utveckla den romantiska relationen i berättelsen (som enligt baksidestexten är en del av fokuset) kändes för snävt och det var verkligen för snävt. Att få Damiana och Sandreon att verkligen lära känna varandra mer än bara ytligt, utveckla tillit till varandra, hjälpa och stötta varandra både fysiskt och psykiskt uppnåddes aldrig, enligt mig. Jag saknade mer av Damianas och Sandreons dynamik trots komplikationerna och konflikterna som håller dem isär. Mer helt enkelt, och mycket tidigare, framför allt mycket tidigare. Hade själva resan/händelsen som börjar på sida 316 istället börjat i första halvan av boken tror jag att romantiken hade upplevts som mer naturlig och genuin.
Kommer jag läsa boken igen?
Det kommer jag definitivt att göra, trots att jag är besviken över vissa delar. Det författaren har skrivit är ändå fint och jag är väldigt nyfiken på fortsättningen som jag har hört hintats om är Månens Son(hoppas det är den karaktär jag tror det är).