What do you think?
Rate this book
Rygtet
En fremmed ankommer til en navnløs by, og straks slippes rygtet løs. Rygtet er fortalt fra rygtets perspektiv. Den fremmede bliver gjort til genstand for byens had, kærlighed og venskab. Rygtedannelsen intensiveres og byens uhyrlige fortid dukker op som uhyggelige skikkelser og mærkelige hændelser. Der er djævle, præster, skovens mund, levende døde og giftige bær. Sproget i Rygtet er poetisk og fortættet. Det er mystisk og trodsigt. Rygtet handler om magt, om at fortælle andres historier og om den smukke og voldelige melodi, som rygter er.
Rasmus Daugbjerg (f. 1993) er uddannet fra den svenske forfatterskole Biskops Arnö og Forfatterskolen i København. Rygtet er hans debut.
Omslaget er illustreret af Frederik Exner.
Rygtet er første udgivelse i serien Æra, en serie for debutanter på Forlaget Møllegades Boghandel.
Rasmus Daugbjerg (f. 1993) er uddannet fra den svenske forfatterskole Biskops Arnö og Forfatterskolen i København. Rygtet er hans debut.
Omslaget er illustreret af Frederik Exner.
Rygtet er første udgivelse i serien Æra, en serie for debutanter på Forlaget Møllegades Boghandel.
- GenresFantasy
128 pages, Paperback
First published January 1, 2021
5 people are currently reading
174 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 21 of 21 reviews
September 12, 2024
Det er en utrolig god og stærk fortælling. Sproget og rytmen gør, at man får lyst til at læse den op, mens man læser. Tematikken er interessant og skræmmende, der er plads til både smil og tårer. De korte prosatekster gør dog, at det aldrig bliver for overvældende med uretfærdigheden og uhyggen.
Det er en utrolig stærk debut fra Rasmus Daugbjerg.
Det er en utrolig stærk debut fra Rasmus Daugbjerg.
June 18, 2023
Anden læsning:
EN SOMMER MED FANTASY: 1/?
Et glædeligt genbesøg med denne lille, grumme perle af en bog. Om Daugbjergs Rygtet rent faktisk kan beskrives som fantasy er et definitionsspørgsmål. Den ligger i så fald godt nede i 'low fantasy'-delen af spektret.
En fremmed mand ankommer en dag til en lille, konservativ landsby. Landbyen er ikke vant til fremmede, og rygtet fortæller hurtigt både det ene og det andet. Og i Rygtet er det netop rygtet, der er hovedpersonen. Det er rygtet, vi følger, og rygtet, der taler.
Det er sådan, vi hører om, hvordan landsbyen forskubber sig, efter den fremmede flytter til. Det er et genialt lille fortællergreb, der virker total friskt og nyt, og som takket være bogens beskedne længde ikke når at blive tyndslidt og trættende. Rygtet bliver folkets hviskende stemme, deres paranoide stemme, deres revolutionære stemme. En stemme, hvor de enkelte landsbyboere kan gemme sig i mængden. En stemme, ingen kan vide sig sikker fra.
Men udover et pirrende mørkt plot og et stærkt fortællergreb, er Rygtets største styrke Daugbjergs sprog. Han må have brugt måneder på at finkæmme det ene folkeeventyr efter det andet for at kunne skabe sig et sprog, der på én gang føles så dybskovsmørkt og så fuldmånebelyst. På én gang velkendt og dugfriskt. Det er som at se folkesproget fra eventyrene træde ind i sin næste evolutionære fase:
Første læsning:
En fremragende, gruopvækkende og utrolig stilsikker lille debut. Jeg glæder mig til at følge med i Daugbjergs forfatterskab fremad!
EN SOMMER MED FANTASY: 1/?
"Rygtet siger, at de smed dig ud af din hjemby. De tog dit tøj og solgte dit hus. Rygtet siger, at du ikke vidste, hvor du skulle tage hen, og de pegede ind i skoven."
Et glædeligt genbesøg med denne lille, grumme perle af en bog. Om Daugbjergs Rygtet rent faktisk kan beskrives som fantasy er et definitionsspørgsmål. Den ligger i så fald godt nede i 'low fantasy'-delen af spektret.
En fremmed mand ankommer en dag til en lille, konservativ landsby. Landbyen er ikke vant til fremmede, og rygtet fortæller hurtigt både det ene og det andet. Og i Rygtet er det netop rygtet, der er hovedpersonen. Det er rygtet, vi følger, og rygtet, der taler.
"Ira siger, at du står på rugmarken om natten. Hun siger, at du hyler. Hun har fortalt flere af os, at du lyder som et ulvedyr. Hylder du på grund af det barn, som ikke ville holde kæft? Rygtet siger, at du har begravet dit barn et sted i skoven og ikke kan huske hvor".
Det er sådan, vi hører om, hvordan landsbyen forskubber sig, efter den fremmede flytter til. Det er et genialt lille fortællergreb, der virker total friskt og nyt, og som takket være bogens beskedne længde ikke når at blive tyndslidt og trættende. Rygtet bliver folkets hviskende stemme, deres paranoide stemme, deres revolutionære stemme. En stemme, hvor de enkelte landsbyboere kan gemme sig i mængden. En stemme, ingen kan vide sig sikker fra.
Men udover et pirrende mørkt plot og et stærkt fortællergreb, er Rygtets største styrke Daugbjergs sprog. Han må have brugt måneder på at finkæmme det ene folkeeventyr efter det andet for at kunne skabe sig et sprog, der på én gang føles så dybskovsmørkt og så fuldmånebelyst. På én gang velkendt og dugfriskt. Det er som at se folkesproget fra eventyrene træde ind i sin næste evolutionære fase:
"Hun hev vand op fra brønden og forsøgte at redde dem. Mælkebøtterne døde efter nogle dage. Tvillingen siger, at det gik op for hende, at de havde blødt ned i jorden, og hun havde hevet blodet op med vandet fra brønden. Jeg havde badet dem i deres eget mælkebøtteblod, siger hun."
"Der er et stort hul i jorden syd for byen. Kalke faldt i det, da han var lille. Dengang var hullet ikke stort. Han kravlede selv op igen. Det hul kalder vi Urhullet. Der findes mange huller derude, men der er ingen af dem, der er lige så gamle som Urhullet. Om natten vokser Urhullet. Det bliver dybere og bredere. Vi har sat et stengærde om det, så ingen skal falde i det igen. Visse nætter gaber Urhullet så meget, at det sluger gærdet. Så sætter vi et nyt."
"Efterhånden må vi antage, at det er dig, der sælger liljekonvallerne. De fleste af os har set dig stå på torvet med en kasse faldt af dem. Det er svært at bestemme, hvornår det startede, men de fleste gader dufter sødt nu. Luften er glaseret og kødagtig, siger Harkan."
Første læsning:
En fremragende, gruopvækkende og utrolig stilsikker lille debut. Jeg glæder mig til at følge med i Daugbjergs forfatterskab fremad!
February 16, 2021
Hvordan skal man beskrive hvad Rygtet er for en bog? Måske man bare skal citere et stykke af den:
Eller den her:
Rygtet består af kortere og længere prosabidder som de ovenstående (det her er nogle af de kortere), fortalt af et kollektivt 'vi' til et ikke nærmere bestemt 'du'. Der er en form for skitseagtig fremadskridende fortælling, men Rygtet er nok 5% 'plot' og 95% stemning, og det er svært at have noget imod, når stemningen bliver skrevet så godt frem, som den gør. Det er som om Rygtet foregår i de mørkeste afkroge af de gamle, nordiske folkeeventyr -- personerne hedder Sølver og Farald og Hvalp, stedet er en landsby langt væk fra alting, uden for landsbyen ligger den store skov hvor folk begiver sig ind for at dø, dybt inde i skoven ligger Urhullet, som langsomt opsluger mere og mere af verden. Det er den verden, man finder på albumcoveret til et rigtig koldt doom metal-album. Og så er det alligevel ikke helt der vi er: De unge i landsbyen ryger cigaretter, købmanden tager bilen ind til den nærmeste by. Stemningen er ond, alle sladrer, alle fortæller rygter om hinanden. Det er vildt fascinerende tænkt og skrevet. Måske sker der ikke så meget, men det er en bog man dykker ned i og forsvinder væk de par timer det tager at læse den.
(Og så er bogen som genstand i øvrigt utroligt lækker på den helt gammeldags måde, bundet ind i gråt pap og med en opsætning der kunne være lavet i går eller for hundrede år siden. Man har lyst til at gå rundt med den i jakkelommen og læse et par afsnit her og der og alle vegne)
Under Storvinteren gravede man store huller i skoven. Tvillingen siger at de magre kroppe ligger under jorden og gnider sig mod træernes rødder. De sutter på rødderne, til der kommer sukkervand ud, siger hun
Eller den her:
Rygtet siger at din kone fødte et barn, som ikke ville holde op med at skrige. Barnet var rødt. Du stoppede en klud i munden på barnet og smed barnet i en brønd.
Rygtet består af kortere og længere prosabidder som de ovenstående (det her er nogle af de kortere), fortalt af et kollektivt 'vi' til et ikke nærmere bestemt 'du'. Der er en form for skitseagtig fremadskridende fortælling, men Rygtet er nok 5% 'plot' og 95% stemning, og det er svært at have noget imod, når stemningen bliver skrevet så godt frem, som den gør. Det er som om Rygtet foregår i de mørkeste afkroge af de gamle, nordiske folkeeventyr -- personerne hedder Sølver og Farald og Hvalp, stedet er en landsby langt væk fra alting, uden for landsbyen ligger den store skov hvor folk begiver sig ind for at dø, dybt inde i skoven ligger Urhullet, som langsomt opsluger mere og mere af verden. Det er den verden, man finder på albumcoveret til et rigtig koldt doom metal-album. Og så er det alligevel ikke helt der vi er: De unge i landsbyen ryger cigaretter, købmanden tager bilen ind til den nærmeste by. Stemningen er ond, alle sladrer, alle fortæller rygter om hinanden. Det er vildt fascinerende tænkt og skrevet. Måske sker der ikke så meget, men det er en bog man dykker ned i og forsvinder væk de par timer det tager at læse den.
(Og så er bogen som genstand i øvrigt utroligt lækker på den helt gammeldags måde, bundet ind i gråt pap og med en opsætning der kunne være lavet i går eller for hundrede år siden. Man har lyst til at gå rundt med den i jakkelommen og læse et par afsnit her og der og alle vegne)
July 8, 2025
Udda bondkaraktärer, deras vidskeplighet och okunskap; påminner lite om hela gänget svenska landsbygdsmisärsförfattare, men allra mest kanske om Teratologen. Först lite tveksam till denna, något fördomsfulla, aningens stereotypa bild av bygemenskaper; som en lite överdriven parodi på en P.O-roman, men det finns, snarare än ett nordiskt allvar, en östeuropeiskt svart humor (likt inser jag nu, Teratogen) och friheten att läsa berättelsen som en allegori snarare än en bild av något som har eller skulle kunna finnas. Också, trots, eller i sin, enkelhet, ett för genren ovanligt orginellt språk.
January 20, 2025
Vi får aldrig träffa huvudpersonen och det spränger min hjärna.
March 8, 2021
Rygtet siger, at … Danmark har en ny, spændende og lovende forfatter, og at han hedder Rasmus Daugbjerg. Og for en gangs skyld taler rygtet sandt. I modsætning til, hvad det gør i Daugbjergs flotte og grumt ubehagelige debutroman, hvor rygtet ikke desto mindre – som rygter har det med at gøre – bekræfter sig selv i en uhyggelig gennemspilning af det universelle syndebukketema.
Læs hele min anmeldelse på K’s bognoter: https://bognoter.dk/2021/03/08/rasmus...
Læs hele min anmeldelse på K’s bognoter: https://bognoter.dk/2021/03/08/rasmus...
November 28, 2024
Säkert mysig om man förbiser effektsökerierna och ids slänga på sig sin nötta trötta Affe Hambe-mantel. Skulle faktiskt inte förvåna mig om den rent av är bra på originalspråk, debil skogdanska.
“Hvalp och Saurs pojkar Kalks.och Farald säger att deras morfar Troggel somnar och börjar mumla” (s. 39).
“Hvalp och Saurs pojkar Kalks.och Farald säger att deras morfar Troggel somnar och börjar mumla” (s. 39).
April 19, 2024
På klokken står der, når jeg kimer, gnaver jeg i onde hjerter.
(4.5)
(4.5)
May 28, 2025
Älskar!! Min nya favoritförfattare! Inte fullt lika bra som Troll, men ändå ett mästerverk!
October 16, 2024
Daugbjerg fick rejält med uppmärksamhet när han introducerades på svenska med romanen "Troll" förra året, en mörk saga som lätt kunde läsas som en klimatberättelse. Nu har också hans debutroman översatts och även om sagoinslagen inte är lika framträdande här finns det många likheter.
En främling har dykt upp i ett mindre samhälle, och ryktet om vem han tidigare har varit och vem han är nu sprider sig fort. Berättaren - en av samhällets invånare - vänder sig i varje kapitel till denna främling och beskriver de olika rykten som florerar och hur stadens invånare ser på och interagerar med honom.
Inledningsvis går åsikterna isär, men för de flesta är han ett hot som kommer utifrån. Men även den omkringliggande miljön är hotfull: skogen med de begravda kropparna, kullen där kråkorna samlas, liljekonvaljerna som sprider sin stank och inte minst Urhålet som sakta växer och hotar att sluka hela staden. Vad som är det största hotet och hur det ska bemötas har invånarna olika syn på, och en maktkamp uppstår kring tolkningsföreträdet. Liksom i "Troll" finns här en kyrka och en präst som blir en viktig pjäs i dramat.
Det är svårt att inte fortsätta jämförelserna. Här finns en liknande tematik och stämning, men "Ryktet" är mer fragmentarisk och inte en lika sammanhängande berättelse, på gott och ont. Även om jag själv uppskattade "Troll" kan jag ha viss förståelse för dem som uppfattade den som för symboltyngd och här finns förvisso också symboler men kanske något mer subtila och öppna för fler tolkningar.
Daugbjerg tycks efter bara två romaner ha etablerat en väldigt egen röst som skiljer sig mot det mesta annat man läser, och det ska bli spännande att se vad han bjuder på härnäst.
På ett liknande sätt uppfattar jag Flo som ett av de förlag som är mest konsekventa, inte bara i utgivningen utan också i den alltid utsökta formen. Även det är så pass intressant att följa att jag sedan en tid tillbaka prenumererar på utgivningen och kan så här långt bara rekommendera det.
En främling har dykt upp i ett mindre samhälle, och ryktet om vem han tidigare har varit och vem han är nu sprider sig fort. Berättaren - en av samhällets invånare - vänder sig i varje kapitel till denna främling och beskriver de olika rykten som florerar och hur stadens invånare ser på och interagerar med honom.
Inledningsvis går åsikterna isär, men för de flesta är han ett hot som kommer utifrån. Men även den omkringliggande miljön är hotfull: skogen med de begravda kropparna, kullen där kråkorna samlas, liljekonvaljerna som sprider sin stank och inte minst Urhålet som sakta växer och hotar att sluka hela staden. Vad som är det största hotet och hur det ska bemötas har invånarna olika syn på, och en maktkamp uppstår kring tolkningsföreträdet. Liksom i "Troll" finns här en kyrka och en präst som blir en viktig pjäs i dramat.
Det är svårt att inte fortsätta jämförelserna. Här finns en liknande tematik och stämning, men "Ryktet" är mer fragmentarisk och inte en lika sammanhängande berättelse, på gott och ont. Även om jag själv uppskattade "Troll" kan jag ha viss förståelse för dem som uppfattade den som för symboltyngd och här finns förvisso också symboler men kanske något mer subtila och öppna för fler tolkningar.
Daugbjerg tycks efter bara två romaner ha etablerat en väldigt egen röst som skiljer sig mot det mesta annat man läser, och det ska bli spännande att se vad han bjuder på härnäst.
På ett liknande sätt uppfattar jag Flo som ett av de förlag som är mest konsekventa, inte bara i utgivningen utan också i den alltid utsökta formen. Även det är så pass intressant att följa att jag sedan en tid tillbaka prenumererar på utgivningen och kan så här långt bara rekommendera det.
February 4, 2025
Det är ganska sällan jag träffar någon som sticker ett stycke dansk samtida litteratur i handen på mig. Efter att ha tagit mina första tre stapplande steg som författare för 15 år sedan, med en nyfunnen vän som guru och mentor, men bommat min Biskops-Arnö-ansökan, slutade min karriär som ung förståsigpåare på Södertörns högskola. Men inte ens i de här sammanhangen var det särskilt mycket exponering mot mitt modersmål. Jag läste på sin höjd "Vangedebilleder" och hörde en familjevän prata om Jakob Ejersbo.
Så när en kollega som klipper en litteraturpodd började snacka om en hyllad ny författare från Danmark – som inte bara var ny utan också lät väldigt sympatisk – snodde jag direkt till mig både debuten och uppföljaren. Syrran såg dem på mitt nattduksbord och utbrast:
”Det är ju Rasmus! Honom har jag jobbat med på Kalaset.”
Ryktet är en tunn liten allegori om när en främling kommer till ett samhälle. Det är oklart om det är postapokalyptiskt eller historiskt, men alla verkar antingen ha regrederat eller vara föräldralösa barn, med tanke på deras magiska tänkande.
Hela byn radas upp med namn. Där finns ett helgon som heter Jana, en tvilling som siar om domen, en präst som försöker hålla hoppet vid liv och diverse andra som knappt får några attribut knutna till sig, mer än att ha sagt något om främlingen som kommit till staden. Inte heller främlingen, konsekvent benämnd som ett ”du”, får egentligen en tydligare form genom alla rykten som gått i rundgång. Men djävulen finns i alla fall, och skogen verkar äta barn.
Scenerna är korta men dimmiga. Meningarna är korta men oprecisa. Världen, oavsett om den är inre, yttre eller symbolisk, är suddig. Händelserna staplas på varandra utan att man kan urskilja vad som får dem att hänga ihop.
Vad är det folk brukar säga, så fort något inte är realistiskt och igenkännbart? Som en feberdröm.
Jag vet inte hur mycket jag tror att man måste ha feber för att ana den andra världen, eller jag vet inte – minnas sina drömmar, eller för den delen bara undvika att säga vad man menar rakt ut och istället gestalta det. Jag brukar bli ganska trött på människor som inte kan lokalisera metaforen eller uppskatta allegorin. Tydlighetens förkämpar.
Men jag vet inte. För att en allegori ska fungera, för att ett absurt drama ska kännas dramatiskt, eller för att en dröm ska vara något man i alla fall känslomässigt upplever, behövs det faktiskt något mer än att folk äter liljekonvaljer och blir förgiftade, tror på Gud och Djävulen. Speciellt när alla karaktärer har skyddad identitet.
Sen kanske det bör sägas att jag aldrig har varit ett stort fan av att konsumera skvaller som underhållning.
Så när en kollega som klipper en litteraturpodd började snacka om en hyllad ny författare från Danmark – som inte bara var ny utan också lät väldigt sympatisk – snodde jag direkt till mig både debuten och uppföljaren. Syrran såg dem på mitt nattduksbord och utbrast:
”Det är ju Rasmus! Honom har jag jobbat med på Kalaset.”
Ryktet är en tunn liten allegori om när en främling kommer till ett samhälle. Det är oklart om det är postapokalyptiskt eller historiskt, men alla verkar antingen ha regrederat eller vara föräldralösa barn, med tanke på deras magiska tänkande.
Hela byn radas upp med namn. Där finns ett helgon som heter Jana, en tvilling som siar om domen, en präst som försöker hålla hoppet vid liv och diverse andra som knappt får några attribut knutna till sig, mer än att ha sagt något om främlingen som kommit till staden. Inte heller främlingen, konsekvent benämnd som ett ”du”, får egentligen en tydligare form genom alla rykten som gått i rundgång. Men djävulen finns i alla fall, och skogen verkar äta barn.
Scenerna är korta men dimmiga. Meningarna är korta men oprecisa. Världen, oavsett om den är inre, yttre eller symbolisk, är suddig. Händelserna staplas på varandra utan att man kan urskilja vad som får dem att hänga ihop.
Vad är det folk brukar säga, så fort något inte är realistiskt och igenkännbart? Som en feberdröm.
Jag vet inte hur mycket jag tror att man måste ha feber för att ana den andra världen, eller jag vet inte – minnas sina drömmar, eller för den delen bara undvika att säga vad man menar rakt ut och istället gestalta det. Jag brukar bli ganska trött på människor som inte kan lokalisera metaforen eller uppskatta allegorin. Tydlighetens förkämpar.
Men jag vet inte. För att en allegori ska fungera, för att ett absurt drama ska kännas dramatiskt, eller för att en dröm ska vara något man i alla fall känslomässigt upplever, behövs det faktiskt något mer än att folk äter liljekonvaljer och blir förgiftade, tror på Gud och Djävulen. Speciellt när alla karaktärer har skyddad identitet.
Sen kanske det bör sägas att jag aldrig har varit ett stort fan av att konsumera skvaller som underhållning.
June 2, 2025
Ryktet är en bok som jag verkligen uppskattade. Den sätter in dig i en by där du försöker ditt hårdaste för att förstå detta samhället. Ett samhälle som är uppbyggd av flera minst sagt "unika" figurer. Jag tyckte också det var roligt att försöka skapa bilden om vem du, som huvudkaraktären är. Är verkligen alla rykten sanna? Är du verkligen så hemsk som alla säger att du är? Sedan så går också vissa rykten om dig emot varandra, vilken av dessa är sanningen?
Det är en väldigt kort bok, så jag rekommenderar dig till dig som vill läsa något kortare.
Men nu har jag bestämt mig för att jag ska flytta till en liten dansk by. Inget dåligt skulle väl hända mig? Alla kommer att älska mig direkt såklart :).
Det är en väldigt kort bok, så jag rekommenderar dig till dig som vill läsa något kortare.
Men nu har jag bestämt mig för att jag ska flytta till en liten dansk by. Inget dåligt skulle väl hända mig? Alla kommer att älska mig direkt såklart :).
November 12, 2025
en märklig, annorlunda liten bok. berättarjaget är ingen person utan ett kollektiv, ett drev. inte säker på att jag riktigt fattade vad den ville säga men den försatte mig i en mysigt obehaglig sinnesstämning.
May 21, 2024
Åh… den lille onde bog
October 12, 2024
alla säger att det här är en bra bok och det är rätt
December 7, 2024
På baksidan stod nånting om att den beskriver melodin ett rykte kan ha. Väldigt precis så.
December 23, 2024
En myrekrybende mareridtsoplevelse.
December 20, 2025
Jättejättenajs, jag vill skriva en sån här bok, älskar du-vi perspektivet
Read
January 1, 2026Mit liv i en nøddeskal; jeg er mangt en gang blevet sparket ud på røv og albuer efter at have prøvet at åbne en blomsterbutik i et indremissionsk samfund i dets orale fase.
Displaying 1 - 21 of 21 reviews