”Berättelser kan man ha till mycket” tänker protagonisten Einar vid ett tillfälle i romanen.
Det blir till en catch phrase, till ett mantra för fantasins gränslöshet. Och det känns som den enkla meningen, eller sanningen, ger kropp åt hela denna mäktiga, djupt drabbande, barndomsskildring.
Berättelserna som skapas av och skrivs fram hos alla karaktärer här, berättelser som skydd, som elixir, som motgift, som oförlösta drömmar. Mamman som flyr i sina böckers berättelser, pappans liv som är en mosaik av lögner, upptåg och drömmar – berättelser det med. Och så Einar, författaren, berättaren själv, som måste berätta för det är det enda som betyder något.