Sörjen som blev

by Anna Takanen

"Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen", säger Anna Takanen.

Pappa Timo kom 1942 som krigsbarn till Sverige. Han var då bara fyra år. Hemma rådde det finska fortsättningskriget, Timos pappa hade stupat i kriget och hans mamma hade inte råd med medicin när han blev sjuk. Trots några försök att återvända till Finland senare i livet kom han att stanna i Sverige.

Sörjen som blev är en ömsint berättelse om hur Anna Takanen långsamt och alltmer smärtsamt nystar upp sin pappas familjehistoria och hur det är att vara barn till ett krigsbarn. Pappan och dottern åker till Finland, de pratar, han är länge tyst, men hon får honom att berätta mer och mer tills de båda inser att krig aldrig lämnar en i fred.

Genres: Fiction

275 pages, Paperback

First published October 18, 2019

Reviews

[Ulrica Kulturladyn]

Jag sträckläste denna drabbande historia som bygger på Anna Takanens egna familjehistoria över tre generationer.

Historien om mamman och sonen som separeras griper tag i mig och det är svårt att sluta läsa…. En viktig bok om vår historia. Så många barn, familjer och generationer som präglats av krigets efterbörder. En vacker och välskriven roman som är väldigt känslosam.

[Bloggbohemen]

Här finns mycket som berör. Krigsbarn, tystnad, stolthet, nästa generation och skuggan som vilar över den. Brev mellan de två mammorna. Scener med den finska mammans tårfyllda välkomnanden. Uppslitande gräl och krav på kunskap, vetskap och förståelse. Och så sorgen. Sorgen. De här delarna i boken är starka och språket väl avvägt. Mot slutet av boken försvinner lite av det riktigt starka tycker jag och även om jag förstår kopplingen till det finska och hur Anna Takanen själv ska förhålla sig till det försvinner det lite för mig när teatervärlden blir mer framträdande. Men, jag tror och hoppas att det är bokens starka partier som kommer att stanna i minnet.

[Evelina Liliequist]

Eg 4,5

[Erika]

Anna Takanen utforskar sin släkthistoria på ett språk som ofta glimrar. Det är bitvis hjärtskärande att läsa om det krigsbarn som blev hennes pappa, Timo som skickas till Sverige av en mor som in i det sista önskar att hon sluppit, dragkampen mellan henne och fostermamman och hur främmande Timo blir för sitt hemland och sitt modersmål. Men ännu mer under huden kommer skildringen av Annas eget liv och förhållningssätt till Finland och till pappans bakgrund som krigsbarn. Det gör något med texten när hon inte längre fyller ut pappans berättelse utan skriver om sitt eget liv med förstahandsinformation.

[Anja Hildén]

Våra berättelser liknar varandra; också jag är barn till ett finskt krigsbarn. Men trots det når den här boken inte riktigt fram till mig. Identifikation, ja. Känsla, nej. Jag får nöja mig med att uppskatta ett vackert språk och en viktig berättelse.

[Izabelle]

Anna Takanen berättar i romanform om sin pappas upplevelse som finskt krigsbarn i Sverige under andra världskriget. Hon berättar om hur det traumat följt med honom under livet och därför även påverkat Annas uppväxt.

Sörjen som blev är otroligt gripande med ett fantastiskt vackert språk. Några saker som utforskas är upplevelsen att skiljas inte bara från sin familj som ett litet barn utan också från sin kultur, sitt språk, sitt land. Att leva i mellanförskap, känslan av att varken passa in helt i varken Sverige eller Finland. Trasiga och komplicerade familjerelationer som aldrig riktigt går att fixa.

En bok för läsare av Alex Schulman och Frida Boisen eller för den som vill få en lite bättre förståelse för en del av den sverigefinska historien.

[Riitta]

Omöjligt att förhålla sig neutralt till denna bok. Historien och människorna kom helt enkelt för nära. Saknaden efter familjen och hemlandet är den gemensamma nämnaren, och jag grät igenom boken. Så sorgligt, så vackert språk. Att lyssna på Takanen läsa sin bok var ren njutning.

[Knut och Kofta]

Otroligt vacker och berörande bok! En sådan jag önskade att jag själv kunde skriva. Om blod tjockare än vatten och trådarna genom tiden till förr. Jag tyckte särskilt mycket om skildringarna om Timos barn- och ungdomsår. Så starkt! Älskade att lyssna till Anna Takanens egen inläsning.

[Emelie]

En andra generationens invandrare ställer sig frågan hur många generationer det tar innan ett krig till slut lämnat alla omkullvälta familjeträd vars efterlevande försökt rota om sig i ny jord. En ömsint skildring av en dotters sökande efter sin historia och förståelse för sin far.

[Malin K]

En bok som grep tag i mig och som därför var svår att lägga ifrån sig. Boken handlar om sorg och förlust ur flera perspektiv. Den bortskickades sorg, den bortskickandes sorg, syskonsaknad, barnbarnssaknad, krigets sorg, obearbetad sorg och sorg som ärvs. Dessutom beskrivs rotlöshet, barnlöshet och hur starka banden kan vara till något som en bara är en länk av. Läsningen gör ont men samtidigt är skildringarna så ömma att det är kärleken som sipprar fram mellan raderna.

[Elina Gleisner]

Den var bra, men kanske mest för att jag själv har en förälder från Finland. Gillade mest den historiska början och inte lika mycket slutet som var samtida. Hennes sommarprat tycker jag dock var 5/5🌟

[Annalena]

Jag är djupt tagen. Så berörd. Anna Takanen skriver naket, så levande och det går rakt in i hjärtat. Hon har det vackraste av språk och det är en välsignelse att få läsa hennes angelägna historia.
Jag är själv dotter till ett krigsbarn vilket fördjupar läsupplevelsen. Det blir för mig en läsning där igenkänningen flera gånger är ett faktum. Ibland rinner tårarna stillsamt och ibland gråter jag så att jag skakar. Det är smärtsamt och det är förlösande. Sörjen som blev är att betrakta som ett viktigt tidsdokument rörande ett historiskt skeende som kastar skuggor än idag. Det är en bok som berör, vare sig du är barn till ett av Finlands krigsbarn eller inte.
Sörjen som blev får ☕☕☕☕☕.

[Anders Kauranen]

För några år sedan var jag och min fru och såg pjäsen Fosterlandet på Stockholms stadsteater. Det var en av mina stora teaterupplevelser eftersom den kom väldigt nära mig som person. Min pappa är också ett krigsbarn och mycket av det som togs upp i pjäsen kände jag igen mig i. När jag nu läst boken som också handlar om de upplevelserna så kommer mycket av det tillbaka. Det finns ett trauma i alla familjer som berördes av det här och eftersom inget någonsin har blivit bättre av att förtigas så är det bra att Anna Takanen skrivit den här boken. Det enda jag saknar är beskrivningen av hennes pappa. Den känns lite väl endimensionell nästan gränsande till idolisering. Jag förstår problemet att beskriva en verklig människas negativa sidor men några sådana måste väl ha funnits också? Den enda som tas upp är att han inte vill prata så mycket om det här och det kan ju han knappast lastas för.

[Philip]

This is a beautifully written book. Maybe too beautifully written.

A quick background: During WWII, roughly 70,000 Finnish "war children" were sent to live in neutral Sweden. Most went back home after the war, about 5,000 didn't.

Takanen shares her story, and the story of her father; on of these 5,000 children. The story is terribly beautiful. Heartrending. It's a story of a splintered family; of two families, one Swedish and one Finnish. It's a story of how war lingers; how it stays in a person, in a family.

The writing is sublime. Poetic. Almost perfect.

But, for me, this perfection is also the book's greatest weakness. It creates a distance from the telling for me. It removes me from the feelings.

I would have loved to experience it more raw. Less polished. I think that would have fitted the story better. For me.

Still, read it. If you can, read it.

[Lottie]

Tack Anna! Som varande finskt flyktingbarnbarn så kan denna bok inte annat än gripa tag i mig. Boken är inte "bara" en fin djup beskrivning av att bli lämnad/lämna och sakna utan även en kärlekshistoria mellan dotter och pappa. Annas kära pappa Timo som hon beskriver så ömsint. Finland stiger också fram på sidorna med underbar natur, minnesvärda bastubad och sommarsjöar. Fin bok, mycket vemod men också värme mellan människor.

[Rebecka H]

Älskade språket!! Tyckte mycket om berättelsen och de känslor och tankar den väckte. Kanske inte en solklar ”femma”, men i dessa tider när mina egna tankar snurrar och surrar i huvudet och det är skönt att byta ut dem mot någon annans, så var denna bok perfekt för mig.

[Elina Mustikkakummun Anna]

Hieno ja koskettava.

[Carola Sundqvist]

Den här berättelsen kommer nära. Det är nästan smärtsamt att följa Anna då hon nystar upp sin pappas krigsbarnshistoria. Det handlar mycket om sökandet efter identitet, inte bara pappans, utan i allra högsta grad Annas egen. De sista kapitlen grät jag mig igenom.

[Paula Gratschev]

Den mest berörande bok jag någonsin läst.

[Okidoki]

Familjeberättelse tappar väldigt mycket på slutet. Det blir för privat. Barn till finska krigsbarn kanske känner sig mer berörda.

[Jennie]

Briljant, stark & vackert skriven!

[Biblioteken i Örnsköldsvik]

Anna Takanen berättar i romanform om sin pappas upplevelse som finskt krigsbarn i Sverige under andra världskriget. Hon berättar om hur det traumat följt med honom under livet och därför även påverkat Annas uppväxt.

Sörjen som blev är otroligt gripande med ett fantastiskt vackert språk. Några saker som utforskas är upplevelsen att skiljas inte bara från sin familj som ett litet barn utan också från sin kultur, sitt språk, sitt land. Att leva i mellanförskap, känslan av att varken passa in helt i varken Sverige eller Finland. Trasiga och komplicerade familjerelationer som aldrig riktigt går att fixa.

En bok för läsare av Alex Schulman och Frida Boisen eller för den som vill få en lite bättre förståelse för en del av den sverigefinska historien.

[Anna H]

Krigsbarn, finlandssvenska, barndom, karelska piroger, båtresor "hem" eller bort. Barnlöshet. En älskad pappa som inte vill prata och som sen går bort. Sorg. Sörj. Fantastisk språk.

[Antonia]

Så vacker beskrivning av en förälder och dennes historia.
Hur formar krig oss? Att bli övergiven? Hur ärvs dessa sår ner av kommande
familjemedlemmar? Det är vad Anna Takanen undersöker i denna bok, genom sin far. Det finska krigsbarnet som skickas till Sverige, till en ny familj. Och blir kvar där trots saknad och sår som är svåra att prata.
Takanen skriver väldigt vackert om allt detta och jag läser boken väldigt snabbt.
Jag tänker på alla familjer med sår från krig, hur det ständigt bildas nya krig och nya sår. Nu kommer det bli familjer med sår från kriget i Ukraina.
Deppigt, tröttsamt och här tragglar "krigsbarnen" vidare och försöker läka sina sår, deras barn ärver dem och så håller det på.
Det är ett jävla skit faktiskt.

[Inka Partanen]

Tykkäsin tässä kirjassa monesta: itse aiheesta, sen henkilökohtaisesta ja syvälle sukeltavasta käsittelytavasta, sukupolvien ketjusta, lapsen näkökulman ymmärtämisestä, ajankuvista. Välillä silti myös ärsyynnyin. Kirjan puhetapa oli välillä kovin mahtipontinen (ja ääniversion lukija onnistui tätä ylinäyttelemisellä jopa korostamaan, joten en pystynyt kuuntelemaan kuten yleensä osittain teen). Jonkinlaista toisteisuutta ja sanassa asiassa liiallista jumittamista havaitsin myös, tykkään enemmän rivakammasta rytmistä. Ei siis ehkä ihan nappisuoritus mun makuuni, mutta ehdottomasti kannattaa lukea, jos aihepiiri yhtään kiinnostaa.

[Melissa Haga]

Vackert språk och gripande berättelse. Anna Takanen har skrivit ner sin släkthistoria i Sörjen som blev som handlar om hur hennes pappa Timo överlämnades till Sverige som krigsbarn och hur hans förhållande till Finland också påverkade resten av familjen. Det är så effektfullt att krigsbarnet Timo omnämns som "pappa" genom hela berättelsen. Dels eftersom hans dotter skrivit boken, men också för att det speglar barnet och den vuxna mannen i det som pojken Timo upplever. Tyckte mest om den historiska biten om pappans liv. Mot slutet blev det mera om Annas egna upplevelser, men språket ändrades också när hon inte endast återgav sin pappas historia.

[Sofia Schöön]

Jag är också tredje generationen, men min historia är en helt annan. Trots många gemensamma faktorer uteblir igenkännanndet.
Boken är väldigt fin och ömsint, men det saknas något för min del. Problemet med att skildra någon som inte vill prata om sitt trauma är att man inte får inblick i det. Faderns barndom och död skildras finstämt och rörande, men det blir som en lång passage emellan där man fattar att "okej, familjen har en del skit att ta sig igenom, men vi vet inte vad."

[Ida Söderberg]

Jag grät när finska mamman tvingades skicka sin lilla pojke till Sverige och den svenska mamman. När pojken spanar efter finlandsmamman genom fönstret på det svenska sjukhuset. När han satt tyst i det nya hemmet. Bokens första del gör fysiskt ont. Men till slut blir språket mig övermäktigt. Varje mening känns ansträngd, filad på och beskrivningar som ”hennes gestalt är som en ung vacker gran” och ”hon borrade in sin stora potatisnäsa i min örongång” tar för mycket av min kraft som läsare.

[Efwa]

Med en klump i halsen vänder jag blad. Början och slutet var bäst. En stund i mitten upplevde jag att boken tappade fart.
Som barn till ett finskt krigsbarn känner jag igen så mycket samtidigt som annat är helt annorlunda.
Men traumat som de små finska barnen upplevde fick de ingen hjälp att bearbeta.

[Emelie Tollesson]

Typ 3,25⭐️ Denna boken är kort och fin, djup och känslofylld. Jag kunde dock i perioder känna att jag var ointresserad av storyn, möjligtvis för att jag inte kunde relatera till den. Men som sagt så är det en kort bok, som är fint skriven med mycket känslor i den. Rekommenderar om du vill ha en kort och relativt gripande historia!