Jaget måste flyta ut i världen en aning, bara så går det att leva på riktigt. Kroppen måste känna världens tyngd mot huden. Bara så kan kroppen vila.
Iris lever på gränsen i Berlin där det nästan alltid är natt. Hon blir knullad mellan nedklottrade väggar på Golden Faultier, hon vet inte om hon vill, men hon låter det ske. Längre fram i tiden finns ett annat slags mörker: Barnets ögon likt svarta hål. I dem kan man se universums tomhet.
Elsa Kemppainen debuterar med en mörk skildring av en ung kvinnas tillvaro inuti och intill den egna kroppen. Livet måste kännas, det spelar ingen roll hur. Men vem drar gränserna för hennes existens? Och vem bestämmer hennes värde?
Romanens utspelar sig i barndomens Helsingfors, i Berlin år 2008, och i en nutid där ett litet barn river allt som känns bekant. Frågan om det går att bli hel, och om det är målet, ringlar som en blodsvans genom berättelsen.
Riesling och mjölk är en stark debutroman om vänskap som gör ont, om en generationsupplevelse för den klick av unga som åkte för att leva det fria livet i Berlin, och om att bli mamma.
Den här boken va så mycket bättre än jag trodde! Kemppiainen skriver rått, ärligt och vackert om Iris tre olika livskeden, och jag kan lätt se att denna coming of age-historia skulle göra sig bra på filmduken.
Kompakt och tät roman som kryper in under skinnet. Vi följer med Iris under tre tidpunkter: som tonåring i ett sjaskigt högstadium (obehagligt hög igenkänningsfaktor!), som student i Berlins svindlande nattliv och senare som gravid och nybliven mamma. Nästan otäckt råa skildringar på sina ställen, men tankeväckande om kroppslighet, kvinnovarande (och -blivande) och bekräftelsebehov.
Av namnet att tyda kunde man förstå att de här skulle vara en poetisk bok. Nu efter att jag lagt ner boken efter att ja läst sista ordet kan jag ändå uppskatta känslorna som boken förmedlar. Den handlar nog mera om vilka känslor boken väcker än händelserna - eller nog går det ju hand i hand men sättet boken är skriven på ger den en tidlöshet samtidigt som den följer olika tidsförlopp.
På bokomslaget står det att ”Kemppinen skildrar en ung kvinnas tillvaro inuti och intill den egna kroppen” och samtidigt som jag tycker att det är det här boken utforskar såå känner jag inte igen mig själv i skildringen… men jag kan ändå se att andra kvinnor kanske gått igenom liknande saker som huvudpersonen.
En bok till för sommarensläsning då man inte vill bli jäktad av för spännande händelser utan få fundera på livet under trädens skuggor.
Kontrasten mellan tidsplanen är stor här. Dels året som utbytesstudent i Berlin, med minimalt med litteraturstudier och maximalt med nattliv på klubbar, dels nuplanet som gravid och senare nybliven mamma. Nästan som om det rör sig om helt olika personer, som ändå förenas av det sköra och av bekräftelsebehovet. En del frågor dyker upp, som t.ex. varför barnets far bara förblir en skugglik bifigur. Det jag gillar är sårbarheten och skildringen av det kroppsliga.
Romanens huvudperson har dålig självkänsla och vill bli bekräftad men verkar endast omringas av människor som utnyttjar henne. Lite för mycket mörker och ångest för mitt tycke, samvävt med våldsamma, sexuella övergrepp.
Ett ångesttäcke över hela verket, först på de sista sidorna skymtade lite ljus. Skickliga skildringar av instängdhet, underlägsenhet och vilsenhet, nästan så det blev klaustrofobiskt på sina ställen. All in all, ganska lite riesling och väldigt mycket mjölk för min smak.
Fin och trovärdig skildring av en ung kvinnas upplevelse av känslan av att inte ha kontroll över sin kropp/att någon har kontroll över ens kropp/att ens kropp har kontroll över en och en längtan efter inre och yttre bekräftelse.
Väldigt mörk vissa partier med mycket ångest och sexuella övergrepp. Samtidigt en berörande skildring av att växa upp. Men kändes ganska mycket som att den skrapade på ytan. Jag förstod inte riktigt Iris.
Om att fly till storstad (Berlin) och leva uteliv, dvs supa och knulla på ett sätt som ska verka frigjort och kul men ju mest är sunkigt. Parallellt två andra perspektiv, högstadieangst ochoch första fyllorna, första mötet med destruktiv sexualitet och destruktiv vänskap, som lever vidare under Berlintiden. Och det andra, ett nuperspektiv om moderskapsangst, med graviditet och prematur, modersutmattning. Samtidsroman som skildrar det jag tror många kvinnor upplever, både underdånigheten i en kompisrelation och att man går med på en massa skit från killar för att man typ tror att det måste vara så, och blir förvånad då någon visar ömhet och respekt. Detta var också en bra bok för att bekanta sig med Berlin från ett utifrånperspektiv, dvs inflyttad (från Finland), och därmed ett rätt bra val för min Berlinbekantskap.
Plockade upp en till högläsningsbok med Hanna från bokmässan, också den här med vänskap som centralt tema. I boken får man följa Iris genom tre episoder av hennes liv. Tonåringen i högstadiet, där allt kan växla från dag till dag, studenten i Berlin med nattlivet och vuxenvärlden samt den gravida unga mamman, som landat i Helsingfors igen. Språket är av hög kvalitet men boken var en aning för mörk och pessimistisk för min smak. Det gör att den känns realistisk men samtidigt tung att läsa. Vänskapsskildringarna var inte heller relaterbara för oss på det sätt vi hoppats.
Alltså denhär boken va helt okej. På bookbeat valde jag orden ”målande” och ”obehaglig”, vilket är varför jag landar på en trea. Den är väldigt depressing. Jag gillar titeln Riesling och mjölk, eftersom boken varierar mellan hennes olika livsstadier: festandet i ungdomen, med ammandet och mammaledigheten.
Dock mår ju karaktären aldrig bra. Hon kan inte stå upp för sig själv, hon har värdelösa vänner, hon blir utnyttjad på alla barer hon besöker, hon faller in i en maternal depression. Vill man ha en trevlig sommarbok nu skulle jag inte rekommendera denna x
Vackert språk och relativt lättläst bok om att gå i högstadiet, leva vilt liv i Berlin och om att bli mamma. Ett tema av vänskap finns också i boken. Boken kändes bara helt okej. Väldigt deprimerande och melankolisk. Skulle bara ha velat skaka om huvudpersonen så att hon fattar att folk bara utnyttjar henne hela tiden!!
Poetiskt, lättläst, språk som tilltalar mig. Självdestruktiviteten går hand i hand med tafatta försök att förstå sig på sig själv. Fokus ligger på kroppen och självet, övriga personer förblir ett töcken, ett frågetecken. Kanske inte ens barnet som föds är ett barn utan snarare symbol för huvudkaraktärens inre barn, självet, som hon desperat försöker hålla vid liv och nära. Ett fint slut.
En bok om Iris som kämpar med dåligt självförtroende/mental ohälsa i högstadiet, universitetet och som nybliven mamma. Mycket ångestfylld emellanåt, men en ångest som en kvinna kan känna igen. Vackra beskrivningar av det inre livet fast det inte alltid var vackert. Männen som utnyttjar henne gör en rasande och våldtäktsskildringarna var jobbiga att läsa. Läsvärd och tankeväckande.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Vilken debut! Jag gillar det kroppsliga, de mellanmänskliga relationerna och maktdynamiken. Vad är ens värde som människa och hur kan det förkroppsligas? Jag njuter av alla tidsplan: högstadiet, studie-Berlin och mamma-Helsingfors.