Miranda vet att hennes namn betyder att hon är något att beundra, men hon har märkvärdigt svårt att tycka om sig själv. Hon pluggar beteendevetenskap, har nästan ihop det med Cykelkillen, som visar sig heta Isak, och betraktar Adrian i smyg, kurskamrat och manlig huldra från Ångermanland. Miranda är dålig på att vara ung, hon är vårdslös både med sina egna känslor och andras, diskar helst inte, utan staplar tallrikarna i badkaret istället, och har ett visst behov av att förlora sig i kemiska rus ibland, gå upp i musiken och glömma sig själv. I Isabelle Bervenius Ecstasy blir den klassiska historien om ungdomlig kärlek en skarp och vibrerande upplevelse, lika mättad av ensam sorg som av avväpnande humor. Det är en berättelse om hur känslor långsamt eskalerar och leder till både sexuell utsatthet och en stark längtan efter att få tillhöra och höra ihop. En stegring som kan vara förvånansvärt lik självutplåning. Isabelle Bervenius är en ny, stark röst i svensk prosa, med en stil som är lika träffsäker vad gäller tonfall och jargong som ensamhetens inre röst.
I Isabelle Bervenius Ecstasy får vi möta Miranda som studerar på Södertörns högskola (igenkänning där! saknar) och har en slags kk-relation med cykelkillen Isak men ögonen på kursaren Adrian. Från utsidan är detta en ytters relaterbar, nästan kommenterande bok om normer och vilsenhet och att vara ung, men vad som från början verkar vara Mirandas vardag bryter snabbt upp sig i något djupare än så. Ja, den är fortfarande relaterbar och det är väldigt mycket sociala kommentarer, men man lever sig verkligen in i Mirandas sinnestillstånd som långsamt trasslar till sig mer och mer. Det är nästan klaustrofobiskt i hennes hjärna, men Bervenius gör ett fantastiskt jobb med att engagera läsaren i en tillvaro som egentligen är som vilken tillvaro som helst. Det är inget unikt som händer Miranda, egentligen, men det känns som det på samma sätt som vi själva känner att allt som händer oss inte har hänt någon annan. Vi bryr oss, vi får ångest, vi blir frustrerade över hennes val, allt ur ett rätt modernt sken som talar till min generation.
Ibland kunde den kännas lite lång och utdragen, men det var ändå intressant att följa Mirandas historia under några månader och se hur hennes beslut påverkade henne.
Tack så mycket till förlaget för recensionsexemplaret!
Bokens berättare är Miranda, en ung skarpsynt kvinna som har svårt att tycka om sig själv. Hon studerar beteendevetenskap, festar, staplar disk i badkaret och vet inte vad hon vill vad gäller känslor och relationer.
Jag fastnar inte för Miranda även om jag gärna vill göra det. Hon är en ung hipp feministisk stockholmstjej med världen framför sina fötter, ändå ser hon rätt cyniskt på tillvaron och problematiserar det mesta. Det gör att jag bitvis stör mig på henne. Det framgår mellan raderna att hon inte mår bra psykiskt, men jag hade nog föredragit om det varit mer uttalat - då hade jag nog sympatiserat mer. Exempel: hon framstår som kaxig gällande sin kompetens inom studieämnena och menar att hon knappt behöver studera för att briljera, samtidigt som hon varken håller koll på uppgifter som ska göras eller tider som ska passas i skolan. Det gör att jag inte tycker synd om henne när hon får bakläxa av sina lärare eller har ett hot om att bli underkänd hängande över sig. Även om jag uppskattar en huvudkaraktär som är mänsklig och inte är felfri gör hon mig emellanåt frustrerad.
Bokens språk är rappt och välskrivet. Den skildring som görs runt Miranda och hennes tillvaro upplevs mycket nutida om livet som student, storstadsliv och komplicerad ungdomskärlek. Jag kan tänka mig att många i mitten av tjugoårsåldern kan relatera till Miranda, se sig själv i henne eller i vart fall ha Mirandor som cirkulerar i vänskapskretsen. Just Mirandas sökande efter sammanhang och klankande på sig själv kan nog vem som helst relatera till. Vet dock inte om det berodde på att jag var fel målgrupp eller om jag känt så ändå, för även om jag uppskattade delar av boken var Ecstasy inte riktigt för mig.
4,5. En lättsam, men ändå fängslande bok. Språket är enkelt och snyggt och jag gillar att kapitlen är så korta. Den innehåller även många referenser till samhället vi lever i idag, vilket görs på ett kul sätt, t.ex. genom att nämna caféer och olika märken vid namn samt att referera till olika företeelser som människor håller på med idag och som är väldigt tidstypiskt.
2.5. Name-droppande kan vara kul när man känner igen referenserna, vilket var fallet för mig med den här boken; i alla fall under de första tio sidorna.
Nästan ingenting händer och det som gör det tar väldigt lång tid på sig eftersom varenda mening är utbroderad med en reflektion om nån pretentiös konstnärsutställning eller kemin bakom fermenterat te. Är man (som jag) student i tjugoårsåldern går det nog att relatera till det mesta i den här boken vilket kan vara lite kul, men jag trivs gott och väl med mina egna bekymmer.
Författaren använder ett klassiskt tema och ger en väldigt bra modern tolkning. Allt ifrån problemen som förstoras upp, ovilja att fatta beslut, både väntade och oväntade konsekvenser men också att detta görs på ett otroligt realistiskt sätt. Jag känner igen en hel del av tankarna och det är lätt att identifiera sig med både huvudkaraktären och bikaraktärer.
Det här är en riktigt bra bok och jag kan varmt rekommendera den! Den kommer nog garanterat att finnas kvar en period i mitt sinne i alla fall.
I boken Ectasy fångas samtiden med en skarp klarsynthet och lämnar en molande värk i magen. Miranda är protagonisten som är svår att tycka om, men allt för lätt att relatera till. Hon brottas med den gråa vardagen och den begynnande trettioårskrisen. Hennes vänner bildar familjer och utbildningen som ska leda till en potentiell karriär är mer ett tidsfördriv och ett sätt att lära sig förstå hennes omvärld. När Adrian kliver in genom dörren förändras allt. Hon finner flykten från sin gråa vardag, men vad kommer det att kosta henne? Boken är skriven i ett lugnt tempo, med många roliga referenser till studielitteraturen och smarta reflektioner om hennes omvärld. För mig var det ett fönster in i en ung kvinnas liv, läs den!
Den här boken hade behövt en tydligare dramaturgi och den hade tjänat på att kortas rätt mycket. Det hände inte särskilt mycket och samtidigt var alla meningar och referenser otroligt utstuderade, det var för detaljerat. Jag blev ibland galen för att jag inte kunde svepa igenom ett parti utan att missa tio-femton referenser som kanske eller kanske inte var viktiga. Referenserna var på sitt sätt också imponerande, de gav romanen en samtida känsla! Men till sist blev det lite för mycket
2.5 men mer mot 3 än mot 2 tror jag. vanligtvis brukar jag verkligen tycka om böcker om tjugonågotkvinnor i stor svensk stad som ska navigera i Samtiden™️ men denna gillade jag inte så mkt som jag trodde att jag skulle göra. hade svårt att identifiera mig med huvudkaraktären o förstå hennes beteende/handlingar + lite för mkt referenser till indielåtar/filosofer som jag inte tyckte tillförde så mkt. men lätt att försjunka i o många rader som var kul
Här träffar vi unga Miranda som studerar beteendevetenskap på Södertörn. Förutom sina studier fördriver hon tiden med sina kamrater och en kille som hon nästan är ihop med (Isak), tills en kurskamrat vid namn Adrian introduceras... hon känner sig mångt och mycket missnöjd med en hel del i livet och hennes bild av henne som flitig student korresponderar inte med verkligheten. Och som titeln antyder är hon inte främmande för att ägna sig åt rusmedel när livet blir för tråkigt att hantera.
Man kan säga att detta är såväl en ungdoms-, kärleks- och samtidsskildring. Antar att det ger en rättvisande bild av hur det kan vara att vara student på Södertörn och referenserna känns väldigt aktuella. Språkligt är det inga större fel heller. Tråkigt nog är prosan tämligen överlastad, och i princip varje tanke, detalj och association måste redogöras för enligt författaren. En sträng redaktör hade nog gjort det här till en större läsupplevelse.
Så tråkig. Händer ingenting. Pretentiösa ord och massa disk och ångest. Den borde heta disken i badkaret istället för Ecstasy. Känns som en blandning av en kurslitteratur i beteendevetenskap och en dagbok.
Fanns så mycket onödigt, det hade räckt med 100 sidor. Fattar inte ens vad den handlar om eller vad den ville ha sagt. Lite bättre sista 70 sidorna - inte värt det. Slöseri med tid.
Ståhls ”Just nu är jag här” möter Rooneys ”Normala människor” (med en touch av stinget och triangeldramat i Bridget Jones-dagbok). Boken är en bladvändare så tillvida att den är lättläst och lättsam. Hade vunnit på att kortas.