Sally och Ellen växer upp i Norrköpings fattigkvarter åren kring sekelskiftet 1900. I vuxen ålder finner de varandra i vardagens kamp mot fattigdom och förnedring. För den saktmodiga Ellen, gift med en spritglad rallare, handlar det främst om bröd till barnen. Den vackra och uppkäftiga Sally är traktens utskämda 'bolsjevik'. Hon gör något som i byfolkets ögon är värre än att ligga med karlar hon uppviglar dem. Kvinnor och äppelträd utkom 1933 och är Moa Martinsons debutbok. Boken väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, båda är släkt men växer upp på olika delar av staden. Trots ett liv i misär och elände finner de två kvinnorna en trygghet i varandra.
Helga Maria Swarts, known as Moa Martinson, (2 November 1890, Vårdnäs - 5 August 1964) was a Swedish author.
Helga's ambitions as a writer was to change the society and with her authorship portray the conditions of the working-class but also the personal development of women. In her work she wrote about: motherhood, love, poverty, politic, religion, urbanization and the hard living conditions of the working class woman.
This saga around the lives of two women in Sweden, distant relatives and friends, is a story of poverty, love and the determination to survive and care for their children in times that were anything but easy: before, during and after the first world war. It was Moa Martinson's astonishing debut novel, first published in 1933.
Vilken målande bok! Redan från första meningen ”Ikväll badar mor.” förs vi in i kvinnornas värld. En värld där vänskap mellan kvinnor är allt värd och männen förpassas till de bifigurer de är. Som läsare stod jag bredvid mor Sofi när hon badade, följde med Ellen genom uppväxten hos fosterfamiljer och greps av Sallys öde att inte kunna styra sitt liv.
I boken följer vi två kvinnor, Sally och Ellen, i början av 1900-talet, som vågar ta egna beslut och som kämpar, krigar, sliter för sin familj. Boken gör mig arg. Den gör mig arg för att så här såg livet ut för kvinnorna. De kämpar för att barnen ska få mat, får ta emot spott och spe för sin situation, samtidigt som männen, som i mångt och mycket skapat situationen, spelar bort familjens pengar på sprit och hasardspel. Detta får ju givetvis kvinnorna också skulden för, att männen inte kan bete sig. Att barnaskaran växer och växer är ju också kvinnornas fel.
Det finns ett hopp som tänds i vänskapen mellan kvinnorna. Att de kan stötta varandra, hjälpas åt, ge varandra någon sorts ljusglimt i tillvaron. De inser att de inte är ensamma. Jag grips av kvinnornas öden, för jag vet att det antagligen liknar några av mina förmödrars öde.
Språket är fint, trots att mörkheter som beskrivs. Det är målande och jag kan precis beskriva hur kvinnornas bostäder, omgivningar och de själva ser, trots att det egentligen inte ägnas så mycket tid till faktiska beskrivningar. Det kändes som om jag satt med Sally och Ellen vid köksbordet och drack kaffe. Och det är en bra känsla i en bok.
Vad ska man med karlar till, de flesta är borta på jobb och super upp alla pengar och lämnar allt slit med hus och ungar till oss kvinnor, nä då klarar vi oss allt bra utan. Typisk känsla efter att ha läst denna pärla. Älskade! Något seg i mitten när Sally hade hemliga möten hemma, annars hade den fått full pott. Så vacker och poetisk. Läste Mor gifter sig i gymnasiet och minns att jag tyckte att den var "trevlig", men jag var något färgad av fantasy och Jackie Collins så jag kanske missade poängen, heh.
Jag tyckte att den var ganska tråkig. Några få gånger är det några fina formuleringar, men det räddar inte handlingen. Det är ju en klassiker och inte av det lättlästa slaget, men jag tycker dessutom att den är ganska ointressant. Kanske är kvinnoskildringarna stora för sin tid, men det räcker inte för att beröra mig. En knepig klassuppsättning om så är.
Älskade! Hade höga förväntningar men blev ändå överraskad, älskade språket och beskrivningarna som kändes så himla levande, också typ mycket fina metaforer o mer poetiskt språk vilket inte va det jag väntade mig men va så fint. Så jäkla fin skildring av kvinnor, arbetarklass o bara liv generellt. Grät lite bara av helheten vilket alltid är bra recension
I actually really enjoyed this, which I was pleasantly surprised by. The stories of Ellen and Sally, albeit sad really resonated with me. The prose was really beautiful and I did feel like I stepped back in time out onto the Swedish countryside. Maybe the best thing I have read for my studies so far?
Toppen! Bästa Moa Martinsson! Miljöbeskrivningen är så len och flyter rakt in i mig. Kvinnorna är mina vänner, jag ser dem framför mig och vill ha dem i mitt liv.
Jag vill börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om Moa Martinson! Jag tycker att hon hade en otrolig känsla för att balansera mellan livets stora och lilla och skriva fram båda med lika mycket känsla. Det gäller även i Kvinnor och äppelträd. Men, jag tyckte att jag aldrig kom riktigt nära varken Ellen eller Sally. Det kan ha haft med min sinnesstämning att göra men jag tror också att det något distanserade berättarperspektivet bidrog till min läsning. En av de stora behållningarna i Mor gifter sig är just hur nära man kommer Mia, och det fattades i den här boken. Jag förstår varför Kvinnor och äppelträd finns med på Skolverkets och Kulturrådets läslista för gymnasiet eftersom boken var nydanande och kontroversiell när den kom, men rent litterärt tror jag fler hade fångats av Martinsons storhet om man först läser Mor gifter sig.
"Prästen talar till en som om man vore en ängel. Försöker klargöra vad man ska akta sig för. Vad vet han om livets underliga saker? Vad vet han om gossen som stiger ned ur en tavla och kysser och gråter och dansar med vita fingrar över tangenter som låter så vackert att man glömmer tant och allting? Vad vet prästen om gubbar som kommer med kungen av Danmark? Vad vet han om tanter som svär och träter och slåss men är snälla ändå vid små barn? Vad vet han om fasan och mörkret på en stor gård? Vet han att inga böner till Gud hjälper mot råttor? Inget vet han. Man skrattar åt honom i smyg."
This wasn't really my cup of tea. I can understand why this from a historical perspective is an important book, and there were some quite interesting parts, but to me the story was to fragmented and slow for it to be enjoyable.
What I did like with Kvinnor och äppelträd was that it provided an interesting look of the lives of poor working class women in the turn beginning of the 1900s. There were some quite captivating moments, but over all this book didn't manage to catch and maintain my interest.
Helt ok. Rätt tråkig. Några enstaka delar som är väldigt fint skrivna men som inte räddar skeppet från att sjunka ner i ett handlingslöst svammel som trots att boken är kort till sidantal känns som en evighet…
3.5 | Det är så fint att följa Sally och Ellen i romanen – först på olika vägar och sedan tillsammans. Martinson sätter arbetarkvinnan i centrum och ger henne allt fokus. Männen i boken påverkar historien, men de är inte huvudpersoner.
Jag ska skriva en tenta om boken och därför krävdes det ganska mycket för mig under läsningen. Därför blev det ibland tyvärr tråkigt att ta sig igenom den. Trots det är jag glad att jag har läst den. Martinson har ett fantastiskt språk som man lätt kan fastna i. Däremot hade jag kanske önskat att jag hade läst den under andra omständigheter.
Inledningsberättelsen om mor Sofi tror jag att jag har läst tidigare. Den är så speciell och intressant. Dessutom är det fint att den återkommer i slutet så att cirkeln blir sluten.
Tyvärr ingen favorit vilket är tråkigt då jag verkligen trodde att det här skulle vara något för mig. Det var förvirrande med alla tidshopp (lyssnade dock på ljudboken så skulle säkert ha varit lättare att hänga med i tryckt text) och det var svårt att hålla isär karaktärerna. Handlingen var också väldigt luddig, hade önskat att den var lite mer uppstyrd och berörde arbetarrörelsen mer. Det står på baksidan att Sally ska uppvigla karlar. MER UPPVIGLING TILL FOLKET!
Även om boken inte föll mig i smaken så kan jag uppskatta att Moa Martinsson ville visa arbetarkvinnors vardag och problem.
3,5 stjärna avrundat uppåt, boken hade sina stunder och tyckte om den relation som skapades mellan Sally och Ellen. Tog dock ett tag för mig att förstå handlingen och koppla ihop alla trådar, men tycker alltid att det är lärorikt att få läsa om det svenska samhällets historia, även om jag gör det allt för sällan. Mycket hemskheter i boken, men givande att få läsa ur ett kvinnligt och (vad jag tyvärr måste tro) väldigt realistiskt perspektiv
jättefin berättelse om fattigdom, kvinnor, vänskap, solidaritet osv. martinsson drar sig inte för att beskriva något och det är de ”kontroversiella” delarna som gör berättelsen så verklig, då är boken allra bäst: när sally föder barn ensam på golvet, när ellens man slår henne osv. men det jag gillar mest i boken är ändå porträtten av kvinnlig vänskap, både mellan sofi och fredrika och mellan sally och ellen. vill läsa mer av moa martinsson
Denna bok är en sammansvettsning av många livsöden, av olika berättelser med olika grad av sorg och kamp i vardagen. Alla dessa historier är fantastiskt berättade, ackert illustrerade och btådstörtande sorgliga, men som roman blir de aldrig riktigt till en helhet och i jakt på någon slags röd tråd blir man rätt förvirrad. Klart värd att läsa!
Martinson skiftar mellan det stora och lilla perspektivet otroligt vackert. De realistiska detaljrika beskrivningarna av två kvinnoöden vävs samman med övergripande funderingar över liv, arbete, och död på ett precist och snyggt sätt. Riktigt bra.
Jag läste första novellen till skolan men jag gillade den så mycket att jag blir tvungen att logga hela boken (som jag garanterat ska läsa ut!) Novellen hette Mor Badar, den finns säkert att läsa online. Hjärteskärande om mammor och fattigdom och kvinnlig vänskap :') så fint.
Jag har en viss förkärlek till Moas författarskap. Jag läste en avhandling om henne för några år sedan som var riktigt bra, jag tror det var Ebba Witt-Brattström som skrev den om jag inte minns helt fel, och jag gillar också hennes dikter. Hon var, enligt mig, en mycket starkare författare än vad Harry Martinson någonsin var. Jag är så glad att jag äntligen har läst en roman som hon skrivit. Alla borde läsa Kvinnor och Äppelträd. Dels är handlingen och karaktärerna riktigt bra, dels beskriver Moa arbetarkvinnan på ett sådant ohämmat och ärligt sätt. Det är inte utan att man gråter då man läser romanen. Min favoritdel är helt klart det inledande kapitlet om hur mor Sofi näsan ritualmässigt badar varje fredag och hur grannarna skvallrar om mor Sofis sinnesnärvaro. Kvinnor och Äppelträd är en grym roman som jag definitivt kommer att läsa om.
Väldigt bra bok som handlar om 1930-talets Sverige och om mor Sofi som fick femton barn och tredje generationen Ellen och Sally och deras liv i Norrköping och semesterresa till Stockholm och om Videbonden och om glada flickan och andra karaktärer.
Moa Martinssons debutbok som kom ut 1933 och som är lätt att tycka om och protagonisterna Sally och Ellen.
En utmaning att läsa! Skildrar starka kvinnor som klarar sig själva i ett hårt liv med suputer till män. Moa M blandar in poesi i sitt språk och berättelsen är ganska ostrukturerad.
den var så fin❤️ var otaggad på att läsa en bok som utspelade sig mest ute på landet i sverige under typ samma tidsperiod som musikanternas uttåg pga den var ju så tråkig, men! kvinnliga författare va, det blir något helt annat. så fin berättelse med ellen o sally i fokus hela tiden, o liksom en nyanserad bild av fattigdom och familj och kärlek o allt däremellan. och utöver att själva handlingen var bra så har mo martinsson ett väldigt fint språk, hennes miljöbeskrivningar var såhär: 🤤 . men den får inte fem, tyckte inte det var revolutionerande läsning tyvärr. är inte blown away. haha känns som jag måste säga förlåt till moa för att jag inte ger boken mer i betyg!!! men det behöver jag inte
Kurslitteratur. Hade svårt att komma in i denna till en början. Vilket gjorde mig frustrerad. Hört så mycket gott om Martinson och ville så gärna tycka om den. Men tur att jag varit tvungen att fortsätta läsa för mötet mellan Sally och Ellen var inte bara vändpunkt för boken utan också för mina känslor kring boken. Finns mycket att gå in på gällande den här, men verkligen en bok jag gissar att jag kommer komma tillbaka till fler gånger i livet.
Update: kände att jag hade lite mer att säga om denna bok ändå. Det är en så vacker skildring av moderskap, vänskap, äktenskap, kvinnors vardag i en tid som sällan tillät den kvinnliga rösten att höras (på riktigt), livet i fattigdom och om att ha tur. Otroligt att detta var Martinsons debutroman!
Kvinnor och äppelträd är en bok om just kvinnor och en liten apelallé i ett Sverige för länge sedan. Det är en bok om vänskap och om hur man gör sig själv fri och låter det andra vara. Som alltid är det kvinnorna och barnen som bär berättelserna, männen söker arbete vid järnvägarna och kommer hem stupfulla om nätterna. Jag älskar hur Moa lyckas zooma in och ut mellan att osentimentalt skildra vardagliga vedermödor till naturens skönhet som ett panoramafönster mot världen, livet och solljuset mellan tallarna. Det är något med Moas böcker som slår an något inom mig. Det är berättande när det är som bäst.
Fantastiskt levande, gripande. Ellen och Sally, jag vill hela tiden att det ska gå bra för dem. Generationer, börjar med Sofi. Systerskap, vänskap. Ger en god inblick i fattiga förhållanden 1800-talet och början av 1900-talet, kampen och vardagen. Kvinnor och deras barn, de flesta männen super. Att såväl Moa Martinson själv som Kvinnor och äppelträd tillhör kanon och våra klassiker är i allra högsta grad välförtjänt. Detta är hennes debutroman, först utgiven 1933.
Debutboken bjuder på finfint språk och jag är slagen av hur öppet hon skriver om kvinnofödslar, längtan och åtrå. Svärord i dialog, uppkäftighet. Man går och tror att det kunde man inte skriva om på 30-talet, prydhet och dygd och allt vad det var. Men Moa Martinsson var pionjär. En rejäl banbrytare och berättelser väl värda att sparas för eftervärlden.
Svårt att sätta ett betyg på denna. Från vilket håll ska titta på den? Som poetiska skildringar av livsöden och prövningar? Som en väldigt hackig historia?
Men en mycket läsvärd bok som klart och tydligt besvarar frågan "var det inte bättre förr?" med ett rungande "NEJ!", i alla fall om man med förr menar början av förra seklet.