What do you think?
Rate this book
Anknytning i psykoterapi
Anknytningsteorin förenas här med klinisk praktik. Camilla von Below förmedlar aktuell forskning, visar på bredden och djupet i anknytningsteorin, men även på dess begränsningar. Med många kliniska exempel gör hon anknytningsteorin och dess empiri levande och användbar för dig som möter vuxna patienter i psykoterapi och psykologisk behandling.
Författaren beskriver anknytningsteori i relation till mentalisering och affektteori, liksom hur man kan se på anknytningsmönsters stabilitet och förändring under livet. Hon visar även hur anknytningsteori kan vara till hjälp för att skapa en terapeutisk relation, liksom hur hinder och svårigheter i det terapeutiska samspelet kan förstås. Betydelsen av terapeutens anknytningsmönster får ett särskilt fokus, med uppmuntran till självreflektion och utveckling.
Tack vare bokens breda anslag kan den kombineras med läsarens egen teoretiska och terapeutiska referensram.
Målgruppen är yrkesverksamma och studerande inom psykoterapi och psykologisk behandling. Boken kan med behållning även läsas av andra som arbetar med mänskliga relationer, samspel och samtal.
Camilla von Below är fil.dr, psykolog och psykoterapeut, lektor vid Stockholms universitet och kliniskt verksam vid S:t Lukas.
Sagt om boken:
Som psykolog och psykoterapeut har jag nytta av anknytningsteorin på flera sätt. För det första genom att jag lyssnar på hur en patient berättar och vad det säger om hennes eller hans förhållningssätt till sitt inre och sin förståelse av sina problem. För det andra bidrar teorin med en förståelse av hur svårigheter kan ha uppstått och vad som hindrar patienten från att komma vidare. För det tredje och i mitt tycka det mest inspirerande ger anknytningsteori en förståelse för det relationella samspelet och samskapandet i terapi. Terapeuten får hjälp att förstå alliansbrott, brister och rena haverier i den terapeutiska relationen och att utmana sig själv i att göra på nya sätt.
Ur bokens förord
Det är en välskriven och välstrukturerad bok. Läsningen är både inspirerande och väcker arbetslust. [] Författaren diskuterar även vad som är rimligt att som terapeut träna upp eller jobba bort, i fråga om egna otrygga anknytningsmönster. Och vad man i stället behöver acceptera och hitta sätt för att jobba runt. På så sätt har denna bok god potential att vara terapeutens egen trygga bas och säkra hamn i arbetet med patienterna.
Celia Svedhem,Psykologtidningen nr 6, 2020
Författaren beskriver anknytningsteori i relation till mentalisering och affektteori, liksom hur man kan se på anknytningsmönsters stabilitet och förändring under livet. Hon visar även hur anknytningsteori kan vara till hjälp för att skapa en terapeutisk relation, liksom hur hinder och svårigheter i det terapeutiska samspelet kan förstås. Betydelsen av terapeutens anknytningsmönster får ett särskilt fokus, med uppmuntran till självreflektion och utveckling.
Tack vare bokens breda anslag kan den kombineras med läsarens egen teoretiska och terapeutiska referensram.
Målgruppen är yrkesverksamma och studerande inom psykoterapi och psykologisk behandling. Boken kan med behållning även läsas av andra som arbetar med mänskliga relationer, samspel och samtal.
Camilla von Below är fil.dr, psykolog och psykoterapeut, lektor vid Stockholms universitet och kliniskt verksam vid S:t Lukas.
Sagt om boken:
Som psykolog och psykoterapeut har jag nytta av anknytningsteorin på flera sätt. För det första genom att jag lyssnar på hur en patient berättar och vad det säger om hennes eller hans förhållningssätt till sitt inre och sin förståelse av sina problem. För det andra bidrar teorin med en förståelse av hur svårigheter kan ha uppstått och vad som hindrar patienten från att komma vidare. För det tredje och i mitt tycka det mest inspirerande ger anknytningsteori en förståelse för det relationella samspelet och samskapandet i terapi. Terapeuten får hjälp att förstå alliansbrott, brister och rena haverier i den terapeutiska relationen och att utmana sig själv i att göra på nya sätt.
Ur bokens förord
Det är en välskriven och välstrukturerad bok. Läsningen är både inspirerande och väcker arbetslust. [] Författaren diskuterar även vad som är rimligt att som terapeut träna upp eller jobba bort, i fråga om egna otrygga anknytningsmönster. Och vad man i stället behöver acceptera och hitta sätt för att jobba runt. På så sätt har denna bok god potential att vara terapeutens egen trygga bas och säkra hamn i arbetet med patienterna.
Celia Svedhem,Psykologtidningen nr 6, 2020
336 pages, Hardcover
Published August 15, 2020
2 people are currently reading
19 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
September 10, 2024
Enastående om anknytning i psykoterapi.
Centrala punkter rörande teori och praktisk tillämpning:
1. Anknytning är föränderlig. Den är inte huggen i sten eller oföränderlig. Även om man har en otrygg anknytning med en förälder, kan man fortfarande utveckla en trygg anknytning till någon annan.
2. Anknytning gör inte anspråk på samma sak som en stor del av personlighetsforskning gör, det vill säga framförallt kategorierna inom Big Five. Det rör sig snarare om ett mönster som väcks/triggas igång under stress i relation till en anknytningsperson (!). Det förklarar en ASPEKT av personlighet men skiljer sig dock åt i bland annat dess föränderlighet och tillämpning.
3. Uppdelning i fyra så kallade ”mönster” har sina fördelar, dock går det även att (som i den socialpsykologiska forskningen på anknytning) se på anknytning på två kontinuum, dels undvikande och dels anknytningsrelaterad ångest. Där exempelvis motsvarigheten till desorganiserad anknytning skulle vara att ha båda hög anknytningsundvikande och hög anknytningsångest (benämns som rädslofylld anknytningsstil).
4. Anknytning är inte hela förklaringen, utan snarare en genväg till bredare förståelse. Det är tolkningsmodeller (!!) som kräver tillämpning utifrån situation och terapeutisk erfarenhet och omdöme. Att överanvända anknytningsteori eller snabbt klassificera patienter i kategorier saknar grund i både teori och empiri. Varje patient bör bemötas med en utforskande inställning och en öppenhet för att det alltid finns mer att förstå.
5. Man kan utveckla skilda anknytningsmönster till olika personer som står nära och växla mellan olika anknytningsstilar beroende på kontext. Vilket även sker i terapin, i synnerhet förändringsfaser. Eller som Bolwby så snyggt formulerar det: ”ett anknytningsmönster ses inte som en egenskap hos en person, utan som ett relationsmönster som skapas och ständigt återskapas, därför att en person med viss anknytningshistoria har ett manus för, eller en erfarenhetsmässig föreställning av, hur en situation brukar sluta.”
Boken är inte bara stark i sin teori, den är även lysande i delarna som berör terapeutfärdigheter. Centrala punkter:
1. Att tänka på HUR patienter pratar snarare än vad de säger, innehållet är sällan hela bilden. Samtidigt som terapeuten behöver vara medveten om sitt eget sätt att säga saker, där det i vissa situationer kan vara viktigt att skruva upp sin känslomässiga kommunikation och fokusera på hur man förmedlar det man säger.
2. Att inte råka hamna i intellektualisering eller att prata generellt om problem, utan tänka på att gå in på specifika händelser och detaljer.
3. Att inte se på patienters avvisande som en kritik mot en själv eller att man gjort något fel nödvändigtvis, utan att det snarare handlar om att avvisandet är en del i den terapeutiska relationen. Hur en patient reagerar ska inte tas personligt, en terapeut behöver istället fråga sig vad reaktionen säger, ett avvisande från en patient kan signalera att patienten skäms över sitt behov av hjälp och tar därför inte emot terapeutens kontaktförsök.
4. Alliansbrott är oundvikligt och ska INTE ses på som ett misslyckande, det är snarare en möjlighet till att fördjupa och förbättra terapirelationen och terapiarbetet.
5. Bokens alla delar om motöverföringar som kan uppstå i terapirelationen och vad de skulle kunna säga om oss själva och våra egna inre arbetsmodeller.
6. Vikten av att utveckla ett moget och brett förhållningssätt till sina egna känslor, för att i högre utsträckning kunna stå ut med och ta in patientens känslor, utan att sina egna försvar slås på.
7. Att även under stress kunna behålla en hög mentaliseringsnivå. Öva upp sin reflekterande förmåga för att upptäcka nya sidor av sig själv och att förhålla sig till svåra känslor.
En enligt mig perfekt facklitterär bok. Nästan varje sida är fylld med värdefull information. Den är vetenskapligt grundad men författaren tvekar inte att dela med sig av egna och andras kliniska erfarenheter, utan att förlora den kritiska blicken. Det var en njutning att läsa.
Centrala punkter rörande teori och praktisk tillämpning:
1. Anknytning är föränderlig. Den är inte huggen i sten eller oföränderlig. Även om man har en otrygg anknytning med en förälder, kan man fortfarande utveckla en trygg anknytning till någon annan.
2. Anknytning gör inte anspråk på samma sak som en stor del av personlighetsforskning gör, det vill säga framförallt kategorierna inom Big Five. Det rör sig snarare om ett mönster som väcks/triggas igång under stress i relation till en anknytningsperson (!). Det förklarar en ASPEKT av personlighet men skiljer sig dock åt i bland annat dess föränderlighet och tillämpning.
3. Uppdelning i fyra så kallade ”mönster” har sina fördelar, dock går det även att (som i den socialpsykologiska forskningen på anknytning) se på anknytning på två kontinuum, dels undvikande och dels anknytningsrelaterad ångest. Där exempelvis motsvarigheten till desorganiserad anknytning skulle vara att ha båda hög anknytningsundvikande och hög anknytningsångest (benämns som rädslofylld anknytningsstil).
4. Anknytning är inte hela förklaringen, utan snarare en genväg till bredare förståelse. Det är tolkningsmodeller (!!) som kräver tillämpning utifrån situation och terapeutisk erfarenhet och omdöme. Att överanvända anknytningsteori eller snabbt klassificera patienter i kategorier saknar grund i både teori och empiri. Varje patient bör bemötas med en utforskande inställning och en öppenhet för att det alltid finns mer att förstå.
5. Man kan utveckla skilda anknytningsmönster till olika personer som står nära och växla mellan olika anknytningsstilar beroende på kontext. Vilket även sker i terapin, i synnerhet förändringsfaser. Eller som Bolwby så snyggt formulerar det: ”ett anknytningsmönster ses inte som en egenskap hos en person, utan som ett relationsmönster som skapas och ständigt återskapas, därför att en person med viss anknytningshistoria har ett manus för, eller en erfarenhetsmässig föreställning av, hur en situation brukar sluta.”
Boken är inte bara stark i sin teori, den är även lysande i delarna som berör terapeutfärdigheter. Centrala punkter:
1. Att tänka på HUR patienter pratar snarare än vad de säger, innehållet är sällan hela bilden. Samtidigt som terapeuten behöver vara medveten om sitt eget sätt att säga saker, där det i vissa situationer kan vara viktigt att skruva upp sin känslomässiga kommunikation och fokusera på hur man förmedlar det man säger.
2. Att inte råka hamna i intellektualisering eller att prata generellt om problem, utan tänka på att gå in på specifika händelser och detaljer.
3. Att inte se på patienters avvisande som en kritik mot en själv eller att man gjort något fel nödvändigtvis, utan att det snarare handlar om att avvisandet är en del i den terapeutiska relationen. Hur en patient reagerar ska inte tas personligt, en terapeut behöver istället fråga sig vad reaktionen säger, ett avvisande från en patient kan signalera att patienten skäms över sitt behov av hjälp och tar därför inte emot terapeutens kontaktförsök.
4. Alliansbrott är oundvikligt och ska INTE ses på som ett misslyckande, det är snarare en möjlighet till att fördjupa och förbättra terapirelationen och terapiarbetet.
5. Bokens alla delar om motöverföringar som kan uppstå i terapirelationen och vad de skulle kunna säga om oss själva och våra egna inre arbetsmodeller.
6. Vikten av att utveckla ett moget och brett förhållningssätt till sina egna känslor, för att i högre utsträckning kunna stå ut med och ta in patientens känslor, utan att sina egna försvar slås på.
7. Att även under stress kunna behålla en hög mentaliseringsnivå. Öva upp sin reflekterande förmåga för att upptäcka nya sidor av sig själv och att förhålla sig till svåra känslor.
En enligt mig perfekt facklitterär bok. Nästan varje sida är fylld med värdefull information. Den är vetenskapligt grundad men författaren tvekar inte att dela med sig av egna och andras kliniska erfarenheter, utan att förlora den kritiska blicken. Det var en njutning att läsa.
August 17, 2024
Mycket bra introduktion till och fördjupning om anknytningsteori.
Boken rättade till många missuppfattningar jag har haft (oklart vart de kommer ifrån), både petitesser och ganska centrala delar. Bland annat:
Anknytningsteori är inte en ”psykodynamisk” teori, utan en som står på egna ben. Många antaganden rimmar dock väldigt väl med psykodynamisk teori (och andra KBT-former).
Teorin är inte strikt kategoriskt med sina anknytningsmönster, utan (en betydande del, bland ett hav av) forskning indikerar på att det är mer dimensionellt och kan vara till viss del kontextbundet vilket anknytningsmönster en individ uttrycker. +
”Anknytning är både stabilt och föränderligt”.
Anknytningsteori gör INTE, och har ALDRIG gjort, anspråk på att förklara individers HELA personlighet. Ett antagande jag har trott och haft som central invändning då empirin gällande just denna frågeställning visar på 5% förklarad varians (enkelt och lite slarvigt uttryckt: 95% av ens personlighets förklaras av andra faktorer - däribland Big Five som en jävla bidragande faktor). Författaren, och teorins anhängare från första början, är tydliga med detta. ALLT är INTE anknytning, även i lägen som skulle kunna tolkas som det. Tryggt anknutna personer kan mycket väl ha höga nivåer av neuroticism, otryggt anknutna människor behöver inte alls ha blivit försummade som barn. Det kräver en seriös mängd observation och dialog med patienten, samt en gedigen analys, för att kunna i huvudsak förstå patientens anknytningsmönster i terapirummet. Detta ger terapeuten ett hum om vad som ligger bakom dem manifesta beteendena, men inte facit på patienten som rimmar med determinism.
Vad är ett anknytningsbeteende, till skillnad från vanligt beteende? Jo, det är faktiskt beteendemönster (även tankar och känslor, höll på bli lite väl behavioristiskt) vi (terapeut och patient) kan observera när anknytningssystemet triggas igång. Dvs när individen upplever en tillräckligt nivå av stress/rädsla/obehag och explicit och/implicit söker trygghet till dess anknytningspersoner. Boken klarlägger detta väldigt tillfredsställande.
Ett intressant tillägg boken gav mig är att både det utvecklingspsykologiska fältet samt det socialpsykologiska forskar på anknytning, men har i huvuddrag olika modeller och begrepp (vilket har sina överlapp). Intressant diskussion gällande detta.
Anknytningsteorins fokus är på faktiska beteenden och att förstå hur man kan ändra dessa för att nå positiva utfall (utifrån data på Gruppnivå); inte att kunna kategoriskt klassa människor med endast ett anknytningsmönster (vi kan ha flera och olika Med olika personer, och dessa kan skifta beroende omständigheter ex. Trauma, långvarig stress).
Dessa 4 kategorier (tryggt, undvikande, ambivalent och desorganiserad) kan sällan säga allt för mycket om enskilda individer och deras tidigare anknytningsrelationer men har tillräckligt träffsäkerhet på gruppnivå på en NORMAL population.
MEN
Det kan ge psykologer och psykoterapeuter en ganska god insyn på funktionen givna beteendemönster i det terapeutiska mötet mellan klient/patient och terapeut, men då pratar vi om en KLINISK population.
Rekommenderar starkt för de som är redan insatta i psykologi och psykoterapi. Boken kräver en del förkunskaper på grundläggande nivå. Blir att läsa Anknytning i relationer av samma författare, en bok jag tror är mer vänlig för lekmän.
5+
Boken rättade till många missuppfattningar jag har haft (oklart vart de kommer ifrån), både petitesser och ganska centrala delar. Bland annat:
Anknytningsteori är inte en ”psykodynamisk” teori, utan en som står på egna ben. Många antaganden rimmar dock väldigt väl med psykodynamisk teori (och andra KBT-former).
Teorin är inte strikt kategoriskt med sina anknytningsmönster, utan (en betydande del, bland ett hav av) forskning indikerar på att det är mer dimensionellt och kan vara till viss del kontextbundet vilket anknytningsmönster en individ uttrycker. +
”Anknytning är både stabilt och föränderligt”.
Anknytningsteori gör INTE, och har ALDRIG gjort, anspråk på att förklara individers HELA personlighet. Ett antagande jag har trott och haft som central invändning då empirin gällande just denna frågeställning visar på 5% förklarad varians (enkelt och lite slarvigt uttryckt: 95% av ens personlighets förklaras av andra faktorer - däribland Big Five som en jävla bidragande faktor). Författaren, och teorins anhängare från första början, är tydliga med detta. ALLT är INTE anknytning, även i lägen som skulle kunna tolkas som det. Tryggt anknutna personer kan mycket väl ha höga nivåer av neuroticism, otryggt anknutna människor behöver inte alls ha blivit försummade som barn. Det kräver en seriös mängd observation och dialog med patienten, samt en gedigen analys, för att kunna i huvudsak förstå patientens anknytningsmönster i terapirummet. Detta ger terapeuten ett hum om vad som ligger bakom dem manifesta beteendena, men inte facit på patienten som rimmar med determinism.
Vad är ett anknytningsbeteende, till skillnad från vanligt beteende? Jo, det är faktiskt beteendemönster (även tankar och känslor, höll på bli lite väl behavioristiskt) vi (terapeut och patient) kan observera när anknytningssystemet triggas igång. Dvs när individen upplever en tillräckligt nivå av stress/rädsla/obehag och explicit och/implicit söker trygghet till dess anknytningspersoner. Boken klarlägger detta väldigt tillfredsställande.
Ett intressant tillägg boken gav mig är att både det utvecklingspsykologiska fältet samt det socialpsykologiska forskar på anknytning, men har i huvuddrag olika modeller och begrepp (vilket har sina överlapp). Intressant diskussion gällande detta.
Anknytningsteorins fokus är på faktiska beteenden och att förstå hur man kan ändra dessa för att nå positiva utfall (utifrån data på Gruppnivå); inte att kunna kategoriskt klassa människor med endast ett anknytningsmönster (vi kan ha flera och olika Med olika personer, och dessa kan skifta beroende omständigheter ex. Trauma, långvarig stress).
Dessa 4 kategorier (tryggt, undvikande, ambivalent och desorganiserad) kan sällan säga allt för mycket om enskilda individer och deras tidigare anknytningsrelationer men har tillräckligt träffsäkerhet på gruppnivå på en NORMAL population.
MEN
Det kan ge psykologer och psykoterapeuter en ganska god insyn på funktionen givna beteendemönster i det terapeutiska mötet mellan klient/patient och terapeut, men då pratar vi om en KLINISK population.
Rekommenderar starkt för de som är redan insatta i psykologi och psykoterapi. Boken kräver en del förkunskaper på grundläggande nivå. Blir att läsa Anknytning i relationer av samma författare, en bok jag tror är mer vänlig för lekmän.
5+
December 28, 2023
Lättläst och intressant! Skulle rekommendera till många, inte bara psykologstudenter. Enda nackdelen var väll att den var lite upprepande men det kanske fackböcker blir när man pärmar dem...
November 15, 2023
Den här boken är uppdelad i två stora delar: den första handlar om en fördjupad beskrivning av vad anknytning och de olika anknytningsmönstren är, både under barndomen och i vuxenlivet, tillsammans med en sammanfattning av en del forskning kring ämnet. Den andra delen handlar om hur anknytning påverkar psykoterapiprocessen.
Jag tyckte den första delen var mest intressant eftersom den gav mig en fördjupad förståelse om anknytning. Trots att jag har läst om anknytning flera gånger tidigare, är det först nu som jag upplever att jag förstår det på riktigt.
Den andra delen var också bra men blev ibland väldigt repetitiv. Dessutom behöver man komplettera den delen med annan litteratur som har mer fokus på den generella terapiprocessen, dvs böcker som fördjupar sig i (mot)överföring, karaktärsbyggnad, inre objekt osv.
När jag läste den första halvan av boken ville jag ge den 5 stjärnor, sen i andra halvan var jag på väg att gå ner till 4 stjärnor, men det sista kapitlet i boken, som handlar om hur terapeutens eget anknytningsmönster påverkar terapin, var så insiktsfull att jag gick tillbaka till min initiala idé av att ge boken 5 stjärnor. Jag kan faktiskt inte förstå att vissa personer gav den här boken bara 2 stjärnor; jag önskar att de hade skrivit en recension där de förklarar hur de tänker för jag har själv svårt att se varför man skulle ge den här boken ett så lågt betyg.
Jag tyckte den första delen var mest intressant eftersom den gav mig en fördjupad förståelse om anknytning. Trots att jag har läst om anknytning flera gånger tidigare, är det först nu som jag upplever att jag förstår det på riktigt.
Den andra delen var också bra men blev ibland väldigt repetitiv. Dessutom behöver man komplettera den delen med annan litteratur som har mer fokus på den generella terapiprocessen, dvs böcker som fördjupar sig i (mot)överföring, karaktärsbyggnad, inre objekt osv.
När jag läste den första halvan av boken ville jag ge den 5 stjärnor, sen i andra halvan var jag på väg att gå ner till 4 stjärnor, men det sista kapitlet i boken, som handlar om hur terapeutens eget anknytningsmönster påverkar terapin, var så insiktsfull att jag gick tillbaka till min initiala idé av att ge boken 5 stjärnor. Jag kan faktiskt inte förstå att vissa personer gav den här boken bara 2 stjärnor; jag önskar att de hade skrivit en recension där de förklarar hur de tänker för jag har själv svårt att se varför man skulle ge den här boken ett så lågt betyg.
Displaying 1 - 4 of 4 reviews