What do you think?
Rate this book
Karantändagboken
Det är mars 2020. Myndigheterna har just uppmanat svenska folket att i möjligaste mån arbeta hemifrån. De flesta tror fortfarande att vi med gemensamma krafter ska kunna hålla den pandemi som nu sveper in världen i död och förödelse stången.
Serietecknaren Elin Lucassi är en av alla de som försöker hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hon är privilegierad, står varken i fronten på överfulla intensivvårdsavdelningar eller tvingas utsätta sig för fara på andra jobb. Men samma dag som hon och miljontals andra människor världen över uppmanas att bidra till att stoppa smittspridningen börjar hon dokumentera det som händer i serieform. Hon vet ännu inte att den karantändagbok hon påbörjar för att bearbeta det som sker ska komma att sträcka sig över hela 2020. Att ritblockets sidor i realtid ska fyllas med berättelser från Kina till Kärrtorp, berättelser som skildrar personlig förlust, panikkänslor och hur det i läge av kris inte längre går att blunda för samhällets grundmurade orättvisor.
Serietecknaren Elin Lucassi är en av alla de som försöker hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hon är privilegierad, står varken i fronten på överfulla intensivvårdsavdelningar eller tvingas utsätta sig för fara på andra jobb. Men samma dag som hon och miljontals andra människor världen över uppmanas att bidra till att stoppa smittspridningen börjar hon dokumentera det som händer i serieform. Hon vet ännu inte att den karantändagbok hon påbörjar för att bearbeta det som sker ska komma att sträcka sig över hela 2020. Att ritblockets sidor i realtid ska fyllas med berättelser från Kina till Kärrtorp, berättelser som skildrar personlig förlust, panikkänslor och hur det i läge av kris inte längre går att blunda för samhällets grundmurade orättvisor.
232 pages, Paperback
Published March 11, 2021
30 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 21 of 21 reviews
April 4, 2021
Jag – och säkerligen många med mig – delar Lucassis upplevelser av hur livet sakta men säkert förändras av att leva under en pandemi. Förutom sorgen över de som drabbas, rädslan över att mina kära eller jag själv ska bli sjuk, funderar jag på vem jag kommer vara när det här är över. Eremit?
Så skönt att under läsningen av seriealbumet Karantändagboken känna mig mindre ensam med mina känslor. Dessutom är det här – som alltid när Elin Lucassi står som avsändare – politiskt, roligt och smart. Hon är en fiffig fena på satir utan att snåla med värmen. Det är bitvis så berörande att jag ryser faktiskt (ungdomarna som handarbetar). Och jag skrattar högt och igenkännande åt svårigheter med uttal. Lucassi vågar lita på att läsaren kan hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Hon banaliserar inte människors komplexitet utan låter det få vara som det är. En priviligierad människa kan vara rädd, orolig och ledsen utan att för den skull blunda för samhällets orättvisor.
Konstigt nog var det här inte alls tråkigt eller tjatigt, som samtal/nyheter/artiklar om covid annars kan få mig att känna. Det här var en förträfflig läsupplevelse nu, och kommer att vara fin att ha som historiskt dokument när vi lagt det här bakom oss och glömt.
Så skönt att under läsningen av seriealbumet Karantändagboken känna mig mindre ensam med mina känslor. Dessutom är det här – som alltid när Elin Lucassi står som avsändare – politiskt, roligt och smart. Hon är en fiffig fena på satir utan att snåla med värmen. Det är bitvis så berörande att jag ryser faktiskt (ungdomarna som handarbetar). Och jag skrattar högt och igenkännande åt svårigheter med uttal. Lucassi vågar lita på att läsaren kan hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Hon banaliserar inte människors komplexitet utan låter det få vara som det är. En priviligierad människa kan vara rädd, orolig och ledsen utan att för den skull blunda för samhällets orättvisor.
Konstigt nog var det här inte alls tråkigt eller tjatigt, som samtal/nyheter/artiklar om covid annars kan få mig att känna. Det här var en förträfflig läsupplevelse nu, och kommer att vara fin att ha som historiskt dokument när vi lagt det här bakom oss och glömt.
April 4, 2021
I mars 2020 slog Coronapandemin ner som en bomb och ruskade om hela samhället i grunden. Saker som vi tog som självklara, som handskakningar, kramar, konserter, resor, arbetsplatsträffar, fika, familjeträffar, applåder och fester blev ett vemodigt minne och ersattes istället med coronahälsningar, livestreams, digitala möten, hemester, avstånd, handsprit, Disney+ och väldigt mycket Netflix. Karantänen och isoleringen blev vardag och en som tidigt bestämde sig för att bearbeta och skildra detta nya normaltillstånd var serietecknaren Elin Lucassi som bland annat jobbar som förlagsredaktör och regelbundet levererar träffsäker satir om vår samtid i sin självbiografiska humorstrip ”Rit-Lucassi”.
Igenkänningsfaktorn är påtaglig i allt från den första trevande nyfikenheten inför det okända till den gnagande ångesten och växande paniken över att springa slalom i köpcentret för att inte krocka med okända människor som tydligen bott under en sten eller helt förlorat kontakten med verkligheten eller nyhetsrapporteringen. Det ökande dödsantalet, ovissheten, rädslan, apatin och närheten till gråten gör sig påmind men också de små glädjeämnena i Coronamörkret, en hjälpande hand, solidaritet och längtan efter ett vaccin så att vi kan leva som om 2010-talet var tillbaka igen.
Lucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Precis som hon själv konstaterar så är det mycket som har hänt under året som jag redan glömt bort men också det man alltid kommer att minnas, som till exempel när en turist i alperna gav begreppet ”visselblåsare” en ny innebörd, det kaotiska USA som präglades av Black Lives Matter, konspirationsteorier, en galen valprocess och en president som helt verkade ha tappat verklighetsuppfattningen till det ögonblicket då vår statsminister närmast klev in i vardagsrummet och manade oss att ta ansvar för vår omgivning, våra medmänniskor och vårt land.
På ett mycket träffsäkert och personligt sätt skildrar Lucassi också hur kriser lockar fram det bästa och det värsta hos människor men också hur viktigt det är med nära och kära och att hålla ut ända tills skiten är över. Att hennes seriedagbok en gång skulle bli en fysisk och mycket läsvärd bok i handeln anade hon nog inte och den lär heller inte vara den sista skildringen i serieform av ett märkligt år som de flesta vill glömma men alla kommer att minnas.
Igenkänningsfaktorn är påtaglig i allt från den första trevande nyfikenheten inför det okända till den gnagande ångesten och växande paniken över att springa slalom i köpcentret för att inte krocka med okända människor som tydligen bott under en sten eller helt förlorat kontakten med verkligheten eller nyhetsrapporteringen. Det ökande dödsantalet, ovissheten, rädslan, apatin och närheten till gråten gör sig påmind men också de små glädjeämnena i Coronamörkret, en hjälpande hand, solidaritet och längtan efter ett vaccin så att vi kan leva som om 2010-talet var tillbaka igen.
Lucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Precis som hon själv konstaterar så är det mycket som har hänt under året som jag redan glömt bort men också det man alltid kommer att minnas, som till exempel när en turist i alperna gav begreppet ”visselblåsare” en ny innebörd, det kaotiska USA som präglades av Black Lives Matter, konspirationsteorier, en galen valprocess och en president som helt verkade ha tappat verklighetsuppfattningen till det ögonblicket då vår statsminister närmast klev in i vardagsrummet och manade oss att ta ansvar för vår omgivning, våra medmänniskor och vårt land.
På ett mycket träffsäkert och personligt sätt skildrar Lucassi också hur kriser lockar fram det bästa och det värsta hos människor men också hur viktigt det är med nära och kära och att hålla ut ända tills skiten är över. Att hennes seriedagbok en gång skulle bli en fysisk och mycket läsvärd bok i handeln anade hon nog inte och den lär heller inte vara den sista skildringen i serieform av ett märkligt år som de flesta vill glömma men alla kommer att minnas.
January 10, 2022
Baam! Superbra tidsdokument för 2020 och covidpandemins första år. Synd bara att inte pandemin tog slut samtidigt som 2020 och boken. Det hade varit dramaturgiskt snyggt och väldigt trevligt i allmänhet.
February 7, 2022
Hög igenkänningsfaktor på livet i Stockholm under pandemin. Rolig seriebok som jag sträckläste nu inför att restriktionerna ska lättas!
June 20, 2021
För den som vill köra favoritåret 2020 i repris eller helt enkelt saknar en gnutta ångest i tillvaron. Lucassi tecknar och kommenterar ett år i undantagstillstånd med rädsla, oro, orättvisor och vardagsliv. Igenkänningen är stor.
April 14, 2021
Ville tycka om den här mer än jag gjorde. Sen blir det på sätt och vis orättvist att jag läst ett antal av serierna redan, via Lucassis instagramkonto, den igenkänningshumorn är redan använd på mig.
Det är ett superspännande tidsdokument och vissa saker känns redan väldigt avlägsna. Och den där skälvande känslan förra våren, när allt förändrades hela tiden och det kom nya riktlinjer.
För mig känns avgränsningen i att det tar slut nyår
Sen: det här är inte trevligt av mig, men jag retar mig på karantänsmartyrskapet och så träffar människan vänner hon inte träffar till vardags på lokal typ varje månad i genom boken. Går på stan för att köpa en klänning till en disputationsfest. Och sen när disputationsfesten blir inställd i början av andra vågen pga utökade lokala restriktioner i Uppsala flyttar de den till Stockholm. Som också är i början av andra vågen. Och har en fest. Inomhus. Med många människor som inte träffas till vardags. Och dricker sprit. Och kommer nära varandra.
Covidioter.
Jag tänker att det nog hade varit smittmässigt bättre att sitta på plats på kontoret med de 2 - 3 människor som jobbar där i flera månader jämfört med detta. Eftersom att jobba hemifrån verkar vara en sådan uppoffring att man måste få fuska med annat. Till exempel fester. Inomhus. I november.
(Äsch, jag har varit fysiskt på jobbet i princip varje dag hela coronaåret men avstått i princip allt socialt umgänge inomhus. Har haft olika varianter av skyddsutrustning (och skriver det här med munskydd på gynmottagningen). Jag har en helt annan ingång. Och det är en del av poängen. Att vi alla har olika upplevelser av den här pandemin. Vardagslivet är påverkat på olika sätt. Vi gör olika uppoffringar och prioriteringar.)
Det är ett superspännande tidsdokument och vissa saker känns redan väldigt avlägsna. Och den där skälvande känslan förra våren, när allt förändrades hela tiden och det kom nya riktlinjer.
För mig känns avgränsningen i att det tar slut nyår
Sen: det här är inte trevligt av mig, men jag retar mig på karantänsmartyrskapet och så träffar människan vänner hon inte träffar till vardags på lokal typ varje månad i genom boken. Går på stan för att köpa en klänning till en disputationsfest. Och sen när disputationsfesten blir inställd i början av andra vågen pga utökade lokala restriktioner i Uppsala flyttar de den till Stockholm. Som också är i början av andra vågen. Och har en fest. Inomhus. Med många människor som inte träffas till vardags. Och dricker sprit. Och kommer nära varandra.
Covidioter.
Jag tänker att det nog hade varit smittmässigt bättre att sitta på plats på kontoret med de 2 - 3 människor som jobbar där i flera månader jämfört med detta. Eftersom att jobba hemifrån verkar vara en sådan uppoffring att man måste få fuska med annat. Till exempel fester. Inomhus. I november.
(Äsch, jag har varit fysiskt på jobbet i princip varje dag hela coronaåret men avstått i princip allt socialt umgänge inomhus. Har haft olika varianter av skyddsutrustning (och skriver det här med munskydd på gynmottagningen). Jag har en helt annan ingång. Och det är en del av poängen. Att vi alla har olika upplevelser av den här pandemin. Vardagslivet är påverkat på olika sätt. Vi gör olika uppoffringar och prioriteringar.)
April 26, 2021
Den 16/3 2020 gick Folkhälsomyndigheten ut med rekommendationen att alla som kunde jobba hemma skulle göra. Vi var många som tog vårt pick och pack och satte upp ett hemmakontor, ett hemmakontor som i mitt fall fortfarande står över ett år senare. Elin Lucassi klargjorde redan då på Instagram sin intention att rita om sin vardag i karantän – ordet som felaktigt kom att ersätta isolering i vardagsspråket 2020.
Elin Lucassi är medveten om sitt privilegium att kunna jobba hemma, så för oss som är i samma sits är igenkänningen stor. Utöver tristessen, så får hon även till politiska kommentarer om både inrikes- och utrikespolitik. Det är personligt, men blir ibland lite tråkigt. Kanske för att det är så nära inpå, att tristessen fortfarande finns kvar. Att hon problematiserar andras beteende men inte reflekterar över sitt eget. Slutet är bara ett slut. Kanske kommer denna bok om 10 år vara mer intressant som ett igenkännande dokument över ett väldigt konstigt, annorlunda år, men så här 2021, när hemmakontoret fortfarande finns, saknas den distans jag behöver för att kunna ta till mig boken.
Elin Lucassi är medveten om sitt privilegium att kunna jobba hemma, så för oss som är i samma sits är igenkänningen stor. Utöver tristessen, så får hon även till politiska kommentarer om både inrikes- och utrikespolitik. Det är personligt, men blir ibland lite tråkigt. Kanske för att det är så nära inpå, att tristessen fortfarande finns kvar. Att hon problematiserar andras beteende men inte reflekterar över sitt eget. Slutet är bara ett slut. Kanske kommer denna bok om 10 år vara mer intressant som ett igenkännande dokument över ett väldigt konstigt, annorlunda år, men så här 2021, när hemmakontoret fortfarande finns, saknas den distans jag behöver för att kunna ta till mig boken.
May 28, 2021
Ett bra sammanfattat tidsdokument om pandemiåret 2020. Det är mycket igenkänning i den vardag Lucassi beskriver att hon haft förra året, och det känns faktiskt oväntat skönt att få lite styr på tidslinjen av vad som hände i de olika faserna av pandemins första tid. Humor blandas med allvar på ett bra sätt.
April 22, 2023
Gillar dagboken form av skrivandet som författaren har valt. Man är inne i boken på en gång och vill läsa den på direkten. Humoristisk är den också och påminner oss om att vi kämpade väldigt mycket med allt hon skrev om… ångesten, jobba hemifrån, oro, hemsemester osv.
April 26, 2021
Väldigt bra seriebok av Lucassi. Hon beskriver hela denna perioden med Corona på flera sätt som är klockrent! Igenkänningsfaktorn är hög!
May 17, 2021
Mycket som jag känner igen i från det gågna året som berör och upprör.
June 30, 2021
Ja, vad ska man säga. Igenkänning är det garanterat! Både när det gäller det dråpliga och det som gått emot en.
Bitvis väldigt mörkt som det också har varit i perioder under pandemin.
Bitvis väldigt mörkt som det också har varit i perioder under pandemin.
December 4, 2021
Förra året känns redan så länge sedan och nyligen. Roligt formulerat om 2020 😊
March 24, 2022
”Det blev ett år att minnas för evig tid, och ett år att försöka glömma.”
En bok som är lämpad att spara för eftervärlden. Den är inte jätterolig eller superspännande, men helt ok.
En bok som är lämpad att spara för eftervärlden. Den är inte jätterolig eller superspännande, men helt ok.
March 11, 2023
2020 känns som ett helt annat liv. Man har hunnit glömma mycket av det som var ens verklighet under det första Corona-året. Uppskattade denna bok!
September 21, 2023
Det blir en hel del "ja just det"-tankar i läsningen.
April 13, 2022
Kanske egentligen en trea, men en oredigerad och subjektiv skildring av 2020 gjord medan vi var helt uppe i det, det känns så värdefullt att det automatiskt blir pluspoäng.
November 18, 2025
Karantändagboken av #elinlucassi beskriver på ett roligt och igenkännande sätt året 2020 med samhällets och de egna omställningarna till pandemin. Det är igenkänning i att komma till ett tomt kontor, att umgås utomhus och att lära sig hur digitala möten fungerar. Och hur pandemin även öppnade upp nya sociala mötesplatser för introverta och de (jag) som inte tycker om fysisk kontakt med personer de (jag) inte känner.
Väldigt fina teckningar och små detaljer som två bröst på sidan. Väl värd en läsning i minnenas tecken!
#karantändagboken
Väldigt fina teckningar och små detaljer som två bröst på sidan. Väl värd en läsning i minnenas tecken!
#karantändagboken
August 29, 2021
Terapeutisk post-lockdown-litt. Eftersom jag har för vana att litterärt befinna mig i 1800-talets New England, eller som senast, 40-talets Italien, är det en stark upplevelse att läsa något så NU.
Tänker att jag vill gå igenom boken en gång till om ett tag och komplettera och jämföra genom att skriva i marginalen hur det var att uppleva den där tiden i London. Mycket var förstås likt, eftersom så många gick igenom samma sak globalt - och pandemin är ju inte över.
Tänker att jag vill gå igenom boken en gång till om ett tag och komplettera och jämföra genom att skriva i marginalen hur det var att uppleva den där tiden i London. Mycket var förstås likt, eftersom så många gick igenom samma sak globalt - och pandemin är ju inte över.
January 26, 2022
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2022/01/2...
April 12, 2022
Bra tidsdokumentation, men min personliga upplevelse av denna var en aning intetssägande.
Displaying 1 - 21 of 21 reviews