4,5/5
Erik Engelv dödförklarades av sin familj när han kom ut som öppet homosexuell och inte kunde ”välja” bort det. Inte kunde välja att dölja en stor del av sin personlighet för att förbli accepterad av församlingen i Jehovas vittnen. Under några timmar får jag som lyssnare följa en ytterst privat, personlig och öppenhjärtad historia om en uppväxt som tagit honom genom Sverige, och till slut också genom världen. En kärleksförklaring till sin familj och sin uppväxt, men full av smärta och mörker när det känns som allting han lärt sig tas ifrån honom, bara för att han ska ha möjligheten att få vara den han är, fullt ut.
Det är en smått surrealistisk känsla att lyssna på en bok som till viss del utspelar sig på välbekanta platser, ibland bara några hundra meter från där jag själv växte upp, men som ändå är en helt annan värld, ett helt annat universum. Nästan varenda dag under uppväxten gick/åkte jag på något sätt förbi Rikets sal i Strömsund, och minst en gång har jag varit på studiebesök, men det har alltid varit en byggnad som jag vetat att jag inte har något med att göra, en plats där jag inte hör hemma eller har en anknytning till. Erik är bara några år äldre än jag, och hade han inte gått på Hedenvindsskolan utan på Bredgårdsskolan som jag, hade vi kanske känt varandra. Genom den här boken får jag ändå lära känna honom, och vill gärna tro att vi hade kunnat komma bra överens. Musiksmaken, den sitter ofta rätt i alla fall, men hur man kan välja Kevin, av alla i Backstreet Boys, det skulle jag inte alls ha kunnat förstå men jag gissar att tonåriga jag hade varit nöjd för att få ha Nick eller Brian för mig själv. Och vem vill inte möta den stora kärleken genom en meet-cute, som i The Holdiday eller valfri annan kärleksfilm, stormande romans och direktkoppling, som knappast finns på riktigt, men som man ändå så gärna vill tro på?
Någonstans mitt i boken måste jag ta en paus. Det gör för ont att lyssna och jag vill genast ringa min egen mamma och tacka henne för att hon alltid har accepterat mig precis som jag är, och för att jag vet att vad jag än gör och vilken knipa jag än skulle råka hamna i, så finns hon där. Pappa också, fast lite mer i tystnad. De där som vet precis hur jag fungerar, och som låtit mig vara ifred när jag behövt, och alltid suttit bredvid och klappat på mig, när hjärtesorgen har varit för stor eller något annat livsomvälvande ögonblick som bara en tonåring kan ha.
Alla problem jag någonsin haft, känns små i jämförelse med vad Erik Engelv har tvingats uppleva och stå ut med, bara för att få vara Erik. Den som inte är död. Den som lever livet fullt ut och alltid letar efter större glasögon.
Språket är levande, i mångt och mycket väldigt poetiskt och målande. Visst, kanske Erik Engelv inte är den bästa uppläsaren jag har hört, men jag ökar hastigheten tills det passar mig, och vem skulle kunna berätta hans historia bättre än han själv? Det skulle inte alls bli samma sak. Det skulle inte bli så personligt och betydande att få höra om all kärlek han upplevt, alla tankar han haft och alla tvivel som stakat vägen till den starka man som finns idag. Det skulle inte vara samma sak att höra om kärleken till mormodern, mamman, pappan eller de minnen han har av vännerna i församlingen, om någon annan försökte säga hans ord.
När Erik på slutet talar öppenhjärtigt direkt till sin mamma, rullar en tår nerför min kind och jag hoppas, och tänker göra allt jag kan, för att mina egna barn aldrig ska behöva känna sig övergivna av mig. För att välja bort sitt barn, för att hen inte passar in i den världsbild man byggt åt sig själv, är förskräckligt, sorgligt och oförståeligt.
Erik är verkligen inte död, han är så levande man bara kan vara, tillsammans med sin nya valda familj.