Ingen som intresserar sig för svensk medeltid kommer runt Birgitta Birgersdotter. Idag har heliga Birgitta närmast uppnått ikonstatus, och 1999 utsågs hon av påven till europeiskt skyddshelgon. Redan under sin livstid blev hon berömd över hela Europa som mystiker och profet, och hennes nedtecknade uppenbarelser utgör ett unikt källmaterial för historiker. Samtidigt är bilden av henne mångbottnad. Det är lika lätt att slå ett slag för Birgitta som feministisk föregångare som att anklaga henne för att ha hetsat till religiöst motiverade folkmord och krigsförbrytelser.
Med fängslande berättarglädje och djupa kunskaper skildrar Dick Harrison heliga Birgittas liv och gärning. Det är historien om en kvinna som kombinerade vänlighet och gränslös fromhet med en järnhård vilja.
Om jag ska vara ärlig var boken inte lika bra som jag hade tänkt. Personligen hade jag velat veta mer om Birgitta, det är ju ändå anledningen till att jag läser boken, men jag tyckte att det var mycket fokus på omkringliggande detaljer. Förvisso förstår jag varför information om omständigheterna runt henne lyfts fram då det förklarar den tid och de förhållanden hon levde under. Men jag hade ändå velat läsa mer om henne och vad hon faktiskt gjorde. Speciellt när det finns relativt mycket (enligt författaren själv) nedskrivet av och om henne själv. Boken var inte dålig, jag ångrar inte att jag läste den, men jag hade som sagt velat läsa mer djupgående om henne.