What do you think?
Rate this book
Europa
När Nikita var fjorton år gammal rymde han från Moskva till Paris. Nu är han medelålders, överviktig och utmattad. På en balkong i en främmande våning i Nice står han och tittar ut över vinterhavet. Nina var hans enda vän.
I emigrantens svartsynta medvetande går tidslinjerna omlott. Minnet är en stad. Den romantiska drömmen om det kosmopolitiska, öppna Europa krackelerar långsamt medan barndomsstaden får ett allt mer lockande, världsfrånvänt skimmer. Europa är en ny typ av exilroman: en vidräkning med nostalgi och hemlängtan. Den är även en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia, med den misantropiska grafomanen, uteserveringsfilosofen och misslyckade terroristen Nina i dess platslösa mitt.
I emigrantens svartsynta medvetande går tidslinjerna omlott. Minnet är en stad. Den romantiska drömmen om det kosmopolitiska, öppna Europa krackelerar långsamt medan barndomsstaden får ett allt mer lockande, världsfrånvänt skimmer. Europa är en ny typ av exilroman: en vidräkning med nostalgi och hemlängtan. Den är även en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia, med den misantropiska grafomanen, uteserveringsfilosofen och misslyckade terroristen Nina i dess platslösa mitt.
- GenresSwedish Literature
444 pages, Hardcover
First published March 18, 2021
19 people are currently reading
300 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 24 of 24 reviews
January 19, 2022
Startade som en solklar femma men efter ca 200 sidor är man lite mätt på småmys i Nice.
October 30, 2021
Intressant, välskriven men lite svårtillgänglig.
July 3, 2022
”Varje emigrant är som en blottare […] Hon överskattar för jämnan sina privata delars betydelse i förhållande till omvärldens intresse. Detsamma gäller visserligen var och en som skriver …”
Vår huvudkaraktär Nikita är 40 år när vi först möter honom, då befinner han sig i en möglig lägenhet i Nice som han ärvt efter sin vän Nina. Nikita, född i Ryssland kom till Frankrike som fjortonåring. Texten består av hans tankeströmmar och utsnitt ur Ninas svarta anteckningsböcker, som han också ärvt.
”Nina gjorde rätt i att låta bli att tala om sitt förflutna. Hon hade rätt när hon menade att nostalgi och kärlek till barndomen, eller tvärtom, trauman och ånger, anklagelser och hat, önskan om upprättelse eller bitterhet mot mamma och pappa, bara är olika pornografiska stimuli för en själslig masturbation som ofelbart bereder ledsam njutning och skavsår. Man kan naturligtvis, tänkte jag, runka sig genom hela livet. Varför skulle det vara fel?”
Jaget som framför berättelsen tycks hysa en slags hatkärlek till historier och kanske är det därför han berättar fragmentariskt med blicken antingen riktad inåt på ett minne, eller på den fysiska miljön utanför. Den står i vilket fall helt stilla, saknar helt driv och kronologi. Den vanligaste meningen är ”jag vet inte”. Jag tilltalas av den dystra tonen, den ödmjuka inställningen och att han vill undvika intriger och överdrifter, men det är FÖR monotont. Mina tankar svävar ideligen iväg och jag känner mig aldrig nära någon karaktär. Trots att huvudpersonen emellanåt som för att få min uppmärksamhet tänker groteska explicita tankar om att skada sig själv händer ingenting. Jag bryr mig inte. Då och då kommer dessutom några oöversatta rader på andra språk vilket är ett fruktbart sätt att hålla läsaren på avstånd.
”Där borta var vi ideologiska slavar, sade han istället, syftande på Sovjetunionen.
Men här, här är vi slavar under pengarna.
Pengar, sa han, styr allt.”
Jag vill verkligen tycka om den här romanen. Ibland skriver Maxim Grigoriev jättefint om exilens tillvaro, om mellanförskap, ensamhet, fattigdom, den ryska diasporan i Frankrike och om vad det är att vara människa i och utanför Europa. Ganska ofta refererar han till olika intressanta författare exempel Nobakov och Adorno. Men det är för många ord och för lite innehåll. Ibland är språket väl krystat också, exempel: tårejakulering. Exempel på ord jag gillar: uteserveringsfilosof.
”Kanske var hon deprimerad, tänkte jag då. Inte olycklig, sådan är man inte längre. Om man betraktar mentalt lidande som en sjukdom, som en psykiskt störning, innebär det att den inte har någon djupare betydelse, En sjukdom är en funktionsstörning. Man blir sjuk; man behandlar sjukdomen; man tillfrisknar och är ånyo en funktionsduglig individ. Det är något fel på en: något man själv varken har ansvar för eller makt över. En defekt som saknar metafysisk betydelse, som ett produktionsfel. Det vill säga, vad jag vill säga, sjukdomen har relevans men inte innebörd. Allt i det moderna Europa går ut på att undanröja frågan om betydelse och innebörd.”
Rekommenderas för den med sömnsvårigheter som vill läsa något sövande.
Vår huvudkaraktär Nikita är 40 år när vi först möter honom, då befinner han sig i en möglig lägenhet i Nice som han ärvt efter sin vän Nina. Nikita, född i Ryssland kom till Frankrike som fjortonåring. Texten består av hans tankeströmmar och utsnitt ur Ninas svarta anteckningsböcker, som han också ärvt.
”Nina gjorde rätt i att låta bli att tala om sitt förflutna. Hon hade rätt när hon menade att nostalgi och kärlek till barndomen, eller tvärtom, trauman och ånger, anklagelser och hat, önskan om upprättelse eller bitterhet mot mamma och pappa, bara är olika pornografiska stimuli för en själslig masturbation som ofelbart bereder ledsam njutning och skavsår. Man kan naturligtvis, tänkte jag, runka sig genom hela livet. Varför skulle det vara fel?”
Jaget som framför berättelsen tycks hysa en slags hatkärlek till historier och kanske är det därför han berättar fragmentariskt med blicken antingen riktad inåt på ett minne, eller på den fysiska miljön utanför. Den står i vilket fall helt stilla, saknar helt driv och kronologi. Den vanligaste meningen är ”jag vet inte”. Jag tilltalas av den dystra tonen, den ödmjuka inställningen och att han vill undvika intriger och överdrifter, men det är FÖR monotont. Mina tankar svävar ideligen iväg och jag känner mig aldrig nära någon karaktär. Trots att huvudpersonen emellanåt som för att få min uppmärksamhet tänker groteska explicita tankar om att skada sig själv händer ingenting. Jag bryr mig inte. Då och då kommer dessutom några oöversatta rader på andra språk vilket är ett fruktbart sätt att hålla läsaren på avstånd.
”Där borta var vi ideologiska slavar, sade han istället, syftande på Sovjetunionen.
Men här, här är vi slavar under pengarna.
Pengar, sa han, styr allt.”
Jag vill verkligen tycka om den här romanen. Ibland skriver Maxim Grigoriev jättefint om exilens tillvaro, om mellanförskap, ensamhet, fattigdom, den ryska diasporan i Frankrike och om vad det är att vara människa i och utanför Europa. Ganska ofta refererar han till olika intressanta författare exempel Nobakov och Adorno. Men det är för många ord och för lite innehåll. Ibland är språket väl krystat också, exempel: tårejakulering. Exempel på ord jag gillar: uteserveringsfilosof.
”Kanske var hon deprimerad, tänkte jag då. Inte olycklig, sådan är man inte längre. Om man betraktar mentalt lidande som en sjukdom, som en psykiskt störning, innebär det att den inte har någon djupare betydelse, En sjukdom är en funktionsstörning. Man blir sjuk; man behandlar sjukdomen; man tillfrisknar och är ånyo en funktionsduglig individ. Det är något fel på en: något man själv varken har ansvar för eller makt över. En defekt som saknar metafysisk betydelse, som ett produktionsfel. Det vill säga, vad jag vill säga, sjukdomen har relevans men inte innebörd. Allt i det moderna Europa går ut på att undanröja frågan om betydelse och innebörd.”
Rekommenderas för den med sömnsvårigheter som vill läsa något sövande.
June 27, 2021
En bok jag läste i ett svep utan att riktigt kunna lägga ifrån mig pga den fascinerande historien som genast högg tag i mig och sedan bara rullade på... Rekommenderas!
Fint recenserad i SvD 25mars2021:
Europa
Grigoriev skådar Europa genom exilens kalejdoskop
Den inre och yttre världen sammanfaller i Maxim Grigorievs nya roman. Det är en mästerlig skildring av sårbarheten hos en människa som aldrig riktigt har fått bli till, skriver Therese Eriksson.
Maxim Grigorievs ”Europa” är en intressant roman. ”Intressant” har med tiden devalverats till ett låtsasomdöme, något man hasplar ur sig i en välvilja som inte räcker till mer än så, vilket gör det bökigt att använda ordet uppriktigt. Så, låt oss se efter vad SAOL har att säga om definitionen: Fängslande. Tänkvärd. Inte så illa, va? Och det är precis vad Grigorievs roman är, en intagande historia som får mig att vilja närgånget undersöka och nogsamt begrunda dess rika tankegods.
Allt skulle kunna vara bara sken. Maxim Grigoriev flätar samman de olika tidsplanen i sin roman så att de knappt går att separera från varandra, och på samma sätt gör han mycket små, nästan omärkbara, åtskillnader mellan inre och yttre skeenden. Men, en urskiljbar yttre historia har, oavsett om man tror på den eller inte, ”Europa”: Nikita, exilryss i Europa sedan tonåren, ärver en lägenhet i Nice efter sin vän Nina, som försvunnit ut ur hans liv. En gång i tiden plockade hon upp honom på Place d’Europe i Paris, efter att han som fjortonåring avvikit från skolresan och missat planet hem till Moskva.
Det var inte planerat. Han blev kvar, i en blandning av slump och omedveten vilja, och gjorde sedan ingenting för att korrigera det. Han tillbringar sina tonår i ett litet vindsrum ovanför Ninas lägenhet, sköter markservicen i hennes lägenhet och avlyssnar samtalen mellan henne och den sporadiskt uppdykande vännen Grzjebin, också han – liksom Nina – andra generationens exilryss. Deras samtal kretsar kring den ryska litteraturen, översättandet och skrivandet; emigrantens villkor och exilens väsen (eller tvärtom). I utkanten cirkulerar också Oksana, Niktitas ungdomsförälskelse, som en satellit.
Decennier senare, när Nikita står i Ninas mögliga Nice-lägenhet, är det fortfarande samma frågor som upptar honom. Och eftersom de gör det, är ”Europa” en roman som framförallt består av inre iakttagelser och meditationer, medan den är fattigare på yttre driv; på handling rätt och slätt. Visst finns här frågor som läsaren vill ha svar på: vilken betydelse hade Nina i hans liv? Kommer han någonsin hem till Moskva? Vem är han – egentligen? Kanske, förmodligen, ställer sig berättarjaget Nikita samma frågor, men de tycks omöjliga att besvara, åtminstone enligt förväntad, klassisk dramaturgi.
Maxim Grigoriev ställer in kikarsiktet på exilens Europa, men istället för vanligt okular är det som om han satt dit ett kalejdoskop. Verkligheten framträder i ständigt nya mönster, en liten vridning och bilden är en helt annan. Det är det jag menar med ”sken”, sammanglidningar mellan yttre händelser och en inre tankevärld som lämnar läsaren med en osäkerhet om vad som är vad. Den ambivalensen är också Nikitas egen och i vidare mening kanske också själva exilens grundvillkor. ”Emigranten lever i samma verklighet som andra, men samtidigt liksom alldeles intill en intim sluten värld som både är närvarande och inte, en pseudoverklighet som när som helst kan sluka henne”, skriver Nina i en av de otaliga svarta anteckningsböcker hon lämnat efter sig i Nice.
Foto: Albert Bonniers förlag
Kalejdoskopet har färgglada konnotationer, men skärvorna i Maxim Grigorievs bilder håller sig oftast till femtio nyanser av grått. Nikita har ett ”svartsynt medvetande” står det att läsa i baksidestexten, och visst är det så – som när han med detaljerade våldsfantastier vaggar sig till sömns om kvällarna – men framförallt betraktar han världen med den grådassiga likgiltigheten hos någon som den hårda vägen lärt sig att dölja sin förtvivlan.
”Jag är frånvaro”, skriver Nina om och om igen i sina häften. Det är Nikita – successivt alltmer omöjlig att skilja från den enigmatiska Nina – också. Det finns en utsatthet hos honom, som inte riktigt handlar om det han varit med om, utan om att inte helt och hållet ha fått bli till; han har inte fått konturer. Maxim Grigoriev skildrar den sårbarheten på ett mästerligt sätt, när han låter Nikitas illusionslösa tendenser blandas med hans nitiskt detaljrika redogörelser. Allt det som avfärdas som irrelevant, tycks ändå livsviktigt att få med.
Europa är ett ointagligt fort, Ryssland ett lika omöjligt hem. Där står Nikita med all sin till nonchalans maskerade längtan. Viljan att ta sig in, att få vara människa fullt ut, i världen. Bultar vi inte alla på den porten?
Fint recenserad i SvD 25mars2021:
Europa
Grigoriev skådar Europa genom exilens kalejdoskop
Den inre och yttre världen sammanfaller i Maxim Grigorievs nya roman. Det är en mästerlig skildring av sårbarheten hos en människa som aldrig riktigt har fått bli till, skriver Therese Eriksson.
Maxim Grigorievs ”Europa” är en intressant roman. ”Intressant” har med tiden devalverats till ett låtsasomdöme, något man hasplar ur sig i en välvilja som inte räcker till mer än så, vilket gör det bökigt att använda ordet uppriktigt. Så, låt oss se efter vad SAOL har att säga om definitionen: Fängslande. Tänkvärd. Inte så illa, va? Och det är precis vad Grigorievs roman är, en intagande historia som får mig att vilja närgånget undersöka och nogsamt begrunda dess rika tankegods.
Allt skulle kunna vara bara sken. Maxim Grigoriev flätar samman de olika tidsplanen i sin roman så att de knappt går att separera från varandra, och på samma sätt gör han mycket små, nästan omärkbara, åtskillnader mellan inre och yttre skeenden. Men, en urskiljbar yttre historia har, oavsett om man tror på den eller inte, ”Europa”: Nikita, exilryss i Europa sedan tonåren, ärver en lägenhet i Nice efter sin vän Nina, som försvunnit ut ur hans liv. En gång i tiden plockade hon upp honom på Place d’Europe i Paris, efter att han som fjortonåring avvikit från skolresan och missat planet hem till Moskva.
Det var inte planerat. Han blev kvar, i en blandning av slump och omedveten vilja, och gjorde sedan ingenting för att korrigera det. Han tillbringar sina tonår i ett litet vindsrum ovanför Ninas lägenhet, sköter markservicen i hennes lägenhet och avlyssnar samtalen mellan henne och den sporadiskt uppdykande vännen Grzjebin, också han – liksom Nina – andra generationens exilryss. Deras samtal kretsar kring den ryska litteraturen, översättandet och skrivandet; emigrantens villkor och exilens väsen (eller tvärtom). I utkanten cirkulerar också Oksana, Niktitas ungdomsförälskelse, som en satellit.
Decennier senare, när Nikita står i Ninas mögliga Nice-lägenhet, är det fortfarande samma frågor som upptar honom. Och eftersom de gör det, är ”Europa” en roman som framförallt består av inre iakttagelser och meditationer, medan den är fattigare på yttre driv; på handling rätt och slätt. Visst finns här frågor som läsaren vill ha svar på: vilken betydelse hade Nina i hans liv? Kommer han någonsin hem till Moskva? Vem är han – egentligen? Kanske, förmodligen, ställer sig berättarjaget Nikita samma frågor, men de tycks omöjliga att besvara, åtminstone enligt förväntad, klassisk dramaturgi.
Maxim Grigoriev ställer in kikarsiktet på exilens Europa, men istället för vanligt okular är det som om han satt dit ett kalejdoskop. Verkligheten framträder i ständigt nya mönster, en liten vridning och bilden är en helt annan. Det är det jag menar med ”sken”, sammanglidningar mellan yttre händelser och en inre tankevärld som lämnar läsaren med en osäkerhet om vad som är vad. Den ambivalensen är också Nikitas egen och i vidare mening kanske också själva exilens grundvillkor. ”Emigranten lever i samma verklighet som andra, men samtidigt liksom alldeles intill en intim sluten värld som både är närvarande och inte, en pseudoverklighet som när som helst kan sluka henne”, skriver Nina i en av de otaliga svarta anteckningsböcker hon lämnat efter sig i Nice.
Foto: Albert Bonniers förlag
Kalejdoskopet har färgglada konnotationer, men skärvorna i Maxim Grigorievs bilder håller sig oftast till femtio nyanser av grått. Nikita har ett ”svartsynt medvetande” står det att läsa i baksidestexten, och visst är det så – som när han med detaljerade våldsfantastier vaggar sig till sömns om kvällarna – men framförallt betraktar han världen med den grådassiga likgiltigheten hos någon som den hårda vägen lärt sig att dölja sin förtvivlan.
”Jag är frånvaro”, skriver Nina om och om igen i sina häften. Det är Nikita – successivt alltmer omöjlig att skilja från den enigmatiska Nina – också. Det finns en utsatthet hos honom, som inte riktigt handlar om det han varit med om, utan om att inte helt och hållet ha fått bli till; han har inte fått konturer. Maxim Grigoriev skildrar den sårbarheten på ett mästerligt sätt, när han låter Nikitas illusionslösa tendenser blandas med hans nitiskt detaljrika redogörelser. Allt det som avfärdas som irrelevant, tycks ändå livsviktigt att få med.
Europa är ett ointagligt fort, Ryssland ett lika omöjligt hem. Där står Nikita med all sin till nonchalans maskerade längtan. Viljan att ta sig in, att få vara människa fullt ut, i världen. Bultar vi inte alla på den porten?
May 3, 2022
Hade kanske för höga förväntningar, men så tråkig? Känns lite väl pretentiös? Jag tröttnade, och det händer inte ofta. Fastnar inte alls i rytmen. Bitvis väldigt fint skriven men det räcker inte till på långa vägar.
June 24, 2023
Jag hoppas att trenden att skriva om ett tema för man har så mycket 'filosofiskt' man vill säga på temat och helt glömma bort att skriva en berättelse går en ond bråd död till mötes.
Alla karaktärer känns platta och bara oriktiga substitut för perspektiv eller saker författaren vill säga. Kanske har jag helt fel och Maxim bara ville skriva karaktärer som har olidligt poserande spaningar. Min fråga är i så fall: behövdes den boken verkligen skrivas?
Den innehåller så mycket trams som kanske till ytan ser ut att försöka säga något. Men något blir inte intressant bara för att man t.ex. sätter ordet "ontologiskt" framför det. Inte heller säga saker som att träd kan finnas men inte finnas till.
Som tur är, är bokens språk väldigt vackert. Om den bara hade försökt berätta något. Boken hade kunnats korta ner till en bra kort essä om emigration och utanförskap och kanske en skaplig kort diktsamling.
Sällan har en bok gjort mig mer besviken.
Tänk vilken bra bok det hade kunnat vara!
Alla karaktärer känns platta och bara oriktiga substitut för perspektiv eller saker författaren vill säga. Kanske har jag helt fel och Maxim bara ville skriva karaktärer som har olidligt poserande spaningar. Min fråga är i så fall: behövdes den boken verkligen skrivas?
Den innehåller så mycket trams som kanske till ytan ser ut att försöka säga något. Men något blir inte intressant bara för att man t.ex. sätter ordet "ontologiskt" framför det. Inte heller säga saker som att träd kan finnas men inte finnas till.
Som tur är, är bokens språk väldigt vackert. Om den bara hade försökt berätta något. Boken hade kunnats korta ner till en bra kort essä om emigration och utanförskap och kanske en skaplig kort diktsamling.
Sällan har en bok gjort mig mer besviken.
Tänk vilken bra bok det hade kunnat vara!
December 29, 2022
En huvudperson, Nikita, som verkar oförmögen att känna något annat än illamående.
En excentrisk misantrop och grafoman, Nina, blir hans välgörare. Eller, jag vet inte, hon låter i alla fall honom bo i hennes lägenhet.
Ett evigt sittande på kaféer där Nina utgjuter sig om livets meningslöshet. Om det vacuum hon känner som barn till avhoppade ryssar i Paris.
De har ingen styrsel på livet. Paris, Nice, Bryssel, Moskva, de är rotlösa överallt.
Jag får lust att kasta boken i väggen för att försöka ruska om dem där de flyter i ett ingenmansland mellan Ryssland, som Nikita lite halvhjärtat hoppat av från, och Frankrike.
Det finns ingen direkt handling och kronologin blir alltmer fragmentarisk i takt med att Nikita läser igenom Ninas efterlämnade dagböcker.
Det är inte heller någon lättläst bok, texten är pepprad med ryska citat som jag ibland kan tyda, ibland inte.
Men det är en gripande bok, Grigoriev har ett lite säreget språk och skriver vackert om hemlöshet, om exil, om minnen som blir alltmer skimrande ju mer avlägsna de är.
Maxim Grigoriev tilldelades Eyvind Johnssonpriset i november 2022.
En excentrisk misantrop och grafoman, Nina, blir hans välgörare. Eller, jag vet inte, hon låter i alla fall honom bo i hennes lägenhet.
Ett evigt sittande på kaféer där Nina utgjuter sig om livets meningslöshet. Om det vacuum hon känner som barn till avhoppade ryssar i Paris.
De har ingen styrsel på livet. Paris, Nice, Bryssel, Moskva, de är rotlösa överallt.
Jag får lust att kasta boken i väggen för att försöka ruska om dem där de flyter i ett ingenmansland mellan Ryssland, som Nikita lite halvhjärtat hoppat av från, och Frankrike.
Det finns ingen direkt handling och kronologin blir alltmer fragmentarisk i takt med att Nikita läser igenom Ninas efterlämnade dagböcker.
Det är inte heller någon lättläst bok, texten är pepprad med ryska citat som jag ibland kan tyda, ibland inte.
Men det är en gripande bok, Grigoriev har ett lite säreget språk och skriver vackert om hemlöshet, om exil, om minnen som blir alltmer skimrande ju mer avlägsna de är.
Maxim Grigoriev tilldelades Eyvind Johnssonpriset i november 2022.
January 12, 2023
jag saknar, precis som karaktärerna, någonting som inte längre finns.
March 20, 2022
Början och slutet var bra, däremellan kom boken och jag inte överens. Gillar dock idén om att skriva en bok för sin egen skull, och att strunta helt i eventuella läsare.
July 27, 2022
Stundtals väldigt monoton läsning där det inte alls känns som att det händer någonting. Men nu när jag tagit mig igenom 450 sidor så inser jag att jag kommer sakna boken och dess karaktärer. Det är något meditativt över hur den här läsningen var.
För att förstå bokens alla dimensioner bör man nog vara mycket väl bevandrad i rysk litteratur och kanske även vara av rysk börd själv. Men det är välskrivet så till den grad att det finns mycket att uppskatta om man klarar av att bortse från de ständiga referenserna till diverse ryska 1900-talsförfattare.
För att förstå bokens alla dimensioner bör man nog vara mycket väl bevandrad i rysk litteratur och kanske även vara av rysk börd själv. Men det är välskrivet så till den grad att det finns mycket att uppskatta om man klarar av att bortse från de ständiga referenserna till diverse ryska 1900-talsförfattare.
September 23, 2024
„Promena se ne dešava da bi nešto poboljšala, već zato što je ono što postoji neizdrživo.“
Autor je rođen u Moskvi i bavi se prevodilačkim radom sa ruskog jezika, ali se još kao dečak preselio u Švedsku i trenutno živi u Parizu, baš poput onih o kojima piše i čije reči rado navodi. Njegovo delo Evropa piše o emigrantima, o onom raseljenom življu, prevashodno ruskog porekla. U pitanju su emigranti koji često od Rusije imaju samo poreklo, ali koji su rođeni i koji žive u raznim evropskim gradovima i bio bih slobodan da ih uporedim sa ovim novokomponovanim emigrantima i da istaknem da je Maksim apsolutno preslikao ruske emigrante koji od skora žive u našoj okolini, mada su oni većinom živeli dugo u Rusiji.
„Sadašnjost je činjenica, sve drugo su mentalne slike.“
Na sceni su uglavnom Pariz i Nica i mladi Nikita koji biva obavešten da je on Nine, nedavno preminule ruske emigrantkinje, koja Rusiju nikada videla nije, dobio u nasledstvo nekretnine. Od sporednih likova tu su i Gržebin i Oksana, koji su iz različitih razloga prebegli iz Rusije u Evropu i oni su zajedno sa Nikitom nosioci prisećanja razgovora koji su se vodili između njih i Nine. Naravno kada se pominju emigranti ruskog porekla senka politike je neizbežna i to ona senka koja jedan narod deli na bele i crvene, na revoluciju i ostatke revolucije u liku jednog koji je menjao ime Petrograda, preko čeličnog Gruzina, da bi se rušenjem zida došlo i do savremenog i aktuelnog razloga za emigraciju, uglavnom ruskog življa. Na sreću senka ovih vladalaca duše običnog naroda je samo povremena, a kultura koju nosi jedan narod zauzima veliku većinu teksta. Pa tako imamo Cvetajevu i Bunjina, čije reči autor teksta često parafrazira kroz govor Nine, a često se pominje i Nabokov i drugi značajni emigrantski pisci ruskog porekla. Analiziraju se njihove reči, njihova dela, ukazuje se na njihove patnje i upoređuje sa svojim patnjama. Navode se i Dovlatov, Brodski i Solženjicin, ali u negativnom kontekstu, tako da autor verovatno ne ceni njihov rad.
„Svaki čovek kojeg sam upoznala bio je razočaranje. Vagala sam ih, kao što je Cvetajeva pisala, i bili su suviše laki.“
Nostalgija za Rusijom je opipljiva kod svih junaka dela, oni je otvoreno iznose čak i u trenucima kada osuđuju rusko društvo, što je uglavnom sve vreme, ali istovremeno i uzdižu svoju umetnost i kulturu iznad onoga što vide pred sobom u nekoj drugoj zemlji. Ono što najviše nedostaje ovim marionetskim lutkama je jezik koji se od širine misli svodi na sužen izbor reči na stranom jeziku. Tako da oni prilaze svom narodu u emigraciji iako taj narod često nije blizak veličini Cvetajeve i Bunjina, već iz njega izbija sav onaj talog od koga su zapravo i pobegli. Nikita govori o sjaju Pariza i Belgije gde je povremeno živeo i bedi istih mesta i zapravo truleži savremene Evrope koja se guši u sopstvenim slobodama i nemogućnosti da te iste slobode svede na razumnu meru. Autor kontradiktorno i osuđuje ograničenja ruske realnosti, ali i osuđuje slobode evropskih vrednosti.
„Ljubav prema domovini je... stokholmski sindrom.“
Knjiga odiše velikom nostalgijom za svojim narodom, svojim jezikom, svojom književnošću, sa stilom pisanja kao kod klasičnih francuskih i ruskih autora, što je i moja najveća zamerka na ovu knjigu, jer ovi autori su stvarali u devetnaestom veku. Knjiga obiluje digresijama, često odstupa sa glavnog toka radnje i često te digresije nemaju razumnog objašnjenja, pa bih stoga pomenuo da se često na mnogo manjem broju strana postiže više, da se srž dostiže tek skraćivanjem, a autor bi mogao tu da se ugleda na Nabokova, kog voli da pominje, koji je uvideo svoje greške pa ih kasnije ispravljao. Generalno dobra knjiga, koja može da se čita s vremena na vreme, kao skup tekstova o emigraciji sa jednim glavnim tokom radnje, autor piše lepo i pitko, vidi se tu oholost ruske oligarhije i beda ruske proste duše, pa čak i svih naroda, koja je krenula da traži nešto malo bolje od onoga što ima u zavičaju, ali jednostavno ne ide svima, pomalja se nostalgija, pa čak i kada je bolje bude lošije i sa više alkohola i sa više bednog i prosjačkog ponašanja. A Nina, Nikita, Gržebin i Oksana, za njih je rezervisan trg Kliši, Evropa i šetališta u azurnoj Nici.
„Prva generacija je slobodna da izabere svoju prošlost. Druga, kao što smo Nina i ja, mi nemamo prošlost, rekao je dok je sedeo u Kafe de Pari i pio svoj roze. Mi nemamo drugu istoriju osim one koju sami zamislimo ili pročitamo u knjigama. Mi nemamo zemlju, Nikita. Mi smo bez mesta. Mi imamo Rusiju, ali da li je to stvarno zemlja, ako ćemo biti iskreni prema sebi? Da li postoji osim u našim fantazijama? Kakva je to Rusija? Za čim je Nina čeznula? Zar misliš da nisam svestan svoje naivnosti? Zar misliš da ne znam da mi se ljudi kao ti smeju?misliš li da se osećam kao Francuz samo zato što sam rođen ovde? Celog života živim u stranoj zemlji, stalno se osvrćući preko ramena. Ti si ipak imao svoje detinjstvo, a naše detinjstvo se desilo u ništavilu, na stranom tlu. Bez sna o višem cilju nema ničega. Bez tog sna mi smo ništa. bez takve ideje, mi smo baš kao sav taj šljam koji dolazi ovde posle pada gvozdene zavese. Grupa laktaša i pijavica na državnim dodacima koji se sele naokolo u lovu na ugodnije mesto za život. Ljudi su sami sebi krivi. Rodio si se u pogrešnoj zemlji? jadan ti.“
Autor je rođen u Moskvi i bavi se prevodilačkim radom sa ruskog jezika, ali se još kao dečak preselio u Švedsku i trenutno živi u Parizu, baš poput onih o kojima piše i čije reči rado navodi. Njegovo delo Evropa piše o emigrantima, o onom raseljenom življu, prevashodno ruskog porekla. U pitanju su emigranti koji često od Rusije imaju samo poreklo, ali koji su rođeni i koji žive u raznim evropskim gradovima i bio bih slobodan da ih uporedim sa ovim novokomponovanim emigrantima i da istaknem da je Maksim apsolutno preslikao ruske emigrante koji od skora žive u našoj okolini, mada su oni većinom živeli dugo u Rusiji.
„Sadašnjost je činjenica, sve drugo su mentalne slike.“
Na sceni su uglavnom Pariz i Nica i mladi Nikita koji biva obavešten da je on Nine, nedavno preminule ruske emigrantkinje, koja Rusiju nikada videla nije, dobio u nasledstvo nekretnine. Od sporednih likova tu su i Gržebin i Oksana, koji su iz različitih razloga prebegli iz Rusije u Evropu i oni su zajedno sa Nikitom nosioci prisećanja razgovora koji su se vodili između njih i Nine. Naravno kada se pominju emigranti ruskog porekla senka politike je neizbežna i to ona senka koja jedan narod deli na bele i crvene, na revoluciju i ostatke revolucije u liku jednog koji je menjao ime Petrograda, preko čeličnog Gruzina, da bi se rušenjem zida došlo i do savremenog i aktuelnog razloga za emigraciju, uglavnom ruskog življa. Na sreću senka ovih vladalaca duše običnog naroda je samo povremena, a kultura koju nosi jedan narod zauzima veliku većinu teksta. Pa tako imamo Cvetajevu i Bunjina, čije reči autor teksta često parafrazira kroz govor Nine, a često se pominje i Nabokov i drugi značajni emigrantski pisci ruskog porekla. Analiziraju se njihove reči, njihova dela, ukazuje se na njihove patnje i upoređuje sa svojim patnjama. Navode se i Dovlatov, Brodski i Solženjicin, ali u negativnom kontekstu, tako da autor verovatno ne ceni njihov rad.
„Svaki čovek kojeg sam upoznala bio je razočaranje. Vagala sam ih, kao što je Cvetajeva pisala, i bili su suviše laki.“
Nostalgija za Rusijom je opipljiva kod svih junaka dela, oni je otvoreno iznose čak i u trenucima kada osuđuju rusko društvo, što je uglavnom sve vreme, ali istovremeno i uzdižu svoju umetnost i kulturu iznad onoga što vide pred sobom u nekoj drugoj zemlji. Ono što najviše nedostaje ovim marionetskim lutkama je jezik koji se od širine misli svodi na sužen izbor reči na stranom jeziku. Tako da oni prilaze svom narodu u emigraciji iako taj narod često nije blizak veličini Cvetajeve i Bunjina, već iz njega izbija sav onaj talog od koga su zapravo i pobegli. Nikita govori o sjaju Pariza i Belgije gde je povremeno živeo i bedi istih mesta i zapravo truleži savremene Evrope koja se guši u sopstvenim slobodama i nemogućnosti da te iste slobode svede na razumnu meru. Autor kontradiktorno i osuđuje ograničenja ruske realnosti, ali i osuđuje slobode evropskih vrednosti.
„Ljubav prema domovini je... stokholmski sindrom.“
Knjiga odiše velikom nostalgijom za svojim narodom, svojim jezikom, svojom književnošću, sa stilom pisanja kao kod klasičnih francuskih i ruskih autora, što je i moja najveća zamerka na ovu knjigu, jer ovi autori su stvarali u devetnaestom veku. Knjiga obiluje digresijama, često odstupa sa glavnog toka radnje i često te digresije nemaju razumnog objašnjenja, pa bih stoga pomenuo da se često na mnogo manjem broju strana postiže više, da se srž dostiže tek skraćivanjem, a autor bi mogao tu da se ugleda na Nabokova, kog voli da pominje, koji je uvideo svoje greške pa ih kasnije ispravljao. Generalno dobra knjiga, koja može da se čita s vremena na vreme, kao skup tekstova o emigraciji sa jednim glavnim tokom radnje, autor piše lepo i pitko, vidi se tu oholost ruske oligarhije i beda ruske proste duše, pa čak i svih naroda, koja je krenula da traži nešto malo bolje od onoga što ima u zavičaju, ali jednostavno ne ide svima, pomalja se nostalgija, pa čak i kada je bolje bude lošije i sa više alkohola i sa više bednog i prosjačkog ponašanja. A Nina, Nikita, Gržebin i Oksana, za njih je rezervisan trg Kliši, Evropa i šetališta u azurnoj Nici.
„Prva generacija je slobodna da izabere svoju prošlost. Druga, kao što smo Nina i ja, mi nemamo prošlost, rekao je dok je sedeo u Kafe de Pari i pio svoj roze. Mi nemamo drugu istoriju osim one koju sami zamislimo ili pročitamo u knjigama. Mi nemamo zemlju, Nikita. Mi smo bez mesta. Mi imamo Rusiju, ali da li je to stvarno zemlja, ako ćemo biti iskreni prema sebi? Da li postoji osim u našim fantazijama? Kakva je to Rusija? Za čim je Nina čeznula? Zar misliš da nisam svestan svoje naivnosti? Zar misliš da ne znam da mi se ljudi kao ti smeju?misliš li da se osećam kao Francuz samo zato što sam rođen ovde? Celog života živim u stranoj zemlji, stalno se osvrćući preko ramena. Ti si ipak imao svoje detinjstvo, a naše detinjstvo se desilo u ništavilu, na stranom tlu. Bez sna o višem cilju nema ničega. Bez tog sna mi smo ništa. bez takve ideje, mi smo baš kao sav taj šljam koji dolazi ovde posle pada gvozdene zavese. Grupa laktaša i pijavica na državnim dodacima koji se sele naokolo u lovu na ugodnije mesto za život. Ljudi su sami sebi krivi. Rodio si se u pogrešnoj zemlji? jadan ti.“
June 8, 2022
Vilken... konstig bok. Riktigt underlig. Efter att ha läst den känner jag mig liksom lite klibbig, som att jag har tagit mig igenom ett träsk, den liksom smetar över mina tankar och går inte att bli kvitt men inte riktigt att greppa heller. Vad är det jag har läst egentligen?
Nikita är i tonåren när han av misstag (?) rymmer från Ryssland och hamnar i Paris. Han blir omhändertagen/intagen/adopterad/fastnar hos Nina, en äldre sovjetflykting, och i ett underligt subuniversum bestående av bara marginellt olika ryska emigranter (levande och döda) fördriver de sina dagar. De djupdyker i skillnaderna dem emellan, fördömer varandra, ser ner på den enes sentimentalitet och den andres naivitet. De älskar Ryssland och de hatar det, och ingenting annat i livet är intressant än att varv på varv vända på denna fråga. Är Ryssland egentligen någonting att ha? Är ryssar egentligen någonting att ha?
Texten speglar det klaustrofobiska livet. Tider flyter ihop, personer flyter ihop, vem har egentligen sagt vad, och när, och var? Ingenting spelar ändå någon roll. Det finns ingen riktning, livet är som slaskvatten i diskhon som ingen har orkat tömma ut. Liksom en bortglömd tillvaro. Texten är på ett sätt svårläst men samtidigt indragande, med vissa riktigt starka partier - till exempel den en sida långa listan av texter på tröjor som säljs på Monoprix. Aldrig har jag väl läst någonting som utstrålar meningslöshet på samma sätt som den här boken.
Nikita är i tonåren när han av misstag (?) rymmer från Ryssland och hamnar i Paris. Han blir omhändertagen/intagen/adopterad/fastnar hos Nina, en äldre sovjetflykting, och i ett underligt subuniversum bestående av bara marginellt olika ryska emigranter (levande och döda) fördriver de sina dagar. De djupdyker i skillnaderna dem emellan, fördömer varandra, ser ner på den enes sentimentalitet och den andres naivitet. De älskar Ryssland och de hatar det, och ingenting annat i livet är intressant än att varv på varv vända på denna fråga. Är Ryssland egentligen någonting att ha? Är ryssar egentligen någonting att ha?
Texten speglar det klaustrofobiska livet. Tider flyter ihop, personer flyter ihop, vem har egentligen sagt vad, och när, och var? Ingenting spelar ändå någon roll. Det finns ingen riktning, livet är som slaskvatten i diskhon som ingen har orkat tömma ut. Liksom en bortglömd tillvaro. Texten är på ett sätt svårläst men samtidigt indragande, med vissa riktigt starka partier - till exempel den en sida långa listan av texter på tröjor som säljs på Monoprix. Aldrig har jag väl läst någonting som utstrålar meningslöshet på samma sätt som den här boken.
January 20, 2023
Stundom glimmrar det till av briljans och jag ges tankar jag inte tänkt förut. Mellan dessa varv är det stundtals ruskigt svårt att inte zoona ut från radmeter av beskrivningar av Ninas bokhyllas författare och ständiga beskrivningar av snö och färgen gul. Verkligen al dente (å de grövsta) men helt klart en läsvärd process för den ihärdige.
July 29, 2025
Nimis betyder överflöd. Denna otroligt överkulturella, välskrivna bittra exilroman om ryssar i Frankrike skulle varit fantastisk om någon redaktör strukit en tredjedel. Nu kastas jag mellan imponerad häpnad och tröttande övermättnad. Lite kul med alla ryska citat utan översättning för mig som kan språket , men kanske lite smal målgrupp...
September 13, 2022
Underbar och stark berättelse - jag älskar hur den här bokens prosa påminner om andra europeiska giganter: Sebald, Simon, Hollebeque, Bernhard, Proust, Beckett. Fantastiskt lovande och jag hoppas vi får mer av denna författare i framtiden.
November 17, 2021
Väldigt ojämn. Vissa passager underbara, vissa enligt mig för krångliga.
January 10, 2022
Till en början intressant. Bra språk. Men alldeles för deppig och långtråkig. Orkade inte läsa klart…
February 16, 2022
Ett kraftprov av Grigoriev. Boken präglas av en djup svartsyn. Läste inte ut.
January 13, 2023
En läsupplevelse som jag kommer att bära med mig.
November 16, 2023
Lite hål i handlingen ibland, kändes svårt att förstå? Men otroliga pricksäkra beskrivningar!!!
May 30, 2024
Stundvis bra men mestadels snark. Tyckte inte att de utsvävande monologerna gav så mycket.
2 eller 3.
2 eller 3.
March 24, 2022
En av de mest överskattade böcker jag någonsin läst. Tog mig ett halvår och ca 15 andra böcker att komma igenom
December 31, 2021
Den här boken var lite för akademisk och svårtillgänglig för min smak, jag tappade intresset flera gånger under bokens lopp och hade svårt att ta mig igenom den.
Displaying 1 - 24 of 24 reviews