En bok av Erlend Loe, utropad till litterärt fenomen och talesman för sin generation! I Oslo bor en man som ska göra en broschyr som ska locka norska turister till Finland. Visserligen har han aldrig varit där, men han uppfinner raskt en finsk farmor. Detta ska bli ett mästerverk! Om det inte vore för hans ångestfyllda förhållande till det våta elementet. Något oväntat händer, han möter en ung kvinna. Plötsligt ställs det krav på honom. Allt börjar accelerera. Broschyren blir alltmer ohanterlig. Förhållandet till Finland utvecklar sig till rena styrkeprovet. En dramatisk uppgörelse närmar sig.
Erlend Loe is a Norwegian novelist. He worked at a psychiatric clinic, and was later a freelance journalist for Norwegian newspaper Adresseavisen. Loe now lives and works in Oslo where in 1998 he co-founded Screenwriters Oslo - an office community for screenwriters.
In 1993 he debuted with the book Tatt av kvinnen, and a year later published a children's book, Fisken, about a forklift operator named Kurt. Loe has a distinctive style of writing which is often likened to naïve art. He often uses irony, exaggeration and humor.
I deliri proustiani di un uomo che, incaricato di scrivere una brochure turistica sulla Finlandia, ci gira attorno perché non c'è mai stato e non ha intenzione da andarci. Tanta ironia per una bella visione nevrotica sugli stereotipi e i pregiudizi, oltre che essere il solito - sorprendente - sguardo sul mondo malsano tipico dei personaggi di Loe, un autore che amo sempre di più, anche nei suoi libri minori. "Tutto sulla Finlandia" è molto meno spumeggiante di "Doppler" e meno bello di "Naif.Super", quello che per ora ritengo il suo lavoro più riuscito, eppure è sempre bello leggere la sua scrittura. Originale, divertentissimo.
Denne boka var morsom og søt og realistisk og relatable. Alt om flyt og hatet for vann er så kult og enkelt og jeg likte det skikkelig godt. Erlend Loe er dessverre dum nok til å vie en hel side til at det liksom er greit å si n-ordet… så det trekker heftig ned.
My first and favorite Loe. The protagonist and narrator, who accepts an assignment to write a tourist brochure about Finland, is a character that Stephen Fry and Joseph Heller very well could have come up with if they ever had collaborated. After landing the job, partly by elaborating about his many and frequent visits to his relatives over there, he beaks the ice at the first meeting by asking if the Finns drive on the left.
Absurd, psychological and very funny, a recommended read.
В цілому сподобалося, хоча інколи важко продиратися через речення довжиною в дві сторінки. Загалом це схоже на потік свідомості божевільного. Спочатку ставишься до нього з іронією, а десь ближче до кінця цей пришелепкуватий починає реально так дратувати. Я навіть не очікувала, що в цій книзі буде така інтрига, і що я так сильно буду бажати головному герою невдачі.
Erlend Loe's "Fakta om Finland" ("Facts about Finland") is yet another example of how reading only in English limits your access to many wonderful literary works. "Fakta om Finland" has never been translated to English (and probably never will). I have read the book in Norwegian and it was quite a struggle for someone like me - a non-native speaker of Danish. But the reward was so great that it was worth it.
An unnamed narrator who is also a graphic designer is making a brochure to advertise Finland in Norway. For someone who has lived in the Nordic countries, this alone is already pretty funny. But there is more to the book.
"Fakta om Finland" has that same tone that I have first encountered in Loe's "Naive. Super". The narrator has the same type of naivete that is quite funny at many places and the same type of loneliness and is going through a similar existential crisis. In this book, however, Loe has perfected his writing style and his language.
In the book there are numerous instances when the main character is trying to name all the facts about Finland that make it an attractive country for Norwegians to visit. Those are often funny and contain that little teasiness the Nordics have for their neighbors, especially for Finland (perhaps the most boring one of them). Other than making fun of their neighbors and Norwegians themselves, Loe is subtly touching topics like loneliness, the sense of feeling at home, immigration and racism.
The book is beautifully written and melodic in some sense. Certain sentences are long and you hold your breath when you're reading but it's worth it, it gives you a certain sense about the thought process in the narrator's head.
I really enjoyed some of Loe's previous books, e.g. "Naiv: Super" and "Doppler", but this is really my least favourite.
While bordering on the insane with repetitive remarks, especially regarding water, Loe triggers an aspergeroid-ish manic feel throughout the book which centers on a young adult male trying to write a pamphlet about Finland, designed to lure Norwegians there.
Very few full stops are used, and I mean that lingually. About the plot and the story-line, it very much is Loe, but lacks a sane rhythm and literally drove me to sleep a few times.
Skip this and make "Naiv: Super" or "Doppler" your first reads if you're delving into his books, which are often superb.
Elsker idéen, men boka er variabel. Veldig variabel, slik Loe gjerne er. Bærer preg av å være et hastverk. Så mye hastverk at han knapt har hatt tid til å sette punktum. Alle disse kommaene blir litt slitsomt for min del, og det funker ikke helt. Tidvis er boka veldig morsom, men det blir litt for sjeldent. Kvaliteten er litt for ustabil, og stilen hans er kanskje litt for repeterende og forutsigbar? Tror nesten jeg liker ham bedre som menneske enn forfatter. En herlig type. Og idéen til denne boka skulle jeg gjerne ha stjålet. Det er noe med Finland.
Denne ga meg ca. intet =| Digger alt annet jeg har lest av Erlend Loe, men denne var bare ikke min kopp te! Kanskje det er feil tidspunkt i livet mitt.. haha. For en irriterende, gal og irriterende gal forteller, og ikke på en kul måte. Jeg følte litt at han skulle ligne på jeg-personen i Sult, men han bare bleknet grundig i forhold.
Elsker sære mennesker. Særlig når Loe skriver så godt at man føler man er inni hodet til hovedpersonen og ser verden fra hans perspektiv! Humoren er som alltid gull!
Min analyse: Hovedpoenget var nok ikke å formidle fakta om Finnland. Misvisende tittel med andre ord.
Jeg vil legge til at det er brukt urovekkende få punktum. Har aldri lest så lange setninger i mitt liv. Det gjorde inntrykk. Personlig er jeg glad i punktum. Naturlige tenkepauser og sånn.
Kul og søt og rar, men etter min mening ikke det beste av Erlend Loe. (!)
Det känns som att Loe vill skriva en "Sult" eller i varje fall fick jag det intrycket i början av romanen. Det fungerar väl hyggligt, men jag får inte riktigt någon sympati för huvudpersonen. Jag vet inte heller vad jag ska göra med en slags förtäckt nationalism. Jag tror inte att Loe vill att man ska känna att han är konservativ och lite smått främlingsfientlig, men när han skriver om araberna som undersöker att de är hans bror lyckas Loe inte riktigt att förmedla ironin, om det nu är det det är, även om det hela sker i en dröm. Sen visar det sig att huvudpersonen är kritisk mot nationalism, men det blri ändå en dubbelhet i boken jag inte riktigt förstår.
Sen allt detta tjat om "vann" - vatten. Jag har ingen aning om vad det är som får Loe att föra in en sådan bi-polär, i det närmsta manisk, fokus på vatten. Det tråkar bara ut mig och jag ser inte poängen. I det här märkliga skrivsättet får jag lite tankar till Haruki Murakami och hur bra han skulle kunna har gjort detta, men hur dåligt det blir här. Vill man ha märkliga saker läs Murakami. Men vill man ha det Loe är fantastisk på läs då andra böcker av honom.
Som andra har kommenterat är detta rätt långsam läsning och jag vet inte var den fantastisk humorn och människo- och samhällsspegeln från Doppler, Volvo lastvagnar och Naive.Super har tagit vägen.
Fick tips om att läsa Erland Loe för att de skulle va lättsamt och roligt. Fick syn på denna bok i bibban. Titeln lockade ju. Lättsam och rolig var den väl på sina ställen och som koncept fungerade den. Men avsaknaden av pauser fick den att kännas tät. Kändes också att den hade några år på nacken. En liten lätt feberdröm över de hela. Typ 2 och en halv av fem. Ganska meh.
Älskar Naiv. Super. men där är Loe rapp och kort. I Fakta om Finland är han bara jävligt svamlig. Visst skiner samma humor bitvis igenom men näääe, tror inte stream of consciousness är min grej alltså.
Norjalaiskirjailija Erlend Loen Tosiasioita Suomesta, 2002 (Fakta om Finland, 2001) ei nimestään huolimatta ole mikään satiiriteos Suomesta, vaan jonkinlaista jatkumoa kirjailijan viihdyttävälle esikoisromaanille Supernaiivi, 1998 (Naiv. Super, 1996). Tosiasioita Suomesta päähenkilönä on edelleen naiivi, asperger-tyylinen nuori mies, joka saa Oslon Suomen suurlähetystöltä tehtäväkseen laatia myyvä esite Suomesta matkailuinnostuksen nostattamiseksi. Romaanin päähenkilöllä ei vakuutteluistaan huolimatta ole kuitenkaan juuri mitään tietoa Suomesta, eikä projektia auta myöskään jo kolmantena vuonna peräkkäin kaupungin kevätsiivouksen alta kadulta poishinattu auto, eivätkä varsinkaan alituiset pelkotilat ja ahdistus, joista pahimmat liittyvät veteen ja virtaamiseen. Onneksi ongelmiensa kanssa yksinään painiva päähenkilö löytää tukea ja hengenheimolaisuutta Oslon kaupungin ajoneuvovarastolla työskentelevästä nuoresta naisesta ja tämän skinheadien kanssa hengailevasta veljestä.
Romaanin kerronta ja teksti ovat tarkoituksellisen naiivia ja loputtoman toistavaa; kokonaisen sivun, aukeaman tai pahimmillaan useamman aukeaman pituiset virkkeet ja jatkuvat toistot, toistot, toistot pyrkivät kuvaamaan päähenkilön ajattelun naiiviutta ja kehämäisyyttä, mutta lopputulos on aika puuduttavaa luettavaa. Alun positiivinen huvittuneisuus kääntyy ennen pitkää puutumisen puolelle. Toki romaanissa ja sen kirjallisessa tyylissä on omat hersyvän hauskat ja oivaltavat hetkensä, mutta kokonaisuus jää hieman rasittavaksi. Jotenkin Loe onnistui loihtimaan hyvin samantapaisista aineksista huomattavasti toimivamman paketin esikoisromaanissaan.
Erlend Loe on ehtinyt kirjoittaa jo 20 romaania, joista peräti 17 on suomennettu. Täytyneekin jonain päivänä vielä palata vähintään kertaalleen kirjailijan tuotantoon.
I dag, 6. desember, feirer Finland sin uavhengighetsdag. Da passer det veldig godt med en post og bok om landet. Vel, om boken handler om selve landet er jeg ikke helt sikker på, men det får da gå. I 2001 ga Erlend Loe Fakta om Finland, så boka feirer 20 år, i tillegg.
Fakta om Finland handler om en ikke-navngitt mann som mangler penger (han er nok ikke helt rett i nøtta heller). Han lyver på seg at han har finsk bestemor og at han skal fullføre en turistbrosjyre om Finland. Han blir hyret av den finske ambassaden for å skrive denne brosjyren, som skal lokke nordmenn i hopetall over den finske grensen.
Det blir lite fakta, det blir det. Selv om vi får servert noen små her og der er de ofte utdaterte da han stoler på en National Geographic-artikkel fra tidlig 80-tall og en reisebok som er eldre enn det igjen. For hver (litt) fornuftige ting han finner ut om Finland babler han seg bort med 3-4 ting som ikke er relevant i det hele tatt.
Boka er tidvis absurd og morsom, og jeg lo godt, hvert fall første halvdelen. Andre halvdelen ble litt mer kjedelig, det ble mye av det samme, det ble forutsigbart og jeg følte kunne vært halvparten så lang som den er.
Her må jeg si jeg var litt usikker. Til å begynne med synes jeg boka var tung og at fortellerteknikken gjorde den umulig å lese ferdig. Mangelen på kapitler, pauser og avsnitt gjorde leseopplevelsen litt vanskelig, så jeg byttet fra fysisk bok til lydbok. (Noe som for meg var et godt valg, men enhver har vel sin smak) Det tok meg lang tid å forstå formålet med denne formen, men etterhvert som jeg ble bedre kjent med protagonisten ble dette tydeliggjort som et bevisst grep for å gjenspeile en indre sinnsstemning. Som forsåvidt var et godt valg da dette ga boka en helt særegen stemning. Men som leser synes jeg det var vanskelig å henge med, og synliggjøringen av denne formen som et bevisst grep kom for min del litt for langt inn i fortellingen. Men kanskje jeg bare var litt for treig i huet til å skjønne det.
Huh. Aikamoinen monologi. Toisaalta tässä romaanissa ei tunnu olevan päätä eikä häntää, mutta toisaalta se herättää yllättävän paljon ajatuksia. Tajunnanvirtamainen kerronta oli paikoin hengästyttävää ja oli tosi vaikeaa keskeyttää lukeminen, kun pilkut olivat harvassa. Ihan mielenkiintoinen tuttavuus.
Elsker Erlend Loe sine bøker, men denne er ikke favoritten. Til tider ganske morsom, men det er ikke bare at alt "flyter" for hovedpersonen i boka. Setningene og kapitlene flyter også sammen, da det meste går i ett, uten noe klart skille. Det er nok tilsiktet, men det blir litt vanskelig å holde tråden.
Första intrycket: tramsig, flummig, svårläst. Slutintryck: det är lite lyckat med referenserna till vatten. Men jag hade hellre lagt min dyrbara lästid på något annat.