I ett författarsamtal jag höll med Moliis-Mellberg för några månader sen pratade hon om hur falk är lite av ett brott mot hennes två tidigare diktsamlingar. Och visst är såväl form och tilltal annorlunda i denna, men det är ändå avgjort Martina Moliis-Mellberg. Anar man inte rentav en cameo av hennes Jacques Costeau:
jag ser mig själv sköljas upp på en strand otyglat vatten i lungorna skrapmärken på halsen där gälarna satt
Läste flera gånger, på olika sätt - sida för sida, rad för rad, mening för mening. Nya insikter varje gång men känslan överlag är längtan, hav, frihet, sommar, stekhett, vatten.