Solen syns överallt, från alla håll, i Elis Monteverde Burraus nya diktsamling. Någonstans mellan promenad och psykos, lika otvunget som strängt, lika vårdslöst som fyllt av omsorg, tar dikterna form – en poesi som inte är lycklig bara för att den är ljus.
Med »säkert 255 dikter« om sjuka solkatter, Riesling, monogami och socker anmäler sig Elis Monteverde Burrau frivillig som nationalskald, fast med narrkåpan på och tårarna rinnande.
Lite väl lång tyvärr... det var svårt att behålla intresset, och då är jag ändå ett stort fan av hans grejer. Men bra annars! Som två samlingar kanske!
Rolig samling! Det spänner mellan högt och lågt - mellan gravallvar och lågt hängande frukt. Dikterna är ofta anekdotiska, ibland lite väl så, men det finns lager i dem. Dikternas stora behållning är dels deras humor men också deras självmedvetenhet - hur de kan prata med sig själva angående stavning och skriva ut poängen istället för att gömma undan den. Samlingen är också över 250 dikter lång, som ett monument - en väv av åsikter kommentarer funderingar och bara lekar med ord. Det är kul att läsa ett så annorlunda angreppssätt till en diktsamling