När ensamheten kryper sig på vandrar Liis genom staden och besöker källarbarer och konstnärskaféer. Hon saknar sin kille Madis som flyttade ifrån Estlands kyla och mörker för ett annat liv i Filippinerna. Han ville ha henne med, men hon valde att stanna kvar hemma i Tallinn. Nu vet hon inte riktigt varför, men Madis går inte längre att få tag på. Liis arbetar som hyttstäderska på Sverigefärjan och gör korsord för dagstidningen. Men mest av allt försöker hon att inte tänka på Madis. Barndomsvännen Lisanne, som har man och barn och bor i en nybyggd lägenhet i förorten, vill att hon ska ge kärleken en ny chans på Tinder. Men hur ska det gå till när alla andra är lika upptagna av sina egna kärlekssorger?
Kustobservationer är en nutida flanörroman som utspelar sig i Tallinn och på Östersjöns Sverigebåtar.
Väntade i flera år på pocketsläppet. Noterat e-bokmöjligheten på Storytel men det är så ocharmigt och själlöst format. Nu befann jag mig emellertid i en abibliofobisk situation ombord på ett plan och då kröp jag till det digitala korset.
Kryssar kategorin 'unusual profession' eftersom huvudkaraktären har uppdrag som korsordsmakare. Hyttstädare på Sverigebåtarna (egentligen också det "kryss"-relaterat!) är väl också ett ganska ovanligt jobb.
Kan inte minnas att jag någonsin läst en roman i Tallinnmiljö*. Persongalleriet är lite eljest på ett kul sätt, men jag brukar aldrig gilla böcker med skildringar som "sen gick vi på en fest till... och sen gick vi till en bar...och då träffade vi X och X, sen gick vi till en annan bar och drack shots... sen vaknade jag bakfull...". Undantaget skulle väl vara något av Bukowski. En detalj som jag tyckte om var kapitelrubrikernas miniobservationer av platser och människor.
Kryssar slutligen i kategorin 'please make a movie out of this'. Eller i alla fall en miniserie...
en lyckad känsla av att Estland är Sverige och Sverige är Estland, och det rent mystiska i ett samtida Tallinn på svenska (inte kollat författarens bakgrund) som är så självklart skildrat. upplysande förfrämligande. tappar lite ånga på slutet.
Huvudpersonen, Liis, försörjer sig som hyttstäderska på färjan mellan Estland och Sverige. Som extraknäck är hon också korsordsmakare. Från början var det tänkt och hon tänkte sig också en akademisk bana inom humaniora, men det slutade alltså med att hon blev hyttstäderska. I alla fall är hon det när vi möter henne.
Något som hon ständigt återkommer till och kontinuerligt ältar är hennes förlorade kärlek. Hennes kille bestämde sig för att lämna Estlands mörker och istället flytta till Filippinerna. Liis valde att inte följa med och därmed stanna kvar och nu går det inte att få tag på honom. Nya pojkvänner, livsvägar - jag allt jämförs och underställs det som hon upplevde sig ha med honom. Det är nog tur att hon aldrig, åtminstone inte i boken, lyckas återse sin käresta igen men han är likväl närvarande. Som en dröm; som en aldrig uppfylld idé om vad hennes liv skulle kunna vara.
Att drömmen är närvarande i hennes vardag idag är förvisso förståeligt och kan förklara varför hennes liv aldrig riktigt tar fart. Visst är det så. Men irriterande.
I Tallinns konstnärskvarter och t ex i en gammaldags skivbutik får vi som läsare en inblick i en stadsmiljö som både känns exotisk och nära.
I skildringar av hennes möten med barndomskompisen Lisanne som representerar familjeliv i förorten får vi en inblick i hur två barndomsvänner genom att ha gått skilda livsvägar. Över alltihopa vilar, föga förvånande, en ömsesidig avundsjuka att gräset alltid är grönare på andra sidan, även om fantasierna om den andres liv sällan motsvarar hur det faktiskt förhåller sig. Den andres liv blir en fantasi och i grunden vilar en övertygelse om att vi alla egentligen vill bli någon annan, något som känns meningsfullt. Och Tinder är ett medel på vägen. Aldrig ett mål i sig. Vi är alla övertygade om att den andre skulle bli lyckligare av att bli lite mer som vi, samtidigt som den andre också representerar en fantasi om något som vi själva aldrig riktigt kan uppnå.
Jag gillar miljöskildringarna. De känns äkta, annorlunda men ändå nära. Men personporträttet blir sällan djupa nog att få mig att verkligen ryckas med i boken.
Som titeln antyder är det inte fråga om aktiv handling, utan just observation; att vara beroende av andra för att avgöra sitt eget livsöde. Trivsam läsning, som aldrig riktigt griper tag i mig. Att boken saknar givet start och slut tycker jag annars är helt okej.
Vad jag gillade denna roman. Språket, miljöerna, stämningen. Liis relationsproblem skildras inifrån och får läsaren att leva med. Liis känns som en vän man gärna vill umgås med.
Trivsamt berättande om vardagligt liv, så där som jag gillar. Läste den i lite för små stycken för att helt gripas av karaktärernas tanke- och känsloliv dock.