Op. 101

by Horace Engdahl

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora mus

Genres: Swedish Literature, Nonfiction

141 pages, Hardcover

First published November 10, 2021

Reviews

[Johan Kronquist]

Horace Engdahl - op.101, Bonniers 2021.

Vissa saker vet jag, eller har hört, om allas vår Horace och hans nya bok. Att han har flyttat hit till Göteborg (och ja, Göteborg är tillräckligt litet för att jag redan ska ha sprungit på honom), att han åker alla spårvagnslinjer från start till ändhållplats och att han har förlorat sin mildhet. Det sista låter ju allvarligt.

Det börjar också på en balkong i Vasastan i Göteborg och han citerar Julien Gracqs kloka ord om att ”[e]n stad utan spårvagnar är en stad utan själ”. Boken följer mönstret från hans senare skrifter, alltså essäaktig kortprosa och lapidariska aforismer med litterära och livsfilosofiska reflexioner. Tonen är förtrolig och nära, intim, som om han för ett samtal med läsaren över en kopp kaffe. Ämnena spänner över allt från sorkar till djävulen och texterna kan ta avstamp i Verdi, George Sand, Goethe, Plutarchos, Platon, Peter Handke, Håkan Rehnberg eller Vilhelm Ekelund.

Sin vana trogen kan han inte låta bli att provocera. Och har man problem att se ett spjuveraktigt leende i raljansen så tycker jag nog det är läge att jobba lite på humorn. Ett exempel, och nu hör jag verkligen inte till hatarna, men jag kan ändå inte låta bli att dra lite på mungiporna när han kallar Greta (utan att namnge henne) för ”den skolkande barnprofeten”. Det är ju närmast att betrakta som en hädelse i dagens kulturklimat. Uttrycket ”abnorm sexualitet” är idag förstås också ett fett köttigt bete för pk-riddare och rättrådiga genusister. Ibland är förvisso komiken frånvarande, som när han med en dålig liknelse jämför en som inte tror att människan orsakat klimatförändringarna med någon som på 1500-talet vågade hävda att det inte fanns häxor.

Sämst är Engdahl när han leker sexolog. Han har en märklig fixering vid just det sexuella, från den sorglösa flirten till fullbordad älskog. Men så fort han behandlar detta ämne så är det som om han tänker sämre. Genast blir resultatet billiga poänger och plumpa plattityder. I bästa fall reflekterar han över sorgens plats i kärleken, i värsta levereras dumheter i stil med: ”Penetrationen är den enda metafysiska upplevelsen”. Jag har aldrig uppskattat den här delen av hans författarskap.

Självklart skymtar här också härvan kring Svenska Akademiens ”skandaler”, vänskapen till sexualbrottsdömde Jean-Claude Arnaud och mediedrevet mot honom själv. ”Den onda tiden” kallar han det. Han talar om klickjournalistiken, lynchmobben, ”självynkets kultur” och minns sin barndoms mobbare. Och visst kan man frestas att påstå att han förfaller åt självömkan när han jämför sig med Jesus eller frågar sig vad han har gjort för att förtjäna detta och själv svarar: ”Skrivit, läst böcker, funderat på 1700-talet, spelat piano, odlat grönsaker (…)”. Det sista kan kanske, med lite välvilja, tolkas som självdistanserat mjugg.

Det finns säkert de som bara skulle avfärda Horace Engdahl som en förläst jvvf:are. Men det vore ett misstag. Den där mildheten skymtar nämligen trots allt fram, när stillheten lägrar sig över vissa stycken. Flanören och litteratören Engdahl lyssnar man gärna på. Bortser man dessutom från de ärligt talat rätt tröttsamma fajterna, polemiken som Engdahl själv inte är sen att elda på, finns här mycket att glädjas åt. Han är en elegant stilist med skärpa — och sälta! — när han blandar lagom mycket gift i bägaren. Och som allra bäst när man möter en tidlöshet i kriorna, då är han en god arvtagare till tänkare som Pascal eller de franska moralisterna. Ja, jag tänker rentav på Nietzsche emellanåt. Och det är löjligt bra kritik i min värld.

I det sista av de två längre avslutande styckena om musik — varav det första, ”Hur det är”, om Bachs Matteuspassionen, tidigare publicerats i SvD 17/4 2020 — tampas han med boktitelns märkvärdiga op.101, sonaten i A-dur, av Beethoven. Ett stycke som alltid legat bortom författarens ”räckvidd som utövare”. Ja, Engdahl lär vara en inte oäven pianist (som gärna även plockar fram djävulsinstrumentet dragspelet vid festliga tillfällen). Texten, som också blir till en meditation över själva livet, landar i en herakleitisk tro på alltings föränderlighet — ”Livet har ingen helhet” — och ett memento mori där takträknandet inte bara sköts av Beethoven, utan också av Gud själv.

[Henrik]

Nu har han flyttat till Göteborg och bor i en lägenhet ett par kvarter från Avenyn och Götaplatsen. Vi möter en åldrig man som kommit på kant med tillvaron. ”Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa” inleder han, och förklarar att han blivit bestulen på sin mildhet. Det är lätt att relatera till hans främlingskap inför samtiden, men svårt att hålla med om hans förakt för kvinnor som berättar om sexuella övergrepp. Horace är som bäst när han med svärtad humor sätter livet i ett historiskt sammanhang. Han lutar sig världsvant mot Plutarkos, Goethe, George Sand och Vilhelm Ekelund för att förstå sitt eget presens. Han är som sämst när han skriver enradare om sex och erotik. Ta bara en sådan här plattityd: ”Penetrationen är den enda metafysiska upplevelsen.” Titeln Op. 101 anspelar på Beethovens sonat med samma nummer. En lika svårspelad som svårplacerad komposition får läsaren veta. Jag visste inte att Horace spelar piano — han verkar inte ha gjort det offentligt — men skriver gör han, och hans egen Op. 101 är förstås också svårplacerad. Fragment, samhällskritik, essä och biografiska anteckningar. Smått och gott av varje. Om han kunde sluta förhålla sig till skandalen som skakade Svenska Akademien 2018, och istället ägna sig helt åt litteratur, så hade resultatet kanske blivit bättre.

[Ofelia]

Genom att säga att jag tyckte mycket om den här boken erkänner jag också, om jag inte gjort det tydligt tidigare, att jag är konservativ. op.101 var en riktig fröjd att läsa. Och det är något jag har märkt med läsning, böcker som träffar mycket nära alternativt befinner sig långt ifrån de egna perspektivet/åsikterna är fröjder att läsa. Jag älskar att bli utmanad och konfronterad med olika sätt att tänka/se världen. Men också att bli betryggad i det jag redan vet, det som är mina sanningar.

Den här boken konfirmerade mycket av det jag själv tycker och känner, vidare tyckte jag att den gjorde det på ett mycket bra sätt. Starka, tankeväckande ämnen som mänsklighetens bristfällighet, livets meningslöshet, utanförskap och fiendskap. Men också att det onda är det som gör livet vackert. Den mörka himlen som får stjärnorna att lysa. Hårda tider skapar vacker konst. Oavsett i vilken form den uppenbarar sig.

Jag kände direkt efter att ha påbörjat boken att detta skulle bli en bok jag vill läsa om. Och så blev det. Jag borde läsa om den senare i år. Vidare känner jag att jag vill läsa fler av Engdahls böcker, då denna starkt väckte min nyfikenhet inför hans ord.

[Marcus Hägglund]

Nån skrev i DN att ”Horacejugend” bör vara årets nyord

(Om någon vet hur man joinar så säg till)

❤️

[Erik Blohmé]

Horace Defence League

[Farbror the Guru · Rating 3 out of 5]

Det finns så mycket agg och bitterhet i lapptäcket som nästan döljer Engdahls briljans. Nästan alla recensioner av boken har varit kataloger över Horace i recensentens ögon. Kanske bjuder texten in till detta.

Vi behöver mer Horace dom ostört borrar i något avgränsat och inte Den Sårade som vet hur allt är.


Jag tror det är en fröjd att med en cigarr lyssna till ditt och datt från Horace. Men det bör vara upplevelser och inte åsikter.

["Robert Ekberg" · Rating 4 out of 5]

"Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa" (s. 25).

[Jesper Österstrom · Rating 3 out of 5]

En del referenser som flyger över huvudet. Men överlag trevligt och tankeväckande här och där. Vill ge 2,5 i betyg.

[Hampus P · Rating 2 out of 5]

Underhållande, men rätt tråkiga idéer.

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

En njutbar bok att läsa, även om jag inte alls håller med om en del saker han skriver. T ex när han föraktfullt och nedlåtande kallar Greta Thunberg för "den skolkande barnprofeten". Jag tycker dock att han på det hela taget präglas av ovanlig mildhet, även om han själv påstår motsatsen. Trots att han, liksom jag gör, känner sig hemma med att vara på tvärs, framstår han för mig som nyförälskat nystartad i Göteborg. Belåten och försonad.
Särskilt uppskattar jag de två sista små essäerna om Bachs Matteuspassionen och Beethovens pianosonat op. 101. Beträffande den sista når han samma credo som jag. Livet saknar helhet eller som en cancerläkare sade till honom om tillfrisknade patienter: "De fann att meningen med livet helt enkelt är att leva dag efter dag, ingenting annat."