Här övergår dagboken i ännu en skildring av våren vi aldrig glömmer, 2020.
Redan före pandemiutbrottet är Uffe-situationen att kaffefiltret viker sig och världen full av toxiska inslag som elsparkcyklar och Trump. "Livsandarna sitter på bänkar längs väggarna, med hängande huvuden." och tankarna på E (=emigration) finns kvar, "behöver uppbrott, vyer". Sedan blir det som för alla andra det året, hemester. Kylväska till Stenshuvud. En liten förlösande händelse på matfronten är att han upptäcker poke bowl:en.
Hur gick det med den storväxta kvinna som förföljde författaren för att förära honom Albert Engström-priset? Och förblev Samlade Verk en #dnf?
Alltså, vad har vi som är bättre än Ulf Lundell? Inget jag kan komma på. Började lyssna på andra halvan av den här och herregud vad bra lyssningsbok. Uppläst av författaren själv. Två upplevelser i en.
Vår 2020 och Ulf Lundell kämpar i corona-isolering. Resonerar både över sin överkonsumtion av nyhetsmedier samt ilska över diverse påfund, men han är sällan sämre karl än att han kan ändra sig. Man sugs in, o det fortsätter på nåt sätt att vara fascinerande att följa med hos dig en person som varit igenom - och lämnat? - nästan allt. Vad är kvar i livet då? Om man läser under semestertid finns möjligen nån konstig identifikation i dividerandet och kampen mot dagliga drickandet. Men Morgonpromenader, Gazpacho och Neil Young CD-skivor i bilen… ? tja, kanske inte det sämsta.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Nockad igen. Man blir fast och förundrad. Som vanligt slås jag av hans sätta att gestalta komplexiteten. I att leva, älska, våndas, glädjas, skapa och dö.