Det finns ett låst rum på bottenvåningen där Michelle inte får gå in. Hon får inte heller gå genom skogen upp till tjärnen, det är jättefarligt, säger Irma.
Men varför skulle hon? Det finns så mycket att njuta av i huset där Michelle ska tillbringa hela sommaren när mamma är sjuk. Nybakta kakor och djupröd hallonsaft. En mjuk hammock mitt i trädgården där man kan slumra till. Och hela tiden står Irma där i sin blommiga klänning och ägnar henne ett intensivt, nästan maniskt intresse.
Att överleva en sommar är ett starkt och suggestivt kammarspel om ett barn, en sommar och ett hus där något inte är som det ska.
Det blev sträckläsning här. En så suggestiv historia om Michelle som får tillbringa en sommar på landet hos Irma och Henrik då hennes egna föräldrar kämpar med både sjukdom och alkoholism. Barnperspektivet är skickligt genomfört, ett av de bästa jag läst. Det är så mycket Michelle inte förstår av de vuxnas agerande, bara anar. Det finns också ett spänningsmoment i och med att läsaren känner att något är fel med huset och med Irma, små subtila signaler vi får genom Michelles iakttagelser. Berättelsen byggs också av detaljerna: hammocken med sina specialbeställda dynor, hallonsaften med klirrande isbitar, hamstern Egon, frukostarna, pianostyckena som Irma spelar, den spöklika källarvåningen, knattret från en skrivmaskin (också en effektiv tidsmarkör). Det rosa omslaget med Michelles flätor är enkelt, symboliskt och vackert.
Fin och smärtsam bok om en utsatt flicka, som tack vare sin barnblick gör läsningen uthärdlig. Med det sagt så var detta ingen bok för mig och lämnade mig tyvärr ganska oberörd. Obehaget om nätterna-light.
"Att överleva en sommar" av Camilla Prell-Weichl utgiven av Weyler förlag. Detta är författarens debutroman. Michelle är en flicka på nio år. Michelles mamma är sjuk och pappan dricker för mycket. Socialen bestämmer därför att Michelle ska bo hos Irma och Henrik under sommarlovet, medan mamman är på sjukhus. Först verkar livet perfekt hos Irma och Henrik. Michelle tyr sig speciellt till Irma. Irma bakar kakor, lagar mat och umgås mycket med Michelle. Michelle känner sig äntligen sedd, ett litet tag det vill säga. Men snart märker Michelle att allt inte står rätt till i Irmas och Henrik hus. Hon måste spela med i Irmas spel, för att Irma inte ska bli irriterad. Irma är ibland väldigt på och det ska hända saker hela tiden, vissa gånger låser hon in sig och kommer inte ut på länge. Då får Michelle klara sig själv. Och varför är det ett rum som är låst i huset? Varför får hon inte gå ut själv utan att Irma följer med? I denna boken får vi ur ett barns perspektiv, följa Michelle. Hur hon mår och hur hon tänker och upplever sin omgivning. Det har författaren beskrivit så fantastiskt bra. Hur mår ett barn kring en alkoholiserad förälder och runt vuxna med en psykisk sjukdom. Man får en lätt obehagskänsla redan från början medan man läser den här boken. I början förstår man inte varför man känner sådant obehag, men det förstår man mer och mer. Något ligger och lurar i bakgrunden och man vet inte vad som skulle kunna hända den lilla flickan i det där huset. Detta har författaren beskrivit på ett bra och realistisk sätt. Man känner sorg för att ett barn far illa och man förstår inte hur myndigheterna tänker, när de tar beslut om barn. Flickan verkar känna mer oro, och far mer illa där i huset i skogen, än hemma hos sin egen familj. En fantastiskt bra och spännande bok. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Lite obehaglig, men inte lika som " Obehaget om kvällarna". Får mig att tänka på flera andra böcker också, Ärlemalms Lite död runt ögonen för pappa-relationen, och någon novell ur Rishøjs Vinternoveller. Lite Sockerormen också. Det är väl barnperspektivet förstås, som utförs med bravur, och obehaget i ett barns utsatthet för vuxnas dåliga beteenden och de situationer vuxna försätter barn i, oavsett det är alkoholism, fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa. Det finns nerv här, men nästan så att jag hade velat få känna mer av obehaget, tydligare. Jag blir också fundersam på hennes skärsår, ser ingen vuxen dem, till slut, någonsin? Hon verkar för ung för att kunna dölja det fullständigt, i längden. Språket sitter, och det finns ett driv. Slukade på ungefär ett dygn.
Att läsa den här boken var för mig som att fastna i ett mellanrum. Det blev att kort och intensiv kliva in i en annan värld, en sommar för ett barn, men egentligen mer än så. Jag är väldigt imponerad av Camilla Prell-Weichls sätt att skriva, hur det söta vävs ihop med såväl det sorgliga som kusliga. Det är både spännande och sorgligt att läsa, och jag ville bara fortsätta att vända blad.
Så välskriven och målande! Nästan poetisk, alla detaljer sitter helt och hållet. Samtidigt som en skildring av ett barns tankar och upplevelser målas upp skickligt och fint.
Men jag ska vara ärlig... jag tror inte jag förstod syftet med romanen riktigt. Jag kände inte riktigt att den ledde någon vart, men det kanske inte var meningen heller. Oavsett en mycket vacker bok.
Klart läsvärd! Gillade att den utspelar sig i det svenska sommarlandskapet och att jag som läsare får uppleva barnets sommar. Gillar att även det mörka och otäcka är utifrån barnets perspektiv och begränsade förstånd.
Det är suggestivt. Lite mystiskt och mycket som sägs mellan orden och raderna. Välformulerat. Starkt. Detaljerat. Gripande och sorgligt och känslosamt. Vackert och tragiskt och slipat. Mycket läsvärd! En bok som kommer finnas kvar i mig länge.
Oj, den kändes. För mycket? Nej kanske inte, men den var lite jobbig. Välskriven. ”Kul” att det var ett mystiskt inslag, som kanske inte var mystiskt per se, men att man inte fick veta vad som var fel i fosterfamiljen från början. Snyggt barnperspektiv.
Att läsa den här boken är lite som att befinna sig i en dröm. Vad är verkligt? Som när flickan Michelle sträcker ut sin hand för att känna på kaktusen i fönstret i det rum hon bor i tillfälligtvis under sommaren. Händer detta henne på riktigt eller är det bara en saga? De två parallella verkligheterna (livet hemma i sin trasiga familj och livet i sommarfamiljen) slår an olika toner hos mig som läsare. Det jordbundna, konkreta hemmavid, och det skimrande (lite som en 60-tals multikolorfilm) existerar sida vid sida i berättelsen och det är som om jag sugs in i en skickligt iscensatt dröm. De trollska beskrivningarna, det blåaktiga ljuset och frun i huset som svävar omkring som en vålnad om nätterna, bidrar till detta. Jag kommer att tänka på Alice i underlandet.