Ett oväntat telefonsamtal. Genom en gemensam bekant har Margit fått telefonnumret och Eva går med på att träffas. Det blir startskottet på en passionshistoria som slutar i rättegång. Inte mindre än fem kvinnor kommer att anklagas för "otukt som mot naturen är" och får schavottera i pressen med sitt kärleksliv.
Tiden är 1943, mitt under brinnande krig, med allt vad det innebar av ransonering, motbok, bomblarm och gengasaggregat. I Per Anders Fogelströms anda skildrar Mian Lodalen ett Stockholm som sjuder av liv. Efter succén med "Lisa och Lilly" återkommer hon med "Lesbiska ligan – en sann kriminalhistoria". En minst lika fängslande och gripande roman kring ett fall som chockerade sin samtid och snabbt blev en riksnyhet.
Skrev ner några tankar direkt när jag var klar med boken och skickade till Soley. Orkar tyvärr inte skriva någon ny recension så jag kopierar och klistrar in här rakt av. Punkter utan logisk följd.
• Eva kändes absolut som en väldigt jobbig människa
• Älskar Mian men av någon anledning tänkte jag på henne när jag läste om Eva. Obs menar absolut inte att Mian verkar vara en jobbig alkoholiserad galning men jag fick bara en vibe
• Älskade boken, kommer nog ge 5/5 på goodreads. Blev bättre och bättre ju närmre slutet man kom.
• Mot slutet blev man också påmind om att boken baseras på verkliga händelser, vilket är helt jävla sjukt egentligen. I början kändes det som en ”vanlig” roman men mot slutet kom citat från förhören och medias artiklar och då blev det mer verkligt
• Komiskt men också så sorgligt att de här kvinnorna sågs och behandlades som en LIGA. Den homosexuella ligan. Bokens titel är ju rätt mäktig om du frågar mig men den kändes lite loj innan jag började läsa. Nu ger titeln mer mening.
• Hela boken har bra flyt och är enkel att hänga med i, lagom långa kapitel och bra koncept att varannat kapitel handlar om Eva och varannat om Margit
• Bokens sista mening var så tragisk: ”Ett drygt halvår efter domen, våren 1944, avkriminaliseras homosexualitet i Sverige”. Hur mkt otur hade de inte?? Kunde inte Eva bara väntat ett halvår med att bli helt galen no hate
• En bra påminnelse om hur tabu och skambelagt OTUKT var. Så sjukt att det sågs som en fucking kriminell handling
• Blev av någon anledning väldigt glad över karaktärernas relationer till sina ex-män, speciellt Eva. Att hon och Gösta liksom kunde sitta och gaffla som vänner. Kändes fint på nåt sätt.
Vilken bok! Första gången jag läser en historisk roman, det blir nog definitivt fler, särskilt av Mian. Drogs verkligen in, både av hur genomgående karaktärerna beskrevs och hur tydligt jag kunde se miljöerna framför mig! Det är verkligen så speciellt att karaktärerna är riktiga människor som levt. Väldigt bra!!
I've finished it a few days ago bit couldn't make up what to write about it or how I felt. Not the kind of plot I thought it was going into bit I enjoyed the look of women's life during that time and I've learned a new word as well. Which is always good but I was very confused over Stenkaka (stone cake) and couldn't for the life of me figure out what that was or why you would put Mozart, Vivaldi or Strauss on a cake. Luckily I got it explained that it was an older slang for those huge "cd's" used at the time
Det är något med den här boken som inte klickat för mig och jag är rätt säker på att det är karaktärsbygget. Hur mycket jag än läser kan jag inte riktigt förmå mig att egentligen bry mig OM Eva och Margit. Jag varken ogillar eller gillar dem. Att skriva en fullkomligt hjärtskärande bok om det här ämnet och de här karaktärerna BORDE (förlåt för att jag låter nedlåtande nu) inte vara speciellt svårt, men när jag hade läst de sista meningarna var det liksom inte som ett stort (metaforiskt sorge-)svärd som högg in hjärtat, det var mer som en liten tandpetare som petade till lite. Känns som att författaren genom hela boken noggrant höll sig på armlängds avstånd från sina karaktärer. Kanske en bieffekt av att boken är baserad på riktiga människor, vars faktiska känsloliv är ganska svårt att veta något om. Kanske var det bara ett sätt att visa respekt, vad vet lille jag. Tyckte att språket på flera ställen var rakt igenom lat. Dock! Fanns en väldig driv i den och det blev aldrig tråkigt. Så det var ju trevligt. Ok nu måste jag sova hejdå mina fans (dvs jag som läser det här i framtiden när jag har tråkigt på jobbet)
I Lodalens andra delen i den historiska sviten är ett triangeldrama i centrum och allt börjar med ett oväntat telefonsamtal. Tre kvinnor blir inblandade i en historia som handlar om passion och kärlek, och i utkanten av berättelsen finns ytterligare två kvinnor. Allt slutar till sist i en rättegång. Jag tycker inte lika mycket om den här boken som Lisa & Lilly. Jag saknar känslan för karaktärerna den här gången. Det är liksom inget i den här berättelsen som ger den där värmen som första boken gav. Jag tycker inte heller direkt illa om någon karaktär. Det hela blir liksom mest neutralt. Men, det är fortfarande en läsvärd bok inte minst för projektet och ansatsen att skildra verkliga kvinnliga homosexuella relationer ur historien. Jag tycker bäst om boken fram till själva rättegången - där tycker jag den blir lite trist faktiskt. Så ett svagt medelbetyg till Lesbiska ligan blir det.
Helt ok bok. Spännande såklart att få följa verkliga personer och händelser från 40-talets Sverige, men boken hade verkligen kunnat vara upplagt på ett roligare sätt. Nu följs historien kronologiskt, och det mest spännande (enl mig) - själva rättegången, skrivs det snabbt om på slutet. Ett upplägg likt ”Störst av allt”, där boken skiftar mellan rättegång och tillbakablickar tror jag hade varit mer spännande
Vet inte hur jag ska beskriva denna bok. Så himla gripande historia om att vara homosexuell på 40-talet. Boken berör, skapar medkänsla men även irritation mot vissa karaktärer. Hemskt öde som till slut förde med sig något bra. Baserad på ett rättsfall från 40-talet som medförde att homosexualitet avkriminaliserades. VÄL VÄRD LÄSNING!
Var väl inget fel på boken.. och i grunden en intressant berättelse baserad på verkliga händelser. Men den blev lite skvallersnaskig på något sätt. Störst behållning hade jag av de väldigt korta biografierna av Bang, Julia Caesar och andra som följde i slutet..
Efter Lisa och Lilly, som jag tyckte väldigt bra om, hade jag stora förhoppningar på denna men jag tappade lusten en bit in och det tog lång tid för mig att ta mig igenom den. Vacklar därför i betyg men ger den ändå en trea. Nu när jag läst ut den tänker jag ofta på tiden då kvinnorna levde och deras personliga berättelser. En viktig bok om en historisk händelse.
Betyg: 4 av 5 - ”Lesbiska ligan är andra boken i Mian Lodalens historiska romansvit med verklighetsbaserade berättelser om samkönad kärlek i Stockholm under olika decennier av 1900-talet.” Den första boken heter Lisa och Lilly. Jag har läst den, och den fick högsta betyget av mig. Den här boken får något lägre betyg av mig, men jag tycker ändå att boken var absolut bra och intressant, och jag ser fram emot att följa kommande böcker i serien. Kan rekommenderas.
Hade jag läst baksidan av den här boken ordentligt hade jag nog inte blivit riktigt så besviken. Men framsidan med texten "en sann kriminalhistoria" och själva titeln fick mig att tro att det verkligen skulle va en lesbisk liga som begick brott tillsammans. Förståeligt då kanske att man blir lite besviken när det är de förväntningar man har gått in med.
Annars var det en helt okej bok. Jag tror nog dock att jag uppskattade "Lisa och Lilly" mer, även om karaktärerna i den här boken faktiskt kändes mer levande. Jag önskade bara att det hade hänt lite mer som hade fått mig sugen att läsa vidare.
Men precis som med "Lisa och Lilly" så är det alltid roligt att lära sig om något i svensk historia som man aldrig hört om tidigare.
Från början trodde jag att boken skulle handla om balla, butchiga lesbianer som bekämpar brott och löser mysterier. Kul! Tänkte jag. Tyvärr är det de lesbiska som är själva brottet. Tråkigt. Tänkte jag.
Trots att det av introtexten (och historien) framgår redan från början hur boken slutar är den spännande genom samtliga kapitel. Att den avslutas med ett personregister ger berättelsen djup, allvar och relevans. En perfekt blandning av historia och fiktion, och dessa okända kvinnors liv blandas med kändisar som Boye, Bang, Babs och Ottersen.
Fröjdefull, befängd, aktuell och intressant. Den gav mig mersmak för Mian Lodalen
Mian Lodalen fortsätter sin historiska serie böcker som bygger på verkliga historiska karaktärer och fokuserar på samkönad kärlek. Lesbiska ligan handlar om Margit och Eva, två kvinnor bosatta i Stockholm under andra världskriget, som hittar varandra under ensamma perioder och snabbt attraheras av varandra - om än på olika sätt.
Det är en bra bok, absolut, men inte mer än så. Välskrivet och intressant med verkliga händelser och personer - för mig ger det alltid läsningen en extra EDGE men jag tycker inte att författaren lyckas att trollbinda läsaren med dessa fiktiva berättelser. Möjligen att hon lutar sig för mycket på att det är verkliga karaktärer som beskrivs? Jag vet inte, för mig flyger inte beskrivningarna av dessa kvinnor, även om det är intressant och man vill fortsätta att läsa.
Jag är glad att Lodalen lägger fokus på dessa tidigare oberättade historierna och att öden som Margit och Evas belyses, jag vill att min dotter ska läsa sådana här böcker och förstå hur Sverige och världen har varit och fortfarande är på vissa ställen.
Vilka härliga kvinnor vi får möta i denna sanna berättelse från 40-talets början. Allt cirkulerar i stort kring Eva även om vi följer de andra kvinnorna var för sig också. Men Eva är så att säga stommen i hela ligan.
Det hela börjar med vänskap och kärlek och övergår till otrohet och svartsjuka. Till slut hamnar hela röran hos polisen och det är väl först här som det egentligen blir en röra. Inte för mig som läsare utan för alla som blandas in som egentligen inte har med saken att göra. Exmän och arbetsgivare ska alla få ta del av de snuskigheter som framkommer under förhör.
För oss idag låter det för j-vligt, men precis så som författaren beskriver det är också så det står i de gamla polisförhören.
Ja, det var sannerligen inte lätt att vara ett självständigt fruntimmer, icke i behov av ett äckligt gubbslem, på den tiden heller.
I den andra delen av sin historiska romansvit undersöker Mian Lodalen ett verkligt rättsfall, där fem kvinnor dömdes för homosexuella handlingar 1943. Det är en intressant utgångspunkt, då rättsfallet blev uppmärksammat och homosexualitet avkriminaliserades året därefter (för att istället klassas som en sjukdom fram till 1979).
Dock tycker jag att boken är stolpigt och repetitivt skriven och karaktärerna känns inte levande för mig. Det fanns många chanser att låta karaktärerna resonera mer på djupet kring att deras kärlek ansågs olaglig och det paradoxala och orättvisa i detta, som Lodalen inte tog. Alla karaktärerna framstår dessutom som osympatiska och jag kände mig aldrig engagerad i berättelsen tyvärr.
Det här är en gripande historia där människor får dölja och kämpa för sin kärlek. Mian gör än en gång en insats för att lyfta personer som gått före och tyvärr fått ta dyra konsekvenser för att de älskar en människa av samma kön. Dessa kvinnor straffades och levde fram till 1970-80-talet så det är ju inte länge sedan…
Det här är andra fristående delen i romansviten som baseras på verkliga personer och historier om homosexuellas livsvillkor i Sverige som aldrig tidigare har berättats. Riktigt bra berättad och med tidstypiska detaljer. Det märks att det ligger mycket research bakom. En läsvärd och viktig historia.
Den var väldigt bra men jag hade vissa stunder då jag undrade om den inte hade kunnat behövt en sista genomläsning och sedan även en sista korrekturläsning innan sista utkastet skickades iväg på tryckning. Det förstörde dock inte berättelsen i stort, speciellt inte eftersom det var väldigt intressant att läsa denna eftersom jag stötte på denna "historiska händelse" under arbetet med min masteruppsats tidigare i år.
Lite seg då och då och inte så riktigt engagerande som jag hade kanske hade önskat. Inte så jättedjupa personbeskrivningar vilket jag tror hade kunnat öka intresset för historian i allmänhet men absolut inte en dålig bok. Otroligt viktig och sorglig bok men samtidigt otroligt fin.
Tipsar om denna till alla!! Inte minst för att verkligen förstå att det inte var längesedan kärlek var straffbart och varför det är så viktigt att vi fortfarande kämpar emot alla elaka vindar som blåser genom samhället. Så mycket men samtidigt så lite har förändrats sedan 40-talet.